Försvarsadvokatens vardag i häkte m.m

Jag blir ofta förordnad som offentlig försvarare och träffar då en hel del klienter som sitter anhålla eller häktade. Vid besök på polisstationen – som har celler, men som inte är ett häkte – eller på häktet träffar jag många klienter. När man kommer till polisstationen eller häktet får man av personalen ofta höra att man får träffa klienten ”helt på egen risk”. Med det menar polisen/häktespersonalen att jag får skylla mig själv om jag blir misshandlad eller ihjälslagen.Polisen/häktespersonalen verkar anse att de saknar ansvar.

Mordet på kvinnan i häktet i Huddinge har fått mig att fundera på ”helt på egen risk” och hur det egentligen står till med säkerheten på våra häkten. Till skillnad från häktespersonalen är vi advokater alltid obeväpnade. Det är pennan - det skrivna ordet – och talekonsten som är våra enda vapen. Men självklart skulle jag inte vilja vara beväpnad med vapen, men säkerheten måste förbättras.

Jag tror det kommer en dag då någon av vi som arbetar som försvarsadvokater kommer att bli svårt misshandlad eller mördad på ett häkte. Då – men först då – kommer denna fråga att diskuteras på ett sätt som innebär höjd säkerhet. Möjligen krävs ett mord innan så sker. Det kanske inte räcker med grov misshandel.

Vid besök på häktet träffar man klienten i en besökscell. Det finns larmknapp och den ringer man på vid behov eller när samtalet med klienten är klart. Svaret är ofta att man får vänta en stund på grund av att personalen har något annat att göra. Vad annat är har jag ofta haft tillfälle att fundera på.

Jag känner ingen rädsla att själv drabbas. Jag är som många andra, som tror att jag kan väl inte vara den som ska behöva ha otur. Så resonerade jag i vart fall till mordet skedde på häktet i Huddinge.

Jag måste dock berätta att det är mycket ovanligt att de som står åtalade för brott uppträder hotfullt mot sin advokat. Det är faktiskt vanligare med hot i familjemål. Där kan känslorna verkligen svalla. Men man måste komma ihåg att en del av de som begår allvarliga brott är allt annat än psykiskt friska och därför inte alltid tillräkneliga. Personer som på grund av svår psykisk sjukdom begår brott har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Jag tillhör de som anser att svårt psykiskt sjuka ska dömas till vård och inte fängelse. Samhället går åt andra hållet. Idag döms allt fler svårt psykiskt sjuka till fängelse.

Det finns fängelseförbud och det avser de personer som led av en allvarlig psykisk störning vid brottet eller vid den läkarundersökning som föregår förhandlingen i ett brottmål om det kan misstänkas att den åtalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vad som ska klassas som en allvarlig psykisk störning har de senaste åren fått en allt snävare tolkning. Jag är dock inte läkare och ska därför inte gå in på någon amatörmässig medicinsk diskussion.

Det som bör framhållas att vård kan pågå så länge den dömde lider av en allvarlig psykisk störning. Vården kan därför vara livslång även för ett brott som har lågt straffvärde. Straffet skulle kanske ha blivit tre månader eller endast villkorlig dom om den åtalade varit frisk, men vården kanske blir livsvarig. Det är inte lindrigare med vård än fängelse. De som sitter i fängelse har det ofta bättre än de som vårdas.

På tal om fängelse. Jag vet en person som trivs i fängelse. Det är hans enda hem. Den personen begår småbrott enbart för att slippa livet utanför fängelset. Personen ifråga har alkoholproblem när han är på fri fot. På fängelset tänker han inte på alkohol. Han vill helst sitta på öppen anstalt, vilket är betydligt bättre än sluten anstalt. Senast han blev släppt åkte han direkt till en bar och stal en flaska vin. Han blev tagen på bar gärning och blev direkt åtalad för det ”svåra” brottet snatteri. Till hans glädje hävdes den villkorliga domen och bara några veckor senare var han hemma på sin öppna anstalt. På fängelset har han vänner. Han tycker bra om personalen. Han – i likhet med andra intagna på anstalten - får lön en gång i veckan, som räcker till allt han behöver. Lönen är drygt 10 kr i timmen. Det tråkiga är att samhället inte kan ordna det lika bra för alla utanför fängelset som i fängelset. Därför åker en hel del in och ut i fängelset under en stor del av sina liv.

Vilka blir fängelsekunder? Det är nog personer som saknar familj, vänner och arbete efter ett avtjänat straff. De som saknar en mening med livet utanför våra fängelser. De finner i stället meningen med livet i våra fängelser. Dessutom de som har missbruksproblem. De måste för det mesta finansiera sitt missbruk genom brottslig verksamhet.

Numera är det färre än tidigare som åker in i fängelse. Det beror på att fotboja är ett alternativ vid kortare fängelsestraff. Det alternativet väljer många. En del klarar inte av fotboja eftersom det förutsätter nykterhet. Nykterheten kontrolleras via regelbundna stickprover. Det kan vara mycket tufft för en rattfyllerist att vara nykter under en månad. Tufft därför att flertalet av våra rattfyllerister är fast i ett missbruk av alkohol. På i vart fall en öppen anstalt finns det inte sällan tillgång till starka drycker. Å andra sidan finns det inte sällan tillgång till ännu starkare saker på våra slutna anstalter. Hur narkotika kan smugglas in på slutna anstalter vet jag inte.
Så bra insyn har jag inte i våra anstalter. Kan narkotika smugglas in borde det gå att ta sig ut, men det verkar numera vara i det närmaste omöjligt att rymma från våra slutna anstalter.

Nästan ingen rymmer från öppna anstalter. Den som gör det blir nämligen förflyttad till en sluten anstalt och förlorar rätten till permissioner under en längre tid. För den som rymmer åker nästan alltid fast.

Varför hamnar vissa på öppna anstalter och vissa på slutna anstalter? De som bedöms som ofarliga, inte har missbruksproblem och inte är rymningsbenägna hamnar på en öppen anstalt.
Övriga på sluten anstalt således. Den som hamnar på sluten anstalt och sköter sig kan med tiden förflyttas till en öppen anstalt. Det är ofta en väg i utslussningen mot frihet.

Att arbeta som försvarsadvokat är som du kanske inser ett intressant arbete. I arbetet träffar jag de som begått små brott, brott av medelgraden och mycket allvarliga och svåra brott. Mitt arbete är inte att fördöma någon som begått brott, men inte heller att försvara brottet. Mitt arbete är att få fram det som talar för friande dom eller en så mild påföljd som möjligt. De jag träffar är för det mesta som vem som helst. Men en del i samhället hamnar fel. Den vanligaste förklaringen till att så sker har två namn. Alkohol är det ena namnet. Narkotika är det andra namnet. Utan alkohol och narkotika skulle jag sannolikt arbeta med något annat än att ofta vara försvarsadvokat. Men ett sådant samhälle lär vara långt borta.

Jag uppskattar att mer än 90 % av all brottslighet skulle försvinna utan alkohol och narkotika. I de mer än 90 % har jag dock inte inkluderat brottet fortkörning. Ett brott som delvis beror på för bra bilar i förhållande till gällande fartgränser.

Gå mot röd gubbe? Det är inget brott. Om så vore fallet skulle brottsligheten i Sverige öka med minst 50 % skulle jag tro. Vi har inga röd gubbe poliser och det är nog ingen polis som utbildat sig till polis för att jaga de som går mot röd gubbe. Om det vore brott att gå mot röd gubbe skulle jag vilja höra på den polismästare som väljer ut de poliser som skulle stävja det brottet. Eller den polis som berättar förs sina vänner att han är en röd gubbe polis.

I arbetet får jag insyn i varför brott begås. Som jag skrev ovan beror det många gånger på alkohol och narkotika. Familjebråken har också ofta sin förklaring i alkoholen. Det finns alltid en förklaring till ett brott. Förklaringen är sällan en godtagbar ursäkt, men gör det lättare för den som drabbats av brott att förstå varför han eller hon blev ett brottsoffer. Får den som blivit misshandlad veta att gärningsmannen var svårt psykisk sjuk underlättar detta att förlåta gärningsmannen, men offret bör fundera på varför personen inte redan var föremål för vård. Kanske hade gärningsmannen begått flera brott tidigare och dömts till kortare fängelsestraff i stället för vård. Hade gärningsmannen dömts till vård hade han inte kommit ut annat än om han är ofarlig. Det ger ett betydligt bättre trygghet för alla i samhället. Men nu är det populärt att i debatter ropa efter fängelsestraff i stället för vård. Debatter som inte kommer att leda till ett tryggare samhälle. Politikerna lyssnar på de som ropar ett straff i stället för vård. Politikerna vill ha röster till kommande val.

Jag har tidigare skrivit att jag anser att många – ofta unga människor – får för hårda domar i narkotikabrott. HD har den senaste tiden ändrat praxis på ett sätt som kommer att leda till mildare domar. Som du nog redan förstår så är jag allt annat än positiv till narkotika. Jag har dock företrätt många ungdomar som stått åtalade för narkotikabrott som fått mycket långa fängelsestraff. De jag företrätt har varit långt ned i narkotika världens rangordning. I toppen finns de som verkligen tjänar stora pengar på narkotika. I botten finns missbrukarna som ofta själva måste langa för att få pengar till sitt eget missbruk. I botten finns unga utslagna människor. Många av dem åker fast för lagning och får långa fängelsestraff. Borde det inte vara bättre att i stället ge dem ett kortare straff följt av vård en längre tid? Så att de är fria från narkotika när fängelsetiden och vårdtiden är avslutad. Det måste vara bättre än ett långt fängelsestraff följt av ingen vård alls.

Många säger att vård är att dalta. Jag säger att vård är att bry sig om de som har det sämst i samhället. Jag ser inga skurkar i de unga människor som hamnat i ett narkotikamissbruk. Jag ser bara olyckliga unga människor. Därför är det alltid ett stort ansvar att vara försvarare för de som hamnat snett i samhället.
Snart är julen här. Stressen med handeln skulle jag gärna vara utan. Däremot är julen en tid för eftertanke och kanske visa medhjärta med de som har det svårt genom att ge en gåva till något bra välgörande ändamål.

God Jul, för nästa blogg kommer nog mellan jul och nyår. Nästa vecka ska jag hinna med att såväl arbeta som julstressa. Men julafton ska vara i alla fall vara en dag i lugn och ro. Minst en dag i lugn och ro per år är vi väl alla värda.

2012 – slutet för det skattetillägg vi har idag?

Detta inlägg berör er som påförts skatteillägg och samtidigt även straff eller annan påföljd för den handling som medfört skattetillägg. Eller som riskerar att så sker.

Den handling som medfört skattetillägg är ofta underlåtenhet att deklarera sina egna inkomster eller sitt företags inkomster. Underlåtenheten jämställs således med en aktiv handling.

Straff? Det är böter eller fängelse. Det finns dock andra påföljder, såsom villkorlig dom och skyddstillsyn.

2012 är snart här. Då ska frågan om det svenska skattetilläggets tillåtlighet prövas av Europadomstolen. I vart fall har jag av Europadomstolen fått beskedet att frågan troligen kommer att tas upp 2012. Jag är i Europadomstolen ombud i flera pågående mål angående skattetillägg och av nyfikenhet och iver har jag ödmjukt skriftligen ställt frågan när prövning kommer att ske.

Skattetillägg kommer att vara tillåtet även efter prövningen i Europadomstolen. Det som kan bli nytt är att skattetillägg och samtidigt straff eller annan påföljd för den handling som medfört skattetillägg inte kommer anses tillåtet.

Sverige är inte det första land som prövas av Europadomstolen. Skattebetalare i Ryssland och Finland har vunnit mot sina egna länder. Så ska numera även vara fallet i Kroatien och Bulgarien.

Rättsfallen mot Ryssland och Finland har jag noga studerat. Rättsfallen mot Kroatien och Bulgarien får bli kommande julläsning.

Vad är det som hänt som innebär att skattetillägg och straff och annan påföljd för samma handling som medfört skattetillägg inte kanske är tillåtet? Det som hänt är att någon studerat ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen (det finns flera tilläggsprotokoll som gäller tillsammans med huvudprotokollet) och kommit fram till att tilläggsprotokoll nr 7, artikel 4,P 1, - nedan endast benämnda artikel 4 - utgör hinder för olika myndigheter att påföra flera sanktioner mot en och samma person för en och samma handling. Det medförde att Ryssland och Finlands skattetillägg prövades 2009. Såväl Ryssland som Finland hade nog väntat sig att vinna målen. Jag hade förväntat mig detta för att så var praxis i Europadomstolen innan 2009.
Innan 2009 hade dock ingen åberopat artikel 4, utan sannolikt endast åberopat bestämmelser i huvudprotokollet.

Utgången i Europadomstolen blev att det ryska och det finska systemet med skattetillägg och annan påföljd underkändes. De enskilda individerna vann mot sina respektive hemländer.

