Prisjägare är ett ord som förknippas med Vilda Västern. Prisjägare var personer som sökte efterlysta. Död eller levande stod det inte sällan om den efterlyste på affischer uppsatta lite varstans, som vid den lokala saloonen och utanför sheriffens kontor.
Nu har vi prisjägare i Sverige. De söker ”efterlysta” företagare i alla de konkurser som hanteras i Sverige. Finns det något att hämta efter en konkurs? Ja, är svaret(än så länge).
Vid en konkurs blir det sällan eller aldrig utdelning till oprioriterade fordringsägare. Det är dessa fordringsägare som prisjägarna tar kontakt med. Jag ska redovisa vad jag menar med ett konkret exempel.
Kalle och Johan äger bolaget Korv AB. Bolaget går dock dåligt en länge tid och till slut är konkursen oundviklig.
Vid konkursen har bolaget Korv AB flera obetalade leverantörskulder. En leverantör som inte fått betalt är Korv Grossist AB avseende en fordran om 100 000 kr. I konkursen blir det ingen utdelning till leverantörerna, varför skulden om 100 000 kr inte regleras i konkursen.
Prisjägarna får reda på ovan nämnt faktum och väljer därefter att studera Korv AB:s hantering av ovan nämnd skuld om 100 000 kr. Prisjägarna vill ta reda på om skulden uppkommit efter det att Korv AB:s halva aktiekapital understigit hälften av det registrerade aktiekapitalet. Det registrerade aktiekapitalet var 100 000 kr.
Av handlingar i konkursen kan Prisjägarna konstatera att hela skulden om 100 000 kr uppkommit efter att halva aktiekapitalet var förbrukat.
När mer än halva aktiekapitalet är förbrukar uppkommer en skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning genast. Någon sådan upprättades dock aldrig av Kalle och Johan.
De hade fullt upp med annat, såsom att försöka rädda företaget från konkurs.
De två omständigheterna att skulden uppkom efter att halva aktiekapitalet var förbrukat och att ingen kontrollbalansräkning blev upprättad innebär enligt aktiebolagslagen att styrelsen(och vissa andra personer i företaget förutom styrelsen) blir personligt ansvarig för skulden.Det vet prisjägarna.
När Prisjägarna tagit fram ovan nämnd information kontaktar de Korv Grossist AB och berättar att de kan driva in skulden mot att de erhåller 50 % av fordran, i vårt exempel således 50 000 kr.
Hur Prisjägarna för en diskussion om rättegångskostnader är oklart, men sannolikt tar Prisjägarna bara arvode vid framgång och då tas arvodet nog ut endast från motparten efter den förväntande segern. För prisjägarna förväntar sig alltid att segra.
Efter att prisjägarna fått Korv Grossist AB som klient får Kalle och Johan en faktura på 100 000 kr samt viss ränta på den fakturan. Prisjägarna förklarar att det bara är att betala annars går kravet till fogden. Bestrids kravet utlovas en framtida process.
Kalle och Johan väljer att bestrida kravet. De förlorar processen. Prisjägarna har nämligen – i likhet med prisjägarna på Vilda Västerns tid - lagen på sin sida.
Finns det undantag från ovan nämnda regel? Ja, men det finns också en hel del oklarheter.
Du som vill ha mer utförlig information ska följa min blogg den närmaste tiden. Jag ska berätta mer utförligt vad som gäller, men också vad som fortfarande är oklart.
Pingad på intressant
lördag 15 januari 2011
torsdag 2 december 2010
Framför eller bakom?
Det sägs att advokaten ska stå bakom sin klient. Jag delar inte den uppfattningen. Advokaten ska alltid stå framför klienten. De advokater som står framför sina klienter är de advokater som ofta kritiseras, men aldrig av klienten. Klienter vill alltid – utan undantag – ha en advokat som vågar stå framför klienten.
Vad som är skillnaden på framför och bakom? En gång i min ungdom frågade en kompis mig om jag kunde stå bakom honom vid ett bråk som hade uppstått mellan kompisen och en för mig helt okänd person. Självklart svarade jag. Jag kommer att stå bakom dig. Långt bakom dig. Så långt bort att jag slipper vara delaktig. Om jag stått framför kompisen hade jag sannolikt fått ta första smällen för något jag inte var inblandad i.
Som advokat är jag inblandad i mina klienters ärenden. Alltid, utan undantag. Då måste jag våga ta ställning till fördel för klienten. Med att stå bakom klienten menar jag att advokaten inte vågar engagera sig i ärendet, utan vill vara neutral. Neutral? Det är ett bra ord för oss svenskar i många sammanhang. Blir det krig på jorden förutom i Sverige är vi neutrala. Vi vill stå bakom. Så långt bakom att vi inte blir inblandade.
Ordet neutral betyder ofta samma sak som likgiltig. Ordet neutral är oftast en ursäkt att inte behöva bry sig. Om du ser två personer du inte känner i ett bråk lägger du dig inte i det bråket. Du förhåller dig neutral för att du inte bryr dig.
Om den ena i bråket är vuxen och den andra är ett barn är det svårare att vara neutral, men är du på ICA och får bevittna ett bråk mellan mamma 30+ och dottern 7 år väljer du kanske som de flesta att vara neutral, trots att du inser vem som borde kunna hantera situationen på ett vuxet sätt.
Neutral är således ofta att inte våga eller orka engagera sig. Ibland är det rätt att inte våga engagera sig. Det handlar om situationer där engagemang kan skada den som vågar engagera sig. Som för den som vågar lägga sig i under en pågående misshandel.
En advokat måste lägga sig i sina egna fall. Våga stå framför klienten och ta ”en och annan smäll.” Det är den delen av advokatyrket som både stärker och tar på hälsan.
Jag kan nämna namnet på en advokat som i mina ögon alltid står framför klienten. Nej, jag tänker inte skryta. Det är en advokat som många retar sig på. Hans namn är Leif Silbersky. De som retar sig på honom gör det för att han alltid står framför sina klienter. Så som det alltid borde vara.
Den dag advokater väljer att stå långt bakom sina egna klienter behövs inga advokater. Då är det bättre att klienterna för sin egen talan.
Ni får dock inte missförstå mig. Att stå framför klienten betyder aldrig att försvara ett brott. Det handlar om att försvara en person som begått ett brott eller en person som är oskyldig till anklagelsen om brott. Det är försvararens roll. Försvararens roll är också att förstå vad som är bäst för klienten. För en klient med alkoholproblem är det många gånger bra att dömas för brott och få påföljden vård för sina alkoholproblem.
Många klienter mår mycket bättre av att få erkänna än att bli frikänd. Den bästa advokaten
är inte den advokat som få flest friande domar. Den bästa advokaten är den som har flest nöjda klienter.
Klienterna är advokatkårens uppdragsgivare (inte arbetsgivare) Det är viktigt att förstå att klienterna inte är advokaternas arbetsgivare. Advokaten är en självständig uppdragstagare. Det är av vikt att veta att advokaten inte heller har domstolarna, åklagarna eller polisen som arbetsgivare. Advokaten står alltid självständig mot klienterna, mot domstolarna, mot åklagarna, mot pressen o s v. På så sätt klarar advokaten den svåra yrkesrollen att stå framför sina klienter.
Men advokatens lojalitet är alltid gentemot klienten. Advokatens tystnadsplikt är en del av den lojaliteten.
Pingad på intressant
Vad som är skillnaden på framför och bakom? En gång i min ungdom frågade en kompis mig om jag kunde stå bakom honom vid ett bråk som hade uppstått mellan kompisen och en för mig helt okänd person. Självklart svarade jag. Jag kommer att stå bakom dig. Långt bakom dig. Så långt bort att jag slipper vara delaktig. Om jag stått framför kompisen hade jag sannolikt fått ta första smällen för något jag inte var inblandad i.
Som advokat är jag inblandad i mina klienters ärenden. Alltid, utan undantag. Då måste jag våga ta ställning till fördel för klienten. Med att stå bakom klienten menar jag att advokaten inte vågar engagera sig i ärendet, utan vill vara neutral. Neutral? Det är ett bra ord för oss svenskar i många sammanhang. Blir det krig på jorden förutom i Sverige är vi neutrala. Vi vill stå bakom. Så långt bakom att vi inte blir inblandade.
Ordet neutral betyder ofta samma sak som likgiltig. Ordet neutral är oftast en ursäkt att inte behöva bry sig. Om du ser två personer du inte känner i ett bråk lägger du dig inte i det bråket. Du förhåller dig neutral för att du inte bryr dig.
Om den ena i bråket är vuxen och den andra är ett barn är det svårare att vara neutral, men är du på ICA och får bevittna ett bråk mellan mamma 30+ och dottern 7 år väljer du kanske som de flesta att vara neutral, trots att du inser vem som borde kunna hantera situationen på ett vuxet sätt.
Neutral är således ofta att inte våga eller orka engagera sig. Ibland är det rätt att inte våga engagera sig. Det handlar om situationer där engagemang kan skada den som vågar engagera sig. Som för den som vågar lägga sig i under en pågående misshandel.
En advokat måste lägga sig i sina egna fall. Våga stå framför klienten och ta ”en och annan smäll.” Det är den delen av advokatyrket som både stärker och tar på hälsan.
Jag kan nämna namnet på en advokat som i mina ögon alltid står framför klienten. Nej, jag tänker inte skryta. Det är en advokat som många retar sig på. Hans namn är Leif Silbersky. De som retar sig på honom gör det för att han alltid står framför sina klienter. Så som det alltid borde vara.
Den dag advokater väljer att stå långt bakom sina egna klienter behövs inga advokater. Då är det bättre att klienterna för sin egen talan.
Ni får dock inte missförstå mig. Att stå framför klienten betyder aldrig att försvara ett brott. Det handlar om att försvara en person som begått ett brott eller en person som är oskyldig till anklagelsen om brott. Det är försvararens roll. Försvararens roll är också att förstå vad som är bäst för klienten. För en klient med alkoholproblem är det många gånger bra att dömas för brott och få påföljden vård för sina alkoholproblem.
Många klienter mår mycket bättre av att få erkänna än att bli frikänd. Den bästa advokaten
är inte den advokat som få flest friande domar. Den bästa advokaten är den som har flest nöjda klienter.
Klienterna är advokatkårens uppdragsgivare (inte arbetsgivare) Det är viktigt att förstå att klienterna inte är advokaternas arbetsgivare. Advokaten är en självständig uppdragstagare. Det är av vikt att veta att advokaten inte heller har domstolarna, åklagarna eller polisen som arbetsgivare. Advokaten står alltid självständig mot klienterna, mot domstolarna, mot åklagarna, mot pressen o s v. På så sätt klarar advokaten den svåra yrkesrollen att stå framför sina klienter.
Men advokatens lojalitet är alltid gentemot klienten. Advokatens tystnadsplikt är en del av den lojaliteten.
Pingad på intressant
fredag 26 november 2010
Vårdnadstvister och HD
För dig som inte är juridiskt insatt betyder HD i juridiska kretsar alltid Högsta Domstolen.
Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.
Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.
För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).
Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.
Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.
Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.
Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.
Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.
Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.
Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.
Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.
Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.
Pingad på intressant
Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.
Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.
För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).
Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.
Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.
Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.
Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.
Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.
Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.
Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.
Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.
Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.
Pingad på intressant
tisdag 2 november 2010
Den så kallade kopplerihärvan eller hur en persons liv kan raseras av media
Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
tisdag 14 september 2010
Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt
Strasbourg, here we come.
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
lördag 4 september 2010
Rättssäkerheten i brottmål är inte sällan katastrofal
Det är höst och en tid att ta nya friska tag. Härlig luft ute, och man får försöka att inte tänka på att vintern närmar sig utan ta fasta på alla de fina dagarna. Även för min del har hösten fått en rivstart. Jag har tillbringat större delen av veckan i Hovrätten för Övre Norrland, i egenskap av försvarare för en av de tilltalade i en rättegång gällande rån.
Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.
Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.
Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.
Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.
Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!
Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.
Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.
Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.
Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.
För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.
Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).
Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.
Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.
Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.
Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.
Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.
Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.
Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!
Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.
Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.
Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.
Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.
För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.
Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).
Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.
Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.
tisdag 13 juli 2010
Littorin denna gång, men fler står i kö – det är ju valår!
Förra veckan skrev jag om ett angeläget problem, förtal på nätet.
Den här veckan har vi fått se ett riktigt skräckexempel på förtal i media. Ni känner redan till bakgrunden.
Det är en sak att vi väljare ställer höga krav på våra politiker. Högre krav än på oss själva, verkar det som ibland. Vi kräver att politiker ska vara helt prickfria. De får inte göra fel och de får aldrig ha gjort fel. De måste tänka rätt; de får inte ha osunda tankar.
Det är inte särskilt länge sedan det ansågs vara omöjligt för homosexuella att vara politiker. Sverige fick sin förste öppet homosexuelle minister 2006. Politik handlar tydligen en hel del om sex, alltså.
Det är dock en helt annan sak är att massmedia slår mynt av alla dessa moraliska krav och inte drar sig för att dra en människas heder och anseende totalt i smutsen för att sälja lösnummer.
Aftonbladet har, som bekant, fyra år efter ett påstått sexköp, hängt ut Sven Otto Littorin från Moderaterna. Övriga media hänger omgående på, Expressen med påståenden om att det minsann inte enbart rör sig om sexköp utan även att Littorin sexchattat på nätet – vilket Expressen vet är tillåtet men som ändå, enligt Expressen, är omoraliskt och osunt.
Expressen utlovade hela tio sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Det löftet sålde nog en hel del tidningar. Inte ens Aftonbladet kunde erbjuda något liknande den dagen.
Det Aftonbladet kommit med är ”inne” idag. Sexköpare är enligt många – inte minst politiker, tänk på justitieministerns utspel om de rosa kuverten! – personer som ska hängas ut. Nu har vi hamnat ett varv längre ned i den här onda cirkeln.
Köp av en tillfällig sexuell tjänst är olagligt. Brottet jämförs straffrättsligt med snatteri; båda dessa brott kan ge sex månaders fängelse, men i praktiken blir påföljden alltid böter. Brotten har en preskriptionstid om två år, vilket framgår i 35 kap 1 § 1 p brottsbalken.
Men, undrar du förstås, är det tillåtet att köpa regelbundna sexuella förbindelser? Svaret är nej, trots att lagtexten bara talar om tillfälliga sexuella tjänster. Regeringen har övervägt att ta bort ordet ”tillfällig” ur lagtexten, men regeringen valde att behålla det eftersom man tyckte att det annars inte skulle vara ”lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen” (Prop. 2004/05:45 s 105). Regeringen anser vidare att lagtexten omfattar stamkunder, d v s även om ”torsken” vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.
Nu åter till den centrala frågan. Aftonbladet väljer att hänga ut Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att leda till en förundersökning. Aftonbladet vet också att det är ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol, eftersom det påstådda brottet ska ha begåtts för fyra år sedan.
Varför väljer Aftonbladet då att helt på egen hand fälla Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol (annat än möjligen i ett kommande förtalsmål mot Aftonbladet)? Jag återkommer till den frågan senare. Först måste jag nämna något om Aftonbladet bevismaterial.
Bevismaterialet är ord från ”Anna”, en kvinna som tydligen har ägnat sig åt prostitution yrkesmässigt. ”Anna” har kontaktat Aftonbladet och sagt att hon för fyra år sedan sålt sex till Sven Otto Littorin. Kvinnan ska ha sagt att hon kände igen Littorin när hon nyligen såg honom på tv. När hon sålde sex visst hon således inte vem han var. Aftonbladet kollade upp informationen – står det i Aftonbladet – genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit.
Det ”Anna” har skrivit är, måste man anta, något som hon fyra år efter en sexförsäljning skrivit om någon som hon uppfattat som en ”torsk” som hon sålt sex till? ”Anna” kan ju inte ha skrivit upp vem personen i fråga för fyra år sedan, eftersom hon då inte ska ha vetat vem han var.
Hur lätt är det att minnas utseendet på en person du bara träffat på en gång, när det dessutom är fyra år sedan? Det är nog inte lätt om personen inte har något särskilt utmärkande drag som är lätt att komma ihåg. Utrymmet för misstag måste anses vara ganska betydande.
Aftonbladet har vid valet mellan att fälla eller fria Littorin endast haft ”Annas” ord att gå på. Inget mer. Det räckte för en fällande dom. Aftonbladet har till sitt försvar hävdat att ”Anna” är så i hög grad trovärdig att tidningen har rätt att leka domstol mot en person avseende ett påstått men vid det här laget preskriberat sexbrott. Kan inte en domstol fälla Littorin på grund av preskription så tycks Aftonbladet vilja visa att en så larvig regel om preskription minsann inte hindrar Aftonbladet från att skippa rättvisa. Aftonbladet vill kanske därmed visa att de är en tidning som står på de svagas sida – vad vet jag.
Ordet ”trovärdig” är inte det enklaste. Det vet vi advokater, inte minst genom yrkesmässig erfarenhet. I juristkåren finns det en och annan som kanske tror att han eller hon är särskilt skicklig på att bedöma andras trovärdighet, men den verkligt erfarne vet att det är en omöjlig uppgift. Media verkar inte ta med den svårigheten i beräkningen. Det finns inga otrevliga bedragare, brukar man säga. Bedragare är nämligen ofta bra på sin sak (annars blir det bara försök till bedrägeri). Det är därför ofattbart att Lena Melin, en synnerligen erfaren reporter, på fullt allvar hävdar att hon tycker att någon är ”trovärdig”.
Det är skrämmande naivt att säga att man ”tror” och därefter skriva exakt vad som helst. Med samma logik, utan bevis, skulle man kunna påstå precis vad som helst om precis vem som helst.
Jag skulle vilja veta varför ”Anna” ringde Aftonbladet. Var det för att tjäna stora pengar? Eller vad hade hon annars för motiv? ”Anna” kan redan ha gjort sig en mindre förmögenhet på sin berättelse.
Jag vill framhålla att jag inte vet om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men en sak är säker och det är att inte heller Aftonbladet vet vad som är sanningen. De publicerade ändå ”Annas” historia för att den säljer bra och ger tidningen möjlighet att få bättre försäljningssiffror än Expressen.
Expressen hakar på med att man minsann vet att Littorin är en riktig snuskhummer. Detta genom att visa att Expressen vet att Littorin sexchattat med okända kvinnor på nätet. Huva!
Aftonbladet är dessutom en socialdemokratisk tidning, och det går att misstänka tidningen för att ha politiska motiv bakom publiceringen så här strax innan valet. Förtroendet för regeringen har ju sjunkit efter Littorinaffären. I så fall finns motivet hos den ansvariga utgivaren som tillåter publiceringen. Det är därför häpnadsväckande att Lena Mellin har mage att idag påstå att publiceringen inte påverkar utgången av höstens val. Och då menar jag inte bara att regeringen bevisligen har tappat poäng bland allmänheten. Jag menar att hela den politiska debatten förvandlas till en pajkastningsmatch där media skriver om politiker på samma närgångna sätt som om ”kändisar”, i stället för en fråga om vilket sorts samhälle vi vill leva i.
Visst, man kan säga att det handlar om att sälja lösnummer. Reportrarna bakom skriverierna vill nog bara skriva sådant som säljer, det förstår jag. Och ordet sexskandal säljer.
Vad gör Littorins politiska vänner då? De förtalar honom också, eller så tiger de. Mångas jobb står på spel. Ingen vågar under detta valår stå upp för en politisk vän, dessvärre. Visst är det ömkligt? Om en vän säger att en anklagelse är osann och du vet att ord står mot ord brukar inte du i så fall stötta och tro på din vän framför en okänd person?
Kanske är Littorins vänner i regeringen fortfarande förbannade på honom för att han gick ut den 5 juli och krävde kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Kanske är det därför de nu låter Littorin falla fritt. Ironiskt nog verkar det alltså som om oppositionen, som kan förväntas vara mer positivt inställd till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelserna, har gått miste om en vän i Sven Otto Littorin.
Littorins politiska motståndare gör likväl det man kunde ha förväntat sig. De utnyttjar situationen så gott de kan, med några få undantag som valt att påpeka att det i vart fall borde till en fällande dom innan man baktalar någon, såsom Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Heder åt henne för detta.
Men borde vi inte granska alla politikers sexliv i sömmarna? Och dessutom sexlivet hos de som granskar våra politiker? Hur många kan de vara, de som har makten och som granskar makten, som har köpt sex? Och då menar jag allt köp av sex. Kan det inte vara så att många av våra politiker, eller för den delen journalister, har sett en sexfilm på sitt hotellrum via en betalkanal? Det är också att köpa sex, om än i andra hand och inte olagligen.
Att sexchatta med kvinnor på nätet är för övrigt också lagligt. Det är inte fråga om sexköp över huvud taget. Eller hur var det nu med den saken, Expressen?
Den här veckan har vi fått se ett riktigt skräckexempel på förtal i media. Ni känner redan till bakgrunden.
