Jag blir ofta förordnad som offentlig försvarare och träffar då en hel del klienter som sitter anhålla eller häktade. Vid besök på polisstationen – som har celler, men som inte är ett häkte – eller på häktet träffar jag många klienter. När man kommer till polisstationen eller häktet får man av personalen ofta höra att man får träffa klienten ”helt på egen risk”. Med det menar polisen/häktespersonalen att jag får skylla mig själv om jag blir misshandlad eller ihjälslagen.Polisen/häktespersonalen verkar anse att de saknar ansvar.
Mordet på kvinnan i häktet i Huddinge har fått mig att fundera på ”helt på egen risk” och hur det egentligen står till med säkerheten på våra häkten. Till skillnad från häktespersonalen är vi advokater alltid obeväpnade. Det är pennan - det skrivna ordet – och talekonsten som är våra enda vapen. Men självklart skulle jag inte vilja vara beväpnad med vapen, men säkerheten måste förbättras.
Jag tror det kommer en dag då någon av vi som arbetar som försvarsadvokater kommer att bli svårt misshandlad eller mördad på ett häkte. Då – men först då – kommer denna fråga att diskuteras på ett sätt som innebär höjd säkerhet. Möjligen krävs ett mord innan så sker. Det kanske inte räcker med grov misshandel.
Vid besök på häktet träffar man klienten i en besökscell. Det finns larmknapp och den ringer man på vid behov eller när samtalet med klienten är klart. Svaret är ofta att man får vänta en stund på grund av att personalen har något annat att göra. Vad annat är har jag ofta haft tillfälle att fundera på.
Jag känner ingen rädsla att själv drabbas. Jag är som många andra, som tror att jag kan väl inte vara den som ska behöva ha otur. Så resonerade jag i vart fall till mordet skedde på häktet i Huddinge.
Jag måste dock berätta att det är mycket ovanligt att de som står åtalade för brott uppträder hotfullt mot sin advokat. Det är faktiskt vanligare med hot i familjemål. Där kan känslorna verkligen svalla. Men man måste komma ihåg att en del av de som begår allvarliga brott är allt annat än psykiskt friska och därför inte alltid tillräkneliga. Personer som på grund av svår psykisk sjukdom begår brott har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Jag tillhör de som anser att svårt psykiskt sjuka ska dömas till vård och inte fängelse. Samhället går åt andra hållet. Idag döms allt fler svårt psykiskt sjuka till fängelse.
Det finns fängelseförbud och det avser de personer som led av en allvarlig psykisk störning vid brottet eller vid den läkarundersökning som föregår förhandlingen i ett brottmål om det kan misstänkas att den åtalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vad som ska klassas som en allvarlig psykisk störning har de senaste åren fått en allt snävare tolkning. Jag är dock inte läkare och ska därför inte gå in på någon amatörmässig medicinsk diskussion.
Det som bör framhållas att vård kan pågå så länge den dömde lider av en allvarlig psykisk störning. Vården kan därför vara livslång även för ett brott som har lågt straffvärde. Straffet skulle kanske ha blivit tre månader eller endast villkorlig dom om den åtalade varit frisk, men vården kanske blir livsvarig. Det är inte lindrigare med vård än fängelse. De som sitter i fängelse har det ofta bättre än de som vårdas.
På tal om fängelse. Jag vet en person som trivs i fängelse. Det är hans enda hem. Den personen begår småbrott enbart för att slippa livet utanför fängelset. Personen ifråga har alkoholproblem när han är på fri fot. På fängelset tänker han inte på alkohol. Han vill helst sitta på öppen anstalt, vilket är betydligt bättre än sluten anstalt. Senast han blev släppt åkte han direkt till en bar och stal en flaska vin. Han blev tagen på bar gärning och blev direkt åtalad för det ”svåra” brottet snatteri. Till hans glädje hävdes den villkorliga domen och bara några veckor senare var han hemma på sin öppna anstalt. På fängelset har han vänner. Han tycker bra om personalen. Han – i likhet med andra intagna på anstalten - får lön en gång i veckan, som räcker till allt han behöver. Lönen är drygt 10 kr i timmen. Det tråkiga är att samhället inte kan ordna det lika bra för alla utanför fängelset som i fängelset. Därför åker en hel del in och ut i fängelset under en stor del av sina liv.
Vilka blir fängelsekunder? Det är nog personer som saknar familj, vänner och arbete efter ett avtjänat straff. De som saknar en mening med livet utanför våra fängelser. De finner i stället meningen med livet i våra fängelser. Dessutom de som har missbruksproblem. De måste för det mesta finansiera sitt missbruk genom brottslig verksamhet.
Numera är det färre än tidigare som åker in i fängelse. Det beror på att fotboja är ett alternativ vid kortare fängelsestraff. Det alternativet väljer många. En del klarar inte av fotboja eftersom det förutsätter nykterhet. Nykterheten kontrolleras via regelbundna stickprover. Det kan vara mycket tufft för en rattfyllerist att vara nykter under en månad. Tufft därför att flertalet av våra rattfyllerister är fast i ett missbruk av alkohol. På i vart fall en öppen anstalt finns det inte sällan tillgång till starka drycker. Å andra sidan finns det inte sällan tillgång till ännu starkare saker på våra slutna anstalter. Hur narkotika kan smugglas in på slutna anstalter vet jag inte.