Artikel 4 brukar förklaras med de latinska orden ”ne bis in idem”. De orden betyder ”icke samma sak två gånger”. Om en viss handling först prövas för frågan om skattetillägg och därefter prövas för frågan om straff eller annan påföljd prövas samma sak (samma handling) två gånger. Förbud mot detta finns även i den svenska lagstiftningen och då närmare bestämt i rättegångsbalkens 30 kapitel 9 §.

Varför följer inte svenska domstolar redan den praxis som finns från Europadomstolen? Det gör vissa domare. Det gör de domare som anser att Europadomstolens praxis förhindrar dubbel prövning i svensk rätt.

Många domare följer dock inte Europadomstolens praxis och det beror på att vår Högsta Domstol (HD) i två avgöranden från 2010 uttalat att Europadomstolens praxis inte ger ett klart stöd för ett förbud även i Sverige. HD var inte enig. Tre domare dömde till fördel för den svenska Staten. Två domare dömde till fördel för den enskilda individen.

Orden ”klart stöd” är något märkligt. Antingen finns det stöd i praxis eller så finns det inte stöd. HD borde ha tagit ställning. Ordet klart är dock ett ord som används för att förstärka det ord som kommer därefter. Ungefär som helt säker. Antingen är man säker eller inte. Med ordet helt vill man dock visa att man är säker. En annan formulering många använder är att de är nästan klara. Med ordet nästan förklarar man endast att man inte är klar. Men med ordet nästan vill man försvara sig med att man åtminstone arbetat med det man hade lovat skulle vara klart inom viss bestämd tid. Jag har nog – tyvärr - till en och annan klient sagt att jag nästan är klar med det jag lovat att utföra. Jag lovar att från och med nu bättra mig, annars kan jag inte vara kritisk mot formuleringar som ”klart stöd”.

Åter till ämnet. Om Europadomstolen bestämmer att det svenska systemet med skattetillägg och straff eller annan påföljd för samma handling inte är tillåtet gäller det för många som då olagligt drabbats av såväl skattetillägg som straff eller annan påföljd att ligga i startgroparna för att retroaktivt få rätt. Med det menar jag antingen återfå det som erlagts i skattetillägg eller kompensation för det straff man då kanske suttit av. Eller få kompensation för annan påföljd som kan vara utdömd. Det kommer handla om många som i så fall ska kompenseras av Staten, men kompensationen kommer knappast som ett brev på posten. Det gäller att bevaka sina egna intressen, som det brukar vara med andra ord.

Skattetillägg är en fråga jag lovar att återkomma till och slutorden i den frågan kommer jag skriva först när kommande avgöranden avseende Sverige har meddelats av Europadomstolen.
Jag hoppas jag då kaxigt får skriva ”vad var det jag sa” och slippa behöva skriva att det inte riktigt blev som jag hade förväntat mig.
Trevlig jul, även om det kanske blir någon blogg även innan julhelgen. Jag försöker skriva en blogg varje fredag, men jag hinner inte alltid. Det blir därför ”nästan” varje fredag som jag bloggar.

Nästa blogg blir nog om den utsatthet försvarsadvokater kan ha att utstå i brottmål. Den mördade häktesvakten har fått mig att reflektera över den frågan. Det var den frågan denna blogg skulle ha handlat om, men frågan om skattetillägg har jag arbetat med i veckan varför jag ändrade mig i sista stund.

I det här ämnet har jag tidigare skrivit följande inlägg då det har engagerat mig.

2010-02-26; Alltid lika härligt att inge en resningsansökan

2010-03-31; Efter Högsta domstolens dom idag: Nu går jag till Europadomstolen!

2010-09-14; Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt

Trafikskadeersättning och kausalitet

Detta är ett ämne jag skrivit om tidigare och som jag avser att återkomma då och då till. Detta eftersom ämnet berör många. Många skadas nämligen i trafiken varje år. De flesta klarar sig med lindrigare skador, men eftersom det rör sig om oerhört många trafikolyckor varje år är det ändå många som får kvarstående besvär.

Den som skadas i trafiken har rätt till trafikskadeersättning via försäkringen å den bil den skadade satt i. Den som inte satt i någon bil får ersättning via försäkringen å den bil som vållat skadan.

Om bilen är oförsäkrad eller om det rör sig om en smitningsolycka betalas ersättningen via Trafikförsäkringsföreningen.

Ingen som skadas går således skadelös från en trafikolycka. Det går dessutom ofta att samtidigt få ersättning via privata olycksfallsförsäkringar men då för det mesta enbart för kvarstående besvär. Det som brukar kallas för invaliditet. Det viktiga är att bevaka sin rätt mot trafikförsäkringen och anmäla skadan till övriga försäkringsbolag.

Trots att jag skriver att ingen går skadelös är det vad som inte sällan händer i praktiken. Det har med ordet kausalitet att göra. Det brukar kallas för adekvat kausalitet inom juridiken.

Den som skadas i trafiken måste bevisa att de besvär den skadade har beror på trafikolyckan. Visst låter det enkelt? Det kan många gånger vara allt annat än enkelt. Därför kan det vara bra att anlita advokat. Kostnaderna för advokat står ofta försäkringsbolaget för och inte minst i de fall där det handlar om att bevisa adekvat kausalitet.

Med adekvat kauslitet avses att den skadade skall bevisa att de besvär den skadade tar upp med försäkringsbolaget beror på trafikolyckan. Det bevisar den skadade delvis med egna ord, men framförallt med sjukhusjournaler och med ett - eller flera - invaliditetsintyg. De problem som kan uppkomma ska jag beskriva med några konkreta exempel från det verkliga livet.

1.
Den skadade besökte inte sjukhus i samband med olyckan

När så inte skett anser försäkringsbolaget inte sällan att den skadade inte klagat på några besvär i samband med olyckan och att de besvär den skadade senare klagar på därför måste bero på något annat än olyckan.

Det är dock ganska vanligt att inte söka läkare efter en olycka, men att söka läkarhjälp om det onda inte går över efter en viss tid. Den skadade bör med journaler styrka sin friskhet innan olyckan och med journaler styrka att besvär finns kvar efter olyckan.

Vissa som skadas i trafiken har dock innan en trafikolycka varit sjukskriven och har den skadade exempelvis varit sjukskriven för nackbesvär innan olyckan menar försäkringsbolaget då och då att besvären med nacken inte uppkom i samband med olyckan. Det kan således vara olyckligt att ha sjukjournaler som talar om likartade besvär med de besvär som den skadade anser ha uppkommit i samband med trafikolyckan.

2.
Anlita specialist

För att styrka att tidigare sjukjournaler inte avser samma besvär som de besvär som uppkommit i samband med olyckan bör den skadade ofta anlita en läkare som är specialist på den eller de skador det handlar om. Är det exempelvis nackbesvär bör den skadade anlita en ortoped. Ju bättre läkaren är på sitt område desto tyngre väger intyget från den läkaren.

Whiplash var en gång i tiden en skada som inte ansågs ha samband med trafikolyckor. Det råder en annan syn på den frågan idag. En gång i tiden var dock inte så länge sedan.

Om den egna läkaren inte kan styrka kvarstående besvär efter en olycka kan det bero på att det inte finns kvarstående besvär. En del försöker helt enkelt bluffa. Jag har dock varit med om att läkare felaktigt skrivit att det inte finns kvarstående besvär. När den skadade besökt en specialist har dock specialisten inte sällan funnit kvarstående besvär.

I ett fall var de kvarstående besvären hela 20 %. Allmänläkaren hade fel. Specialisten hade rätt. Försäkringsbolaget bad om ursäkt, men den som borde bett om ursäkt är endast allmän-läkaren, som inte hade kompetens att skriva ett utlåtande avseende den aktuella skadan (som var whiplash av svåraste graden).

Specialistläkaren var mycket förgrymmad på att allmänläkaren försökt sig på att skriva ett intyg om något han saknade kompetens att bedöma. Klienten blev glad och det mest för att hon blev trodd. Det var viktigt för henne. Till och med anhöriga hade tvivlat på den skadade eftersom allmänläkaren gjorde gällande att hon var frisk. Den skadades föräldrar stöttade dock sin dotter till 100 %. Det var föräldrarna som stod kostnaden för att besöka en specialist. De pengarna fick föräldrarna senare tillbaka av försäkringsbolaget.

3.
Ta upp vissa frågor omgående med försäkringsbolaget

Det är många som dröjer med att ta upp olika poster med försäkringsbolaget. Vänta inte för länge. Då kanske du inte blir trodd.