Det är en sak att vi väljare ställer höga krav på våra politiker. Högre krav än på oss själva, verkar det som ibland. Vi kräver att politiker ska vara helt prickfria. De får inte göra fel och de får aldrig ha gjort fel. De måste tänka rätt; de får inte ha osunda tankar.
Det är inte särskilt länge sedan det ansågs vara omöjligt för homosexuella att vara politiker. Sverige fick sin förste öppet homosexuelle minister 2006. Politik handlar tydligen en hel del om sex, alltså.
Det är dock en helt annan sak är att massmedia slår mynt av alla dessa moraliska krav och inte drar sig för att dra en människas heder och anseende totalt i smutsen för att sälja lösnummer.
Aftonbladet har, som bekant, fyra år efter ett påstått sexköp, hängt ut Sven Otto Littorin från Moderaterna. Övriga media hänger omgående på, Expressen med påståenden om att det minsann inte enbart rör sig om sexköp utan även att Littorin sexchattat på nätet – vilket Expressen vet är tillåtet men som ändå, enligt Expressen, är omoraliskt och osunt.
Expressen utlovade hela tio sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Det löftet sålde nog en hel del tidningar. Inte ens Aftonbladet kunde erbjuda något liknande den dagen.
Det Aftonbladet kommit med är ”inne” idag. Sexköpare är enligt många – inte minst politiker, tänk på justitieministerns utspel om de rosa kuverten! – personer som ska hängas ut. Nu har vi hamnat ett varv längre ned i den här onda cirkeln.
Köp av en tillfällig sexuell tjänst är olagligt. Brottet jämförs straffrättsligt med snatteri; båda dessa brott kan ge sex månaders fängelse, men i praktiken blir påföljden alltid böter. Brotten har en preskriptionstid om två år, vilket framgår i 35 kap 1 § 1 p brottsbalken.
Men, undrar du förstås, är det tillåtet att köpa regelbundna sexuella förbindelser? Svaret är nej, trots att lagtexten bara talar om tillfälliga sexuella tjänster. Regeringen har övervägt att ta bort ordet ”tillfällig” ur lagtexten, men regeringen valde att behålla det eftersom man tyckte att det annars inte skulle vara ”lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen” (Prop. 2004/05:45 s 105). Regeringen anser vidare att lagtexten omfattar stamkunder, d v s även om ”torsken” vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.
Nu åter till den centrala frågan. Aftonbladet väljer att hänga ut Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att leda till en förundersökning. Aftonbladet vet också att det är ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol, eftersom det påstådda brottet ska ha begåtts för fyra år sedan.
Varför väljer Aftonbladet då att helt på egen hand fälla Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol (annat än möjligen i ett kommande förtalsmål mot Aftonbladet)? Jag återkommer till den frågan senare. Först måste jag nämna något om Aftonbladet bevismaterial.
Bevismaterialet är ord från ”Anna”, en kvinna som tydligen har ägnat sig åt prostitution yrkesmässigt. ”Anna” har kontaktat Aftonbladet och sagt att hon för fyra år sedan sålt sex till Sven Otto Littorin. Kvinnan ska ha sagt att hon kände igen Littorin när hon nyligen såg honom på tv. När hon sålde sex visst hon således inte vem han var. Aftonbladet kollade upp informationen – står det i Aftonbladet – genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit.
Det ”Anna” har skrivit är, måste man anta, något som hon fyra år efter en sexförsäljning skrivit om någon som hon uppfattat som en ”torsk” som hon sålt sex till? ”Anna” kan ju inte ha skrivit upp vem personen i fråga för fyra år sedan, eftersom hon då inte ska ha vetat vem han var.
Hur lätt är det att minnas utseendet på en person du bara träffat på en gång, när det dessutom är fyra år sedan? Det är nog inte lätt om personen inte har något särskilt utmärkande drag som är lätt att komma ihåg. Utrymmet för misstag måste anses vara ganska betydande.
Aftonbladet har vid valet mellan att fälla eller fria Littorin endast haft ”Annas” ord att gå på. Inget mer. Det räckte för en fällande dom. Aftonbladet har till sitt försvar hävdat att ”Anna” är så i hög grad trovärdig att tidningen har rätt att leka domstol mot en person avseende ett påstått men vid det här laget preskriberat sexbrott. Kan inte en domstol fälla Littorin på grund av preskription så tycks Aftonbladet vilja visa att en så larvig regel om preskription minsann inte hindrar Aftonbladet från att skippa rättvisa. Aftonbladet vill kanske därmed visa att de är en tidning som står på de svagas sida – vad vet jag.
Ordet ”trovärdig” är inte det enklaste. Det vet vi advokater, inte minst genom yrkesmässig erfarenhet. I juristkåren finns det en och annan som kanske tror att han eller hon är särskilt skicklig på att bedöma andras trovärdighet, men den verkligt erfarne vet att det är en omöjlig uppgift. Media verkar inte ta med den svårigheten i beräkningen. Det finns inga otrevliga bedragare, brukar man säga. Bedragare är nämligen ofta bra på sin sak (annars blir det bara försök till bedrägeri). Det är därför ofattbart att Lena Melin, en synnerligen erfaren reporter, på fullt allvar hävdar att hon tycker att någon är ”trovärdig”.
Det är skrämmande naivt att säga att man ”tror” och därefter skriva exakt vad som helst. Med samma logik, utan bevis, skulle man kunna påstå precis vad som helst om precis vem som helst.
Jag skulle vilja veta varför ”Anna” ringde Aftonbladet. Var det för att tjäna stora pengar? Eller vad hade hon annars för motiv? ”Anna” kan redan ha gjort sig en mindre förmögenhet på sin berättelse.
Jag vill framhålla att jag inte vet om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men en sak är säker och det är att inte heller Aftonbladet vet vad som är sanningen. De publicerade ändå ”Annas” historia för att den säljer bra och ger tidningen möjlighet att få bättre försäljningssiffror än Expressen.
Expressen hakar på med att man minsann vet att Littorin är en riktig snuskhummer. Detta genom att visa att Expressen vet att Littorin sexchattat med okända kvinnor på nätet. Huva!
Aftonbladet är dessutom en socialdemokratisk tidning, och det går att misstänka tidningen för att ha politiska motiv bakom publiceringen så här strax innan valet. Förtroendet för regeringen har ju sjunkit efter Littorinaffären. I så fall finns motivet hos den ansvariga utgivaren som tillåter publiceringen. Det är därför häpnadsväckande att Lena Mellin har mage att idag påstå att publiceringen inte påverkar utgången av höstens val. Och då menar jag inte bara att regeringen bevisligen har tappat poäng bland allmänheten. Jag menar att hela den politiska debatten förvandlas till en pajkastningsmatch där media skriver om politiker på samma närgångna sätt som om ”kändisar”, i stället för en fråga om vilket sorts samhälle vi vill leva i.
Visst, man kan säga att det handlar om att sälja lösnummer. Reportrarna bakom skriverierna vill nog bara skriva sådant som säljer, det förstår jag. Och ordet sexskandal säljer.
Vad gör Littorins politiska vänner då? De förtalar honom också, eller så tiger de. Mångas jobb står på spel. Ingen vågar under detta valår stå upp för en politisk vän, dessvärre. Visst är det ömkligt? Om en vän säger att en anklagelse är osann och du vet att ord står mot ord brukar inte du i så fall stötta och tro på din vän framför en okänd person?
Kanske är Littorins vänner i regeringen fortfarande förbannade på honom för att han gick ut den 5 juli och krävde kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Kanske är det därför de nu låter Littorin falla fritt. Ironiskt nog verkar det alltså som om oppositionen, som kan förväntas vara mer positivt inställd till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelserna, har gått miste om en vän i Sven Otto Littorin.
Littorins politiska motståndare gör likväl det man kunde ha förväntat sig. De utnyttjar situationen så gott de kan, med några få undantag som valt att påpeka att det i vart fall borde till en fällande dom innan man baktalar någon, såsom Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Heder åt henne för detta.
Men borde vi inte granska alla politikers sexliv i sömmarna? Och dessutom sexlivet hos de som granskar våra politiker? Hur många kan de vara, de som har makten och som granskar makten, som har köpt sex? Och då menar jag allt köp av sex. Kan det inte vara så att många av våra politiker, eller för den delen journalister, har sett en sexfilm på sitt hotellrum via en betalkanal? Det är också att köpa sex, om än i andra hand och inte olagligen.
Att sexchatta med kvinnor på nätet är för övrigt också lagligt. Det är inte fråga om sexköp över huvud taget. Eller hur var det nu med den saken, Expressen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)