Jag har denna vecka varit i Umeå där jag varit offentlig försvarare i två narkotikamål. Det första målet slutade i tisdag. Det andra målet tog sin start i torsdag och avslutades igår.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).
Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.
Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.
I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.
Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.
Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.
Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.
Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.
Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären
Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.
Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.
Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.
Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.
Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.
När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.
Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.
Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.
Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.
Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.
Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.
Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.
På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?
Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.
lördag 28 maj 2011
onsdag 18 maj 2011
Poliser som extraknäcker – värstingpoliser som skadar tilltron till rättssystemet
Jag har arbetat som brottmålsadvokat cirka 16 år. Under den tid förundersökning pågår råder sekretess. Något som alla advokater jag känner respekterar. För advokater är sekretess en ”helig ko”.
Det som inte längre förvånar mig är att poliser bryter mot denna sekretess. Varför sekretessbrott begås? Det sker bland annat för att en del poliser vill tjäna extrapengar. De läcker till media mot tipspengar. Poliserna vet att media inte avslöjar sina källor. Media är noga med att aldrig röja sina källor.
Den senaste som drabbats av läckande poliser (vilket sannolikt endast är en läckande polis) är Kamratpostens och TV:s Ola Lindholm. Media skulle inte ha skrivit om Ola Lindholms fall så tidigt som skett om media inte fått information från en säker källa. Poliser är säkra källor. De har ofta full insyn i förundersökningen.
Ola Lindholm har hängts ut i media så som varande skyldig till brottet eget bruk av narkotika. Jag tillhör den skara av personer som tror att han kan vara oskyldig till brott. Varför? Jag tror att det kan vara sant att Ola Lindholm inte medvetet tagit någon narkotika. Mitt förtroende för Ola Lindholm är grundat på dels att han i TV gett ett trovärdigt intryck, dels att det händer att en del personer får i sig narkotika omedvetet.
Kan någon bruka narkotika omedvetet? För många kan det låta som osannolikt. Det är dock många gånger sant. Det vanliga när någon brukat narkotika omedvetet är när en ”ful gubbe” försöker utnyttja en ung kvinna genom att i hennes drink tillföra ett narkotiskt preparat. Narkotikan brukar blandas i drinken när kvinnan lämnat drinken obevakad. Många kvinnor har drabbats av sådana övergrepp. Det är allmänt känt.
Den som är ute på en exempelvis en pub bör inte lämna sin öl obevakad. Någon kan i ett sådant ögonblick tillföra ölen ett narkotiskt preparat, men det brukar ofta finnas ett syfte med att begå en sådan handling.
Jag vet inte vad Ola Lindholm gjorde innan han var på fotboll. Han kanske gjorde som många andra. Besökte en pub innan matchen och då kan han kanske lämnat en öl - eller varför inte en läsk - obevakad ett kort ögonblick. Någon som kände igen kändisen Ola Lindholm kan då kanske velat skämta med en barnprogramledare genom att i glaset fylla på med lite ”godis”.
Vi män vågar ofta lämna vårt drickglas obevakat. Vi tror inte att någon vill utnyttja oss sexuellt. Vi män bör dock också vara medvetna om att det finns idioter som kan tänkas stoppa något i glaset.
Jag vet att det talats om eventuell sammanblandning av urinprov, men ser det som en mindre sannolik teori eftersom det finns tydliga föreskrifter om provtagning vid misstanke om bruk av narkotika. Jag utgår ifrån att polisen följt dessa föreskrifter, men det är upp till Ola Lindholms advokat att utreda om så är fallet. Fel kan ha begåtts.
På tal om att lämna sitt glas obevakat kan jag inte annat än nämna vad en bekant gjorde vid ett tillfälle han var ute och ölade. Han hade då nog i vart fall tagit ett glas för mycket. Han hade precis köpt en öl till när han insåg att han behövde göra nummer ett. Efter besöket på herrarnas var ölen stulen. Stölden gjorde honom vansinnig. Inte för att den innebar en förlust av 48 kr + 2 kr i dricks. Utan för att han var påverkad av alkohol. Då – men sannolikt bara då - kan man bli oerhört arg för en förlorad öl. Min vän bestämde sig för att omgående hämnas. Han köpte en till öl, gick in på toaletten och blandade ut ölen med sitt eget urin. Han ställde därefter ölen på ett bord och lämnade ölen för sig själv. Han bevakade dock bordet och ölen på avstånd. Efter bara några minuter dök en öltjuv upp.
Det utmärkande draget för öltjuvar är att de alltid är onyktra. Tjuven drack ur ölen i snabb hast. Efter att ha fått i sig en inte obetydlig mängd öl upptäckte tjuven att ölen smakade mycket illa. Det sannolika är att den öltjuven lärde sig en läxa. Min vän är inte direkt stolt över sitt tilltag, men han skäms inte heller. Till min väns försvar måste jag berätta att det var en handling han begick i unga år. I den ålder där det går att skylla på ungdomligt oförstånd.
Tillbaka till poliser som läcker. De som läcker får ofta en eller annan belöning, som de knappast tar upp i deklarationen. Läckande poliser begår således ofta skattebrott. Brott som aldrig kommer att utredas.
Det kan dock finnas andra motiv än pengar för att läcka sekretessbelagd information. Genom media kan poliser ge en bild av att den misstänkte är skyldig. Information som kan påverka domare i sitt dömande eller domare att döma hårdare än vad annars skulle ske. Genom att läcka information kan media också ge en bild till allmänheten av att polisen vet vad den sysslar med. Att polisen gör rätt. Genom att läcka information kan också poliser som ogillar den misstänkte se till att den misstänkte får problem långt innan en eventuellt fällande dom.
Vilka media hänger ut är intressant. Kändisar hängs alltid ut. Det räcker att någon gång ha varit med i TV för att vara kändis. Advokater hängs ut. En advokat i Umeå som misstänks för att ha kört mot rött ljus fick stort utrymme. För några år sedan läste jag en rubrik om en advokat som fick mig att omgående köpa den lokala tidningen. Det stod ungefär ”Advokat i Skellefteå betalar inte sina räkningar.” Nyfiken som jag är ville jag veta vilken av mina kollegor i Skellefteå som inte kunde betala sina räkningar. Jag kände oro för och medlidande med den advokaten, som i så fall var i behov av hjälp. Jag fick en chock när jag läste viken advokat som inte betalade sina räkningar. Det var jag, enligt tidningen. Sanningen var att jag av en företagare som var i desperat behov av pengar för att inte gå i konkurs fått en gigantisk bluffaktura på närmare 500 000 kr. Den lokala tidningen ville dock ha en rubrik som sålde och i vart fall jag köpte tidningen. Sanningen var också att samma företagare skickat bluffakturor till andra företag, som självklart inte heller betalade. Om detta inget i tidningen.
Det är således kändisar som hängs ut i media för i princip ingenting. Jag ser mig dock som allt annat än en kändis. För övriga ligger tröskeln högre. För poliser mycket högt. Vem skulle tidningarna få tips av om de hängde ut poliser för annat än mycket allvarliga brott?
Det är ett problem med poliser som läcker av många skäl. Inte minst föranleder detta ”brott” mot principen att ingen är skyldig till brott innan en fällande dom. Problemet med läckande poliser borde polisen själva försöka lösa, vilket dock inte lär ske. Det kan nämligen vara brott att efterforska vem som är läckan. Det strider ofta mot en grundlag. Den grundlag det ofta strider mot är Tryckfrihetsförordningen.
Det grundlagsskydd som finns för att anonymt få lämna uppgifter till media är viktigare än läckande poliser, men det är ett helt annat ämne.
Hur som helst är det min uppfattning att poliser som inte respekterar förundersökningssekretessen - genom att läcka till media för att få extrainkomster -”värstingpoliser” som förstör allmänhetens tilltro till rättssystemet.
Jörgen Frisk
Det som inte längre förvånar mig är att poliser bryter mot denna sekretess. Varför sekretessbrott begås? Det sker bland annat för att en del poliser vill tjäna extrapengar. De läcker till media mot tipspengar. Poliserna vet att media inte avslöjar sina källor. Media är noga med att aldrig röja sina källor.
Den senaste som drabbats av läckande poliser (vilket sannolikt endast är en läckande polis) är Kamratpostens och TV:s Ola Lindholm. Media skulle inte ha skrivit om Ola Lindholms fall så tidigt som skett om media inte fått information från en säker källa. Poliser är säkra källor. De har ofta full insyn i förundersökningen.
Ola Lindholm har hängts ut i media så som varande skyldig till brottet eget bruk av narkotika. Jag tillhör den skara av personer som tror att han kan vara oskyldig till brott. Varför? Jag tror att det kan vara sant att Ola Lindholm inte medvetet tagit någon narkotika. Mitt förtroende för Ola Lindholm är grundat på dels att han i TV gett ett trovärdigt intryck, dels att det händer att en del personer får i sig narkotika omedvetet.
Kan någon bruka narkotika omedvetet? För många kan det låta som osannolikt. Det är dock många gånger sant. Det vanliga när någon brukat narkotika omedvetet är när en ”ful gubbe” försöker utnyttja en ung kvinna genom att i hennes drink tillföra ett narkotiskt preparat. Narkotikan brukar blandas i drinken när kvinnan lämnat drinken obevakad. Många kvinnor har drabbats av sådana övergrepp. Det är allmänt känt.
Den som är ute på en exempelvis en pub bör inte lämna sin öl obevakad. Någon kan i ett sådant ögonblick tillföra ölen ett narkotiskt preparat, men det brukar ofta finnas ett syfte med att begå en sådan handling.
Jag vet inte vad Ola Lindholm gjorde innan han var på fotboll. Han kanske gjorde som många andra. Besökte en pub innan matchen och då kan han kanske lämnat en öl - eller varför inte en läsk - obevakad ett kort ögonblick. Någon som kände igen kändisen Ola Lindholm kan då kanske velat skämta med en barnprogramledare genom att i glaset fylla på med lite ”godis”.
Vi män vågar ofta lämna vårt drickglas obevakat. Vi tror inte att någon vill utnyttja oss sexuellt. Vi män bör dock också vara medvetna om att det finns idioter som kan tänkas stoppa något i glaset.
Jag vet att det talats om eventuell sammanblandning av urinprov, men ser det som en mindre sannolik teori eftersom det finns tydliga föreskrifter om provtagning vid misstanke om bruk av narkotika. Jag utgår ifrån att polisen följt dessa föreskrifter, men det är upp till Ola Lindholms advokat att utreda om så är fallet. Fel kan ha begåtts.
På tal om att lämna sitt glas obevakat kan jag inte annat än nämna vad en bekant gjorde vid ett tillfälle han var ute och ölade. Han hade då nog i vart fall tagit ett glas för mycket. Han hade precis köpt en öl till när han insåg att han behövde göra nummer ett. Efter besöket på herrarnas var ölen stulen. Stölden gjorde honom vansinnig. Inte för att den innebar en förlust av 48 kr + 2 kr i dricks. Utan för att han var påverkad av alkohol. Då – men sannolikt bara då - kan man bli oerhört arg för en förlorad öl. Min vän bestämde sig för att omgående hämnas. Han köpte en till öl, gick in på toaletten och blandade ut ölen med sitt eget urin. Han ställde därefter ölen på ett bord och lämnade ölen för sig själv. Han bevakade dock bordet och ölen på avstånd. Efter bara några minuter dök en öltjuv upp.
Det utmärkande draget för öltjuvar är att de alltid är onyktra. Tjuven drack ur ölen i snabb hast. Efter att ha fått i sig en inte obetydlig mängd öl upptäckte tjuven att ölen smakade mycket illa. Det sannolika är att den öltjuven lärde sig en läxa. Min vän är inte direkt stolt över sitt tilltag, men han skäms inte heller. Till min väns försvar måste jag berätta att det var en handling han begick i unga år. I den ålder där det går att skylla på ungdomligt oförstånd.
Tillbaka till poliser som läcker. De som läcker får ofta en eller annan belöning, som de knappast tar upp i deklarationen. Läckande poliser begår således ofta skattebrott. Brott som aldrig kommer att utredas.
Det kan dock finnas andra motiv än pengar för att läcka sekretessbelagd information. Genom media kan poliser ge en bild av att den misstänkte är skyldig. Information som kan påverka domare i sitt dömande eller domare att döma hårdare än vad annars skulle ske. Genom att läcka information kan media också ge en bild till allmänheten av att polisen vet vad den sysslar med. Att polisen gör rätt. Genom att läcka information kan också poliser som ogillar den misstänkte se till att den misstänkte får problem långt innan en eventuellt fällande dom.
Vilka media hänger ut är intressant. Kändisar hängs alltid ut. Det räcker att någon gång ha varit med i TV för att vara kändis. Advokater hängs ut. En advokat i Umeå som misstänks för att ha kört mot rött ljus fick stort utrymme. För några år sedan läste jag en rubrik om en advokat som fick mig att omgående köpa den lokala tidningen. Det stod ungefär ”Advokat i Skellefteå betalar inte sina räkningar.” Nyfiken som jag är ville jag veta vilken av mina kollegor i Skellefteå som inte kunde betala sina räkningar. Jag kände oro för och medlidande med den advokaten, som i så fall var i behov av hjälp. Jag fick en chock när jag läste viken advokat som inte betalade sina räkningar. Det var jag, enligt tidningen. Sanningen var att jag av en företagare som var i desperat behov av pengar för att inte gå i konkurs fått en gigantisk bluffaktura på närmare 500 000 kr. Den lokala tidningen ville dock ha en rubrik som sålde och i vart fall jag köpte tidningen. Sanningen var också att samma företagare skickat bluffakturor till andra företag, som självklart inte heller betalade. Om detta inget i tidningen.
Det är således kändisar som hängs ut i media för i princip ingenting. Jag ser mig dock som allt annat än en kändis. För övriga ligger tröskeln högre. För poliser mycket högt. Vem skulle tidningarna få tips av om de hängde ut poliser för annat än mycket allvarliga brott?
Det är ett problem med poliser som läcker av många skäl. Inte minst föranleder detta ”brott” mot principen att ingen är skyldig till brott innan en fällande dom. Problemet med läckande poliser borde polisen själva försöka lösa, vilket dock inte lär ske. Det kan nämligen vara brott att efterforska vem som är läckan. Det strider ofta mot en grundlag. Den grundlag det ofta strider mot är Tryckfrihetsförordningen.
Det grundlagsskydd som finns för att anonymt få lämna uppgifter till media är viktigare än läckande poliser, men det är ett helt annat ämne.
Hur som helst är det min uppfattning att poliser som inte respekterar förundersökningssekretessen - genom att läcka till media för att få extrainkomster -”värstingpoliser” som förstör allmänhetens tilltro till rättssystemet.
Jörgen Frisk
onsdag 27 april 2011
Mobbningen i våra skolor – ett stort problem som med all kraft måste stävjas
Har du egna minnen av mobbning. Var du en elev som blev mobbad eller var du en elev som mobbade? Eller bådadera? Eller tillhörde du de elever som vare sig mobbade eller blev mobbade? Gjorde du i så fall något åt den mobbning som pågick eller höll du dig neutral?
Neutral? Det är ett ord som jag brukar använda om de som antingen inte bryr sig eller som inte vågar bry sig. Barn som ser andra barn bli mobbade vågar ofta inte lägga sig i av rädsla för att själva kanske bli misshandlad eller mobbad på annat sätt. Det kan inte krävas av barn att de ska vara annat än neutrala. Det är vuxna som måste stävja mobbningen.
Jag måste dock berätta en kort historia om en pojke som var 8 år när följande hände och vars mamma är bekant till mig. Mamman fick under ett kvartssamtal med klassföreståndare veta följande
Sonen hade någon månad tidigare begärt ett enskilt samtal med läraren. Läraren svarade ”Det kan du väl ta upp här och nu”. ”Nej, ett enskilt samtal är ett samtal mellan fyra ögon.” Efter skoldagen fick pojken sitt enskilda samtal med läraren och pojken sa då följande. ”Ser du inte att Anders mår dåligt och att han är mobbad av några av barnen i klassen. Det är ditt jobb att ta tag i det. Jag tycker det är dåligt av dig att du inte gjort något.”
Läraren hade inte noterat mobbningen, men blev minst sagt förvånad av att ett barn som var 8 år tog upp den frågan i ett enskilt samtal mellan fyra ögon. Läraren berättade att han tackat för informationen och att han omgående tog tag i det problem han inte hade noterat. Läraren berömde sonen för det mod han visat genom att ta upp frågan om mobbningen vid ett enskilt samtal.
När mamman kom hem frågade hon varför sonen inte berättat om mobbningen och samtalet med läraren för henne. Svaret var att sonen inte ville oroa mamma i onödan. För det hade ju ordnat sig efter samtalet med läraren.
Mobbning är ett aktuellt ämne. Inte minst för att den frågan får en framskjuten placering i den nya skollagen. Numera skall det råda nolltolerans. Mobbningen ska bort från våra skolor.
Men även enligt den nu gällande lagstiftningen ska mobbning inte få förekomma. Så även enligt den lagstiftning som fanns innan nu gällande lagstiftning. Så även enligt den lagstiftning och praxis som fanns ännu längre tillbaka i tiden.
Är mobbning något att bry sig om? Tänk om du på din arbetsplats varje dag blev misshandlad av några arbetskamrater och ingen brydde sig. Och att du dessutom hade plikt enligt lag att gå till arbetet. Barnen har ju skolplikt enligt lag. Eller att dina arbetskamrater verbalt attackerade dig varje dag med ord som idiot, svartskalle, finnjävel, tjockis o s v. Det är i den världen många barn lever sig igenom skolgången, som är minst 9 år. För mobbade barn kan skolgången i praktiken bli kortare än 9 år eftersom många mobbade barn trotsar lagen om skolplikt genom att skolka. Jag skulle ofta skolka från arbetet om jag varje dag riskerade att bli misshandlad i arbete.
En annan form av mobbning är att en elev inte blir vald i olika sammanhang. Det kan gälla i grupparbeten i skolan eller när man låter två elever välja spelare till sitt fotbollslag. Det brukar bli någon eller några över, om inte vuxna är med och stävjar den formen av mobbning. Barn själva kan ha svår att förstå att det i vissa sammanhang handlar om mobbning.
Mobbning i skolan har förekommit så länge jag kan minnas. Barnen kan nog uppleva mobbningen som att det endast är de mobbande eleverna som är ansvariga för mobbningen. Men sanningen är ofta att mobbningen beror på att skolorna och huvudmännen för skolorna
inte tagit sitt ansvar. Det ansvar som gällt en längre tid enligt svensk rätt.
Genom att skolorna och dess huvudmän varit passiva har det uppstått ett rum för mobbarna att mobba i. Det innebär också att de som blivit mobbade ofta trott att de har sig själva att skylla. Att det är deras fel att de blivit mobbade.
Skolorna har dock skyldighet att systematiskt arbeta mot mobbning och om lärare på en skola märker att mobbningen i ett konkret fall ändå fortgår måste åtgärderna i det enskilda fallet trappas upp.
Det är förstås viktigt att föräldrar tar kontakt med skolan om barnet blir mobbat. Passivitet från föräldrarna kan gå ut över barnet dels genom att mobbningen inte upphör, men också att barnets rätt till skadestånd kan gå förlorat eller reduceras. Föräldrarna bör anteckna vilka egna åtgärder de vidtagit. Det kan annars glömmas bort.
Ovan nämnde jag ordet skadestånd. I media har det den senaste tiden gått att läsa att det dömts ut ganska få skadestånd till mobbade barn. I förhållande till hur många barn som mobbats är den siffran i det närmaste noll. Jag tror att det har en ganska enkel förklaring.
Om vuxna hade blivit utsatta för det många barn blir utsatta för i skolan hade vuxna gått till polisen. Det hade blivit åtal och fällande dom. Den vuxne hade fått en advokat som målsägandebiträde. Advokaten hade sett till att mobbarna fått betala skadestånd till den mobbade.
Barn som blir utsatts för mobbning ringer inte till en advokat och ber om hjälp. Barn som blir mobbade går sällan eller aldrig till polisen. Barnen litar på mamma och eller pappa och att mamma och eller pappa vet vad som ska göras. Det vet sällan mammor och pappor. Mammor och pappor litar istället ofta på att skolan ska stävja mobbningen. För det säger rektor och lärare vid samtal med föräldrar, men i praktiken har det allt för ofta visat sig vara tomma ord.
Jag tror, tyvärr, att vissa föräldrar anser att deras egna barn har del i att de blir mobbade. Ett mobbat barn har aldrig eget ansvar för mobbning. Ett mobbat barn är alltid ett offer.
För att stävja mobbning ska det på varje skola finnas en likabehandlingsplan, som ska förhindra mobbning. Men det räcker inte med fina ord på ett papper. Det krävs också att lärare och rektorer har utbildas i hur mobbning ska stävjas. Att så sker är huvudmannens ansvar. Huvudman för en skola är ofta en kommun.
Vid mobbning går det bra att vända sig till Barn och elevombudet, som du lätt återfinner genom att söka på ”Barn och elevombudet” på internet. Får ni inte den hjälp ni söker kan barnet via sina föräldrar be om rådgivning av advokat. Rådgivningen sker således i praktiken till föräldrarna. Efter en kortare rådgivning kan advokaten avgöra om barnet borde ha rätt till skadestånd eller inte. Barnet kan med föräldrarnas medgivande i så fall föra en skadestånds-process mot skolans huvudman.
Innan skadeståndstalan inleds framställer vanligen advokaten ett skadeståndsanspråk till huvudmannen (oftast en kommun). Om kommunen kan försvara sig juridiskt lär det bli så att advokaten avråder från en process. Om kommunen inte kan detta lär advokatens råd vara att processa. Med försvara sig juridiskt menar jag att huvudmannen kan styrka att huvudmannen inte har juridiskt ansvar för den mobbning som skett.
Har barn råd att processa? Barnen får använda sina föräldrars hemförsäkring för att söka rättsskydd. Rättsskydd kommer att beviljas om advokaten anser att det finns anledning att processa mot huvudmannen.
Sedan 1 april 2006 gäller enligt lag omvänd bevisbörda i mobbningsmål. Det betyder att det är huvudmannen som ska bevisa att barnet inte blivit mobbad. Barnet behöver således inte bevisa detta. Vad som nu gäller avseende bevisning om mobbning före 1 april 2006 är jag inte helt säker på. Men jag anser det rätta alltid är att låta bevisbördan ligga på den med makt(huvudmannen) och inte på den utan makt (barnet). En uppfattning jag knappast är ensam om.
För närvarande har jag sex olika mål som avser mobbning. Inget är ännu prövat i sak. Målen kan komma att förlikas d v s det kan bli en överenskommelse mellan respektive huvudman och respektive barn. Jag företräder i samtliga mål barnen.
Jag kommer aldrig att företräda någon huvudman. Jag har valt att ta ställning för barn som mobbas och jag ser det därför som oetiskt om jag i ett enda mål skulle företräda en huvudman mot ett barn. Den etik jag talar om handlar om vanligt sunt förnuft och inte god advokatsed.
Jag tror att varje seger i domstol för ett barn innebär att huvudmännen för skolorna kommer att lägga framtida resurser på att stävja mobbning. Det är i ett stort perspektiv viktigare än barns enskilda framgång i skadeståndsprocesser. I det lilla perspektivet är dock ett skadestånd till ett barn en form av viktig upprättelse för det utsatta barnet. Det går därför inte att underskatta värdet ur det lilla perspektivet.
Vilka skadeståndsbelopp som bör utdömas beror förstås på omständigheterna i det enskilda fallet, men också på den praxis som finns på området. I de ärenden jag nu har ligger skadeståndskraven - i varje enskilt fall - i intervallen 200 000 kr till 400 000 kr.
Mobbning är ett ämne jag avser att återkomma till. Så länge mobbningen finns kvar i våra skolor. Så det blir nog många kommande artiklar kring det ämnet. Min tro är att mobbningen bara kommer att stävjas i praktiken om huvudmännen förlorar ett flertal mobbningsprocesser.Då lär huvudmännen inse att det är billigare och inte minst smartare att stävja mobbningen än att betala skadestånd till alla som annars blir mobbade.
Jörgen Frisk
Barnet Anders ovan heter egentligen något annat än Anders.
Pingad på intressant
Neutral? Det är ett ord som jag brukar använda om de som antingen inte bryr sig eller som inte vågar bry sig. Barn som ser andra barn bli mobbade vågar ofta inte lägga sig i av rädsla för att själva kanske bli misshandlad eller mobbad på annat sätt. Det kan inte krävas av barn att de ska vara annat än neutrala. Det är vuxna som måste stävja mobbningen.
Jag måste dock berätta en kort historia om en pojke som var 8 år när följande hände och vars mamma är bekant till mig. Mamman fick under ett kvartssamtal med klassföreståndare veta följande
Sonen hade någon månad tidigare begärt ett enskilt samtal med läraren. Läraren svarade ”Det kan du väl ta upp här och nu”. ”Nej, ett enskilt samtal är ett samtal mellan fyra ögon.” Efter skoldagen fick pojken sitt enskilda samtal med läraren och pojken sa då följande. ”Ser du inte att Anders mår dåligt och att han är mobbad av några av barnen i klassen. Det är ditt jobb att ta tag i det. Jag tycker det är dåligt av dig att du inte gjort något.”
Läraren hade inte noterat mobbningen, men blev minst sagt förvånad av att ett barn som var 8 år tog upp den frågan i ett enskilt samtal mellan fyra ögon. Läraren berättade att han tackat för informationen och att han omgående tog tag i det problem han inte hade noterat. Läraren berömde sonen för det mod han visat genom att ta upp frågan om mobbningen vid ett enskilt samtal.
När mamman kom hem frågade hon varför sonen inte berättat om mobbningen och samtalet med läraren för henne. Svaret var att sonen inte ville oroa mamma i onödan. För det hade ju ordnat sig efter samtalet med läraren.
Mobbning är ett aktuellt ämne. Inte minst för att den frågan får en framskjuten placering i den nya skollagen. Numera skall det råda nolltolerans. Mobbningen ska bort från våra skolor.
Men även enligt den nu gällande lagstiftningen ska mobbning inte få förekomma. Så även enligt den lagstiftning som fanns innan nu gällande lagstiftning. Så även enligt den lagstiftning och praxis som fanns ännu längre tillbaka i tiden.
Är mobbning något att bry sig om? Tänk om du på din arbetsplats varje dag blev misshandlad av några arbetskamrater och ingen brydde sig. Och att du dessutom hade plikt enligt lag att gå till arbetet. Barnen har ju skolplikt enligt lag. Eller att dina arbetskamrater verbalt attackerade dig varje dag med ord som idiot, svartskalle, finnjävel, tjockis o s v. Det är i den världen många barn lever sig igenom skolgången, som är minst 9 år. För mobbade barn kan skolgången i praktiken bli kortare än 9 år eftersom många mobbade barn trotsar lagen om skolplikt genom att skolka. Jag skulle ofta skolka från arbetet om jag varje dag riskerade att bli misshandlad i arbete.
En annan form av mobbning är att en elev inte blir vald i olika sammanhang. Det kan gälla i grupparbeten i skolan eller när man låter två elever välja spelare till sitt fotbollslag. Det brukar bli någon eller några över, om inte vuxna är med och stävjar den formen av mobbning. Barn själva kan ha svår att förstå att det i vissa sammanhang handlar om mobbning.
Mobbning i skolan har förekommit så länge jag kan minnas. Barnen kan nog uppleva mobbningen som att det endast är de mobbande eleverna som är ansvariga för mobbningen. Men sanningen är ofta att mobbningen beror på att skolorna och huvudmännen för skolorna
inte tagit sitt ansvar. Det ansvar som gällt en längre tid enligt svensk rätt.
Genom att skolorna och dess huvudmän varit passiva har det uppstått ett rum för mobbarna att mobba i. Det innebär också att de som blivit mobbade ofta trott att de har sig själva att skylla. Att det är deras fel att de blivit mobbade.
Skolorna har dock skyldighet att systematiskt arbeta mot mobbning och om lärare på en skola märker att mobbningen i ett konkret fall ändå fortgår måste åtgärderna i det enskilda fallet trappas upp.
Det är förstås viktigt att föräldrar tar kontakt med skolan om barnet blir mobbat. Passivitet från föräldrarna kan gå ut över barnet dels genom att mobbningen inte upphör, men också att barnets rätt till skadestånd kan gå förlorat eller reduceras. Föräldrarna bör anteckna vilka egna åtgärder de vidtagit. Det kan annars glömmas bort.
Ovan nämnde jag ordet skadestånd. I media har det den senaste tiden gått att läsa att det dömts ut ganska få skadestånd till mobbade barn. I förhållande till hur många barn som mobbats är den siffran i det närmaste noll. Jag tror att det har en ganska enkel förklaring.
Om vuxna hade blivit utsatta för det många barn blir utsatta för i skolan hade vuxna gått till polisen. Det hade blivit åtal och fällande dom. Den vuxne hade fått en advokat som målsägandebiträde. Advokaten hade sett till att mobbarna fått betala skadestånd till den mobbade.
Barn som blir utsatts för mobbning ringer inte till en advokat och ber om hjälp. Barn som blir mobbade går sällan eller aldrig till polisen. Barnen litar på mamma och eller pappa och att mamma och eller pappa vet vad som ska göras. Det vet sällan mammor och pappor. Mammor och pappor litar istället ofta på att skolan ska stävja mobbningen. För det säger rektor och lärare vid samtal med föräldrar, men i praktiken har det allt för ofta visat sig vara tomma ord.
Jag tror, tyvärr, att vissa föräldrar anser att deras egna barn har del i att de blir mobbade. Ett mobbat barn har aldrig eget ansvar för mobbning. Ett mobbat barn är alltid ett offer.
För att stävja mobbning ska det på varje skola finnas en likabehandlingsplan, som ska förhindra mobbning. Men det räcker inte med fina ord på ett papper. Det krävs också att lärare och rektorer har utbildas i hur mobbning ska stävjas. Att så sker är huvudmannens ansvar. Huvudman för en skola är ofta en kommun.
Vid mobbning går det bra att vända sig till Barn och elevombudet, som du lätt återfinner genom att söka på ”Barn och elevombudet” på internet. Får ni inte den hjälp ni söker kan barnet via sina föräldrar be om rådgivning av advokat. Rådgivningen sker således i praktiken till föräldrarna. Efter en kortare rådgivning kan advokaten avgöra om barnet borde ha rätt till skadestånd eller inte. Barnet kan med föräldrarnas medgivande i så fall föra en skadestånds-process mot skolans huvudman.
Innan skadeståndstalan inleds framställer vanligen advokaten ett skadeståndsanspråk till huvudmannen (oftast en kommun). Om kommunen kan försvara sig juridiskt lär det bli så att advokaten avråder från en process. Om kommunen inte kan detta lär advokatens råd vara att processa. Med försvara sig juridiskt menar jag att huvudmannen kan styrka att huvudmannen inte har juridiskt ansvar för den mobbning som skett.
Har barn råd att processa? Barnen får använda sina föräldrars hemförsäkring för att söka rättsskydd. Rättsskydd kommer att beviljas om advokaten anser att det finns anledning att processa mot huvudmannen.
Sedan 1 april 2006 gäller enligt lag omvänd bevisbörda i mobbningsmål. Det betyder att det är huvudmannen som ska bevisa att barnet inte blivit mobbad. Barnet behöver således inte bevisa detta. Vad som nu gäller avseende bevisning om mobbning före 1 april 2006 är jag inte helt säker på. Men jag anser det rätta alltid är att låta bevisbördan ligga på den med makt(huvudmannen) och inte på den utan makt (barnet). En uppfattning jag knappast är ensam om.
För närvarande har jag sex olika mål som avser mobbning. Inget är ännu prövat i sak. Målen kan komma att förlikas d v s det kan bli en överenskommelse mellan respektive huvudman och respektive barn. Jag företräder i samtliga mål barnen.
Jag kommer aldrig att företräda någon huvudman. Jag har valt att ta ställning för barn som mobbas och jag ser det därför som oetiskt om jag i ett enda mål skulle företräda en huvudman mot ett barn. Den etik jag talar om handlar om vanligt sunt förnuft och inte god advokatsed.
Jag tror att varje seger i domstol för ett barn innebär att huvudmännen för skolorna kommer att lägga framtida resurser på att stävja mobbning. Det är i ett stort perspektiv viktigare än barns enskilda framgång i skadeståndsprocesser. I det lilla perspektivet är dock ett skadestånd till ett barn en form av viktig upprättelse för det utsatta barnet. Det går därför inte att underskatta värdet ur det lilla perspektivet.
Vilka skadeståndsbelopp som bör utdömas beror förstås på omständigheterna i det enskilda fallet, men också på den praxis som finns på området. I de ärenden jag nu har ligger skadeståndskraven - i varje enskilt fall - i intervallen 200 000 kr till 400 000 kr.
Mobbning är ett ämne jag avser att återkomma till. Så länge mobbningen finns kvar i våra skolor. Så det blir nog många kommande artiklar kring det ämnet. Min tro är att mobbningen bara kommer att stävjas i praktiken om huvudmännen förlorar ett flertal mobbningsprocesser.Då lär huvudmännen inse att det är billigare och inte minst smartare att stävja mobbningen än att betala skadestånd till alla som annars blir mobbade.
Jörgen Frisk
Barnet Anders ovan heter egentligen något annat än Anders.
Pingad på intressant
torsdag 14 april 2011
Simborgarmärke i juridik
Jag försökte i går ta simborgarmärket i juridik vilket är att jämföra med 200 meters simning utan tidtagning i valfritt simsätt. Det gick inte så bra.
Provet inleddes med att man skulle skriva sitt namn högst upp till vänster. Den frågan klarade jag inte, enligt läraren. Det gick tydligen inte att läsa vad jag skrivit. Rätt svar hade motsvarat ungefär 10 meter. Är det mitt fel att läraren inte kan läsa min namnteckning? Nej, jag avser därför att driva den frågan i domstol. Ända upp till HD om så behövs.
Nästa fråga var på latin. Frågan var vad orden ”pacta sund servanda” betyder. Jag svarade att jag arbetar i Sverige varför frågan måste vara helt felställd. Jag ville byta fråga, men fick inte. Fick inga poäng på den frågan heller. Fick däremot en mycket stor röd bock i kanten.
Nästa fråga var enkel. Vem stiftar våra lagar. Jag hade dock en ganska dålig dag och svarade statsministern. Svaret är Riksdagen, men jag fick en poäng för att jag inte var så långt ifrån rätt svar.
Nästa fråga var vad statsministern heter. Vad har en sådan fråga med juridik att göra? Jag vet att han som är statsminister är flintskallig, men namnet var som bortblåst från mitt minne. Jag skrev den flintskallige moderaten vars hustru ser trevlig ut och också är politiker. Fick rätt på det svaret. Det kan man ju inte klaga på. Jag borde nog fått ytterligare en röd bock i kanten.
Nästa fråga var följande. Vad är en stämning? Jag redogjorde i detalj att stämning är ett känslostillstånd som kan vara gott, dåligt eller neutralt. Jag lämnade exempel på vad jag menade. Vitt vin med räkor i sällskap med sin käraste är ett tillstånd av god stämning. Sitta på toa och upptäcka att toapapperet är slut ger en dålig stämning. Att titta på två hockeylag där ena laget inte är Skellefteå ger en neutral stämning. Läraren tyckte att svaret var bra, men fel. Vad rätt svar är vet jag ännu inte. Jag frågade några kollegor i stan, men de visste inte heller vad rätt svar är. Vi måste nog ringa till någon Stockholms advokat. De kan ju allting.
Sedan började provet bli riktigt svårt. Eller rättare sagt i det närmaste omöjligt. Nästa fråga var vad en åklagare är för något. Alltid en människa svarade jag. Vad annars? Men det var tydligen också fel svar. Läraren trodde mitt svar var ett skämt. Men vad är en åklagare om åklagaren inte är en människa? Ett odjur? Det kanske många åtalade anser, men det kan nog inte heller vara rätt svar.
Nästa fråga vara vad en dom är för något. Det vet jag mycket väl men att beskriva det med ord är inte det lättaste. Jag svarade att en dom är en dom, det vet ju alla. Men jag förstod att svaret skulle vara en definition av vad en dom är. Kan du det? Jag kunde inte det. Jag tog den röda bocken som en man, d v s utan att gråta.
Efter som det handlar om ett prov som ska hålla samma nivå som ett simborgarmärke kanske du förstår att det inte var så många fler frågor. En av dessa frågor klarade jag dock galant. Frågan var hur Europadomstolen respektive HD ser på skattetillägg. Jag redogjorde för avgörandena mot Finland och Ryssland från 2009, HD:s syn på den frågan april 2010, min egen syn på den frågan och skrev en hel del om de många ärenden som drivs mot Sverige i skrivande stund i Europadomstolen. Men frågan var förstås så enkel att det hade gett mer poäng om jag skrivit mitt namn läsligt. I HD förlorade skattebetalarna med rösterna 2-3. Det går att säga att svenska Staten vann med 3-2. Det var en jämn match, som dock aldrig kunnat sluta oavgjort
Som ni förstår blev jag inte godkänd, men nästa år får jag en ny chans att ta simborgarmärket i juridik. Den chansen ska jag inte missa.
På tal om frågor undrar jag om ni klarar av att förklara var kronan som försvann tog vägen.
Tre män handlade ved för 10 kr var av en vedförsäljare. Som ni vet blir 10 kr x 3 alltid 30 kr.
Veden var dock inte av allra bästa kvalitet varför vedhandlaren skickade drängen för att lämna tillbaka sammanlagt 5 kr av erhållna 30 kr. Drängen hann ikapp männen men visste inte hur han skulle dela 5 kr på tre och kom därför på den praktiska lösningen att han kunde behålla
2 kr själv och lämna 1 kr var till de tre männen. Så blev det även i praktiken.
Fakta är att de tre männen efter att ha återfått 1 kr var betalat 9 kr var för veden. 9 kr x 3 är alltid 27 kr. Fakta är att drängen tog hand om 2 kr. Fakta är att 27 kr + 2 kr = 29 kr. Fakta är att en krona saknas. Var tog den kronan vägen? Med fakta går det ibland att förvilla. Eller hur?
Fakta presenterade i en viss ordning eller på ett visst sätt kan lätt förvilla även den som tror sig vara en vis man eller vis kvinna. Godtar man fakta på det sätt jag ovan redovisat för kommer kronan som fattas att fattas i all framtid. Kom därför ihåg att vara kritisk mot fakta, såvida fakta kommer från någon som kanske har som avsikt att lura dig.
Provet inleddes med att man skulle skriva sitt namn högst upp till vänster. Den frågan klarade jag inte, enligt läraren. Det gick tydligen inte att läsa vad jag skrivit. Rätt svar hade motsvarat ungefär 10 meter. Är det mitt fel att läraren inte kan läsa min namnteckning? Nej, jag avser därför att driva den frågan i domstol. Ända upp till HD om så behövs.
Nästa fråga var på latin. Frågan var vad orden ”pacta sund servanda” betyder. Jag svarade att jag arbetar i Sverige varför frågan måste vara helt felställd. Jag ville byta fråga, men fick inte. Fick inga poäng på den frågan heller. Fick däremot en mycket stor röd bock i kanten.
Nästa fråga var enkel. Vem stiftar våra lagar. Jag hade dock en ganska dålig dag och svarade statsministern. Svaret är Riksdagen, men jag fick en poäng för att jag inte var så långt ifrån rätt svar.
Nästa fråga var vad statsministern heter. Vad har en sådan fråga med juridik att göra? Jag vet att han som är statsminister är flintskallig, men namnet var som bortblåst från mitt minne. Jag skrev den flintskallige moderaten vars hustru ser trevlig ut och också är politiker. Fick rätt på det svaret. Det kan man ju inte klaga på. Jag borde nog fått ytterligare en röd bock i kanten.
Nästa fråga var följande. Vad är en stämning? Jag redogjorde i detalj att stämning är ett känslostillstånd som kan vara gott, dåligt eller neutralt. Jag lämnade exempel på vad jag menade. Vitt vin med räkor i sällskap med sin käraste är ett tillstånd av god stämning. Sitta på toa och upptäcka att toapapperet är slut ger en dålig stämning. Att titta på två hockeylag där ena laget inte är Skellefteå ger en neutral stämning. Läraren tyckte att svaret var bra, men fel. Vad rätt svar är vet jag ännu inte. Jag frågade några kollegor i stan, men de visste inte heller vad rätt svar är. Vi måste nog ringa till någon Stockholms advokat. De kan ju allting.
Sedan började provet bli riktigt svårt. Eller rättare sagt i det närmaste omöjligt. Nästa fråga var vad en åklagare är för något. Alltid en människa svarade jag. Vad annars? Men det var tydligen också fel svar. Läraren trodde mitt svar var ett skämt. Men vad är en åklagare om åklagaren inte är en människa? Ett odjur? Det kanske många åtalade anser, men det kan nog inte heller vara rätt svar.
Nästa fråga vara vad en dom är för något. Det vet jag mycket väl men att beskriva det med ord är inte det lättaste. Jag svarade att en dom är en dom, det vet ju alla. Men jag förstod att svaret skulle vara en definition av vad en dom är. Kan du det? Jag kunde inte det. Jag tog den röda bocken som en man, d v s utan att gråta.
Efter som det handlar om ett prov som ska hålla samma nivå som ett simborgarmärke kanske du förstår att det inte var så många fler frågor. En av dessa frågor klarade jag dock galant. Frågan var hur Europadomstolen respektive HD ser på skattetillägg. Jag redogjorde för avgörandena mot Finland och Ryssland från 2009, HD:s syn på den frågan april 2010, min egen syn på den frågan och skrev en hel del om de många ärenden som drivs mot Sverige i skrivande stund i Europadomstolen. Men frågan var förstås så enkel att det hade gett mer poäng om jag skrivit mitt namn läsligt. I HD förlorade skattebetalarna med rösterna 2-3. Det går att säga att svenska Staten vann med 3-2. Det var en jämn match, som dock aldrig kunnat sluta oavgjort
Som ni förstår blev jag inte godkänd, men nästa år får jag en ny chans att ta simborgarmärket i juridik. Den chansen ska jag inte missa.
På tal om frågor undrar jag om ni klarar av att förklara var kronan som försvann tog vägen.
Tre män handlade ved för 10 kr var av en vedförsäljare. Som ni vet blir 10 kr x 3 alltid 30 kr.
Veden var dock inte av allra bästa kvalitet varför vedhandlaren skickade drängen för att lämna tillbaka sammanlagt 5 kr av erhållna 30 kr. Drängen hann ikapp männen men visste inte hur han skulle dela 5 kr på tre och kom därför på den praktiska lösningen att han kunde behålla
2 kr själv och lämna 1 kr var till de tre männen. Så blev det även i praktiken.
Fakta är att de tre männen efter att ha återfått 1 kr var betalat 9 kr var för veden. 9 kr x 3 är alltid 27 kr. Fakta är att drängen tog hand om 2 kr. Fakta är att 27 kr + 2 kr = 29 kr. Fakta är att en krona saknas. Var tog den kronan vägen? Med fakta går det ibland att förvilla. Eller hur?
Fakta presenterade i en viss ordning eller på ett visst sätt kan lätt förvilla även den som tror sig vara en vis man eller vis kvinna. Godtar man fakta på det sätt jag ovan redovisat för kommer kronan som fattas att fattas i all framtid. Kom därför ihåg att vara kritisk mot fakta, såvida fakta kommer från någon som kanske har som avsikt att lura dig.
måndag 11 april 2011
Stämmer ditt rättsmedvetande med gällande rätt?
Våra lagar är gällande rätt. Det finns också andra bestämmelser som utgör gällande rätt. Gällande rätt är även praxis och till viss del doktrin.
Frågan om ditt eller mitt rättsmedvetande stämmer med gällande rätt kan inte besvaras med ett ja eller ett nej.
Anser ditt rättsmedvetande att det är ett brott att gå mot rött ljus? Om du svarar ja på den frågan ska du veta att det inte är ett brott att gå mot rött ljus. Det var en gång i tiden ett brott. På den tiden begick tusentals människor i Sverige det brottet varje dag. Enligt mångas rättsmedvetande var det inget brott att gå mot rött ljus trots att de flesta då visste att det var ett brott att gå mot rött ljus, men eftersom rättsmedvetandet sa något annat bröt många mot lagen med gott samvete.
När lagen inte stämmer med det egna rättsmedvetandet är det ofta så att man bryter mot den lagen och det med gott samvete. Köra lite för fort till exempel. Mår du dåligt om du kört 74 km per timme på en väg där maxfarten är 70? Hur länge har du i så fall dåligt samvete? En minut eller ältar du den fortkörningen i flera år?
Lagens syfte är dock bland annat att påverka ditt rättsmedvetande och därmed påverka ditt handlande i praktiken. Men alla lagar påverkar inte majoritetens rättsmedvetande. Efter en tid brukar sådana lagar upphävas i ett demokratiskt samhälle.
Att gå mot rött ljus tycker nog de flesta ska vara lagligt. Polisens resurser bör ju ägnas åt mycket, men inte att jaga personer som går mot rött ljus. Som du förstår säger mitt allmänna rättsmedvetande att det är ok att gå mot rött ljus, men står barn i närheten händer det att jag föregår med gott exempel och väntar till dess det slår om till grönt. Det sägs ju att barn gör som vuxna gör och att barn inte gör som vuxna säger. Det ligger en hel del i det uttrycket.
Om Riksdagen (genom lag) skulle förbjuda den drog som skapar mest elände i Sverige är frågan vad ditt rättsmedvetande skulle säga. Den drog jag tänker på är förstås alkohol. Skulle du bränna eget eller köpa sprit av langare? Om du skulle göra det beror det kanske på att du är beroende av alkohol. Många är det. Få erkänner detta faktum. Men även många av de som inte är beroende av alkohol skulle bränna eget eller köpa alkohol olagligt med gott samvete. För många säger det allmänna rättsmedvetandet nämligen att Staten inte får förbjuda oss att dricka alkohol. Så var fallet i USA i början av 1930-talet. USA förstod till sist att det inte gick att ha en lagstiftning som stred mot allt för många medborgares allmänna rättsmedvetande. Det skapade enbart omfattande kriminalitet.
Det går att pröva lag för lag mot det egna rättsmedvetandet. Du kommer nog att finna att de flesta lagar stämmer med ditt eget rättsmedvetande. Men du kommer knappats dela den uppfattningen avseende alla lagar. Men många vågar eller kan inte erkänna att deras eget rättsmedvetande strider mot en viss lagstiftning.
De som inte kan erkänna att en lag strider mot det egna rättsmedvetandet är bland annat personer med viss ställning i samhället. Det är för många politiker i det närmaste omöjligt att kritisera vissa lagar. Sexköpslagen är till exempel en lag knappast någon politiker vågar kritisera.
Sexköpslagen är också en lag som strider mot mångas allmänna rättsmedvetande men anledningen till att så är fallet har olika förklaringar.
Många inom socialtjänsten som arbetar med att hjälpa kvinnor som är på samhällets botten - genom beroende av narkotika med tillhörande prostitution - anser att sexköpslagen inneburit att det blivit mycket svårt att nå de kvinnor som prostituerar sig och därför också svårt och ibland omöjligt att numera hjälpa dessa kvinnor. Sexköpslagen strider mot deras allmänna rättsmedvetande för att de anser att lagen inte är en lag som hjälper utsatta kvinnor. Själv anser jag att lagstiftningen på området att hjälpa utsatta kvinnor ska ske genom att lyssna på hur socialarbetare och utsatta kvinnor vill att lagstiftningen ska utformas. Jag anser inte att den lagstiftningen ska utformas av män i kostym på Regeringskansliet utan insyn i verkligheten. För sexköplagen har knappast hjälpt någon utsatt kvinna.
Sexköplagens existens brukar dock försvaras med lagen ska påverka männens allmänna rättsmedvetande. Jag tror dock att de män som tyckte att det inte stred mot den egna rätts-medvetandet att köpa sex innan den lagen trädde ikraft har exakt samma åsikt idag, se
nedan.
Sexköpare tycker sannolikt att köp av sex borde vara lagligt och att sexköpslagen därför strider mot deras rättsmedvetande. Men sexköpare är knappast personer som går ut i media och berättar vad de anser. Sexköpare vill i likhet med de flesta framstå som personer med god moral. De flesta sexköpare vet att den stora allmänheten inte anser att sexköp hör ihop med god moral. Det var förresten mina kollegor Tomas Bodström och Claes Borgström som ansåg att fotboll och sexköp hörde ihop och att Sverige därför skulle bojkotta Fotbolls VM 2006 i Tyskland där sexköp är lagligt. En uppfattning som de med rätta kritiserats för, inte minst av krönikören Mats Olsson på Expressen. För inte hör sexköp och fotboll ihop. Det finns ingen sanning alls i det påståendet.
Lagstiftningen skapar viss moral. Det är därför ofta svårt att i debatten våga ha en åsikt som strider mot gällande lagstiftning. För utåt vill de flesta vara i mittfåran. Med det menar jag att få vågar ha åsikter som kan framstå som kontroversiella. Men självklart finns det alltid en och annan som sticker ut i mängden. Det är bra att så är fallet för det som kan framstå som en bra lag kanske inte är det i praktiken. Det är därför av vikt att höra vad socialarbetare och utsatta kvinnor (de kvinnor som ska räddas av sexköpslagen) anser om sexköpslagen. Det är av betydligt mindre vikt vad Bodström, Borgström eller andra män med slips anser. Och ska jag vara ärlig bryr jag mig inte vad dessa män anser, men det är de männen som får utrymme i media. Det får inte socialarbetarna. Det får inte de utsatta kvinnorna. Visst är det märkligt?
Jag som i stor omfattning arbetar med humanjuridik har förstås uppfattningar om våra human-juridiska lagar i många avseenden. Jag anser att mycket är bra, men att så gott som allt går att förbättra. Om detta skulle jag kunna skriva minst en roman, men för att nämna något vill jag ta upp något om straffrätten.
Jag arbetar ofta som offentlig försvarare. I det arbetet träffar jag människor som av en eller annan anledning begått brott. Det handlar inte sällan om oerhört tragiska människoöden. Man undrar inte sällan varför det gått snett för många individer. För det finns nästan alltid en förklaring till varför det gått snett för någon i livet. Förklaringen är dock inte samma sak
som att ett handlande går att ursäkta, men förklaringen gör det möjligt att förstå varför den enskilda individen begått ett brott.
Det som oroar mig i den nu pågående debatten är att många tycks tro att lösningen för att minska kriminaliteten är betydligt hårdare och betydligt längre fängelsestraff. Media hakar på inte minst genom att visa bilder och namn på brottslingar. Men vägen mot ett samhälle med minskad brottslighet är inte hårdare och längre fängelsestraff. Den enda vägen att nå det målet är att skapa ett bättre samhälle än det vi har idag. Det är den frågan som måste prioriteras. Debatten om hårdare och längre straff är en debatt som inte leder någonstans än möjligen till ett ännu hårdare samhälle än det vi lever i just nu. Politikerna vet detta. Skälet till att många politiker ändå talar om hårdare och längre straff är endast för att få röster. Det handlar endast om att göra sig populär bland allmänheten. Alla politiker hycklar dock inte genom att ropa på hårdare och längre straff. Det är dessa politiker man ska lyssna på.
Frågan politiker måste ställa sig är varför det begås brott och därefter ändra på de faktorer som leder till brott. En faktor kan dock politikerna inte ändra på. Politikerna kan inte – som jag ovan nämnt - få bort alkoholen. Alkoholen är orsaken till många brott och då tänker jag inte minst på de flesta våldsbrott i vårt samhälle. Det som jag inte kan förstå är dock varför det inte redan finns lag på att det ska vara alkolås i alla nytillverkade bilar. För en sådan lag måste väl komma förr eller senare, men det kanske blir senare?
Som jag skrivit tidigare är helgen en tid då många kvinnor och barn borde ta in på hotell och lämna mannen hemma med sina allra käresta – flaskan (flaskorna) från systembolaget. Det skulle minska våldet i våra hem. Och tänk på hur bra det vore för hotellbranschen att kunna ha full beläggning även på helgerna.
Skål förresten! Det är ju snart helg. Varför inte tjuvstarta lite så att man kan glömma livets elände för en stund. Eller kanske är det lika bra med en vit helg? Eller varför inte ett vitt liv framöver?
Skälet till att jag då och då återkommer till ämnet alkohol är förstås att jag sett dess allra mörka baksida i många brottmål. Utan det arbete jag har skulle nog så inte vara fallet.
Om jag själv dricker alkohol? Jag måste erkänna att jag dricker vin vid festliga tillfällen.
Frågan om ditt eller mitt rättsmedvetande stämmer med gällande rätt kan inte besvaras med ett ja eller ett nej.
Anser ditt rättsmedvetande att det är ett brott att gå mot rött ljus? Om du svarar ja på den frågan ska du veta att det inte är ett brott att gå mot rött ljus. Det var en gång i tiden ett brott. På den tiden begick tusentals människor i Sverige det brottet varje dag. Enligt mångas rättsmedvetande var det inget brott att gå mot rött ljus trots att de flesta då visste att det var ett brott att gå mot rött ljus, men eftersom rättsmedvetandet sa något annat bröt många mot lagen med gott samvete.
När lagen inte stämmer med det egna rättsmedvetandet är det ofta så att man bryter mot den lagen och det med gott samvete. Köra lite för fort till exempel. Mår du dåligt om du kört 74 km per timme på en väg där maxfarten är 70? Hur länge har du i så fall dåligt samvete? En minut eller ältar du den fortkörningen i flera år?
Lagens syfte är dock bland annat att påverka ditt rättsmedvetande och därmed påverka ditt handlande i praktiken. Men alla lagar påverkar inte majoritetens rättsmedvetande. Efter en tid brukar sådana lagar upphävas i ett demokratiskt samhälle.
Att gå mot rött ljus tycker nog de flesta ska vara lagligt. Polisens resurser bör ju ägnas åt mycket, men inte att jaga personer som går mot rött ljus. Som du förstår säger mitt allmänna rättsmedvetande att det är ok att gå mot rött ljus, men står barn i närheten händer det att jag föregår med gott exempel och väntar till dess det slår om till grönt. Det sägs ju att barn gör som vuxna gör och att barn inte gör som vuxna säger. Det ligger en hel del i det uttrycket.
Om Riksdagen (genom lag) skulle förbjuda den drog som skapar mest elände i Sverige är frågan vad ditt rättsmedvetande skulle säga. Den drog jag tänker på är förstås alkohol. Skulle du bränna eget eller köpa sprit av langare? Om du skulle göra det beror det kanske på att du är beroende av alkohol. Många är det. Få erkänner detta faktum. Men även många av de som inte är beroende av alkohol skulle bränna eget eller köpa alkohol olagligt med gott samvete. För många säger det allmänna rättsmedvetandet nämligen att Staten inte får förbjuda oss att dricka alkohol. Så var fallet i USA i början av 1930-talet. USA förstod till sist att det inte gick att ha en lagstiftning som stred mot allt för många medborgares allmänna rättsmedvetande. Det skapade enbart omfattande kriminalitet.
Det går att pröva lag för lag mot det egna rättsmedvetandet. Du kommer nog att finna att de flesta lagar stämmer med ditt eget rättsmedvetande. Men du kommer knappats dela den uppfattningen avseende alla lagar. Men många vågar eller kan inte erkänna att deras eget rättsmedvetande strider mot en viss lagstiftning.
De som inte kan erkänna att en lag strider mot det egna rättsmedvetandet är bland annat personer med viss ställning i samhället. Det är för många politiker i det närmaste omöjligt att kritisera vissa lagar. Sexköpslagen är till exempel en lag knappast någon politiker vågar kritisera.
Sexköpslagen är också en lag som strider mot mångas allmänna rättsmedvetande men anledningen till att så är fallet har olika förklaringar.
Många inom socialtjänsten som arbetar med att hjälpa kvinnor som är på samhällets botten - genom beroende av narkotika med tillhörande prostitution - anser att sexköpslagen inneburit att det blivit mycket svårt att nå de kvinnor som prostituerar sig och därför också svårt och ibland omöjligt att numera hjälpa dessa kvinnor. Sexköpslagen strider mot deras allmänna rättsmedvetande för att de anser att lagen inte är en lag som hjälper utsatta kvinnor. Själv anser jag att lagstiftningen på området att hjälpa utsatta kvinnor ska ske genom att lyssna på hur socialarbetare och utsatta kvinnor vill att lagstiftningen ska utformas. Jag anser inte att den lagstiftningen ska utformas av män i kostym på Regeringskansliet utan insyn i verkligheten. För sexköplagen har knappast hjälpt någon utsatt kvinna.
Sexköplagens existens brukar dock försvaras med lagen ska påverka männens allmänna rättsmedvetande. Jag tror dock att de män som tyckte att det inte stred mot den egna rätts-medvetandet att köpa sex innan den lagen trädde ikraft har exakt samma åsikt idag, se
nedan.
Sexköpare tycker sannolikt att köp av sex borde vara lagligt och att sexköpslagen därför strider mot deras rättsmedvetande. Men sexköpare är knappast personer som går ut i media och berättar vad de anser. Sexköpare vill i likhet med de flesta framstå som personer med god moral. De flesta sexköpare vet att den stora allmänheten inte anser att sexköp hör ihop med god moral. Det var förresten mina kollegor Tomas Bodström och Claes Borgström som ansåg att fotboll och sexköp hörde ihop och att Sverige därför skulle bojkotta Fotbolls VM 2006 i Tyskland där sexköp är lagligt. En uppfattning som de med rätta kritiserats för, inte minst av krönikören Mats Olsson på Expressen. För inte hör sexköp och fotboll ihop. Det finns ingen sanning alls i det påståendet.
Lagstiftningen skapar viss moral. Det är därför ofta svårt att i debatten våga ha en åsikt som strider mot gällande lagstiftning. För utåt vill de flesta vara i mittfåran. Med det menar jag att få vågar ha åsikter som kan framstå som kontroversiella. Men självklart finns det alltid en och annan som sticker ut i mängden. Det är bra att så är fallet för det som kan framstå som en bra lag kanske inte är det i praktiken. Det är därför av vikt att höra vad socialarbetare och utsatta kvinnor (de kvinnor som ska räddas av sexköpslagen) anser om sexköpslagen. Det är av betydligt mindre vikt vad Bodström, Borgström eller andra män med slips anser. Och ska jag vara ärlig bryr jag mig inte vad dessa män anser, men det är de männen som får utrymme i media. Det får inte socialarbetarna. Det får inte de utsatta kvinnorna. Visst är det märkligt?
Jag som i stor omfattning arbetar med humanjuridik har förstås uppfattningar om våra human-juridiska lagar i många avseenden. Jag anser att mycket är bra, men att så gott som allt går att förbättra. Om detta skulle jag kunna skriva minst en roman, men för att nämna något vill jag ta upp något om straffrätten.
Jag arbetar ofta som offentlig försvarare. I det arbetet träffar jag människor som av en eller annan anledning begått brott. Det handlar inte sällan om oerhört tragiska människoöden. Man undrar inte sällan varför det gått snett för många individer. För det finns nästan alltid en förklaring till varför det gått snett för någon i livet. Förklaringen är dock inte samma sak
som att ett handlande går att ursäkta, men förklaringen gör det möjligt att förstå varför den enskilda individen begått ett brott.
Det som oroar mig i den nu pågående debatten är att många tycks tro att lösningen för att minska kriminaliteten är betydligt hårdare och betydligt längre fängelsestraff. Media hakar på inte minst genom att visa bilder och namn på brottslingar. Men vägen mot ett samhälle med minskad brottslighet är inte hårdare och längre fängelsestraff. Den enda vägen att nå det målet är att skapa ett bättre samhälle än det vi har idag. Det är den frågan som måste prioriteras. Debatten om hårdare och längre straff är en debatt som inte leder någonstans än möjligen till ett ännu hårdare samhälle än det vi lever i just nu. Politikerna vet detta. Skälet till att många politiker ändå talar om hårdare och längre straff är endast för att få röster. Det handlar endast om att göra sig populär bland allmänheten. Alla politiker hycklar dock inte genom att ropa på hårdare och längre straff. Det är dessa politiker man ska lyssna på.
Frågan politiker måste ställa sig är varför det begås brott och därefter ändra på de faktorer som leder till brott. En faktor kan dock politikerna inte ändra på. Politikerna kan inte – som jag ovan nämnt - få bort alkoholen. Alkoholen är orsaken till många brott och då tänker jag inte minst på de flesta våldsbrott i vårt samhälle. Det som jag inte kan förstå är dock varför det inte redan finns lag på att det ska vara alkolås i alla nytillverkade bilar. För en sådan lag måste väl komma förr eller senare, men det kanske blir senare?
Som jag skrivit tidigare är helgen en tid då många kvinnor och barn borde ta in på hotell och lämna mannen hemma med sina allra käresta – flaskan (flaskorna) från systembolaget. Det skulle minska våldet i våra hem. Och tänk på hur bra det vore för hotellbranschen att kunna ha full beläggning även på helgerna.
Skål förresten! Det är ju snart helg. Varför inte tjuvstarta lite så att man kan glömma livets elände för en stund. Eller kanske är det lika bra med en vit helg? Eller varför inte ett vitt liv framöver?
Skälet till att jag då och då återkommer till ämnet alkohol är förstås att jag sett dess allra mörka baksida i många brottmål. Utan det arbete jag har skulle nog så inte vara fallet.
Om jag själv dricker alkohol? Jag måste erkänna att jag dricker vin vid festliga tillfällen.
tisdag 5 april 2011
”Om de döda bara gott”
”Om de döda bara gott” är ord som kommer till uttryck inte minst inom politiken. När en politiker avlider är det kutym att även de som var den avlidnes ”värsta” partimotståndare enbart talar väl om den avlidne.
Inom juridiken har inte alla respekt för att man bara ska tala gott om de döda. Det senaste dödsfallet i häkte har fått mig att tänka på det faktumet. Många av er har säkerligen läst om den 52 årige universitetschefen som nyligen tog sitt liv i häktet. I media var han dessförinnan utpekad som skyldig. Media tar numera ofta klar ställning även innan en fällande dom. Inte minst för att polis läcker information till media. I vissa fall mot viss ersättning.
Om det fanns bevisning som styrkte att universitetschefen var skyldig går det inte att förstå varför åklagaren Helena Eckerrot Flodin inte hade väckt åtal mot 52 åringen innan han tog sitt liv. Hon måste – som jag ser det - ha ansett att den bevisning som förelåg inte var tillräckligt stark för fällande dom. Hon måste i vart fall ha tvekat på den punkten. Om hon varit säker på att den bevisning som fanns skulle räcka till för fällande dom kan det inte vara rätt att vänta med att väcka åtal. Detta eftersom den som sitter häktad ska betraktas som oskyldig till dess det eventuellt finns en fällande dom. Jag skriver eventuellt för alla åtal leder inte till en fällande dom. En åklagare ska således inte vänta med att väcka åtal när åklagaren anser sig sitta inne med full bevisning som styrker att den häktade är skyldig. Detta eftersom det för frihetsberövade alltid är påfrestande att vara häktad. Ingen ska sitta häktad längre än nödvändigt.
De som är häktade är isolerad från omvärlden och har ofta fulla restriktioner vilket innebär förbud att ta emot besök, se på TV m.m. Den person den häktade får träffa förutom häktes-personal och utredande polis (och möjligen åklagaren) är sin offentliga försvarare och kontakten mellan försvararen och den häktade är framförallt yrkesmässig.
Att sitta häktad en dag är påfrestande. Tror jag, eftersom jag bara besökt häktet för att träffa klienter. Å andra sidan rör det sig om många besök genom åren. Jag vet att häktesmiljön är allt annat än munter. När häktningen pågår månad efter månad orkar vissa inte med detta. En del blir självmordsbenägna. Det går ibland så långt att vissa tar sina liv i häktet. Självmord är dock inget bevis på skuld. Det är endast bevis på att den som tagit sitt liv mått oerhört dåligt.
När häktade personer tagit sitt liv blir skuldfrågan aldrig prövad i domstol. Den avlidne har inte heller längre möjlighet att försvara sig. Det är därför mycket upprörande när polis och åklagare efter dödsfall i våra häkten går ut i media och säger att den avlidne är skyldig till det eller de brott den avlidne suttit häktad för. Åklagare och polis borde istället säga att vi aldrig får full klarhet i den frågan eftersom den frågan aldrig kommer att prövas i domstol. Det är domstolarna som avgör skuldfrågan. Inte åklagare, polis, advokater, media eller allmänheten.
I en rättsstat måste det alltid – utan undantag - vara våra domstolar som avgör skuldfrågan.
Varför är det upprörande att peka ut den som avlidit? Den personen kan ju inte höra vad som sägs. Det är upprörande av minst två skäl. Skuldfrågan har aldrig och kommer aldrig att få sin prövning i domstol. Det är således inte säkert att polis/åklagare har rätt i sitt utpekande. Det andra skälet är att den avlidne ofta har familj och nära vänner, som vet att skuldfrågan aldrig kommer få någon rättslig lösning. För anhöriga är det ofta jobbigt att skuldfrågan ska ältas av polis, åklagare och media när anhöriga vet att den avlidne inte längre kan försvara sig.
Medias roll är dock lika viktig. Media har källor inom rättsväsendet och publicerar ofta dessa källor som att de alltid sitter inne med sanningen. Det är media som hänger ut den avlidne. Det är visserligen ofta information från polis och åklagare som gör detta möjligt. Men media har minst lika stort ansvar som de källor som media använder sig av.
Jag anser således att när någon avlidit bör den personen få vila i frid. Inte minst av hänsyn till den avlidnes familj och vänner. Ska undantag ske måste det avse någon avliden person som haft så stor makt att frågan hur den avlidne skött den makten även efter dödsfallet måste granskas. Då rör det sig oftast om någon diktator som avlidit, såsom Hitler för att nämna ett namn. Men om den lilla människan tycker jag att man bara ska skriva ”gott eller ingenting alls” efter ett dödsfall. Det är min bestämda uppfattning.
Polis/åklagare/media tycks dock inte dela min uppfattning. Varför så är fallet förstår jag inte, men det oroar mig. Jag tror dessutom att vi går mot en värld där media i framtiden kommer publicera namn och bild på alla som dömts för brott, förutom namnet på personer media av någon anledning vill skydda. För det finns personer media inte skriver negativt om. Så kommer det alltid att vara. Den som har makten använder den inte mot nära och kära. Media sitter inne med stor makt. Det är delvis därför som media kallas för den tredje statsmakten.
Med den tredje statsmakten avsågs ursprungligen att den tredje statmakten hade i uppdrag att granska den första statsmakten (regeringen) och den andra statsmakten (riksdagen). Numera handlar det lika mycket om att granska vem som helst. Även den lilla människan utan någon som helst makt.
En viktig etisk fråga media borde ta ställning till är när namn och bild ska publiceras dels på den som endast är misstänkt för brott dels på den som är dömd för brott. Det lär dock vara så att media aldrig kan komma överens i den frågan med hänvisning till ”det fria ordet” alltid måste få råda i debatten.
Advokatens roll är dock inte minst att värna om den lilla människan mot de som sitter med makten i sina händer. Det är en av advokatens absolut viktigaste uppgifter. I det arbetet ligger bland annat att se till att ingen odömd sitter frihetsberövad längre än nödvändigt. Men även att försvara klienten - eller den lilla människan - även efter döden när så behövs. För tråkigt nog verkar det som att avlidna även behöver ett försvar efter döden.
Inom juridiken har inte alla respekt för att man bara ska tala gott om de döda. Det senaste dödsfallet i häkte har fått mig att tänka på det faktumet. Många av er har säkerligen läst om den 52 årige universitetschefen som nyligen tog sitt liv i häktet. I media var han dessförinnan utpekad som skyldig. Media tar numera ofta klar ställning även innan en fällande dom. Inte minst för att polis läcker information till media. I vissa fall mot viss ersättning.
Om det fanns bevisning som styrkte att universitetschefen var skyldig går det inte att förstå varför åklagaren Helena Eckerrot Flodin inte hade väckt åtal mot 52 åringen innan han tog sitt liv. Hon måste – som jag ser det - ha ansett att den bevisning som förelåg inte var tillräckligt stark för fällande dom. Hon måste i vart fall ha tvekat på den punkten. Om hon varit säker på att den bevisning som fanns skulle räcka till för fällande dom kan det inte vara rätt att vänta med att väcka åtal. Detta eftersom den som sitter häktad ska betraktas som oskyldig till dess det eventuellt finns en fällande dom. Jag skriver eventuellt för alla åtal leder inte till en fällande dom. En åklagare ska således inte vänta med att väcka åtal när åklagaren anser sig sitta inne med full bevisning som styrker att den häktade är skyldig. Detta eftersom det för frihetsberövade alltid är påfrestande att vara häktad. Ingen ska sitta häktad längre än nödvändigt.
De som är häktade är isolerad från omvärlden och har ofta fulla restriktioner vilket innebär förbud att ta emot besök, se på TV m.m. Den person den häktade får träffa förutom häktes-personal och utredande polis (och möjligen åklagaren) är sin offentliga försvarare och kontakten mellan försvararen och den häktade är framförallt yrkesmässig.
Att sitta häktad en dag är påfrestande. Tror jag, eftersom jag bara besökt häktet för att träffa klienter. Å andra sidan rör det sig om många besök genom åren. Jag vet att häktesmiljön är allt annat än munter. När häktningen pågår månad efter månad orkar vissa inte med detta. En del blir självmordsbenägna. Det går ibland så långt att vissa tar sina liv i häktet. Självmord är dock inget bevis på skuld. Det är endast bevis på att den som tagit sitt liv mått oerhört dåligt.
När häktade personer tagit sitt liv blir skuldfrågan aldrig prövad i domstol. Den avlidne har inte heller längre möjlighet att försvara sig. Det är därför mycket upprörande när polis och åklagare efter dödsfall i våra häkten går ut i media och säger att den avlidne är skyldig till det eller de brott den avlidne suttit häktad för. Åklagare och polis borde istället säga att vi aldrig får full klarhet i den frågan eftersom den frågan aldrig kommer att prövas i domstol. Det är domstolarna som avgör skuldfrågan. Inte åklagare, polis, advokater, media eller allmänheten.
I en rättsstat måste det alltid – utan undantag - vara våra domstolar som avgör skuldfrågan.
Varför är det upprörande att peka ut den som avlidit? Den personen kan ju inte höra vad som sägs. Det är upprörande av minst två skäl. Skuldfrågan har aldrig och kommer aldrig att få sin prövning i domstol. Det är således inte säkert att polis/åklagare har rätt i sitt utpekande. Det andra skälet är att den avlidne ofta har familj och nära vänner, som vet att skuldfrågan aldrig kommer få någon rättslig lösning. För anhöriga är det ofta jobbigt att skuldfrågan ska ältas av polis, åklagare och media när anhöriga vet att den avlidne inte längre kan försvara sig.
Medias roll är dock lika viktig. Media har källor inom rättsväsendet och publicerar ofta dessa källor som att de alltid sitter inne med sanningen. Det är media som hänger ut den avlidne. Det är visserligen ofta information från polis och åklagare som gör detta möjligt. Men media har minst lika stort ansvar som de källor som media använder sig av.
Jag anser således att när någon avlidit bör den personen få vila i frid. Inte minst av hänsyn till den avlidnes familj och vänner. Ska undantag ske måste det avse någon avliden person som haft så stor makt att frågan hur den avlidne skött den makten även efter dödsfallet måste granskas. Då rör det sig oftast om någon diktator som avlidit, såsom Hitler för att nämna ett namn. Men om den lilla människan tycker jag att man bara ska skriva ”gott eller ingenting alls” efter ett dödsfall. Det är min bestämda uppfattning.
Polis/åklagare/media tycks dock inte dela min uppfattning. Varför så är fallet förstår jag inte, men det oroar mig. Jag tror dessutom att vi går mot en värld där media i framtiden kommer publicera namn och bild på alla som dömts för brott, förutom namnet på personer media av någon anledning vill skydda. För det finns personer media inte skriver negativt om. Så kommer det alltid att vara. Den som har makten använder den inte mot nära och kära. Media sitter inne med stor makt. Det är delvis därför som media kallas för den tredje statsmakten.
Med den tredje statsmakten avsågs ursprungligen att den tredje statmakten hade i uppdrag att granska den första statsmakten (regeringen) och den andra statsmakten (riksdagen). Numera handlar det lika mycket om att granska vem som helst. Även den lilla människan utan någon som helst makt.
En viktig etisk fråga media borde ta ställning till är när namn och bild ska publiceras dels på den som endast är misstänkt för brott dels på den som är dömd för brott. Det lär dock vara så att media aldrig kan komma överens i den frågan med hänvisning till ”det fria ordet” alltid måste få råda i debatten.
Advokatens roll är dock inte minst att värna om den lilla människan mot de som sitter med makten i sina händer. Det är en av advokatens absolut viktigaste uppgifter. I det arbetet ligger bland annat att se till att ingen odömd sitter frihetsberövad längre än nödvändigt. Men även att försvara klienten - eller den lilla människan - även efter döden när så behövs. För tråkigt nog verkar det som att avlidna även behöver ett försvar efter döden.
fredag 1 april 2011
Hetsjakt på advokater i Norran – ett hot mot medborgarna
Som ni ser väljer jag att skriva idag, den 1 april, på min blogg. Det är tyvärr inget aprilskämt jag ämnar dra för er, kära läsare, just idag – även om mycket av det jag ska skriva om liknar ett skämt av den tokroliga sorten. Eller tragikomiska, kanske man kan säga. Jag ska nämligen skriva om vår stads stolthet, eller numera tyvärr så kallade stolthet, ”Norran”. För er därute i resten av landet så är Norran den största Skellefteåtidningen, en (påstått) liberal tidning med en kår av jättetrevliga och drivna journalister – men vars ledning tyvärr beter sig alltmer som om den vore ledningen för Pravda på 30-talet. För nu ska det hetsas, har man bestämt sig. Hetsas mot ”folkets fiender”. Vilka är då folkets fiender i Norrans värld? Jo, det ska jag berätta: det är advokatkåren.
Man kan lätt få för sig att ansvarige utgivaren Anette Novak och vd Anders Westermarck tror att advokater, det är giriga typer som har slagit sig på att tjäna pengar på andras elände. Advokaterna, de jublar då andra har det för eländigt. Kanske har de varit i USA och hört något av de i och för sig ganska roliga advokatskämten där. Sak samma. För imorgon kommer Norran återigen att kasta sig över advokatkåren. Jag och mina kolleger har blivit intervjuade, även om flera av oss numera rent ut sagt bojkottar Norran som tidning. Inte för att vi har något emot journalisterna som jobbar och sliter där för att ge folk i Skellefteå kommun bra information, utan för att ledningen för tidningen verkar vara fast beslutna att indoktrinera folk i kommunen med budskapet att advokater, det är ena riktiga skurkar.
Det har således kommit till min och andra Skellefteåadvokaters kännedom att Norra Västerbotten (nedan ”Norran”) åter igen ska skriva om disciplinära åtgärder som advokater i Skellefteå har ådömts för åtskilliga år sedan. Tidningen ska således återvinna gamla nyheter, för att på nytt påminna läsaren om vilket banditgäng advokatkåren är.
Det är ungefär som att skriva 2011 om en hockeyspelare som gjorde sig skyldig till en utvisning 2007. Vilken usel hockeyspelare!
Eller?
Jag ska inte sticka under stol med att jag tar detta i viss mån personligt. Eller att jag känner att glädjen över Skellefteå AIK:s plats i finalen nu måste beblandas med smolk i bägaren, i form av ett överdrivet och osakligt angrepp på mig och flera av mina kollegor på de små byråerna i stan. Det är jättetråkigt och det känns otacksamt. Ingen av oss advokater, inte ens vi ”tuffa” brottmålsadvokater, är gjorda av sten. Tvärtom tror jag nog att alla som träffat nån av oss vet att vi är människor av kött och blod som är väldigt känslosamma och har ett stort hjärta. Annars skulle man aldrig kunna ha det här som yrke. Man skulle, som i mitt eget fall, ha fortsatt som bankjurist – ett i sig mycket trevligt arbete, men inte alls lika utmanande känslomässigt som livet i domstol, med massor av tuffa människoöden som man träffar på, och då man liksom en läkare oftast träffar på folk då de mår som allra sämst och har sitt livs kanske tuffaste stund framför sig. För som ni alla vet: de flesta som måste infinna sig i domstol av någon anledning är inte återfallsförbrytare eller liknande. De är där för första gången, och de är inte sällan livrädda. Dessa människor är det jag och mina kolleger har fått i uppdrag av rättssamhället att biträda. Och vi brinner för det, vi trampar ibland folk i omgivningen på tårna – till och med chefredaktörer på mäktiga tidningar, som har stort inflytande över vad folk talar om på stan och vid middagsbordet. Vårt jobb som advokater och ombud – särskilt i humanjuridik, som jag främst håller på med – är livsviktigt för vår demokrati. Vi har i uppdrag att tjäna den lilla människan, med Sveriges Advokatsamfund som övervakare av att disciplin, kvalitet och etik ska hålla en ständigt hög nivå.
Disciplinära åtgärder – en varning eller erinran – ”drabbar” snart sett alla advokater. En äldre kollega till mig som numera gått i pension har sagt följande. ”Den advokat som efter en lång yrkeskarriär aldrig fått en disciplinär påföljd av Advokatsamfundet har nog sannolikt aldrig varit ute i det verkliga livet, utan hållit sig inne på sitt kontor under hela sin karriär”. Det här fick jag höra i början av min yrkesbana.
Hur som helst. I morgon kommer det att komma ett oerhört ”spännande” reportage. Jag och mina kollegor åser det med spänd förväntan. Och, ska jag erkänna, viss irritation. Vi är ett flertal advokater i Skellefteå som är inställda på att bojkotta Norrans nuvarande ledning. Det innebär konkret att vi inte kommer att uttala oss om våra mål över huvud taget med denna tidning.
Anledningen? Helt enkelt att tidningen uppenbarligen älskar att slå ner på oss, samtidigt som man förväntar sig att vi ska agera informatörer till tidningens nyhetssidor. Det är lite väl kristet, om ni frågar mig, att man gång på gång ska vända andra kinden till och glad i hågen berätta om sina mål, samtidigt som tidningens ledning har en så öppet advokatfientlig inställning. Inte bara det – tidningens ledning vill gärna mässa om demokrati och juridiska frågor, ungefär som att vi advokater borde sätta oss i skolbänken igen. En idé som Norrans nuvarande ledning har är att advokater har någon sorts helig plikt att alltid tala med media och att det är ett slags förutsättning för demokrati. Jag har aldrig hört ett så uppochnedvänt argument. Däremot tror jag de flesta vet att det är en förutsättning för demokrati att media inte missbrukar sin makt.
Dessutom är det inte, som Norrans ledning verkar tro, så att tidningar är det enda mediet som kan sprida information till medborgarna. Lyckligtvis är det fler som kan göra det nuförtiden, inte minst via en sådan här blogg. Och det är något som västerbottningar kan vara stolta över, för det bloggas oerhört mycket i länet nuförtiden. (Jag vågar inte ge någon matematisk formel, men jag vågar mig faktiskt på att gissa att det delvis kan bero på att folk är ganska missnöjda med en viss tidnings snäva redaktionella policy för vad som får skrivas och vad som ska tryckas.)
Några små ”avslöjanden”
Det vore ingen större överraskning om till exempel undertecknad återigen – det har hänt förut – kommer att bli utmålad som en fiende till det fria ordet för att jag i samtal med bland annat Norrans chefredaktör har uttryckt att jag är tveksam till att medverka till en artikel vars syfte är att sänka mitt – och mina kollegors – anseende i allmänhetens ögon. Men medborgarna i ett demokratiskt samhälle – jag är en av dem – har inte alls någon helig plikt att medverka i intervjuer och andra mediahändelser. I och för sig beter sig deltagarna i Big Brother som om de hade en helig plikt att fläka ut sig på alla möjliga fåniga sätt i tv – men de flesta av oss som är lite mer blygsamma av oss tycker nog att mediauppmärksamhet kanske inte är så bra alla gånger. Hellre okänd än ökänd, så att säga…
Sedan, och det kan komma som en nyhet för Norrans ledning, så finns en stark tradition bland oss jurister att inte tala med media. Jag skulle faktiskt säga att det är först på senare år som vi överhuvudtaget har börjat dela med oss av våra ”yrkeshemligheter”. Det finns många äldre jurister i landet som tycker att media är hopplösa och att det inte är någon idé att medverka eftersom man ändå blir felciterad. Jag tycker också att man oftast blir felciterad men jag älskar det fria ordet och om jag tror det kan vara bra för klientens skull medverkar jag gärna i tv, tidningar och så vidare.
Sen finns det ju undantag. Och det är tidningar – jag lider med journalisterna på Norran, som måste arbeta under denna regim – som medvetet censurerar nyheter som det i alla fall skulle kunna vara intressant för folk i kommunen att få reda på. Samtidigt som man kokar soppa på en spik och skriver ett reportage om disciplinärenden från Advokatsamfundet som är flera år gamla – och som man redan skrivit om tidigare! Ungefär som om det vore en magisk trollformel som ska upprepas med jämna mellanrum: ”advokater är dåliga, fy skäms på er!”
Jag har haft tillfälle att ha flera intressanta diskussioner om bland annat demokrati och det öppna samhället med Norrans ledning (chefredaktör Anette Novak). Så tidigt som 2009 blev jag av samma redaktör faktiskt stämplad som en fiende till det fria ordet, en sån som försöker ”påverka” en tidning i dess redaktionella policy.
Detta samtidigt som Norran i åratal har ”missat” en rad ”kontroversiella” historier där samhällets verkliga makthavare – statligt anställda, inte småföretagare som advokater faktiskt är – har gjort bort sig eller rentav begått brott. Här talar vi inte om ärenden på Advokatsamfundet utan alltså om riktiga brott. Inte en erinran från vårt samfund, som egentligen inte ”är någonting” märkvärdigt, och som i sportens värld motsvarar ungefär två minuters utvisning i hockey (och som brukar leda till att Norran sätter ut namnet på advokaten i fråga). Brott är däremot sådant som allmänheten faktiskt förtjänar att få reda på, även om jag inte tycker att man ska hänga ut någon med namn och bild.
Innan jag delar med mig av några små historier som Norran har ”missat” vill jag bara säga följande till försvar för mitt skrå. Advokater är inte makthavare, vi är inte myndighetspersoner utan – för det mesta – småföretagare. Vi får ingen lön från staten, vi tar på oss uppdrag från samhället, företag eller privatpersoner. De personer som Norran har skyddat genom att inte skriva en rad om är däremot statligt anställda, med lön från skattebetalarna, som agerat brottsligt.
Vad sägs till exempel om polisen som förskingrade omkring 100 000 kronor av sina kollegor ur polisfackets kassa? Eller de åtta Skellefteåpoliser som kraftigt berusade såg på porrfilm på den årliga ”blåljusfesten” på polishuset i Skellefteå – poliser som bland annat fick löneavdrag från Rikspolisstyrelsen p g a detta? Som om det inte vore nog blev en kvinna – en f.d. klient till mig – inbjuden till festen. Kvinnan hade varit med i porrfilmen i fråga då hon var ung. Hon blev otroligt kränkt över hela tilltaget och jag såg till att hon fick skadestånd för detta.
Skellefteåborna vet än idag inte vilka poliser det rör sig om.
Eller ta den polis som kallade en av mina klienter, en anställd inom Svenska kyrkan, för ”prästjävel” och fick en disciplinpåföljd för detta? Vad hände? Jo, dessa poliser fick antingen full anonymitet av Norran. Eller så skrevs det inte en rad om det som hänt.
Poliser är således ”skyddade” av Norran, trots att de är statligt anställda och att det har varit fråga om mycket allvarliga händelser. En annan yrkesgrupp som också är statligt anställda och som också helt skyddas är läkarkåren. Jag har varit med vid skadereglering som rört felbehandlingar av läkare som lett till döden för patienten – mycket allvarliga felbehandlingar. I ett fall är det fråga om en känd läkare som dömdes för grovt vållande till annans död. Norran har inte skrivit en rad om vad läkarna hette, eller så har man inte skrivit alls. Men då advokater begår jämförelsevis mycket små förseelser, då kan man tydligen skriva som man vill.
Det här är bara några små avslöjanden. Det finns en mängd värre saker som det bär emot att skriva om. Men en sak är säker, och det är att Norran under flera års tid har försummat sitt egentliga uppdrag i ett demokratiskt rättssamhälle: att granska makten. Små och mellanstora företagare i synnerhet bör vara på sin vakt mot ”Norran”, som ger intryck av att vara i fullt kaos under sin nuvarande ledning, vd Anders Westermarck och ansvarig utgivare Anette Novak, som verkar mer intresserad av att twittra än att förbättra kvaliteten på Norran.
Med kaos menar jag också en diktatorisk ledning som gjort sig av med flera medarbetare, däribland åsiktsredaktören Tobias Ljungvall och tidigare ansvarige utgivaren Ola Theander. Båda förlorade sina jobb för att de inte ville vinkla nyheterna som ledningsgruppen ville.
Tala om att stänga dörren för det fria ordet.
Jag vågar således påstå att tidningens ledningsgrupp hycklar när den menar att den står för det fria ordet. Det finns exemepl på hur tidningsledningen själv har mörkat nyheter som berör dem själva, som har hänt ganska nyligen i tiden.
Vi får väl se om jag återigen blir en fiende till det fria ordet imorgon. Men först vill jag bara påminna om det där med att kasta den första stenen.
Avslutningsvis
Jag har skrivit tillräckligt, och jag har faktiskt ett jobb att sköta. Med detta önskar jag mina läsare en riktigt trevlig helg. När jag är mer på skämthumör lovar jag att återkomma med en rolig historia såhär dagen till ära. Nu ger jag dig, kära läsare, något annat, mer allvarligt att tänka på:
I Hitlers och Stalins, som de själva tyckte, ”perfekta samhällen” fanns det inte mycket utrymme för advokater. Åklagarna och domstolarna fick sköta sitt ostört, med bekant resultat. Ingen hade rätt till någon advokat i någon seriös mening, för de var ju ändå folkets fiender och hade fel på förhand!