Jag hade en klient som skadades mycket svårt vid en olycka och än värre var att hans fru avled i samband med olyckan. Jag blev ombud för den skadade många år efter olyckan och då tog jag upp alla poster jag ansåg att klienten hade rätt till. En sådan post var att klienten hade förlorat en tandprotes i samband med olyckan. Försäkringsbolaget verkade tro att det var något jag och klienten hade hittat på. Det ärendet slutade med en stämningsansökan mot försäkringsbolaget, men hade den enda fråga som återstått varit tandprotesen (värd ca 10 000 kr) hade vi inte gått till domstol. 10 000 kr är för lite att tvista om. Efter att vi gått till domstol förstod försäkringsbolaget att tandprotesen var en sann post. Målet slutade med en förlikning som innebar full ersättning för tandprotesen och många av de övriga poster målet handlade om. Det var dock tråkigt att det behövde gå så långt som till domstol. Förlikningen innebar vidare att försäkringsbolaget stod min klients rättegångskostnader fullt ut.

4.
Den skadade är ung

För barn och unga människor som av ett eller annat skäl ännu inte kommit in på arbets-marknaden kan personskaderegleringar sluta mycket tragiskt. För de skadade gäller det att bevisa att de skulle fått ett arbete om de varit skadefria och vilken inkomst det arbetet skulle ge. Som du förstår kan det medföra svåra bevisproblem.

Många skadade får dessutom sämre betyg i skolan på grund av sina besvär och de dåliga betygen kan försäkringsbolaget anse ”styrka” att den skadade inte skulle studerat till något välbetalt arbete.

Ersättning för förlorad arbetsinkomst är många gånger den viktigaste posten. Denna post behöver den skadade ofta hjälp av ett ombud med och då gärna av någon med betydande erfarenhet av personskador. Min erfarenhet är dock att de flesta handläggare tar de skadade på stort allvar, men alla inte får samma goda behandling. Det beror mer på handläggaren på försäkringsbolaget än vilket försäkringsbolag som är inblandat.

Min erfarenhet av handläggarna på försäkringsbolagen är således god. De skadade måste dock förstå att handläggarna har att följa utlåtanden från det egna försäkringsbolagets förtroende-läkare. Det är ofta tvister handlar om försäkringsbolagets läkare mot den skadades läkare.

5.
Försäkringsbolagets läkare mot den skadades läkare

När det blir tvist har försäkringsbolaget inte sällan rådfrågat flera läkare som alla brukar vara specialister på den tvistiga skadan. Den skadade har ofta bara stöd av sin egen läkare, som inte alltid är specialist på den aktuella skadan. Hur sådana mål slutar? Sällan bra för den skakade. Det brukar sluta med ett förlorat mål med betydande rättegångskostnader.

Det är därför jag än en gång vill betona behovet av att den skadade – i vart fall innan en tvist i domstol - anlitar egen specialist. Då har den skadade en fördel. Den egna specialisten har undersökt den skadade. Det har inte försäkringsbolaget specialister gjort. Det leder till vad jag anser vare en klar bevisfördel för den skadade.

6.
Våga ta upp generande frågor

Vissa besvär blir aldrig ersatta på grund av klienters svårigheter att berätta om sådant klienter anser vara pinsamt. För en man kan det vara att efter en olycka ha förlorat förmågan till att ha sex. Eller att i vart fall fått kraftigt nedsatt lust att ha sex.

Vi advokater ska dock ställa svåra frågor till klienterna. Klienterna ska nämligen ha den ersättning de har rätt till. Den skadade vet att advokater har full tystnadsplikt. Det har också handläggarna på försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen bryter inte mot sin sekretes-skyldighet.

7.
Spara kvitton

Många drabbas av merkostnader som följd av olyckan. Spara alla kvitton. En del betalar svart för vissa merkostnader. Sluta med det. Ta alltid kvitto på utförda tjänster. Utan kvitto finns det inte rätt till ersättningen, även om vissa försäkringsbolag varit ”snälla” genom att godta att vissa tjänster utförts utan kvitto. Men försäkringsbolagen har – helt rätt – börja kräva kvitton i allt större utsträckning.

8.
Godta inte negativa beslut från försäkringsbolaget utan att veta att beslutet är rätt

Många ärenden avslutas med att den skadade är missnöjd. Om den skadade skött hanteringen utan ombud bör den skadade rådfråga advokat om allt gott rätt till. Den granskning advokaten gör brukar vara kostnadsfri. Försäkringsbolaget står ofta för sådan granskning. Om advokaten säger att allt gått rätt till lär det stämma. Annars kan advokaten hjälpa den skadade att få rätt.

9.
Våga processa

Den skadade har ofta försäkring som täcker 80 % av en eventuell process. Då kan det ofta vara värt att våga processa. En process bör dock endast inledas om advokaten ger den skadade rådet att få sin sak prövad i domstol. Då tror advokaten på framgång, vilket dock inte är samma sak som en garanti att det kommer att gå bra.

10.
Hälsan

Detta är ingen punkt som avser vad man bör ta upp, utan vad det kan betyda för den skadade att bli ersatt av sitt försäkringsbolag.

De som får rätt ersättning av sina försäkringsbolag mår psykiskt bättre än de som inte får ersättning. Pengarna ger trygghet och därför ett välmående i sig. Att vara skadad och dessutom därför få en usel ekonomi leder till det motsatta, d v s psykisk oro och osäkerhet.

För hälsan är det således värt att kämpa för sin rätt. Ge därför inte upp om du tillhör de som är skadad, men ännu inte fått rätt mot ditt försäkringsbolag. Men anlita hjälp. Särskilt om det är kostnadsfritt. Det är ofta svårt att föra sin egen talan.

Är fortkörning ett perdurerande brott och får man skjuta varg i en nödsituation?

Jag kör ofta mellan Skellefteå och Umeå, inte minst i mitt arbete som advokat. Vid bilresorna får man tid över att fundera på ett och annat. Allt för ofta blir det juridiska frågor som tar upp ens tid. Man är nog lite yrkesskadad. Resan Skellefteå-Umeå rör sig om en sträcka om cirka 13 mil. Utmed E 4:a vägen finns flera fartkameror. Jag tror mig veta att alla kameror inte är på. Det ska bara vara någon eller några som används samtidigt, men låt säga att alla kameror är på och att exempelvis jag kör för fort vid samtliga vägkameror. Ska jag i så fall dömas för fortkörning varje gång jag fotades eller endast för en fortkörning? Sådana funderingar kan dyka upp i mitt huvud. Man är advokat även i de privata tankarna. Jag är dock som de flesta av oss en ögontjänare, vilket innebär att jag inte kör för fort vid någon fartkamera. Med det inte sagt att jag annars kör för fort. Det har dock hänt och det kommer nog att hända igen. Fartkameror får oss dock att tänka på farten. Det är positivt.

Fortkörning är ett perdurerande brott. Perdurerande brott är brott som anses pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar, såsom kidnappning eller fortkörning. Fortkörning pågår så länge föraren kör över tillåten hastighet. Den som gör sig skyldig till kidnappning som pågår exempelvis flera månader gör sig således endast skyldig till ett brott.

Så om jag kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå till Umeå är fortkörningen endast ett brott. Om jag saktat ned då och då så att jag kör lagligt är det ett nytt brott varje gång jag gasar på så pass mycket att jag åter kör för fort.

För att ”bara” åka fast för en fortkörning kan det bli så att den som kört för fort påstår att han eller hon kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå-Umeå. Om fortköraren erkänner att farten mellan de olika fartkamerorna varit laglig riskerar fortköraren nämligen att dömas för fortkörning vid varje fartkamera.

Men om en domstol skulle se fortkörning som endast ett brott under en så lång sträcka som 13 mil är en fråga som jag inte vet svaret på i praktiken. Det måste först prövas i domstol och för att få den prövningen får någon annan än jag köra för fort vid flera fartkameror. Jag är inte så nyfiken på svaret att jag själv avser att köra för fort. Det kan dock krävas att den som kör för fort kommer med invändningen om att det rör sig om ett perdurerande brott. Det är inte säkert att polisen vet om detta.

Ett annat ord du säkert hör talas om är nödvärn. I dagligt tal brukar många säga att man får använda våld i nödvärn, men inte mer än nöden kräver. Det är fel. Man får enligt lagen använda våld i nödvärn, men våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Är våldet uppenbart oförsvarligt kan man själv dömas för brott. I vissa fall får man dock även använda uppenbart oförsvarligt våld och det när omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig. Ibland kan man bli så arg att det är svårt att besinna sig som exempelvis när man avvärjer ett pågående övergrepp på någon som är försvarslös.

Nöd är en annan juridisk term. Den termen ska inte sammanblandas med fattigdom eller misär. Med nöd avses ett svårt eller farligt läge (på grund av exempelvis en olycka). Ett vannligt nödläge är att någon blir akut sjuk och att frågan uppkommer om man får köra den sjuke till akuten i för hög hastighet eller kanske med alkohol i kroppen. Nöden kan innebära att nämnda handlingar är ursäktliga, exempelvis om man befann sig på en plats där ingen hade tillgång till telefon eller annan möjlighet att påkalla ambulans. Eller att det inte fanns någon ambulans tillgänglig. Det senare är ett problem kan uppkomma då och då i norrlands inland.

En term du nog inte hört något om är putativ nödvärn eller putativ nöd. Det betyder att det inte var nöd eller nödvärn, men att någon agerat för att han eller hon trott att det var en nödvärns- eller nödsituation. Det kan räcka med att man tror att det var en nödvärns eller nödsituation för att undgå ansvar.

Nödrätten skall dock användas restriktivt. Kan man ringa ambulans är det ingen bra idé att skjutsa någon i fyllan till sjukhuset. Kan man lösa en situation utan att använda våld bör det alternativet användas.

Högsta Domstolen (HD) har prövat begreppet nödsituation när en man sköt en varg för att freda sin får (NJA 2004 s 786). HD ansåg att utrymmet för att i nöd skjuta ett så sällsynt djur som en varg är mycket begränsad. Det räckte inte att så skett för att skydda sina får. Fåren ansågs betydligt mindre skyddsvärda än vargen. Den som sköt vargen fälldes därför för brott. Det ansågs dock vid straffmätningen vara en förmildrande omständighet att vargen sköts för att freda sina egna djur och påföljden blev därför villkorlig dom och böter i stället för fängelse. Om det hade varit fråga om vanlig tjuvjakt hade mannen fått ett långt fängelsestraff.

Motsatsen till perdurerande brott är de brott som anses vara begångna vid ett visst tillfälle. Jag fick nyligen tillfälle att fundera på om nedskräpning är ett perdurerande brott eller inte. Om man exempelvis skräpat ned på sin egen tomt och skräpet ligger kvar år efter år kan man dömas för detta eller blir brottet med tiden preskriberat. Till min glädje kunde jag notera att
jag inte behövde fundera länge på den frågan. HD har i ett avgörande från 1992 (NJA 1992
s 126) bestämt att brottet anses begånget från det att den nedskräpande handlingen vidtogs. Om så inte vore fallet skulle nämligen många nedskräpningsbrott inte bli preskriberade eftersom det kan ta lång tid för naturen att bryta ned skräp. I vissa fall längre än en människas livstid.
Brottet nedskräpning är inte ett perdurerande brott trots att brottet i praktiken pågår så länge skräpet ligger och skräpar. HD:s dom vilar på sunt förnuft. Det får helt enkelt inte vara så att nedskräpning blir brott som ska utredas långt efter nedskräpningstillfället. Polisens resurser måste användas till annat.

Preskriptionstiden för nedskräpning är 2 år från det att brottet begicks.

Att brottet är preskriberat hindrar inte kommunerna från att förelägga markägaren eller den som skräpat ned att ta bort skräpet. Så städa efter sig kan man få göra även om brottet är preskriberat.

Medling i vårdnadstvister

Jag har arbetat med vårdnadstvister sedan början av 1990-talet. Jag vet inte hur många mål jag varit ombud i, men det rör sig om 100-tals mål. Jag har varit ombud för antingen mamman eller pappan. Barnen har inga egna ombud, fastän målen alltid handlar om barnens bästa.

Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.

Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.

Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:

”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”

Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.

Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.

I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.

En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.

För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.

Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).

Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.

Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.

Rättshjälpen har för allmänheten allvarliga brister

Det finns olika former av rättshjälp. En del fungerar mycket bra. En del fungerar dåligt. Med dåligt menar jag dåligt för den som beviljats rättshjälp.

Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.

Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.

Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).

Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.

Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.

I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.

I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.

Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).

Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.

En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.

Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.

När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.

När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.

När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt

Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.

Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.

Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.

Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.

Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.

Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.

Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.

Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.

Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.

Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.

Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.

Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.

Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.

De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.

Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.

På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.

Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.

Dålig ersättning till dig när rättsväsendet klantat till det

De flesta som blir frihetsberövade har gjort någon dumhet. Annars brukar man inte bli frihetsberövad.

Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.

Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.

Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.

Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.

Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.

Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.

Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.

Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.

Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.

Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.

Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.

Lagen

Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.

Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.

Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.

Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.

Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.

Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.

Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.

De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.

En sann historia

Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.

Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.

Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.

I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.

I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.

Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.

Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.

Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.