Dålig ersättning till dig när rättsväsendet klantat till det

De flesta som blir frihetsberövade har gjort någon dumhet. Annars brukar man inte bli frihetsberövad.

Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.

Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.

Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.

Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.

Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.

Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.

Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.

Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.

Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.

Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.

Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.

Lagen

Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.

Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.

Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.

Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.

Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.

Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.

Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.

De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.

En sann historia

Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.

Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.

Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.

I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.

I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.

Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.

Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.

Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.

Kränkningar av arbetstagare på vår största arbetsplats

Har du blivit utsatt för kränkningar på din arbetsplats? Jag företräder flera personer som blivit grovt kränkta. Kränkta på sätt som är svårt att föreställa sig. De jag företräder har en sak gemensamt. De är eller har varit verksamma på Sverige största arbetsplats.

Jag var nyligen på en förberedande förhandling i Södertörns tingsrätt. Jag företräder i det målet en person som under närmare ett års tid blev utsatt för allvarliga kränkningar på sitt arbete.

Min klient blev under sitt första arbetsår väl behandlad av såväl arbetskamrater som sin arbetsgivare. Det första arbetsåret var ett ganska bra arbetsår för klienten, även om första tiden på den för honom nya arbetsplats ändå var ganska tuff.

Det var först andra året på arbetet som blev något som kan liknas vid ett helvete på jorden för min klient. Det året började med att fyra arbetskamrater hotade att ta livet av min klient. De band fast min klient vid ett träd och hotade att slå ihjäl honom med en sten. Det är sant! Det har bekräftats av såväl arbetsgivaren som arbetskamraterna.

Min klient gjorde därefter det han ansåg vara det rätta. Han gick till arbetsledaren och berättade vad som hänt. De ansvariga för hotet medgav inför arbetsledaren – med viss glädje - att de hotat min klient och ”lovat” att slå ihjäl min klient, men att hotet inte skulle upprepas och att hotet inte alls var att ta på allvar. Med det beskedet nöjde sig arbetsgivaren, som ansåg att händelsen – genom erkännandena och löftena om att det som hänt inte skulle upprepas – var överspelat.

Under det fortsatta arbetet blev dock min klient fortsatt kränkt. Inte lika allvarligt som tidigare, men kränkningarna pågick i stort sett varje dag på arbetet.

Min klient är visserligen född i Sverige, men han ser inte svensk ut. Min klient blev retad för att inte vara svensk, att han var för tjock och att min klient var dum i alla möjliga och omöjliga avseenden.

Min klient? Han orkade inte svara emot, bland annat för att han var rädd för flera av sina arbetskamrater (framförallt för en arbetskamrat som var den som stod för de flesta kränkningarna).

Min klient var inte minst rädd för att bli misshandlad. Då och då fick min klient någon liten smäll eller ett tjuvnyp. Det var inte bara fråga om muntliga kränkningar. Klienten klagade ofta hos sin arbetsledare, som lyssnade, men som inte gjorde något åt problemet.

Mot slutet av arbetsåret blev klienten åter misshandlad. Denna gång fick han en kraftfull armbåge i ansiktet. Armbågen tog illa. Arbetsledaren noterade att det var fråga om uppsåtligt våld, d v s misshandel. Mer än så gjorde inte arbetsledaren.

Efter varje arbetsdag var min klient helt slut. Varje dag på arbetet var en väntan på att få sin dagliga dos av stryk eller bli kränkt med glåpord och hotelser. Varje arbetsdag handlade om att överleva. Vissa dagar gick inte min klient till arbetet. Han höll sig hemma. Det hade arbetsgivaren inget emot. Endast på den punkten visade arbetsgivaren full förståelse.

Nu kanske du undrar varför min klient inte sa upp sig? Varför han inte sökte sig till ett nytt arbete och en ny arbetsplats? Varför han stod ut med att bli kränkt varje dag?

Min klient kunde inte själv ändra på något. Han hade enligt lag skyldighet att arbeta på just den arbetsplatsen. Det finns nämligen en stor kategori av våra invånare som har arbetstvång. Min klient tillhör – ett bra tag till - den gruppen av invånare.

Min klient är i mina ögon en tuffing, men han har en stor svaghet när det gäller att föra sin egen talan. Min klient är nämligen bara 9 år och han vara endast 8 år när han utsattes för de hemska kränkningar jag nämnt.

Barn har skolplikt (arbetstvång) och kan inte säga upp sig från skolgången. Min klient gick i 2:an när han utsattes för daglig misshandel, hot och andra kränkningar. En vardag min klient delat med många andra skolbarn.

Min klient klarade inte av studierna i årskurs 2. Han har gått om 2:an och då i en klass där han behandlats väl.

Om den behandling min klient utsatts för hade hänt en vuxen person på en arbetsplats hade de som bundit min klient snabbt blivit häktade för olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot. De hade dessutom fått kännbara fängelsestraff. Så fungerar det i de vuxnas värld, inte i barnens värld.

Min klient har – med stöd av mig och sina föräldrar - stämt skolan eller rättare sagt den kommun som har ansvar för skolan. Varför kommunen? Varför inte de barn som utsatt min klient för misshandel och annan kränkande behandling? Eller de barnens föräldrar? Eller varför inte rektorn eller de lärare som inte stoppat kränkningarna?

Svaret är att det huvudsakliga ansvaret för att barn inte blir kränkta i skolan ligger på den som är ansvarig för skolgången, vilket ofta är en kommun. Den som är ytterst ansvarig för verksamheten har också det ekonomiska ansvaret för de fel som begås.

Det var barn som kränkte min klient, men barn i den ålder det handlar om saknar juridiskt ansvar. Det är vuxna som har tillsynen över att små barn inte skadar varandra. På en skola är det skolpersonalen som har det ansvaret och då menar jag all skolpersonal från rektorn till städare på skolan. Vuxna på skolan som ser barn göra fel måste ingripa. Det är en lagstadgad skyldighet för skolpersonalen.

Det är således upp till de vuxna i skolan – lärarna och annan skolpersonal – att se till att inga barn blir kränkta av vare sig andra barn eller vuxna inom skolan. En och annan mindre kränkning kan nog godtas, men när kränkningar är allvarliga eller pågår mot ett eller flera barn systematiskt måste skolan alltid agera.

De flesta skolor har en skriftlig plan för hur de ska agera. Det ska på varje skola finnas ett team som hjälper till när mobbning uppdagas. Något sådant team verkar dock aldrig ha existerat i praktiken i någon av de skolor jag haft anledning att granska i egenskap av ombud för flera barn som råkat illa ut.

När kommunen stäms går den i försvar. Kommunen skyller ofta mobbningen på den som blir mobbad. Att den mobbade så att säga får skylla sig själv av en eller annan anledning. Det finns många bortförklaringar, dock aldrig någon förklaring jag anser vara acceptabel.

När kommunen skyller på den som blir mobbad, menar kommunen att den mobbade får skylla sig själv. Det betyder att kommunen ger stöd till de som mobbar. Om så sker kommer mobbningen i våra skolor aldrig att upphöra. Hur man skyller på ett barn? Genom att säga att barnet inte passar in i klassen, att det är något fel på barnet som gör att andra barn inte kan låta bli att mobba barnet o s v. Det finns hur många sätt som helst att skylla på det mobbade barnet. Allt för att kommunen ska undkomma sitt ansvar.

Varför skyller kommunen ifrån sig på det mobbade barnet? Det gör kommunen för att de lyssnar på lärarna i den aktuella skolan. Lärarna känner sig kränkta över att kommunen och därmed skolan indirekt blivit anklagade för att kränka ett barn. De menar att kränkningarna är utförda av andra barn. Inte av lärarna.

I det mål jag nyligen hade i Södertörns tingsrätt kom en ”rapport” om att armbågen i ögat på klienten var en olycka. Att det inte var avsiktligt. När den händelsen skedde skrev dock klassläraren ner att det var avsiktligt våld. Klasslärarens notering hade jag tillgång till vid förhandlingen. Rapporten om att det var oavsiktligt våld hade upprättats i efterhand för att undgå ansvar.

Mobbning i våra skolor är inget nytt. Det har förekommit länge. Vissa skolor har i dag bra kontroll kring mobbning och ingriper omgående när fel begås. De flesta skolor har dock inte den kontrollen. Vissa skolor har knappast någon kontroll alls eller vad jag kallar ”noll koll.”

Det ska dock råda nolltolerans. Barn ska våga gå till skolan utan att riskera misshandel eller annan form av kränkning. För att bättring ska ske måste de som är ansvariga för våra skolor ge lärarna och övrig skolpersonal utbildning i hur de ska agera när ett barn utsätts för kränkningar. Det får inte bli så att bara vissa av våra lärare klarar av att hantera situationen för att de råkar ha det kurage som krävs för att ingripa. Det måste finnas en plan som skolorna i praktiken följer i varje enskilt mobbningsfall.

Att en av de svagaste grupperna i vårt samhälle (men också den mest älskade gruppen i vårt samhälle) – våra barn – i många skolor måste leva i skräck 2011 är ett faktum. Det är ett faktum barnen inte kan ändra på. Vi som är vuxna kan göra något. Som advokat kan jag företräda mobbade barn. De mål som leder till framgång för barnet är inte bara en seger för det barn som utsatts för kränkningar. Det betyder också att problemet synliggörs och att de som är ansvariga för våra skolor hamnar i fokus. Att hamna i fokus kring något negativt brukat betyda ändringar i positiv riktning d v s med tiden bättre arbetsmiljö för våra barn.

Som vuxen kan jag också blogga om hur det går för barn som vågar processa mot sina ”arbetsgivare”. Det är modet hos föräldrarna och barnen att våga processa som är en viktig del i den pågående processen för en bättre och inte minst säker arbetsmiljö för alla våra barn.

Slutligen några ord om ansvar. Många – även advokater – säger att ”jag har inte ansvar för att barn blir illa behandlade för jag har inte gjort något fel mot barn” eller att ”jag har inget ansvar för kvinnor som blir misshandlade för jag har inte misshandlat någon kvinna.”

Den som uttalar sig på ovan nämnt sätt pratat egentligen om skuld. För att ta ansvar behöver man dock inte ha del i någon skuld alls. Ansvar handlar om att bry sig. Inte om skuld. Men hamnar du i en diskussion om ansvar vill gärna den du pratar med dra in frågan om skuld.

Nästa gång någon frågar dig vem som stökat till det hemma kan du svara ”jag vet inte, men jag kan ta ansvaret för att städa upp.” Då slipper man allt gräl om skuldfrågan. Den som har skulden till att ha stökat till det – om det inte var du - lär då få så dåligt samvete att du ligger på plus. Det är bättre att ligga på plus än på minus.

En vecka som fått mig att fundera på straffen i narkotikamål

Jag har denna vecka varit i Umeå där jag varit offentlig försvarare i två narkotikamål. Det första målet slutade i tisdag. Det andra målet tog sin start i torsdag och avslutades igår.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).

Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.

Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.

I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.

Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.

Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.

Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.

Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.

Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären

Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.

Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.

Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.

Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.

Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.

När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.

Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.

Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.

Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.

Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.

Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.

Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.

På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?

Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.

Poliser som extraknäcker – värstingpoliser som skadar tilltron till rättssystemet

Jag har arbetat som brottmålsadvokat cirka 16 år. Under den tid förundersökning pågår råder sekretess. Något som alla advokater jag känner respekterar. För advokater är sekretess en ”helig ko”.

Det som inte längre förvånar mig är att poliser bryter mot denna sekretess. Varför sekretessbrott begås? Det sker bland annat för att en del poliser vill tjäna extrapengar. De läcker till media mot tipspengar. Poliserna vet att media inte avslöjar sina källor. Media är noga med att aldrig röja sina källor.

Den senaste som drabbats av läckande poliser (vilket sannolikt endast är en läckande polis) är Kamratpostens och TV:s Ola Lindholm. Media skulle inte ha skrivit om Ola Lindholms fall så tidigt som skett om media inte fått information från en säker källa. Poliser är säkra källor. De har ofta full insyn i förundersökningen.

Ola Lindholm har hängts ut i media så som varande skyldig till brottet eget bruk av narkotika. Jag tillhör den skara av personer som tror att han kan vara oskyldig till brott. Varför? Jag tror att det kan vara sant att Ola Lindholm inte medvetet tagit någon narkotika. Mitt förtroende för Ola Lindholm är grundat på dels att han i TV gett ett trovärdigt intryck, dels att det händer att en del personer får i sig narkotika omedvetet.

Kan någon bruka narkotika omedvetet? För många kan det låta som osannolikt. Det är dock många gånger sant. Det vanliga när någon brukat narkotika omedvetet är när en ”ful gubbe” försöker utnyttja en ung kvinna genom att i hennes drink tillföra ett narkotiskt preparat. Narkotikan brukar blandas i drinken när kvinnan lämnat drinken obevakad. Många kvinnor har drabbats av sådana övergrepp. Det är allmänt känt.

Den som är ute på en exempelvis en pub bör inte lämna sin öl obevakad. Någon kan i ett sådant ögonblick tillföra ölen ett narkotiskt preparat, men det brukar ofta finnas ett syfte med att begå en sådan handling.

Jag vet inte vad Ola Lindholm gjorde innan han var på fotboll. Han kanske gjorde som många andra. Besökte en pub innan matchen och då kan han kanske lämnat en öl - eller varför inte en läsk - obevakad ett kort ögonblick. Någon som kände igen kändisen Ola Lindholm kan då kanske velat skämta med en barnprogramledare genom att i glaset fylla på med lite ”godis”.

Vi män vågar ofta lämna vårt drickglas obevakat. Vi tror inte att någon vill utnyttja oss sexuellt. Vi män bör dock också vara medvetna om att det finns idioter som kan tänkas stoppa något i glaset.

Jag vet att det talats om eventuell sammanblandning av urinprov, men ser det som en mindre sannolik teori eftersom det finns tydliga föreskrifter om provtagning vid misstanke om bruk av narkotika. Jag utgår ifrån att polisen följt dessa föreskrifter, men det är upp till Ola Lindholms advokat att utreda om så är fallet. Fel kan ha begåtts.

På tal om att lämna sitt glas obevakat kan jag inte annat än nämna vad en bekant gjorde vid ett tillfälle han var ute och ölade. Han hade då nog i vart fall tagit ett glas för mycket. Han hade precis köpt en öl till när han insåg att han behövde göra nummer ett. Efter besöket på herrarnas var ölen stulen. Stölden gjorde honom vansinnig. Inte för att den innebar en förlust av 48 kr + 2 kr i dricks. Utan för att han var påverkad av alkohol. Då – men sannolikt bara då - kan man bli oerhört arg för en förlorad öl. Min vän bestämde sig för att omgående hämnas. Han köpte en till öl, gick in på toaletten och blandade ut ölen med sitt eget urin. Han ställde därefter ölen på ett bord och lämnade ölen för sig själv. Han bevakade dock bordet och ölen på avstånd. Efter bara några minuter dök en öltjuv upp.

Det utmärkande draget för öltjuvar är att de alltid är onyktra. Tjuven drack ur ölen i snabb hast. Efter att ha fått i sig en inte obetydlig mängd öl upptäckte tjuven att ölen smakade mycket illa. Det sannolika är att den öltjuven lärde sig en läxa. Min vän är inte direkt stolt över sitt tilltag, men han skäms inte heller. Till min väns försvar måste jag berätta att det var en handling han begick i unga år. I den ålder där det går att skylla på ungdomligt oförstånd.

Tillbaka till poliser som läcker. De som läcker får ofta en eller annan belöning, som de knappast tar upp i deklarationen. Läckande poliser begår således ofta skattebrott. Brott som aldrig kommer att utredas.

Det kan dock finnas andra motiv än pengar för att läcka sekretessbelagd information. Genom media kan poliser ge en bild av att den misstänkte är skyldig. Information som kan påverka domare i sitt dömande eller domare att döma hårdare än vad annars skulle ske. Genom att läcka information kan media också ge en bild till allmänheten av att polisen vet vad den sysslar med. Att polisen gör rätt. Genom att läcka information kan också poliser som ogillar den misstänkte se till att den misstänkte får problem långt innan en eventuellt fällande dom.

Vilka media hänger ut är intressant. Kändisar hängs alltid ut. Det räcker att någon gång ha varit med i TV för att vara kändis. Advokater hängs ut. En advokat i Umeå som misstänks för att ha kört mot rött ljus fick stort utrymme. För några år sedan läste jag en rubrik om en advokat som fick mig att omgående köpa den lokala tidningen. Det stod ungefär ”Advokat i Skellefteå betalar inte sina räkningar.” Nyfiken som jag är ville jag veta vilken av mina kollegor i Skellefteå som inte kunde betala sina räkningar. Jag kände oro för och medlidande med den advokaten, som i så fall var i behov av hjälp. Jag fick en chock när jag läste viken advokat som inte betalade sina räkningar. Det var jag, enligt tidningen. Sanningen var att jag av en företagare som var i desperat behov av pengar för att inte gå i konkurs fått en gigantisk bluffaktura på närmare 500 000 kr. Den lokala tidningen ville dock ha en rubrik som sålde och i vart fall jag köpte tidningen. Sanningen var också att samma företagare skickat bluffakturor till andra företag, som självklart inte heller betalade. Om detta inget i tidningen.

Det är således kändisar som hängs ut i media för i princip ingenting. Jag ser mig dock som allt annat än en kändis. För övriga ligger tröskeln högre. För poliser mycket högt. Vem skulle tidningarna få tips av om de hängde ut poliser för annat än mycket allvarliga brott?

Det är ett problem med poliser som läcker av många skäl. Inte minst föranleder detta ”brott” mot principen att ingen är skyldig till brott innan en fällande dom. Problemet med läckande poliser borde polisen själva försöka lösa, vilket dock inte lär ske. Det kan nämligen vara brott att efterforska vem som är läckan. Det strider ofta mot en grundlag. Den grundlag det ofta strider mot är Tryckfrihetsförordningen.

Det grundlagsskydd som finns för att anonymt få lämna uppgifter till media är viktigare än läckande poliser, men det är ett helt annat ämne.

Hur som helst är det min uppfattning att poliser som inte respekterar förundersökningssekretessen - genom att läcka till media för att få extrainkomster -”värstingpoliser” som förstör allmänhetens tilltro till rättssystemet.


Jörgen Frisk

Mobbningen i våra skolor – ett stort problem som med all kraft måste stävjas

Har du egna minnen av mobbning. Var du en elev som blev mobbad eller var du en elev som mobbade? Eller bådadera? Eller tillhörde du de elever som vare sig mobbade eller blev mobbade? Gjorde du i så fall något åt den mobbning som pågick eller höll du dig neutral?

Neutral? Det är ett ord som jag brukar använda om de som antingen inte bryr sig eller som inte vågar bry sig. Barn som ser andra barn bli mobbade vågar ofta inte lägga sig i av rädsla för att själva kanske bli misshandlad eller mobbad på annat sätt. Det kan inte krävas av barn att de ska vara annat än neutrala. Det är vuxna som måste stävja mobbningen.

Jag måste dock berätta en kort historia om en pojke som var 8 år när följande hände och vars mamma är bekant till mig. Mamman fick under ett kvartssamtal med klassföreståndare veta följande

Sonen hade någon månad tidigare begärt ett enskilt samtal med läraren. Läraren svarade ”Det kan du väl ta upp här och nu”. ”Nej, ett enskilt samtal är ett samtal mellan fyra ögon.” Efter skoldagen fick pojken sitt enskilda samtal med läraren och pojken sa då följande. ”Ser du inte att Anders mår dåligt och att han är mobbad av några av barnen i klassen. Det är ditt jobb att ta tag i det. Jag tycker det är dåligt av dig att du inte gjort något.”

Läraren hade inte noterat mobbningen, men blev minst sagt förvånad av att ett barn som var 8 år tog upp den frågan i ett enskilt samtal mellan fyra ögon. Läraren berättade att han tackat för informationen och att han omgående tog tag i det problem han inte hade noterat. Läraren berömde sonen för det mod han visat genom att ta upp frågan om mobbningen vid ett enskilt samtal.

När mamman kom hem frågade hon varför sonen inte berättat om mobbningen och samtalet med läraren för henne. Svaret var att sonen inte ville oroa mamma i onödan. För det hade ju ordnat sig efter samtalet med läraren.

Mobbning är ett aktuellt ämne. Inte minst för att den frågan får en framskjuten placering i den nya skollagen. Numera skall det råda nolltolerans. Mobbningen ska bort från våra skolor.

Men även enligt den nu gällande lagstiftningen ska mobbning inte få förekomma. Så även enligt den lagstiftning som fanns innan nu gällande lagstiftning. Så även enligt den lagstiftning och praxis som fanns ännu längre tillbaka i tiden.

Är mobbning något att bry sig om? Tänk om du på din arbetsplats varje dag blev misshandlad av några arbetskamrater och ingen brydde sig. Och att du dessutom hade plikt enligt lag att gå till arbetet. Barnen har ju skolplikt enligt lag. Eller att dina arbetskamrater verbalt attackerade dig varje dag med ord som idiot, svartskalle, finnjävel, tjockis o s v. Det är i den världen många barn lever sig igenom skolgången, som är minst 9 år. För mobbade barn kan skolgången i praktiken bli kortare än 9 år eftersom många mobbade barn trotsar lagen om skolplikt genom att skolka. Jag skulle ofta skolka från arbetet om jag varje dag riskerade att bli misshandlad i arbete.

En annan form av mobbning är att en elev inte blir vald i olika sammanhang. Det kan gälla i grupparbeten i skolan eller när man låter två elever välja spelare till sitt fotbollslag. Det brukar bli någon eller några över, om inte vuxna är med och stävjar den formen av mobbning. Barn själva kan ha svår att förstå att det i vissa sammanhang handlar om mobbning.

Mobbning i skolan har förekommit så länge jag kan minnas. Barnen kan nog uppleva mobbningen som att det endast är de mobbande eleverna som är ansvariga för mobbningen. Men sanningen är ofta att mobbningen beror på att skolorna och huvudmännen för skolorna
inte tagit sitt ansvar. Det ansvar som gällt en längre tid enligt svensk rätt.

Genom att skolorna och dess huvudmän varit passiva har det uppstått ett rum för mobbarna att mobba i. Det innebär också att de som blivit mobbade ofta trott att de har sig själva att skylla. Att det är deras fel att de blivit mobbade.

Skolorna har dock skyldighet att systematiskt arbeta mot mobbning och om lärare på en skola märker att mobbningen i ett konkret fall ändå fortgår måste åtgärderna i det enskilda fallet trappas upp.

Det är förstås viktigt att föräldrar tar kontakt med skolan om barnet blir mobbat. Passivitet från föräldrarna kan gå ut över barnet dels genom att mobbningen inte upphör, men också att barnets rätt till skadestånd kan gå förlorat eller reduceras. Föräldrarna bör anteckna vilka egna åtgärder de vidtagit. Det kan annars glömmas bort.

Ovan nämnde jag ordet skadestånd. I media har det den senaste tiden gått att läsa att det dömts ut ganska få skadestånd till mobbade barn. I förhållande till hur många barn som mobbats är den siffran i det närmaste noll. Jag tror att det har en ganska enkel förklaring.

Om vuxna hade blivit utsatta för det många barn blir utsatta för i skolan hade vuxna gått till polisen. Det hade blivit åtal och fällande dom. Den vuxne hade fått en advokat som målsägandebiträde. Advokaten hade sett till att mobbarna fått betala skadestånd till den mobbade.

Barn som blir utsatts för mobbning ringer inte till en advokat och ber om hjälp. Barn som blir mobbade går sällan eller aldrig till polisen. Barnen litar på mamma och eller pappa och att mamma och eller pappa vet vad som ska göras. Det vet sällan mammor och pappor. Mammor och pappor litar istället ofta på att skolan ska stävja mobbningen. För det säger rektor och lärare vid samtal med föräldrar, men i praktiken har det allt för ofta visat sig vara tomma ord.

Jag tror, tyvärr, att vissa föräldrar anser att deras egna barn har del i att de blir mobbade. Ett mobbat barn har aldrig eget ansvar för mobbning. Ett mobbat barn är alltid ett offer.

För att stävja mobbning ska det på varje skola finnas en likabehandlingsplan, som ska förhindra mobbning. Men det räcker inte med fina ord på ett papper. Det krävs också att lärare och rektorer har utbildas i hur mobbning ska stävjas. Att så sker är huvudmannens ansvar. Huvudman för en skola är ofta en kommun.

Vid mobbning går det bra att vända sig till Barn och elevombudet, som du lätt återfinner genom att söka på ”Barn och elevombudet” på internet. Får ni inte den hjälp ni söker kan barnet via sina föräldrar be om rådgivning av advokat. Rådgivningen sker således i praktiken till föräldrarna. Efter en kortare rådgivning kan advokaten avgöra om barnet borde ha rätt till skadestånd eller inte. Barnet kan med föräldrarnas medgivande i så fall föra en skadestånds-process mot skolans huvudman.

Innan skadeståndstalan inleds framställer vanligen advokaten ett skadeståndsanspråk till huvudmannen (oftast en kommun). Om kommunen kan försvara sig juridiskt lär det bli så att advokaten avråder från en process. Om kommunen inte kan detta lär advokatens råd vara att processa. Med försvara sig juridiskt menar jag att huvudmannen kan styrka att huvudmannen inte har juridiskt ansvar för den mobbning som skett.

Har barn råd att processa? Barnen får använda sina föräldrars hemförsäkring för att söka rättsskydd. Rättsskydd kommer att beviljas om advokaten anser att det finns anledning att processa mot huvudmannen.

Sedan 1 april 2006 gäller enligt lag omvänd bevisbörda i mobbningsmål. Det betyder att det är huvudmannen som ska bevisa att barnet inte blivit mobbad. Barnet behöver således inte bevisa detta. Vad som nu gäller avseende bevisning om mobbning före 1 april 2006 är jag inte helt säker på. Men jag anser det rätta alltid är att låta bevisbördan ligga på den med makt(huvudmannen) och inte på den utan makt (barnet). En uppfattning jag knappast är ensam om.

För närvarande har jag sex olika mål som avser mobbning. Inget är ännu prövat i sak. Målen kan komma att förlikas d v s det kan bli en överenskommelse mellan respektive huvudman och respektive barn. Jag företräder i samtliga mål barnen.

Jag kommer aldrig att företräda någon huvudman. Jag har valt att ta ställning för barn som mobbas och jag ser det därför som oetiskt om jag i ett enda mål skulle företräda en huvudman mot ett barn. Den etik jag talar om handlar om vanligt sunt förnuft och inte god advokatsed.

Jag tror att varje seger i domstol för ett barn innebär att huvudmännen för skolorna kommer att lägga framtida resurser på att stävja mobbning. Det är i ett stort perspektiv viktigare än barns enskilda framgång i skadeståndsprocesser. I det lilla perspektivet är dock ett skadestånd till ett barn en form av viktig upprättelse för det utsatta barnet. Det går därför inte att underskatta värdet ur det lilla perspektivet.

Vilka skadeståndsbelopp som bör utdömas beror förstås på omständigheterna i det enskilda fallet, men också på den praxis som finns på området. I de ärenden jag nu har ligger skadeståndskraven - i varje enskilt fall - i intervallen 200 000 kr till 400 000 kr.

Mobbning är ett ämne jag avser att återkomma till. Så länge mobbningen finns kvar i våra skolor. Så det blir nog många kommande artiklar kring det ämnet. Min tro är att mobbningen bara kommer att stävjas i praktiken om huvudmännen förlorar ett flertal mobbningsprocesser.Då lär huvudmännen inse att det är billigare och inte minst smartare att stävja mobbningen än att betala skadestånd till alla som annars blir mobbade.

Jörgen Frisk

Barnet Anders ovan heter egentligen något annat än Anders.
Pingad på intressant

Simborgarmärke i juridik

Jag försökte i går ta simborgarmärket i juridik vilket är att jämföra med 200 meters simning utan tidtagning i valfritt simsätt. Det gick inte så bra.

Provet inleddes med att man skulle skriva sitt namn högst upp till vänster. Den frågan klarade jag inte, enligt läraren. Det gick tydligen inte att läsa vad jag skrivit. Rätt svar hade motsvarat ungefär 10 meter. Är det mitt fel att läraren inte kan läsa min namnteckning? Nej, jag avser därför att driva den frågan i domstol. Ända upp till HD om så behövs.

Nästa fråga var på latin. Frågan var vad orden ”pacta sund servanda” betyder. Jag svarade att jag arbetar i Sverige varför frågan måste vara helt felställd. Jag ville byta fråga, men fick inte. Fick inga poäng på den frågan heller. Fick däremot en mycket stor röd bock i kanten.

Nästa fråga var enkel. Vem stiftar våra lagar. Jag hade dock en ganska dålig dag och svarade statsministern. Svaret är Riksdagen, men jag fick en poäng för att jag inte var så långt ifrån rätt svar.

Nästa fråga var vad statsministern heter. Vad har en sådan fråga med juridik att göra? Jag vet att han som är statsminister är flintskallig, men namnet var som bortblåst från mitt minne. Jag skrev den flintskallige moderaten vars hustru ser trevlig ut och också är politiker. Fick rätt på det svaret. Det kan man ju inte klaga på. Jag borde nog fått ytterligare en röd bock i kanten.

Nästa fråga var följande. Vad är en stämning? Jag redogjorde i detalj att stämning är ett känslostillstånd som kan vara gott, dåligt eller neutralt. Jag lämnade exempel på vad jag menade. Vitt vin med räkor i sällskap med sin käraste är ett tillstånd av god stämning. Sitta på toa och upptäcka att toapapperet är slut ger en dålig stämning. Att titta på två hockeylag där ena laget inte är Skellefteå ger en neutral stämning. Läraren tyckte att svaret var bra, men fel. Vad rätt svar är vet jag ännu inte. Jag frågade några kollegor i stan, men de visste inte heller vad rätt svar är. Vi måste nog ringa till någon Stockholms advokat. De kan ju allting.

Sedan började provet bli riktigt svårt. Eller rättare sagt i det närmaste omöjligt. Nästa fråga var vad en åklagare är för något. Alltid en människa svarade jag. Vad annars? Men det var tydligen också fel svar. Läraren trodde mitt svar var ett skämt. Men vad är en åklagare om åklagaren inte är en människa? Ett odjur? Det kanske många åtalade anser, men det kan nog inte heller vara rätt svar.

Nästa fråga vara vad en dom är för något. Det vet jag mycket väl men att beskriva det med ord är inte det lättaste. Jag svarade att en dom är en dom, det vet ju alla. Men jag förstod att svaret skulle vara en definition av vad en dom är. Kan du det? Jag kunde inte det. Jag tog den röda bocken som en man, d v s utan att gråta.

Efter som det handlar om ett prov som ska hålla samma nivå som ett simborgarmärke kanske du förstår att det inte var så många fler frågor. En av dessa frågor klarade jag dock galant. Frågan var hur Europadomstolen respektive HD ser på skattetillägg. Jag redogjorde för avgörandena mot Finland och Ryssland från 2009, HD:s syn på den frågan april 2010, min egen syn på den frågan och skrev en hel del om de många ärenden som drivs mot Sverige i skrivande stund i Europadomstolen. Men frågan var förstås så enkel att det hade gett mer poäng om jag skrivit mitt namn läsligt. I HD förlorade skattebetalarna med rösterna 2-3. Det går att säga att svenska Staten vann med 3-2. Det var en jämn match, som dock aldrig kunnat sluta oavgjort

Som ni förstår blev jag inte godkänd, men nästa år får jag en ny chans att ta simborgarmärket i juridik. Den chansen ska jag inte missa.

På tal om frågor undrar jag om ni klarar av att förklara var kronan som försvann tog vägen.

Tre män handlade ved för 10 kr var av en vedförsäljare. Som ni vet blir 10 kr x 3 alltid 30 kr.
Veden var dock inte av allra bästa kvalitet varför vedhandlaren skickade drängen för att lämna tillbaka sammanlagt 5 kr av erhållna 30 kr. Drängen hann ikapp männen men visste inte hur han skulle dela 5 kr på tre och kom därför på den praktiska lösningen att han kunde behålla
2 kr själv och lämna 1 kr var till de tre männen. Så blev det även i praktiken.

Fakta är att de tre männen efter att ha återfått 1 kr var betalat 9 kr var för veden. 9 kr x 3 är alltid 27 kr. Fakta är att drängen tog hand om 2 kr. Fakta är att 27 kr + 2 kr = 29 kr. Fakta är att en krona saknas. Var tog den kronan vägen? Med fakta går det ibland att förvilla. Eller hur?

Fakta presenterade i en viss ordning eller på ett visst sätt kan lätt förvilla även den som tror sig vara en vis man eller vis kvinna. Godtar man fakta på det sätt jag ovan redovisat för kommer kronan som fattas att fattas i all framtid. Kom därför ihåg att vara kritisk mot fakta, såvida fakta kommer från någon som kanske har som avsikt att lura dig.

Stämmer ditt rättsmedvetande med gällande rätt?

Våra lagar är gällande rätt. Det finns också andra bestämmelser som utgör gällande rätt. Gällande rätt är även praxis och till viss del doktrin.

Frågan om ditt eller mitt rättsmedvetande stämmer med gällande rätt kan inte besvaras med ett ja eller ett nej.

Anser ditt rättsmedvetande att det är ett brott att gå mot rött ljus? Om du svarar ja på den frågan ska du veta att det inte är ett brott att gå mot rött ljus. Det var en gång i tiden ett brott. På den tiden begick tusentals människor i Sverige det brottet varje dag. Enligt mångas rättsmedvetande var det inget brott att gå mot rött ljus trots att de flesta då visste att det var ett brott att gå mot rött ljus, men eftersom rättsmedvetandet sa något annat bröt många mot lagen med gott samvete.

När lagen inte stämmer med det egna rättsmedvetandet är det ofta så att man bryter mot den lagen och det med gott samvete. Köra lite för fort till exempel. Mår du dåligt om du kört 74 km per timme på en väg där maxfarten är 70? Hur länge har du i så fall dåligt samvete? En minut eller ältar du den fortkörningen i flera år?

Lagens syfte är dock bland annat att påverka ditt rättsmedvetande och därmed påverka ditt handlande i praktiken. Men alla lagar påverkar inte majoritetens rättsmedvetande. Efter en tid brukar sådana lagar upphävas i ett demokratiskt samhälle.

Att gå mot rött ljus tycker nog de flesta ska vara lagligt. Polisens resurser bör ju ägnas åt mycket, men inte att jaga personer som går mot rött ljus. Som du förstår säger mitt allmänna rättsmedvetande att det är ok att gå mot rött ljus, men står barn i närheten händer det att jag föregår med gott exempel och väntar till dess det slår om till grönt. Det sägs ju att barn gör som vuxna gör och att barn inte gör som vuxna säger. Det ligger en hel del i det uttrycket.

Om Riksdagen (genom lag) skulle förbjuda den drog som skapar mest elände i Sverige är frågan vad ditt rättsmedvetande skulle säga. Den drog jag tänker på är förstås alkohol. Skulle du bränna eget eller köpa sprit av langare? Om du skulle göra det beror det kanske på att du är beroende av alkohol. Många är det. Få erkänner detta faktum. Men även många av de som inte är beroende av alkohol skulle bränna eget eller köpa alkohol olagligt med gott samvete. För många säger det allmänna rättsmedvetandet nämligen att Staten inte får förbjuda oss att dricka alkohol. Så var fallet i USA i början av 1930-talet. USA förstod till sist att det inte gick att ha en lagstiftning som stred mot allt för många medborgares allmänna rättsmedvetande. Det skapade enbart omfattande kriminalitet.

Det går att pröva lag för lag mot det egna rättsmedvetandet. Du kommer nog att finna att de flesta lagar stämmer med ditt eget rättsmedvetande. Men du kommer knappats dela den uppfattningen avseende alla lagar. Men många vågar eller kan inte erkänna att deras eget rättsmedvetande strider mot en viss lagstiftning.

De som inte kan erkänna att en lag strider mot det egna rättsmedvetandet är bland annat personer med viss ställning i samhället. Det är för många politiker i det närmaste omöjligt att kritisera vissa lagar. Sexköpslagen är till exempel en lag knappast någon politiker vågar kritisera.

Sexköpslagen är också en lag som strider mot mångas allmänna rättsmedvetande men anledningen till att så är fallet har olika förklaringar.

Många inom socialtjänsten som arbetar med att hjälpa kvinnor som är på samhällets botten - genom beroende av narkotika med tillhörande prostitution - anser att sexköpslagen inneburit att det blivit mycket svårt att nå de kvinnor som prostituerar sig och därför också svårt och ibland omöjligt att numera hjälpa dessa kvinnor. Sexköpslagen strider mot deras allmänna rättsmedvetande för att de anser att lagen inte är en lag som hjälper utsatta kvinnor. Själv anser jag att lagstiftningen på området att hjälpa utsatta kvinnor ska ske genom att lyssna på hur socialarbetare och utsatta kvinnor vill att lagstiftningen ska utformas. Jag anser inte att den lagstiftningen ska utformas av män i kostym på Regeringskansliet utan insyn i verkligheten. För sexköplagen har knappast hjälpt någon utsatt kvinna.