Så bra insyn har jag inte i våra anstalter. Kan narkotika smugglas in borde det gå att ta sig ut, men det verkar numera vara i det närmaste omöjligt att rymma från våra slutna anstalter.
Nästan ingen rymmer från öppna anstalter. Den som gör det blir nämligen förflyttad till en sluten anstalt och förlorar rätten till permissioner under en längre tid. För den som rymmer åker nästan alltid fast.
Varför hamnar vissa på öppna anstalter och vissa på slutna anstalter? De som bedöms som ofarliga, inte har missbruksproblem och inte är rymningsbenägna hamnar på en öppen anstalt.
Övriga på sluten anstalt således. Den som hamnar på sluten anstalt och sköter sig kan med tiden förflyttas till en öppen anstalt. Det är ofta en väg i utslussningen mot frihet.
Att arbeta som försvarsadvokat är som du kanske inser ett intressant arbete. I arbetet träffar jag de som begått små brott, brott av medelgraden och mycket allvarliga och svåra brott. Mitt arbete är inte att fördöma någon som begått brott, men inte heller att försvara brottet. Mitt arbete är att få fram det som talar för friande dom eller en så mild påföljd som möjligt. De jag träffar är för det mesta som vem som helst. Men en del i samhället hamnar fel. Den vanligaste förklaringen till att så sker har två namn. Alkohol är det ena namnet. Narkotika är det andra namnet. Utan alkohol och narkotika skulle jag sannolikt arbeta med något annat än att ofta vara försvarsadvokat. Men ett sådant samhälle lär vara långt borta.
Jag uppskattar att mer än 90 % av all brottslighet skulle försvinna utan alkohol och narkotika. I de mer än 90 % har jag dock inte inkluderat brottet fortkörning. Ett brott som delvis beror på för bra bilar i förhållande till gällande fartgränser.
Gå mot röd gubbe? Det är inget brott. Om så vore fallet skulle brottsligheten i Sverige öka med minst 50 % skulle jag tro. Vi har inga röd gubbe poliser och det är nog ingen polis som utbildat sig till polis för att jaga de som går mot röd gubbe. Om det vore brott att gå mot röd gubbe skulle jag vilja höra på den polismästare som väljer ut de poliser som skulle stävja det brottet. Eller den polis som berättar förs sina vänner att han är en röd gubbe polis.
I arbetet får jag insyn i varför brott begås. Som jag skrev ovan beror det många gånger på alkohol och narkotika. Familjebråken har också ofta sin förklaring i alkoholen. Det finns alltid en förklaring till ett brott. Förklaringen är sällan en godtagbar ursäkt, men gör det lättare för den som drabbats av brott att förstå varför han eller hon blev ett brottsoffer. Får den som blivit misshandlad veta att gärningsmannen var svårt psykisk sjuk underlättar detta att förlåta gärningsmannen, men offret bör fundera på varför personen inte redan var föremål för vård. Kanske hade gärningsmannen begått flera brott tidigare och dömts till kortare fängelsestraff i stället för vård. Hade gärningsmannen dömts till vård hade han inte kommit ut annat än om han är ofarlig. Det ger ett betydligt bättre trygghet för alla i samhället. Men nu är det populärt att i debatter ropa efter fängelsestraff i stället för vård. Debatter som inte kommer att leda till ett tryggare samhälle. Politikerna lyssnar på de som ropar ett straff i stället för vård. Politikerna vill ha röster till kommande val.
Jag har tidigare skrivit att jag anser att många – ofta unga människor – får för hårda domar i narkotikabrott. HD har den senaste tiden ändrat praxis på ett sätt som kommer att leda till mildare domar. Som du nog redan förstår så är jag allt annat än positiv till narkotika. Jag har dock företrätt många ungdomar som stått åtalade för narkotikabrott som fått mycket långa fängelsestraff. De jag företrätt har varit långt ned i narkotika världens rangordning. I toppen finns de som verkligen tjänar stora pengar på narkotika. I botten finns missbrukarna som ofta själva måste langa för att få pengar till sitt eget missbruk. I botten finns unga utslagna människor. Många av dem åker fast för lagning och får långa fängelsestraff. Borde det inte vara bättre att i stället ge dem ett kortare straff följt av vård en längre tid? Så att de är fria från narkotika när fängelsetiden och vårdtiden är avslutad. Det måste vara bättre än ett långt fängelsestraff följt av ingen vård alls.
Många säger att vård är att dalta. Jag säger att vård är att bry sig om de som har det sämst i samhället. Jag ser inga skurkar i de unga människor som hamnat i ett narkotikamissbruk. Jag ser bara olyckliga unga människor. Därför är det alltid ett stort ansvar att vara försvarare för de som hamnat snett i samhället.
Snart är julen här. Stressen med handeln skulle jag gärna vara utan. Däremot är julen en tid för eftertanke och kanske visa medhjärta med de som har det svårt genom att ge en gåva till något bra välgörande ändamål.
God Jul, för nästa blogg kommer nog mellan jul och nyår. Nästa vecka ska jag hinna med att såväl arbeta som julstressa. Men julafton ska vara i alla fall vara en dag i lugn och ro. Minst en dag i lugn och ro per år är vi väl alla värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar