Kampen om "Burk-Curts" miljoner går vidare

Klockan 17 i fredags stängde vi dörren i målet om Curt Degermans kvarlåtenskap. Motparten godtog nämligen inte vårt förlikningsbud om en miljon kr. Vi kommer alltså att mötas i Skellefteå tingsrätt. "Dagen D" blir den 29 mars. Den som vinner tar allt, ca 13 miljoner kr. Den som förlorar får ingenting, mer än att den kommer att få bära motpartens rättegångskostnader, som kommer att uppgå till ganska betydande belopp. Så ser livet ut!

För mina läsare vill jag gärna bjuda på en till historia "ur verkliga livet" om Curt. För han var en man som gav anledning till historier.

En dag stötte Curt och jag på varandra på Nygatan i Skellefteå. Som vanligt ville Curt ha några råd, "trottoarråd", och berätta om hur hans affärer gick i största allmänhet. Så såg han lite bekymrad ut och tittade bortåt gatan, där hans "konkurrent", stans andra burksamlare, gick och plockade för sig själv, som alltid iförd ett par rejäla gummistövlar. Curt rynkade på näsan och sade gravallvarligt: "Ser du han där borta, Jörgen? Om det inte vore för honom så skulle jag vara dubbelt så rik."

Passande klädsel i domstol?

Passande klädsel i domstol?

Apropå den där gången då Curt Degerman något oväntat tog på sig en kostym kom jag att tänka på en rolig sak angående klädkod i domstol.

Det är tyvärr inte en självupplevd historia, men jag brukar skratta för mig själv så fort jag drar mig den till minnes. Det är kollega från Östersund – en duktig historieberättare för övrigt – som berättade historien för mig.

Det sägs ju om jurister att vi håller oss till det finstilta – men det finns bevisligen även andra yrkesgrupper som kan det minst lika bra som vi.

Advokaten i fråga företrädde en lantbrukare som både luktade diesel och kom allmänt ”dåligt klädd” till domstolen. Ordföranden, d v s domaren som satt på målet, blev oerhört upprörd och förklarade i barsk ton för lantbrukaren: ”Här kräver vi faktiskt att man klär upp sig när man kommer hit – i så här viktiga angelägenheter”.

Då tar karln – lantbrukaren alltså – långsamt och bestämt fram kallelsen från tingsrätten och vecklar ut den. Och så säger han efter en stunds tystnad till domaren och minst lika barsk på rösten: ”Det står ingenting om klädsel här vad jag kan se”.

Dagen då jag fick Burk-Curt att ta på sig en kostym

Jag har ett massmedialt ganska intressant mål just nu. Det finns som ni kanske vet vid det här laget ett förordnande från Curt Degerman, i folkmun – först i Skellefteå och nu i hela landet – mer känd som ”Burk-Curt”.

Förordnandet avsåg en kusin till Curt, som jag nu alltså företräder. Som ni kanske redan har sett i Expressen har min klient och jag fått mycket gott stöd från Viola Boström, en av Sveriges främsta experter på testamenten. Viola Boströms doktorsavhandling handlar just om tolkning av testamente. Hur som helst: vi har nu kallat Viola Boström som s k expertvittne i målet och det känns helt enkelt som att vi ligger oerhört bra till. Därför har min klient och jag gett motparten möjlighet att före klockan 17.00 på fredag – då advokatbyrån stänger för helgen – godta ett förlikningsbud om 1 miljon kr av det totala arvet (som uppgår till ca 13 miljoner kr). Vi anser att det är ett mycket juste bud, och vi hyser förhoppningar om att det skall leda till att den här segdragna släktkonflikten skall få ett slut.

Jag har en del roliga och värmande minnen av Curt. En sak jag ofta tänker på är hur jag mötte honom och han brukade försöka anlita mig som s k ”trottoarrådgivare”. Han brukade ofta ha funderingar om juridiska och ekonomiska spörsmål. Samtidigt var han alltför ekonomiskt sinnad för att anlita advokat hur som helst. Han ville gärna ta råden ute på Nygatan i stället.

En gång hände följande. Curt Degerman blev då missnöjd på en annan advokat han hade haft att göra med. (Det är sånt som händer ibland eftersom det alltid är känslor inblandade i rättsliga ärenden. Och vi talar här om en man med mycket bestämda åsikter.) En domstolsförhandling blev därför inställd. I stället blev det jag som råkade få uppdraget att fortsätta företräda Curt.

Jag förklarade för Curt Degerman att det var mycket viktigt att vara uppklädd och snygg i rätten. Han var tveksam, men jag hade faktiskt utlovat tingsrätten att Curt skulle infinna sig, snygg och fräsch. Curt var ”ekonomiskt sinnad”, kan man säga. Jag visste att han aldrig skulle kasta bort pengar på nya kläder. Vissa saker går inte att ändra på. Så jag sade till honom: ”Jag bjuder dig på en kostym”.

Jag for först på ett ställe och köpte en kostym, men den var för liten. Curt Degerman var ganska axelbred och allmänt välbyggd. Så jag fick fara tillbaka och byta mot en större storlek. Och där fick jag framgång. Jag minns med värme hur Curt stod framför spegeln i lobbyn på min advokatbyrå och såg nöjd ut i sin nya kostym. Det är ett rörande minne, för han var en intelligent man, kanske en sådan som är lite för intelligent för sitt eget bästa. Kanske stod han där och tänkte på hur livet kunde ha varit i stället?

Men en annan sak lyckades jag inte med. Jag tycker inte att det gör så mycket, för jag är övertygad om att inte ens Gud Fader själv hade kunnat förmå Curt att ta av sig hans typiska mössa, som han alltid hade på sig. Jag sade åt Curt några gånger att han inte kan ha mössa på sig till kostymen, särskilt inte i tingsrätten.

Många av er har säkert sett den kändaste bilden på Curt som togs av Tommy Schönstedt – en Skelleftegrabb även han – där han har sin karaktäristiska mössa.

Hur som helst. Mössan behöll han på. För han var för oklippt. Och han tyckte nog att frisörer, liksom advokater, tar alltför hutlöst betalt. Så när vi for till domstolen var Curt Degerman som vanligt iförd sin keps men då med ny kostym. Han tyckte det blev bäst så.

Ett härligt minne var när de ropade på målet var att se tingsrättens ledamöter och deras leende när de fick se Burk-Curt som jag utlovat. Hör och häpna: i kostym.
Det blir i vart fall spännande att se om motparten tar detta bud. Sedan är det över. Jag återkommer om hur det går och om det blev en förlikning eller inte. (Tro nu bara inte att jag bjuder alla mina klienter på en kostym

Apropå småfiskar, valar och hajar

Ja, ni som följer min blogg gissade rätt: det gäller narkotika, än en gång. Jag har tidigare skrivit om småfiskarna som i vissa fall kanske säljer små mängder eller har små innehav som ett led i att de vill finansiera sitt egna missbruk. Personer som behöver vård men som ofta döms till fängelse där saker och ting knappast blir mycket bättre.

Nu läser jag dock i DN att en regeringstjänsteman – en departementssekreterare vid regeringskansliet – nu har åtalats för grovt narkotikabrott. Mannen greps i november, med 350 gram opium, i Uppsala. Som chefsåklagare Krister Peterson påtalar är straffvärdet högt för denna typ av narkotika högt. Högsta domstolen har bland annat noterat att farlighetsgraden för råopium är tämligen hög och att det kan utöva en särskild dragningskraft på ungdomar emedan det går att röka.

Man ska förstås inte måla Fan på väggen, och jag har ingen aning om mannen är skyldig. Men det är svårt att inte haja till när en hög tjänsteman över huvud taget nämns i sådana här sammanhang. Om det är så att mannen är skyldig så rör det sig ju om lite mer än en vanlig ”liten fisk”.

I vilket fall som helst är det förstås anmärkningsvärt om en person med en sådan position är involverad i knarkaffärer. Och samtidigt kanske inte så anmärkningsvärt som det låter. Det finns ju betydligt större – och fulare – fiskar än de småfiskar som jag och mina kollegor brukar kämpa så hårt för att försvara. Det är inte utan att man ofta känner sig som David mot Goliat i sådana rättegångar, skall jag säga.

Rättegången skall tydligen börja nu på måndag i Södertörns tingsrätt. Kanske är det bra att det här kommer fram i ljuset också. Det är ju så lätt att stirra sig blind på det så kallade buset, och glömma att det finns värre skurkar. Om det är så att den här regeringstjänstemannen är inblandad på sätt som åklagaren påstår visar det ju bara det som alla tänkande människor förstår: att det finns ”fina” människor som blir riktigt rika på knarkhandel. Och de behöver aldrig se eländet som skapas längst ner, på samhällets botten, för de som missbrukar dessa droger och blir psykiskt sjuka, kriminella och får sina liv förstörda så att eländet kan fortsätta.

Även om det är svårt att uttala sig med så lite fakta på bordet så har jag mycket svårt att tänka mig att några förmildrande omständigheter kan vara för handen i det här fallet. Om tjänstemannen är skyldig kan man sannolikt tala om narkotikabrott som är att beteckna som grovt. Och jag kan inte tänka mig att han vid en sammanvägning av omständigheterna förtjänar annat än ett långt fängelsestraff.

Skillnaden mellan de små fiskarna är ju att de är narkomaner. De finansierar sitt missbruk genom att sälja lite – i stället för att t ex fara och bryta sig in i sommarstugor. Den här tjänstemannen däremot har ju sin lön och är förmodligen inte narkoman.

Han är ju bara ute efter ”snabba cash”.

Hur kan advokater försvara våldtäktsmän och andra våldsverkare?

En fråga man alltid får av allmänheten på fester och andra gånger man träffar nytt folk och då de förstår att man är advokat, det är: ”Hur kan du företräda en våldtäktsman, eller en våldsverkare, eller en man som slår sin hustru, eller en man som våldtar sina barn? Är det inte svårt?”

Nej, det är inte svårt.

Jag försvarar inte brottet. Jag försvarar personen som påstås ha begått brottet.

Brottet är för mig – och givetvis för mina kollegor som också åtar sig försvararuppdrag – lika avskyvärt som för alla andra. Men det handlar inte om våra privata känslor. Min roll, försvararens roll, är att utföra ett uppdrag som jag har fått av samhället. Försvararens roll, om klienten påstår sig vara oskyldig, är att ”vända på stenar” och lyfta fram den bevisning för domstolen som visar att det råder tvivel om att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott.

Åklagarens roll är att att lägga till bevisning som styrker åtalet, liksom – detta i enlighet med objektivitetsprincipen – att även lägga fram sådant som är till den tilltalades fördel.

Om en person erkänner att han eller hon är skyldig är min roll en annan, nämligen att se till att han eller hon får rätt påföljd. Det händer faktiskt ofta att en tilltalad person erkänner. Rattfyllor är oftast erkända eftersom du har blåst i en kontroll och du har sett att du verkligen var onykter då du körde den där bilen. Då kommer i stället frågan upp om den här personen verkligen skall sitta i fängelse. Behöver han eller hon inte vård?

En försvarare skall som sagt vända på stenar – på alla stenar som finns. Och ta fram den bevisning som finns för att visa domstolen: här finns det tvivel. Det handlar egentligen bara om att uppmärksamma domstolen om detta, ställa rätt frågor och få fram saker. Försvararen hjälper på så sätt domstolen att göra sitt jobb.

En följdfråga jag ofta får när jag har blivit tillfrågad enligt ovan är: ”Vad gör du då om någon erkänner för dig att han har gjort det, men säger att han tänker neka till brott inför domstolen?” Denna tredje kategori är mycket ovanlig. Men jag har varit med om detta vid några tillfällen.

Denna fråga är värd ett mer utförligt svar. Jag återkommer till det.

En glädjande nyhet för alla som diskrimineras på grund av sin religiösa tro

Jag har haft glädjen att läsa igenom en mycket intressant och gedigen dom som meddelades igår av Stockholms tingsrätt. En ovanlig dom på vissa sätt: parterna var nämligen två stycken förvaltningsmyndigheter, Diskrimineringsombudsmannen respektive Arbetsförmedlingen. Å andra sidan finns det 255 förvaltningsmyndigheter i vårt land, så att de någon gång möts i rätten är i och för sig inte så underligt. Domen gällde som ni säkert vet skadestånd för religiös diskriminering. Jag håller med Diskrimineringsombudsmannen, Katri Linna, om att det här är en viktig dom.

Jag har själv flera kyrkligt engagerade personer i min släkt och kommer som mina trogna läsare vet från det ganska så kyrkliga Västerbotten. Kanske är det därför jag både som människa och advokat tycker att det här är en fråga som man måste stanna upp och fundera lite extra kring.

Omständigheterna var i korthet följande: en man, vi kallar honom Elias, gick en yrkesutbildning för ett industrijobb i Arbetsförmedlingens regi. Han var ”en mycket duktig ung man med fallenhet för utbildningen”, enligt en av de som höll i utbildningen. Denna beskrivning av Elias härrör från motparten i målet, d v s från Arbetsförmedlingen själv.

Då Elias fick chansen till en praktikplats på ett industriföretag gick han dit och träffade först tre män, män med svenska namn, ungefär som Frisk och liknande. De hälsade på varandra genom att skaka hand. Några minuter senare kom den kvinnliga vd:n för företaget, vi kan kalla henne Helena. När Helena sträckte fram sin hand mot Elias lät han bli att ta den.

Jag hoppas att det som nu hände var att Helena missförstod Elias agerande, d v s att han inte hälsade på det sätt som man kanske är van vid i Sverige. Helena uppgav i tingsrätten att hon kände sig sårad och kränkt som kvinna. Uppgifterna i domen går isär om huruvida Elias hälsade på Helena genom att lägga en hand på bröstet och buga eller om han inte gjorde detta, liksom huruvida Elias förklarade för vd:n att han inte kunde ta främmande kvinnor i hand på grund av sin religiösa tro. Elias hävdade det förstnämnda. Och jag har själv svårt att tro att han inte skulle ha hälsat på henne eller inte förklarat det för henne. Jag minns själv första gången jag anlitade en ung kvinnlig tolk från Libanon här på advokatbyrån. Hon förklarade vid vårt första möte att hon inte tar främmande män i handen. Och ja, så var det med den saken. Fråga mig inte om det har med att jag har kyrkligt påbrå och har viss förståelse för andra människors tro eller ej. Men för mig var det här ingen stor sak.

Hur som helst. Det blev inget av med praktikplatsen för Elias. Sedan kom Arbetsförmedligen och strödde salt i såren. En handläggare på Arbetsförmedlingen skrev i en tjänsteanteckning att Elias ”genom sitt agerande” missat chansen att få en praktikplats. Därefter drog man in Elias rätt att delta i det jobbprogram han deltog i och därmed även hans rätt till ersättning.

Vad det här var frågan om från Arbetsförmedlingens sida kallas i svensk rätt för direkt diskriminering. En svensk myndighet bröt mot svensk lag genom att skuldbelägga en av samhällets mindre gynnade för något han råkar vara, nämligen troende muslim.

Den viktigaste anledningen till att det här är en viktig dom är att religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. Det finns inslag i varenda religion som man kan tycka si eller så om, men det är inget man går in och ändrar hursomhelst.

Jag är övertygad om att många passar på att ventilera sin smygrasism när de hör talas om en sådan här dom. Men det handlar om att alla skall ha lika rättigheter, annars har vi inget rättssamhälle. Många bagatelliserar dessutom enligt min uppfattning människors tro. I domen påtalas t ex till exempel att en handläggare på Socialförvaltningen försökte få Elias att ta kvinnor i hand. Inte undra på att Elias kände sig ifrågasatt och utsatt för påtryckningar.

Om man skall kritisera tingsrätten för någonting så är det väl just när det gäller frågan om vad diskriminering är för något. Tingsrätten menar att den diskriminering som Elias blivit utsatt för ”synes ha varit oavsiktlig”. Men det är nog ganska ofta så att diskriminering kan vara just ”oavsiktlig” eller rentav ”naturlig”, så att den som diskriminerar inte ens tänker på det.

Eller är det kanske snarare så att den verkar vara oavsiktlig för att den är inlindad och den som diskriminerar försöker göra det i smyg?

De EG-direktiv som diskrimineringslagstiftningen bygger på bygger på att skadestånd på grund av diskriminering skall bestämmas så att de är effektiva och avskräckande. Jag hoppas att de 60 000 kr som Arbetsförmedlingen nu skall betala till Elias skall vara effektiva och avskräckande inte bara för Arbetsförmedlingen. Det är ju oerhört viktigt att myndigheterna alltid föregår med gott exempel; annars kan man knappast förvänta sig att vi andra skall göra det. Jag hoppas också att skadeståndet skall vara effektivt och inte bara avskräckande utan även uppmuntrande för alla som vill se ett slut på diskrimineringen i samhället.

Den nya diskrimineringslagen

Sedan ett år tillbaka har vi en helt ny diskrimineringslag i Sverige, en lag som omfattar alla former av diskriminering som tidigare låg uppdelade i ett antal olika lagar.

Lagar är ett sätt att påverka människors beteenden. Tänk bara på frågan om aga av barn och hur mycket folks uppfattningar har förändrats sedan barnaga förbjöds 1979. Min förhoppning är att vår nya diskrimineringslag skall komma till användning varje gång det behövs, och att lagen skall kunna bidra till att diskrimineringen i vårt samhälle någon gång skall minska och rentav bli ett minne blott.

Min syn på saken

Som advokat har man inte alltid tid att sätta sig ner och skriva om olika ämnen på sin blogg. Klienterna kommer i första hand, och i andra och tredje hand. Men den här domen känns som sagt viktig. Och sedan är det också så att uppmuntran från advokatkollegor har gjort att jag känner mig ännu mer motiverad att skriva om sådant jag tycker känns angeläget och intressant.

Om det är någonting jag tycker att vissa borde ta sig en rejäl funderare på så är det följande: det går faktiskt inte att tvinga folk att göra sådant som går stick i stäv med deras religiösa övertygelse.

Och om det är något som gör mig upprörd så är det hur folk på en myndighet som arbetar med människor kan sitta och vägra förstå människors seder och traditioner. Det är förstås en sak om man har man bott hela livet i en stuga på en fjälltopp och aldrig sett en människa från ett annat land. Då kan det kanske vara så att man blir lite ställd när man träffar en troende muslim eller någon annan som har andra seder och bruk. Men om man jobbar på Arbetsförmedlingen, jobbar med människor hela dagarna, eller om man för den delen är arbetsgivare och vägrar ge någon en chans att få prova på ett jobb bara för att han eller hon råkar ha en viss religion – då är man en inskränkt nolla och bör inte arbeta med människor över huvud taget.

Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar

Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.

Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.

Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.

Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.

I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.

Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.

Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.

Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.

I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.

En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.

Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.

I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.

I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.

Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige

Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.

Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.

Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.

Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.


Jörgen Frisk