Sexköplagens existens brukar dock försvaras med lagen ska påverka männens allmänna rättsmedvetande. Jag tror dock att de män som tyckte att det inte stred mot den egna rätts-medvetandet att köpa sex innan den lagen trädde ikraft har exakt samma åsikt idag, se
nedan.

Sexköpare tycker sannolikt att köp av sex borde vara lagligt och att sexköpslagen därför strider mot deras rättsmedvetande. Men sexköpare är knappast personer som går ut i media och berättar vad de anser. Sexköpare vill i likhet med de flesta framstå som personer med god moral. De flesta sexköpare vet att den stora allmänheten inte anser att sexköp hör ihop med god moral. Det var förresten mina kollegor Tomas Bodström och Claes Borgström som ansåg att fotboll och sexköp hörde ihop och att Sverige därför skulle bojkotta Fotbolls VM 2006 i Tyskland där sexköp är lagligt. En uppfattning som de med rätta kritiserats för, inte minst av krönikören Mats Olsson på Expressen. För inte hör sexköp och fotboll ihop. Det finns ingen sanning alls i det påståendet.

Lagstiftningen skapar viss moral. Det är därför ofta svårt att i debatten våga ha en åsikt som strider mot gällande lagstiftning. För utåt vill de flesta vara i mittfåran. Med det menar jag att få vågar ha åsikter som kan framstå som kontroversiella. Men självklart finns det alltid en och annan som sticker ut i mängden. Det är bra att så är fallet för det som kan framstå som en bra lag kanske inte är det i praktiken. Det är därför av vikt att höra vad socialarbetare och utsatta kvinnor (de kvinnor som ska räddas av sexköpslagen) anser om sexköpslagen. Det är av betydligt mindre vikt vad Bodström, Borgström eller andra män med slips anser. Och ska jag vara ärlig bryr jag mig inte vad dessa män anser, men det är de männen som får utrymme i media. Det får inte socialarbetarna. Det får inte de utsatta kvinnorna. Visst är det märkligt?

Jag som i stor omfattning arbetar med humanjuridik har förstås uppfattningar om våra human-juridiska lagar i många avseenden. Jag anser att mycket är bra, men att så gott som allt går att förbättra. Om detta skulle jag kunna skriva minst en roman, men för att nämna något vill jag ta upp något om straffrätten.

Jag arbetar ofta som offentlig försvarare. I det arbetet träffar jag människor som av en eller annan anledning begått brott. Det handlar inte sällan om oerhört tragiska människoöden. Man undrar inte sällan varför det gått snett för många individer. För det finns nästan alltid en förklaring till varför det gått snett för någon i livet. Förklaringen är dock inte samma sak
som att ett handlande går att ursäkta, men förklaringen gör det möjligt att förstå varför den enskilda individen begått ett brott.

Det som oroar mig i den nu pågående debatten är att många tycks tro att lösningen för att minska kriminaliteten är betydligt hårdare och betydligt längre fängelsestraff. Media hakar på inte minst genom att visa bilder och namn på brottslingar. Men vägen mot ett samhälle med minskad brottslighet är inte hårdare och längre fängelsestraff. Den enda vägen att nå det målet är att skapa ett bättre samhälle än det vi har idag. Det är den frågan som måste prioriteras. Debatten om hårdare och längre straff är en debatt som inte leder någonstans än möjligen till ett ännu hårdare samhälle än det vi lever i just nu. Politikerna vet detta. Skälet till att många politiker ändå talar om hårdare och längre straff är endast för att få röster. Det handlar endast om att göra sig populär bland allmänheten. Alla politiker hycklar dock inte genom att ropa på hårdare och längre straff. Det är dessa politiker man ska lyssna på.

Frågan politiker måste ställa sig är varför det begås brott och därefter ändra på de faktorer som leder till brott. En faktor kan dock politikerna inte ändra på. Politikerna kan inte – som jag ovan nämnt - få bort alkoholen. Alkoholen är orsaken till många brott och då tänker jag inte minst på de flesta våldsbrott i vårt samhälle. Det som jag inte kan förstå är dock varför det inte redan finns lag på att det ska vara alkolås i alla nytillverkade bilar. För en sådan lag måste väl komma förr eller senare, men det kanske blir senare?

Som jag skrivit tidigare är helgen en tid då många kvinnor och barn borde ta in på hotell och lämna mannen hemma med sina allra käresta – flaskan (flaskorna) från systembolaget. Det skulle minska våldet i våra hem. Och tänk på hur bra det vore för hotellbranschen att kunna ha full beläggning även på helgerna.

Skål förresten! Det är ju snart helg. Varför inte tjuvstarta lite så att man kan glömma livets elände för en stund. Eller kanske är det lika bra med en vit helg? Eller varför inte ett vitt liv framöver?

Skälet till att jag då och då återkommer till ämnet alkohol är förstås att jag sett dess allra mörka baksida i många brottmål. Utan det arbete jag har skulle nog så inte vara fallet.

Om jag själv dricker alkohol? Jag måste erkänna att jag dricker vin vid festliga tillfällen.