Vi advokater finns till för allmänhetens skull.
Man kan lätt få för sig att ansvarige utgivaren Anette Novak och vd Anders Westermarck tror att advokater, det är giriga typer som har slagit sig på att tjäna pengar på andras elände. Advokaterna, de jublar då andra har det för eländigt. Kanske har de varit i USA och hört något av de i och för sig ganska roliga advokatskämten där. Sak samma. För imorgon kommer Norran återigen att kasta sig över advokatkåren. Jag och mina kolleger har blivit intervjuade, även om flera av oss numera rent ut sagt bojkottar Norran som tidning. Inte för att vi har något emot journalisterna som jobbar och sliter där för att ge folk i Skellefteå kommun bra information, utan för att ledningen för tidningen verkar vara fast beslutna att indoktrinera folk i kommunen med budskapet att advokater, det är ena riktiga skurkar.
Det har således kommit till min och andra Skellefteåadvokaters kännedom att Norra Västerbotten (nedan ”Norran”) åter igen ska skriva om disciplinära åtgärder som advokater i Skellefteå har ådömts för åtskilliga år sedan. Tidningen ska således återvinna gamla nyheter, för att på nytt påminna läsaren om vilket banditgäng advokatkåren är.
Det är ungefär som att skriva 2011 om en hockeyspelare som gjorde sig skyldig till en utvisning 2007. Vilken usel hockeyspelare!
Eller?
Jag ska inte sticka under stol med att jag tar detta i viss mån personligt. Eller att jag känner att glädjen över Skellefteå AIK:s plats i finalen nu måste beblandas med smolk i bägaren, i form av ett överdrivet och osakligt angrepp på mig och flera av mina kollegor på de små byråerna i stan. Det är jättetråkigt och det känns otacksamt. Ingen av oss advokater, inte ens vi ”tuffa” brottmålsadvokater, är gjorda av sten. Tvärtom tror jag nog att alla som träffat nån av oss vet att vi är människor av kött och blod som är väldigt känslosamma och har ett stort hjärta. Annars skulle man aldrig kunna ha det här som yrke. Man skulle, som i mitt eget fall, ha fortsatt som bankjurist – ett i sig mycket trevligt arbete, men inte alls lika utmanande känslomässigt som livet i domstol, med massor av tuffa människoöden som man träffar på, och då man liksom en läkare oftast träffar på folk då de mår som allra sämst och har sitt livs kanske tuffaste stund framför sig. För som ni alla vet: de flesta som måste infinna sig i domstol av någon anledning är inte återfallsförbrytare eller liknande. De är där för första gången, och de är inte sällan livrädda. Dessa människor är det jag och mina kolleger har fått i uppdrag av rättssamhället att biträda. Och vi brinner för det, vi trampar ibland folk i omgivningen på tårna – till och med chefredaktörer på mäktiga tidningar, som har stort inflytande över vad folk talar om på stan och vid middagsbordet. Vårt jobb som advokater och ombud – särskilt i humanjuridik, som jag främst håller på med – är livsviktigt för vår demokrati. Vi har i uppdrag att tjäna den lilla människan, med Sveriges Advokatsamfund som övervakare av att disciplin, kvalitet och etik ska hålla en ständigt hög nivå.
Disciplinära åtgärder – en varning eller erinran – ”drabbar” snart sett alla advokater. En äldre kollega till mig som numera gått i pension har sagt följande. ”Den advokat som efter en lång yrkeskarriär aldrig fått en disciplinär påföljd av Advokatsamfundet har nog sannolikt aldrig varit ute i det verkliga livet, utan hållit sig inne på sitt kontor under hela sin karriär”. Det här fick jag höra i början av min yrkesbana.
Hur som helst. I morgon kommer det att komma ett oerhört ”spännande” reportage. Jag och mina kollegor åser det med spänd förväntan. Och, ska jag erkänna, viss irritation. Vi är ett flertal advokater i Skellefteå som är inställda på att bojkotta Norrans nuvarande ledning. Det innebär konkret att vi inte kommer att uttala oss om våra mål över huvud taget med denna tidning.
Anledningen? Helt enkelt att tidningen uppenbarligen älskar att slå ner på oss, samtidigt som man förväntar sig att vi ska agera informatörer till tidningens nyhetssidor. Det är lite väl kristet, om ni frågar mig, att man gång på gång ska vända andra kinden till och glad i hågen berätta om sina mål, samtidigt som tidningens ledning har en så öppet advokatfientlig inställning. Inte bara det – tidningens ledning vill gärna mässa om demokrati och juridiska frågor, ungefär som att vi advokater borde sätta oss i skolbänken igen. En idé som Norrans nuvarande ledning har är att advokater har någon sorts helig plikt att alltid tala med media och att det är ett slags förutsättning för demokrati. Jag har aldrig hört ett så uppochnedvänt argument. Däremot tror jag de flesta vet att det är en förutsättning för demokrati att media inte missbrukar sin makt.
Dessutom är det inte, som Norrans ledning verkar tro, så att tidningar är det enda mediet som kan sprida information till medborgarna. Lyckligtvis är det fler som kan göra det nuförtiden, inte minst via en sådan här blogg. Och det är något som västerbottningar kan vara stolta över, för det bloggas oerhört mycket i länet nuförtiden. (Jag vågar inte ge någon matematisk formel, men jag vågar mig faktiskt på att gissa att det delvis kan bero på att folk är ganska missnöjda med en viss tidnings snäva redaktionella policy för vad som får skrivas och vad som ska tryckas.)
Några små ”avslöjanden”
Det vore ingen större överraskning om till exempel undertecknad återigen – det har hänt förut – kommer att bli utmålad som en fiende till det fria ordet för att jag i samtal med bland annat Norrans chefredaktör har uttryckt att jag är tveksam till att medverka till en artikel vars syfte är att sänka mitt – och mina kollegors – anseende i allmänhetens ögon. Men medborgarna i ett demokratiskt samhälle – jag är en av dem – har inte alls någon helig plikt att medverka i intervjuer och andra mediahändelser. I och för sig beter sig deltagarna i Big Brother som om de hade en helig plikt att fläka ut sig på alla möjliga fåniga sätt i tv – men de flesta av oss som är lite mer blygsamma av oss tycker nog att mediauppmärksamhet kanske inte är så bra alla gånger. Hellre okänd än ökänd, så att säga…
Sedan, och det kan komma som en nyhet för Norrans ledning, så finns en stark tradition bland oss jurister att inte tala med media. Jag skulle faktiskt säga att det är först på senare år som vi överhuvudtaget har börjat dela med oss av våra ”yrkeshemligheter”. Det finns många äldre jurister i landet som tycker att media är hopplösa och att det inte är någon idé att medverka eftersom man ändå blir felciterad. Jag tycker också att man oftast blir felciterad men jag älskar det fria ordet och om jag tror det kan vara bra för klientens skull medverkar jag gärna i tv, tidningar och så vidare.
Sen finns det ju undantag. Och det är tidningar – jag lider med journalisterna på Norran, som måste arbeta under denna regim – som medvetet censurerar nyheter som det i alla fall skulle kunna vara intressant för folk i kommunen att få reda på. Samtidigt som man kokar soppa på en spik och skriver ett reportage om disciplinärenden från Advokatsamfundet som är flera år gamla – och som man redan skrivit om tidigare! Ungefär som om det vore en magisk trollformel som ska upprepas med jämna mellanrum: ”advokater är dåliga, fy skäms på er!”
Jag har haft tillfälle att ha flera intressanta diskussioner om bland annat demokrati och det öppna samhället med Norrans ledning (chefredaktör Anette Novak). Så tidigt som 2009 blev jag av samma redaktör faktiskt stämplad som en fiende till det fria ordet, en sån som försöker ”påverka” en tidning i dess redaktionella policy.
Detta samtidigt som Norran i åratal har ”missat” en rad ”kontroversiella” historier där samhällets verkliga makthavare – statligt anställda, inte småföretagare som advokater faktiskt är – har gjort bort sig eller rentav begått brott. Här talar vi inte om ärenden på Advokatsamfundet utan alltså om riktiga brott. Inte en erinran från vårt samfund, som egentligen inte ”är någonting” märkvärdigt, och som i sportens värld motsvarar ungefär två minuters utvisning i hockey (och som brukar leda till att Norran sätter ut namnet på advokaten i fråga). Brott är däremot sådant som allmänheten faktiskt förtjänar att få reda på, även om jag inte tycker att man ska hänga ut någon med namn och bild.
Innan jag delar med mig av några små historier som Norran har ”missat” vill jag bara säga följande till försvar för mitt skrå. Advokater är inte makthavare, vi är inte myndighetspersoner utan – för det mesta – småföretagare. Vi får ingen lön från staten, vi tar på oss uppdrag från samhället, företag eller privatpersoner. De personer som Norran har skyddat genom att inte skriva en rad om är däremot statligt anställda, med lön från skattebetalarna, som agerat brottsligt.
Vad sägs till exempel om polisen som förskingrade omkring 100 000 kronor av sina kollegor ur polisfackets kassa? Eller de åtta Skellefteåpoliser som kraftigt berusade såg på porrfilm på den årliga ”blåljusfesten” på polishuset i Skellefteå – poliser som bland annat fick löneavdrag från Rikspolisstyrelsen p g a detta? Som om det inte vore nog blev en kvinna – en f.d. klient till mig – inbjuden till festen. Kvinnan hade varit med i porrfilmen i fråga då hon var ung. Hon blev otroligt kränkt över hela tilltaget och jag såg till att hon fick skadestånd för detta.
Skellefteåborna vet än idag inte vilka poliser det rör sig om.
Eller ta den polis som kallade en av mina klienter, en anställd inom Svenska kyrkan, för ”prästjävel” och fick en disciplinpåföljd för detta? Vad hände? Jo, dessa poliser fick antingen full anonymitet av Norran. Eller så skrevs det inte en rad om det som hänt.
Poliser är således ”skyddade” av Norran, trots att de är statligt anställda och att det har varit fråga om mycket allvarliga händelser. En annan yrkesgrupp som också är statligt anställda och som också helt skyddas är läkarkåren. Jag har varit med vid skadereglering som rört felbehandlingar av läkare som lett till döden för patienten – mycket allvarliga felbehandlingar. I ett fall är det fråga om en känd läkare som dömdes för grovt vållande till annans död. Norran har inte skrivit en rad om vad läkarna hette, eller så har man inte skrivit alls. Men då advokater begår jämförelsevis mycket små förseelser, då kan man tydligen skriva som man vill.
Det här är bara några små avslöjanden. Det finns en mängd värre saker som det bär emot att skriva om. Men en sak är säker, och det är att Norran under flera års tid har försummat sitt egentliga uppdrag i ett demokratiskt rättssamhälle: att granska makten. Små och mellanstora företagare i synnerhet bör vara på sin vakt mot ”Norran”, som ger intryck av att vara i fullt kaos under sin nuvarande ledning, vd Anders Westermarck och ansvarig utgivare Anette Novak, som verkar mer intresserad av att twittra än att förbättra kvaliteten på Norran.
Med kaos menar jag också en diktatorisk ledning som gjort sig av med flera medarbetare, däribland åsiktsredaktören Tobias Ljungvall och tidigare ansvarige utgivaren Ola Theander. Båda förlorade sina jobb för att de inte ville vinkla nyheterna som ledningsgruppen ville.
Tala om att stänga dörren för det fria ordet.
Jag vågar således påstå att tidningens ledningsgrupp hycklar när den menar att den står för det fria ordet. Det finns exemepl på hur tidningsledningen själv har mörkat nyheter som berör dem själva, som har hänt ganska nyligen i tiden.
Vi får väl se om jag återigen blir en fiende till det fria ordet imorgon. Men först vill jag bara påminna om det där med att kasta den första stenen.
Avslutningsvis
Jag har skrivit tillräckligt, och jag har faktiskt ett jobb att sköta. Med detta önskar jag mina läsare en riktigt trevlig helg. När jag är mer på skämthumör lovar jag att återkomma med en rolig historia såhär dagen till ära. Nu ger jag dig, kära läsare, något annat, mer allvarligt att tänka på:
I Hitlers och Stalins, som de själva tyckte, ”perfekta samhällen” fanns det inte mycket utrymme för advokater. Åklagarna och domstolarna fick sköta sitt ostört, med bekant resultat. Ingen hade rätt till någon advokat i någon seriös mening, för de var ju ändå folkets fiender och hade fel på förhand!
Vi advokater finns till för allmänhetens skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)