Det här inlägget är i första hand riktat dels till den som riskerar att utsättas för diskriminering, dels till kollegor på advokatbyråer som vill få konkreta exempel på vad diskriminering egentligen innebär.
Inlägget består av fyra delar.
I. diskrimineringslagen
II. rättegången
III. diskriminering
IV. rättspolitisk diskussion
Vår förhoppning med det här inlägget är dels att fler skall bli medvetna om att det går att vända sig till advokat, dels att fler advokater skall aktivt börja arbeta aktivt med de här viktiga frågorna.
I. DISKRIMINERINGSLAGEN
Vem kan göra sig skyldig till diskriminering?
Skadeståndsrättsligt ansvar för direkta och indirekta former av diskriminering gäller både myndighetsanställda (som diskriminerar medborgare), kommuner och andra som bedriver skolverksamhet (om elever särbehandlas negativt) och företag (som diskriminerar anställda, arbetssökande eller kunder).
Men det räcker inte med att anse sig ha rätt. Det gäller att få rätt om du blivit utsatt. Det förutsätter i regel något slags juridiskt biträde från facket, DO, en antidiskrimineringsbyrå eller en advokat.
Skadeståndsrättsligt ansvar föreligger dels om någon diskriminerar dig direkt, dels om någon diskriminerar dig indirekt genom att inte leva upp till sina skyldigheter att utreda och vidta åtgärder mot diskriminering (diskrimineringslagen 5 kap 1 §). Även underlåtenhet att göra något åt diskriminering kan alltså utgöra en grund för skadestånd.
7 typer av diskriminering
Diskrimineringsgrunderna (situationerna som utgör diskriminering i rättsligt hänseende) är enligt 1 kap 1 § diskrimineringslagen:
1. kön
2. könsöverskridande identitet eller uttryck
3. etnisk tillhörighet
4. religion eller annan trosuppfattning
5. funktionsnedsättning
6. sexuell läggning
7. ålder
En av ovan nämnda grunder behöver inte vara den enda eller avgörande anledningen till negativ särbehandling. Det räcker med om du kan styrka att en sådan grund har funnits med i beräkningen och bidragit till en kränkning.
II. RÄTTEGÅNGEN
Ingen borde behöva stå ut med diskriminering eller vänja sig vid det. Det är viktigt att fler söker juridisk hjälp, men ännu viktigare att fler faktiskt erbjuder juridisk experthjälp.
Om du vill driva en civilrättslig tvist om diskriminering kan du i vanliga fall få hjälp via rättsskyddet i din hemförsäkring för att bekosta advokatens arvode.
Bevisning
Rättegång i diskrimineringsrättsliga mål äger rum i tingsrätten (och högre instanser) eller i Arbetsdomstolen (om det gäller anställda, arbetssökande, praktikanter samt inhyrd eller inlånad personal).
I denna typ av mål gäller s.k. delad bevisbörda. Det innebär att om du som anser dig ha blivit diskriminerad visar omständigheter som ”ger anledning att anta” att diskriminering har ägt rum, så måste den som utpekas som ansvarig själv visa att det inte har förekommit.
Diskrimineringen kan mycket väl ske vid ett enda tillfälle. Om det däremot är frågan om systematisk diskriminering, t ex på ditt arbete eller i skolan, har vi följande råd.
1. För dagbok
Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den.
Ju mer fakta du har att visa upp, som du och ditt eventuella juridiska ombud kan uppvisa inför exempelvis tingsrätten eller Arbetsdomstolen eller vid samtal om en förlikning, desto bättre.
Sammanställ fakta i kronologisk ordning med så exakta datum som långt det är möjligt.
2. Samla bevisning (använd din telefon)
Du kan spela in samtal som du själv deltar i.
Får man göra det? Svaret är ja, så länge du själv är närvarande. Det är däremot olagligt att spela in samtal som man ”själv icke deltager i” eller ”obehörigen berett sig tillträde till”. Detta klassas som olovlig avlyssning, 4 kap 9 § brottsbalken.
Du kan alltså ha mobiltelefonen eller någon annan inspelningsutrustning på dig då du skall in på ett samtal med chefen, till exempel. Det avgörande är att du själv deltar. Då är du i din fulla rätt att spela in ett samtal. Sådan bevisning är i regel mycket användbar i domstol. Filmer och ljudfiler styrker dina påståenden. I en ren ”ord mot ord”-situation är det betydligt svårare att övertyga en domstol.
Du bör även spara sms, e-mail och annan elektronisk bevisning. Du kan ta kort och även om möjligt filma sådant som du upplever.
Självklart är det också att föredra om det finns någon som kan vittna och därmed styrka det du berättar.
3. Polisanmäl
Om du diskrimineras i egenskap av konsument, kund, gäst eller dylikt av en restaurang, en hyresvärd etc kan du polisanmäla brottet olaga diskriminering (16 kap 9 § brottsbalken).
Brottet olaga diskriminering kan begås både av företagare (näringsidkare) och deras anställda samt myndighetsanställda (anställd i allmän tjänst) som behandlar någon illa p g a hudfärg eller sexuell läggning. (Kvinnodiskriminering omfattas inte av detta lagrum.)
Även om det sällan leder någonvart kan en polisanmälan vara bra, om inte annat av den anledningen att det kan vara bra som bevisning i efterhand (ifall du vänder dig till en advokat). Även då förundersökningen läggs ned och inte leder till åtal.
4. Agera skyndsamt!
I synnerhet i arbetslivet gäller mycket korta tidsfrister innan rätten att gå till domstol preskriberas. Det handlar om bara ett par månader. Sedan förfaller den rätten. Du bör därför inte dröja med att kontakta advokat.
Skadestånd (diskrimineringsersättning)
Skadestånd i diskrimineringsrättsliga ärenden kallas diskrimineringsersättning. Högsta domstolen har konstaterat att så kallad upprättelseersättning och preventionspåslag är de två komponenter som tillsammans utgör diskrimineringsersättningen.
Detta innebär att ersättningen består av en del som gäller lidandet och en del som är avskräckande. Det ska kännas för den som diskriminerar.
En riktpunkt bör vara att preventionspåslaget skall vara lika stort som upprättelseersättningen, anser HD. HD noterar även att när det gäller ersättningens storlek så bör den vara större ”om det rör sig om ett återkommande handingsmönster”, d v s om diskrimineringen är systematisk.
Här ska man ta i beaktande att om det är t ex en kommun eller ett stort eller medelstort företag som diskriminerar så bör det preventiva påslaget vara större. Om skadestånden i diskrimineringsrättsliga mål är för obetydliga får de inte någon preventiv effekt. Vare sig för den som ska betala eller för andra som annars skulle bli avskräckta från att diskriminera på samma sätt.
Arbetsrättsliga mål
Vad gäller diskriminering i arbetslivet har facket en helt avgörande roll i att bekämpa sådant. Det är något som fackets medlemmar själva anser att deras organisation ska göra. Det borde inte vara så att en anställd ska behöva uppsöka en utomstående advokat. Särskilt inte om han eller hon är med i facket. Det händer dock att både facket och även myndigheter (DO) bedömer att det inte går att kräva diskrimineringsersättning, men att det ändå med hjälp av advokat går att ha framgång i domstol.
Förlikning
I diskrimineringsärenden kan du i normalfallet utgå från att det är troligare att man når en förlikning än att man når ända fram till en dom i allmän domstol.
Det beror på att det brukar bli ganska uppenbart, då ärendet har utretts ett tag och parterna (och även domstolen) vet ungefär vad som konkret har hänt. De företag, kommuner osv som har gjort sig skyldiga till diskriminering brukar ibland hellre ge med sig, erkänna att de har gjort fel, och gå med på att göra upp i godo.
Inte ens för den som medvetet diskriminerar ser det illa ut att ha blivit dömd att betala diskrimineringsersättning. Sannolikt vill stat, kommun och företag undvika att media uppmärksammar att sådant sker. I synnerhet företag inser att de faktiskt kan tappa många kunder om kunderna vet om att det här är ett företag som ägnar sig åt diskriminering.
III. DISKRIMINERING
Exempel
Diskriminering kan vara då en skolflicka i Småland får utstå rasistiska glåpord dag ut och dag in. (Alvesta kommun brast i sin utrednings- och åtgärdsskyldighet gällande trakasserier och kränkande behandling. Flickan fick 55 000 kr i skadestånd av kommunen efter förlikning.)
Det kan vara då en ung kvinna i Haninge söker jobb på en livsmedelsbutik i Haninge och inte får jobbet med den uttryckliga motiveringen från chefen att ”det blir så mycket kackel om det är
mycket tjejer”. (Kvinnan fick 75 000 kr i skadestånd i en förlikning.)
Det kan vara en kvinnlig gymnasieelev i Värmland som utsätts för trakasserier av en manlig elev i flera månaders tid utan att skolan gör något åt saken. (Hovrätten tillerkände eleven 50 000 kr i diskrimineringsersättning.)
Det kan vara en 57-årig kvinna från Iran som söker en tjänst på Läkemedelsverket som hon är kvalificerad till men inte kallas, samtidigt som yngre, mindre meriterade sökande med svenska namn kallades till intervju. (Kvinnan fick 75 000 kr i ersättning i en förlikning.)
Det kan vara en kvinna som får blankt nej till att teckna en sjukförsäkring åt sin dotter, på grund av att dottern har en funktionsnedsättning. ( Hovrätten ådömde försäkringsbolaget att betala 150 000 kr i diskrimineringsersättning.)
Anmälda fall
2014 inkom 1 949 anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Av dem gällde 660 diskriminering i arbetslivet (på jobbet, anställningsintervjuer osv). Andra samhällsområden där diskriminering är vanligt förekommande är i skolan och hälso- och sjukvården.
DO, som är en statlig myndighet, driver bara ett fåtal ärenden - någon enstaka procent - till domstol. Dessutom är det troligt att det finns ett enormt mörkertal av situationer som helt enkelt aldrig anmäls, bland annat för att de som utsätts inte förväntar sig att det finns lagliga medel att ta till.
Samhällsstrukturer
Det är inte alla som har turen att bli bemött som en individ. Du som är kvinna eller som ser icke-europeisk ut måste kämpa särskilt hårt för att hävda din rätt att bli bemött och behandlad på lika villkor. Du har en "uppförsbacke" som en ljushyad man aldrig (i värsta fall) ens reflekterar över.
Statistik från SCB visar dels att kvinnor presterar bättre än män på högskolan, dels att invandrarungdomar presterar bättre i skolan jämfört med andra elever med föräldrar som har samma inkomst- och utbildningsnivå. Att dessa två kategorier presterar bättre kan säkert ha att göra med kampen mot fördomar och samhällsstrukturer. Som kvinna eller (synlig) ”invandrare” måste du vara snäppet bättre om du vill bli behandlad på lika villkor. Så ser den hårda verkligheten ut och det är ingen idé att hyckla om det.
Arbetsförmedlingen är en myndighet som ofta har förts på tal i diskrimineringssammanhang. Diskriminering är även utbredd inom rättsväsendet. Och även DO bryter mot bestämmelserna i diskrimineringslagen.
Så kallad strukturell diskriminering är inte bara ett problem på individnivå utan först och främst en samhällsfråga. Det handlar om regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer (Kommittédirektiv 2003:118).
Att det drivs ärenden om diskriminering även mot myndigheter. Att ”det i Sverige finns starka förnekelsetendenser” (SOU 2005:56 s 451) hänger inte minst ihop med den officiella bilden av Sverige som jämställt och jämlikt.
IV. RÄTTSPOLITISK DISKUSSION
Köns- och etnicitetsneutral lagstiftning
Diskrimineringsutredningen poängterar att ”könsmaktsordningen och den etniska maktordningen hänger ihop” (SOU 2005:56 s. 74). Ändå är diskrimineringslagen köns- och etnicitetsneutral. Här finns en uppenbar självmotsägelse mot fakta som konstateras i diskrimineringslagens förarbeten.
Med könsdiskriminering menar vi diskriminering av kvinnor. Med etnisk diskriminering menar vi missgynnande av personer som inte är ljushyade, som inte ser europeiska ut. I kanadensisk lagstiftning används begreppet synlig minoritet. Det begreppet hycklar åtminstone inte om att det är rasism som är problemet.
Behovet av positiv särbehandling
Köns- och etnicitetsneutral diskrimineringslagstiftning är en självmotsägelse som i praktiken upprätthåller det i princip totala förbudet mot positiv särbehandling i Sverige. I USA och Kanada finns däremot positiv särbehandling (kvotering) som bygger på att sexism och rasism faktiskt finns.
Diskrimineringsutredningen föreslog ”att positiv särbehandling med hänsyn till etnisk eller religiös tillhörighet i arbetslivet (och i utbildning) ska tillåtas” (SOU 2005:56 s. 572).
Stöd för det finns redan i artikel 1.4 FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering: Särskilda åtgärder som enbart syftar till att trygga en godtagbar utveckling för sådana rasgrupper, etniska grupper eller enskilda personer som har behov av skydd för att på lika villkor kunna åtnjuta och utöva sina mänskliga rättigheter och grundläggande friheter skall inte betraktas som rasdiskriminering.
Stöd finns också i artikel 7.1 EU:s likabehandlingsdirektiv: I syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer… missgynnas.
Ett undantag av det ovan nämnda slaget finns redan i finsk lagstiftning. 3 kap 9 § finska diskrimineringslagen stadgar: Sådan proportionerlig särbehandling som syftar till att främja faktisk likabehandling eller att förhindra eller undanröja olägenheter som beror på diskriminering är inte diskriminering.
Lagstiftaren och därmed Högsta domstolen intar en helt motsatt inställning: positiv särbehandling av ”en som eftersatt betraktad grupp” anses för närvarande av stat och regering som diskriminering (i praktiken som diskriminering av män, av ljushyade personer o s v).
Den enda form av positiv särbehandling som är tillåten i Sverige i praktiken är sådan som får ske vid nyanställning om det ena eller andra könet är underrepresenterat (3 kap 9 § diskrimineringslagen). Men inte heller på den här punkten finns ett spår i lagen av att sexism (diskriminering riktad mot kvinnor) är ett problem som måste bekämpas.
Sexism
Män utsätts inte för sexism. Därför kan t.ex. en manlig advokat få för sig att sexism inte är ett problem i Sverige idag. Men det är bara i hans huvud som det förhåller sig på det sättet. Ifall han undrar om kvinnodiskriminering är ett problem räcker det med att läsa ett par sidor i Jämställdhetsbarometern som publiceras av LO: ”Arbetarkvinnor har de klart sämsta ekonomiska villkoren på den svenska arbetsmarknaden”.
Det är även vanligt att kvinnor diskrimineras i samband med graviditet. Detta trots att diskrimineringslagen (3 kap § 5) numera kräver att arbetsgivaren skall underlätta för sina anställda att förena jobb och föräldraskap. Det finns alltså ett lagrum som direkt förbjuder arbetsgivare att ägna sig åt att diskriminera gravida (eller, för den delen, pappor, eftersom lagen utgår från att män kan diskrimineras).
Nästan var femte kvinna utsätts för sexuella trakasserier (ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet, som det heter i diskrimineringslagen) på jobbet.Vi hoppas att fler kvinnor kommer att dra arbetsgivare som tillåter sådant till domstol.
Överhuvudtaget bör advokatkåren m.fl. aktörer i rättsväsendet uppmärksamma kvinnodiskriminering även i mål om etnisk eller religiös diskriminering. Om en kvinna med icke-europeiskt utseende diskrimineras måste advokaten ställa sig frågan om hon utsätts för dubbel diskriminering, både som kvinna och person med icke-europeiskt utseende.
Gissningsvis har det en ”uppfostrande” effekt på oss män om det blir mer
uppenbart att sexism hör hemma i domstol, och inte i arbetslivet eller i kontakten med myndigheter.
Rasism
Det ovan nämnda kanadensiska rättsliga begreppet synlig minoritet beskriver tydligt vilka det är som drabbas av rasism. En bra beskrivning av vad rasism innebär att det är ett ”privilegiesystem” som ger ljushyade människor fördelar (SOU 2005:56 s 80). Även här är alltså lagens förarbeten tydliga med att det inte är något som kan drabba alla, vilket diskrimineringslagen på ett helt orealistiskt sätt utgår från.
Ljushyade personer utsätts inte för rasism. Därför kan t.ex. en ljushyad
advokat få för sig att rasism inte är ett problem i Sverige idag. Det är
bara i hans huvud som det förhåller sig på det sättet. Ifall han undrar om rasism är ett problem kan han läsa om hur svarta ungdomar själva upplever rasism i enkäten Att färgas av Sverige. Enkäten bygger på intervjuer med 33 tonåringar och unga vuxna med afrikansk bakgrund. Jag tror att jag alltid vetat att jag inte är vit, säger en av de som intervjuas.
En deltagare i enkäten förklarar: Man känner sig kränkt när någon säger ’neger’, man sänker en annan människa… För mig tänker jag på slav, när man säger ’n-ordet’. Det finns också svarta som säger ordet, och då är det viktigt att även svarta förstår och får kunskap om varför man inte skall nedvärdera sig själv.
”Neger” är från början ett gammalt juridiskt (sakrättsligt) begrepp som började användas på den svenska slavhandelns tid. 1787 delade den svenske guvernören på Saint Barthélemy in befolkningen i ”vita”, ”fria kulörta” och ”negrer” (Slaveri då och nu, s. 16). Känner man till den historien inser man varför det är ett ord som ingen borde använda: ett ord som förvandlar människor till ”saker”.
Särskilt stötande exempel på rasism som inte går att uppleva direkt för en ljushyad person är ”rutinkontroller”, kroppsvisiteringar, spontana polisförhör på gatan, stoppande av bilar och krograsism. Mest utsatta är svarta män och kvinnor (avsnittet ”Väktare och polis”, s. 25-29 i Att färgas av Sverige).
Ingen ska behöva stå ut med sådan negativ särbehandling. Liknande händelser kan utgöra grund för diskrimineringsrättsliga ärenden.
Rasism är vardagsmat även i skolan (inte för alla, bara för vissa). I en enkät med högstadie- och gymnasieelever heter det: Exempelvis uppger cirka 40 procent av eleverna med immigrantbakgrund att de vid något tillfälle blivit retade på grund av sitt ursprung jämfört med 9 procent av ungdomarna med helsvensk bakgrund (Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga, s. 12).
Personer som tillhör synliga minoriteter stöter på klara hinder i arbetslivet. Enligt nationalekonomen Dan-Olof Rooth har adopterade med utländskt utseende ”en arbetslöshet som är cirka tio procentenheter högre” än de med europeiskt utseende.
Gissningsvis har det en uppfostrande effekt på alla oss som tillhör den ljushyade majoriteten om det blir mer uppenbart att rasism hör hemma i domstol, och inte i
arbetslivet eller i kontakten med myndigheter.
Hbtq-fobi
Homosexualitet var olagligt i Sverige till och med 1944 och klassades som en sjukdom av Socialstyrelsen till och med 1979. Pride-rörelsen och många modiga initiativ, bl.a.från Kiruna IF, har ökat hbtq-personers synlighet och gjort diskrimineringen mindre rumsren. Men ännu diskrimineras icke-heterosexuella och andra hbtq-personer när de söker jobb.
Man kan fortfarande utgå från att från att åtskilliga hbtq-personer riskerar diskriminering i sådana lägen där de väljer att vara öppna med sin identitet och inte vill dölja den.
Funktionshinder och bristande tillgänglighet
Vad gäller funktionsnedsättning klargör diskrimineringslagens förarbeten att det inte är graden av funktionsnedsättning som är avgörande utan att det finns ett funktionshinder överhuvudtaget. Det behöver alltså inte vara frågan om ett allvarligt funktionshinder. Även personer med mer begränsade funktionsnedsättningar kan drabbas.
Numera räknas även bristande tillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning (1 kap 4 § p 3 diskrimineringslagen). Det betyder att du som har en funktionsnedsättning inte ska behöva ”anpassa” ditt liv. Samhället måste tvärtom bli bättre på att anpassa sig.
Vid sidan av bristande tillgänglighet är det att anse som diskriminering om du som har funktionsnedsättning blir bemött på ett kränkande sätt. T.ex. att bli behandlad som mindre vetande eller nonchalerad.
Åldersdiskriminering
När det gäller åldersdiskriminering kan man utgå från att den främst kan drabba dig som är i 50-60-årsåldern. Men även på denna punkt är lagstiftningen neutral. Det finns därför möjlighet att i vissa lägen driva skadeståndsrättsliga mål om diskriminering av unga människor, även om det i praktiken lär vara ganska sällsynt.
Religiös intolerans: oftast kopplad till rasism
När det gäller religion som diskrimineringsgrund bör man som advokat utgå från att den som diskrimineras på grund av sin religion sannolikt "i första hand" blir diskriminerad för att han eller hon är mörkhyad.
Det finns rättsfall som handlar om att muslimer inte vill skaka hand med personer av det motsatta könet. En muslim som tillämpar denna religiösa regel gör det inte för att vara otrevlig utan för att det anses vara omoraliskt och fel med fysisk beröring i många lägen. Det hänger helt enkelt ihop med varje persons rätt till sin fysiska integritet. Ingen annan ska kunna bestämma vad du ska göra eller inte göra med din egen kropp. För övrigt tenderar personer från norra Sverige att skaka hand mindre än södra Sverige. Ska norrlänningar dras inför rätta för det, tycker du?
En muslim med europeiskt utseende löper betydligt mindre risk att bli diskriminerad än en muslim med icke-europeiskt utseende. Advokatkåren bör därför ha i åtanke att diskriminering av muslimer oftast inte bara handlar om religion utan även om etnisk diskriminering med religionen som "ursäkt".
För att citera en deltagare i en annan enkät: Jag har svårt att veta ifall jag blir behandlad på ett sätt för att jag är muslim eller av skäl som har samband med min hudfärg, eller om det är en kombination av båda.
En annan deltagare i samma enkät säger: Det syns inte på mig vilken religion jag har och jag går inte runt och berättar heller.
Advokatens roll
Advokatkåren har en viktig roll att spela. Vi har en särskild ställning och ett särskilt ansvar. Vårt arbete och vår kunskap om verkligheten är en förutsättning för att enskildas ska kunna hävda sina fri- och rättigheter på ett effektivt sätt. Vi måste bli mycket bättre på att ta oss an de mängder av diskrimineringsrättsliga ärenden som facket och DO inte tar tag i.
I sammanhanget kan nämnas att advokatkåren sakta men säkert börjar spegla befolkningens sammansättning. 58 procent av de biträdande juristerna på advokatbyråerna är kvinnor idag, och 18 procent av de biträdande juristerna har föräldrar som är födda utomlands. Detta bidrar garanterat till att höja kunskapsnivån och därmed också kapaciteten att driva diskrimineringsärenden på byråerna.
Advokatsamfundet måste ägna sig mer åt att informera allmänheten, i synnerhet de som utsätts för diskriminering, om att det finns juridisk hjälp att få. Följden kan i bästa fall bli att vi bidrar till att förbättra inte minst kvinnornas och de synliga minoriteternas ställning i samhället.
torsdag 16 juli 2015
måndag 12 januari 2015
Våra barn
Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.
Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.
Jag är i praktiken alltid ombud i vårdnadstvister i Skellefteå, Umeå, Luleå, Lycksele och på andra håll i hela norra Sverige. I synnerhet i Skellefteå och Umeå som har var sin tingsrätt och där advokatbyrån har sina kontor. Med alltid menar jag inte att en vårdnadstvist pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När en tvist om vårdnad, boende och umgänge tar slut tar ofta en annan vid, även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.
Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud i en vårdnadstvist. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.
När bör barnet få ett eget ombud?
När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.
Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.
När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet
När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.
Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.
Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.
Hur det är nu
Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.
Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.
Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!
Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet i en vårdnadstvist skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.
Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?
Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.
Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.
Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?
Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.
En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.
1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.
2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.
3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.
4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.
5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?
6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.
Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.
Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.
Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.
Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.
Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.
Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.
Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.
Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.
Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.
När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.
Påhittade hinder
Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.
Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.
Nedan följer en lista på lögner som förekommer.
1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.
Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.
När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.
2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.
Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.
3.
Pappan har alkoholproblem.
Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.
4.
Pappan har psykiska problem.
Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.
Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.
Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.
5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.
En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.
Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.
Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna
Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.
Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.
Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.
1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.
Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.
2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.
3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.
Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.
Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.
Åter till barnen
Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.
Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.
Jag är i praktiken alltid ombud i vårdnadstvister i Skellefteå, Umeå, Luleå, Lycksele och på andra håll i hela norra Sverige. I synnerhet i Skellefteå och Umeå som har var sin tingsrätt och där advokatbyrån har sina kontor. Med alltid menar jag inte att en vårdnadstvist pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När en tvist om vårdnad, boende och umgänge tar slut tar ofta en annan vid, även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.
Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud i en vårdnadstvist. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.
När bör barnet få ett eget ombud?
När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.
Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.
När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet
När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.
Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.
Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.
Hur det är nu
Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.
Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.
Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!
Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet i en vårdnadstvist skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.
Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?
Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.
Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.
Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?
Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.
En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.
1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.
2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.
3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.
4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.
5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?
6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.
Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.
Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.
Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.
Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.
Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.
Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.
Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.
Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.
Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.
När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.
Påhittade hinder
Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.
Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.
Nedan följer en lista på lögner som förekommer.
1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.
Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.
När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.
2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.
Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.
3.
Pappan har alkoholproblem.
Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.
4.
Pappan har psykiska problem.
Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.
Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.
Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.
5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.
En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.
Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.
Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna
Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.
Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.
Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.
1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.
Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.
2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.
3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.
Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.
Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.
Åter till barnen
Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.
onsdag 2 april 2014
Personskadeärenden i domstol
Jag arbetar ganska mycket med personskador och det handlar allt som oftast om personer som skadats i trafiken. Personer som skadats så allvarligt att de blivit mer eller mindre invalidiserade.
Skaderegleringen sker gentemot det fordon den skadade befann sig i eller rättare sagt det försäkringsbolag som bilen var försäkrat via. Blir man påkörd när man inte sitter i en bil –när man är ute och går till exempel- är det bilens försäkring som går att ta i anspråk.
Vissa bilar är dock oförsäkrade och vissa smiter från olyckor. Då är man ändå försäkrad via Trafikförsäkringsföreningen.
Det vanliga är att personskaderegleringen gentemot försäkringsbolaget sker utan några större konflikter. Man kanske blir oense om en och annan mindre post, men den skadade blir ofta nöjd med helheten.
Ombud
Ofta har den skakade möjligheten att anlita advokat utan kostnad. Försäkringsbolaget står ofta den kostnaden.
Skaderegleringen slutar oftast utan tvist. Ärendet kan pågå många år eftersom det kan ta lång tid innan man vet om den skakade kan komma tillbaka till ett vanligt arbete eller inte. Det kan även ta tid att veta om besvären – eller vissa besvär - blir kvarstående eller inte.
Under flera år har ett mindre antal av mina ärenden varje år gått till domstol. Det beror på att jag och vissa av mina klienter ansett att försäkringsbolaget inte gett klienterna den ersättning som borde ha utgått i anledning av skadan. Går ärendet till domstol handlar det ofta om betydande belopp för den enskilde. Ärendena går bara till domstol via mig om såväl jag som klienterna är missnöjda.
När jag som ombud medverkar till att starta en tvist i ett personskadeärende är det således alltid så att även jag anser att klienten fått mindre än vad klienten har rätt till. Jag anser i så fall dessutom att det går att bevisa att klienten har rätt. Om jag själv inte tror att jag klarar av att bevisa att klienten har rätt inleder jag ingen process. Då kan jag inte ta på mig uppdraget. Jag måste då be klienten att antingen ge upp eller kontakta annat ombud. Det går inte påbörja en tvist om man som advokat inte själv tror att målet kommer sluta bra för klienten.
Vissa klienter är pigga på att starta en process. Andra är tveksamma. Några vill inte alls. Klienternas inställning har sällan att göra med hur processläget ser ut. Det har nämligen klienterna ofta mycket dålig insyn i. Rätt eller fel hamnar nämligen om att kunna bevisa sin rätt. Vissa tror det är enkelt, andra är inte alls lika optimistiska.
Den som startar en process bör således fråga sitt ombud hur han eller hon ser på saken. Om advokaten är optimistisk är det sannolikt en optimism att lita på då den är grundad på kunskap
i arbetet att processa. Är advokaten negativ eller tveksam? Då bör klienten ge upp eller kanske rådfråga ytterligare en advokat.
Vad processerna handlar om förutom pengar? Det är ofta samma återkommande frågor.
1.
Orsakssamband
Klienten har en skada, men försäkringsbolaget via en eller flera av sina förtroendeläkare anser att det inte är styrkt att skadan beror på trafikolyckan.
Förtroendeläkarnas skrivelser före en process är ofta korta och – kanske därför - svåra att förstå.
Kvinna 46 år
Hon var med om en olycka 2009. Hon fick ont i anslutning till olyckan men åkte inte till akuten. Det onda gav inte med sig och efter fem dagar besökte hon därför vårdcentralen. Därefter handlar det om ett omfattande antal besök hos läkare.
Försäkringsbolagets läkare skriver att eftersom kvinnan inte omgående sökte läkarvård kan hennes nackbesvär inte bero på trafikolyckan. Läkaren skriver också att hastigheten på det fordon som körde på min klients fordon var för låg vid olyckan för att kunna orsaka en nackskada.
Kvinnan fick i slutet av 2011 beskedet av försäkringsbolaget att hon inte kunde få någon ersättning för den nackskada hon har. Därefter blev jag kontaktad av kvinnan. Jag tog del av alla hennes handlingar, som journaler, invaliditetsintyg och inte minst kvinnans egen berättelse om olyckan.
Kvinnan hade inga nackbesvär före olyckan. Det berättade hon för mig. Hennes påstående hade stöd i hennes sjukjournaler och via uppgifter från anhöriga och vänner.
Kvinnan hade också 100 % stöd av sin egen läkare. Den egna läkaren såg ingen annan förklaring till besvären än olyckan. Hennes läkare hade därför skrivit ett mycket utförligt och bra invaliditetsintyg. Med bra menar jag att intyget var lätt att förstå även för oss som inte är läkare.
Låter försäkringsbolagets läkares utlåtande märkligt? Det är märkligt. För det första är det inte alla som besöker akuten efter en trafikolycka. Många tror att det onda kommer att ge mig sig efter en kortare tid, men så blir inte alltid fallet. För det andra blev kvinnan påkörd bakifrån och vilken hastighet hon blev påkörd vet bara den som körde på henne. Har den som körde talat sanning när han sa att hastigheten var 50 km per timme? Kanske. Kanske inte. Många som begått fel tummar på sanningen. Min erfarenhet är dessutom att 50 km per timme kan förorsaka en bestående nackskada.
Men mest viktigt. Om klienten inte hade nackbesvär innan olyckan, men fick nackbesvär i samband med olyckan är det som jag ser det till 100 % klarlagt vad hennes nackbesvär beror på.
Kvinnan hade två försäkringar. Bilförsäkringen och hemförsäkringen. Ersättning för invaliditet går att få från båda försäkringarna.
Bilförsäkringen godtog till slut (utom rätta) att utge ersättning för invaliditet motsvarande en invaliditet om 6 %. Kvinnans läkare har bedömt invaliditeten till 16 %.
Jag föreslog en kompromiss. Ersättning utifrån 11 % (halva vägen var). Försäkringsbolaget tackade nej.
Ärendet gick till domstol. Det slutade med en förlikning. Den skadade fick ersättning som motsvarade 11 %.
Varför förlikas? Då vet jag och klienten hur målet slutar. Det är svårt att veta hur en domstol bedömer invaliditetsgraden. Det ekonomiska utfallet var dessutom klienten nöjd med.
Hemförsäkringen har sagt helt nej. Process har nyligen inletts. Jag kommer återkomma till hur den processen slutar. Ni vet redan vad jag tror. Jag tror inte målet går att förlora annat än om domstolen dömer fel.
Dömer domstolar fel? Inte ofta, men det har hänt och det kommer att hända igen. Om de alltid dömde rätt skulle vi inte behöva överinstanser som hovrätter och Högsta Domstolen.
Dömer Högsta Domstolen alltid rätt? Nej, det har till och med hänt att HD medgett att HD dömt fel. HD medgav detta så sent som i ett mål juni 2013. Ingen är felfri. Inte ens HD.
2.
Förlorad arbetsinkomst
Det är ofta den viktigaste posten att reglera i ett personskadeärende.
Kvinna 28 år
Jag företrädde inte henne i personskadeärendet emot Folksam. Kvinnan skadade sig illa och hon fick livränta av Folksam. Med livränta fick hon en inkomst om ca 180 000 kr per år, vilket ger en inkomst om 15 000 kr per månad.
Klienten var missnöjd med livräntan men också missnöjd med ersättning för invaliditeten och utlägg.
Jag gick igenom ärendet och delade klientens uppfattning om att 15 000 kr per månad var ett för lågt belopp. Jag ansåg dock att de handlingarna hon hade tillgång till inte gav stöd för att invaliditetsersättningen var för låg och utläggen handlade endast om några tusenlappar så den frågan ansåg jag inte att man kunde ta upp i domstol.
Jag ansåg att klienten skulle begära ungefär ytterligare 1 500 000 kr för inkomstförlust, vilket var det belopp stämningsansökan omfattade.
Det fanns vissa bevisproblem i målet, som jag inte närmare kan gå in på. Bevisproblemen är i sig ganska tråkiga att läsa om, men förlorar man ett mål i ett personskadeärende handlar det ofta om att bevisningen inte räckte till.
Försäkringsbolaget lämnade förlikningsbud under målets gång. Från början var det mycket blygsamma bud. Bud som klienten på min inrådan tackade nej till.
Till slut kom ett bud på 750 000 kr, vilket klienten – även det på min inrådan – tackade ja till.
Varför tacka nej till 750 000 kr när man yrkat 1 500 000 kr? Yrkandet kan ha varit något i överkant och 750 000 kr är ett stort belopp för många klienter. Bevisproblemen som fanns hade dessutom kunnat sätta stopp för en vinnande dom.
Förlikningen innebar också slut på processandet och pengar i handen nu och inte först om flera år.
När det gäller inkomstförlust anser jag att den skadade inte ska ge sig om det handlar om större belopp. Det är nästan alltid värt att ta risken att processa om advokaten tror på målet.
Flicka 14 år
Hon var 14 år när hon blev svårt skadad. Det hände under en operation. Det handlade om att läkaren som opererade gjorde ett allvarligt fel. Felet innebar att klienten har blivit rullstolsbunden (men hon har trots detta kunnat få barn). Hon är således inte 14 år längre.
Flickan/kvinnan var och är förstås mycket besviken på läkaren. Hur besviken? Så besviken man kan vara på någon, som man anser ha förstört ens liv.
Flickan kontaktade inte mig. Det gjorde hennes pappa som tyckte att skaderegleringen mot försäkringsbolaget inte fungerade bra. Viss ersättning hade utgått, men inte i närheten av vad den skakades pappa ansåg skäligt.
Jag brukar inte arbeta med personskadeärenden som avser felbehandlingar eftersom den skakade i så fall själv får stå för ombudskostnaderna. Jag brukar i stället ge råd om hur den skakade själv ska sköta sitt eget ärende.
Detta var således ett undantagsfall och pappan betalade ett mindre arvode som jag avsåg att nöja mig med om resultatet inte blev det enda rätta, nämligen betydande ersättning för skadan.
Jag arbetade med ärendet lång tid och var många gånger inne på att ärendet kommer att bli föremål för en kommande process i domstol. Till slut erbjöds klienten ca 9 000 000 kr vilket då var taket i försäkringen, d v s högsta belopp som kan utgå. Pengarna har haft stor betydelse för klienten, som tack vare ersättningen kan göra sådant hon tidigare bara drömt om. Hennes livskvalitet har ökat. Pengar har betydelse.
Om erbjudandet inte hade kommit till slut är detta ett ärende som hamnat i domstol. Jag är övertygad om att det skulle gått bra vid en prövning i sak i domstol. Jag är dock glad och tacksam för att en svårt skadad klient inte behövde processa. En process i sig skulle ha tagit många år om den behövt gå igenom alla instanser.
Jag har i tidigare bloggar nämnt några andra ärenden under årens lopp och nöjer mig denna gång med de tre ärenden jag ovan tagit upp.
Jag vill slutligen en gång till nämna att de flesta ärenden slutar utan process. Jag tycker att försäkringsbolagen är bra att ha att göra med. Försäkringsbolagen har en viktig uppgift och de sköter ofta ärendena mycket bra. Men det är alltid viktigt att bevaka sin egen rätt. Det underlättas ofta av att ha ett kunnigt och engagerat ombud som biträde.
Att arbeta med personskadeärenden har underlättats av dagen teknik. Med många klienter håller jag kontakten enbart via mejl. Det betyder att klienterna kan skriva till mig när de vill. Vill de skicka mejl mitt i natten eller under en helg går det bra. Jag brukar alltid svar inom en vecka och arbeta med ärendet när jag har lugn och ro. Förr träffade jag alla klienter, men det var inte effektivare. Visserligen är det mer socialt att träffas, men vill klienterna vara sociala har de säkert någon trevligare person än mig att umgås med. Jag gillar att arbeta när det är arbetstid och inte vara annat än advokat under arbetstid. Mitt uppdrag är att hjälpa klienterna med deras personskadeärende. Den sociala biten klarar klienterna utmärkt själva utan min närvaro.
Ska inte arbetet även vara att lyssna och trösta? Till viss del kan kurativ verksamhet behövas och godtas i det juridiska arbetet, men kurativ verksamhet finns det i mina ögon många som är betydligt bättre på än advokatkåren.
Skaderegleringen sker gentemot det fordon den skadade befann sig i eller rättare sagt det försäkringsbolag som bilen var försäkrat via. Blir man påkörd när man inte sitter i en bil –när man är ute och går till exempel- är det bilens försäkring som går att ta i anspråk.
Vissa bilar är dock oförsäkrade och vissa smiter från olyckor. Då är man ändå försäkrad via Trafikförsäkringsföreningen.
Det vanliga är att personskaderegleringen gentemot försäkringsbolaget sker utan några större konflikter. Man kanske blir oense om en och annan mindre post, men den skadade blir ofta nöjd med helheten.
Ombud
Ofta har den skakade möjligheten att anlita advokat utan kostnad. Försäkringsbolaget står ofta den kostnaden.
Skaderegleringen slutar oftast utan tvist. Ärendet kan pågå många år eftersom det kan ta lång tid innan man vet om den skakade kan komma tillbaka till ett vanligt arbete eller inte. Det kan även ta tid att veta om besvären – eller vissa besvär - blir kvarstående eller inte.
Under flera år har ett mindre antal av mina ärenden varje år gått till domstol. Det beror på att jag och vissa av mina klienter ansett att försäkringsbolaget inte gett klienterna den ersättning som borde ha utgått i anledning av skadan. Går ärendet till domstol handlar det ofta om betydande belopp för den enskilde. Ärendena går bara till domstol via mig om såväl jag som klienterna är missnöjda.
När jag som ombud medverkar till att starta en tvist i ett personskadeärende är det således alltid så att även jag anser att klienten fått mindre än vad klienten har rätt till. Jag anser i så fall dessutom att det går att bevisa att klienten har rätt. Om jag själv inte tror att jag klarar av att bevisa att klienten har rätt inleder jag ingen process. Då kan jag inte ta på mig uppdraget. Jag måste då be klienten att antingen ge upp eller kontakta annat ombud. Det går inte påbörja en tvist om man som advokat inte själv tror att målet kommer sluta bra för klienten.
Vissa klienter är pigga på att starta en process. Andra är tveksamma. Några vill inte alls. Klienternas inställning har sällan att göra med hur processläget ser ut. Det har nämligen klienterna ofta mycket dålig insyn i. Rätt eller fel hamnar nämligen om att kunna bevisa sin rätt. Vissa tror det är enkelt, andra är inte alls lika optimistiska.
Den som startar en process bör således fråga sitt ombud hur han eller hon ser på saken. Om advokaten är optimistisk är det sannolikt en optimism att lita på då den är grundad på kunskap
i arbetet att processa. Är advokaten negativ eller tveksam? Då bör klienten ge upp eller kanske rådfråga ytterligare en advokat.
Vad processerna handlar om förutom pengar? Det är ofta samma återkommande frågor.
1.
Orsakssamband
Klienten har en skada, men försäkringsbolaget via en eller flera av sina förtroendeläkare anser att det inte är styrkt att skadan beror på trafikolyckan.
Förtroendeläkarnas skrivelser före en process är ofta korta och – kanske därför - svåra att förstå.
Kvinna 46 år
Hon var med om en olycka 2009. Hon fick ont i anslutning till olyckan men åkte inte till akuten. Det onda gav inte med sig och efter fem dagar besökte hon därför vårdcentralen. Därefter handlar det om ett omfattande antal besök hos läkare.
Försäkringsbolagets läkare skriver att eftersom kvinnan inte omgående sökte läkarvård kan hennes nackbesvär inte bero på trafikolyckan. Läkaren skriver också att hastigheten på det fordon som körde på min klients fordon var för låg vid olyckan för att kunna orsaka en nackskada.
Kvinnan fick i slutet av 2011 beskedet av försäkringsbolaget att hon inte kunde få någon ersättning för den nackskada hon har. Därefter blev jag kontaktad av kvinnan. Jag tog del av alla hennes handlingar, som journaler, invaliditetsintyg och inte minst kvinnans egen berättelse om olyckan.
Kvinnan hade inga nackbesvär före olyckan. Det berättade hon för mig. Hennes påstående hade stöd i hennes sjukjournaler och via uppgifter från anhöriga och vänner.
Kvinnan hade också 100 % stöd av sin egen läkare. Den egna läkaren såg ingen annan förklaring till besvären än olyckan. Hennes läkare hade därför skrivit ett mycket utförligt och bra invaliditetsintyg. Med bra menar jag att intyget var lätt att förstå även för oss som inte är läkare.
Låter försäkringsbolagets läkares utlåtande märkligt? Det är märkligt. För det första är det inte alla som besöker akuten efter en trafikolycka. Många tror att det onda kommer att ge mig sig efter en kortare tid, men så blir inte alltid fallet. För det andra blev kvinnan påkörd bakifrån och vilken hastighet hon blev påkörd vet bara den som körde på henne. Har den som körde talat sanning när han sa att hastigheten var 50 km per timme? Kanske. Kanske inte. Många som begått fel tummar på sanningen. Min erfarenhet är dessutom att 50 km per timme kan förorsaka en bestående nackskada.
Men mest viktigt. Om klienten inte hade nackbesvär innan olyckan, men fick nackbesvär i samband med olyckan är det som jag ser det till 100 % klarlagt vad hennes nackbesvär beror på.
Kvinnan hade två försäkringar. Bilförsäkringen och hemförsäkringen. Ersättning för invaliditet går att få från båda försäkringarna.
Bilförsäkringen godtog till slut (utom rätta) att utge ersättning för invaliditet motsvarande en invaliditet om 6 %. Kvinnans läkare har bedömt invaliditeten till 16 %.
Jag föreslog en kompromiss. Ersättning utifrån 11 % (halva vägen var). Försäkringsbolaget tackade nej.
Ärendet gick till domstol. Det slutade med en förlikning. Den skadade fick ersättning som motsvarade 11 %.
Varför förlikas? Då vet jag och klienten hur målet slutar. Det är svårt att veta hur en domstol bedömer invaliditetsgraden. Det ekonomiska utfallet var dessutom klienten nöjd med.
Hemförsäkringen har sagt helt nej. Process har nyligen inletts. Jag kommer återkomma till hur den processen slutar. Ni vet redan vad jag tror. Jag tror inte målet går att förlora annat än om domstolen dömer fel.
Dömer domstolar fel? Inte ofta, men det har hänt och det kommer att hända igen. Om de alltid dömde rätt skulle vi inte behöva överinstanser som hovrätter och Högsta Domstolen.
Dömer Högsta Domstolen alltid rätt? Nej, det har till och med hänt att HD medgett att HD dömt fel. HD medgav detta så sent som i ett mål juni 2013. Ingen är felfri. Inte ens HD.
2.
Förlorad arbetsinkomst
Det är ofta den viktigaste posten att reglera i ett personskadeärende.
Kvinna 28 år
Jag företrädde inte henne i personskadeärendet emot Folksam. Kvinnan skadade sig illa och hon fick livränta av Folksam. Med livränta fick hon en inkomst om ca 180 000 kr per år, vilket ger en inkomst om 15 000 kr per månad.
Klienten var missnöjd med livräntan men också missnöjd med ersättning för invaliditeten och utlägg.
Jag gick igenom ärendet och delade klientens uppfattning om att 15 000 kr per månad var ett för lågt belopp. Jag ansåg dock att de handlingarna hon hade tillgång till inte gav stöd för att invaliditetsersättningen var för låg och utläggen handlade endast om några tusenlappar så den frågan ansåg jag inte att man kunde ta upp i domstol.
Jag ansåg att klienten skulle begära ungefär ytterligare 1 500 000 kr för inkomstförlust, vilket var det belopp stämningsansökan omfattade.
Det fanns vissa bevisproblem i målet, som jag inte närmare kan gå in på. Bevisproblemen är i sig ganska tråkiga att läsa om, men förlorar man ett mål i ett personskadeärende handlar det ofta om att bevisningen inte räckte till.
Försäkringsbolaget lämnade förlikningsbud under målets gång. Från början var det mycket blygsamma bud. Bud som klienten på min inrådan tackade nej till.
Till slut kom ett bud på 750 000 kr, vilket klienten – även det på min inrådan – tackade ja till.
Varför tacka nej till 750 000 kr när man yrkat 1 500 000 kr? Yrkandet kan ha varit något i överkant och 750 000 kr är ett stort belopp för många klienter. Bevisproblemen som fanns hade dessutom kunnat sätta stopp för en vinnande dom.
Förlikningen innebar också slut på processandet och pengar i handen nu och inte först om flera år.
När det gäller inkomstförlust anser jag att den skadade inte ska ge sig om det handlar om större belopp. Det är nästan alltid värt att ta risken att processa om advokaten tror på målet.
Flicka 14 år
Hon var 14 år när hon blev svårt skadad. Det hände under en operation. Det handlade om att läkaren som opererade gjorde ett allvarligt fel. Felet innebar att klienten har blivit rullstolsbunden (men hon har trots detta kunnat få barn). Hon är således inte 14 år längre.
Flickan/kvinnan var och är förstås mycket besviken på läkaren. Hur besviken? Så besviken man kan vara på någon, som man anser ha förstört ens liv.
Flickan kontaktade inte mig. Det gjorde hennes pappa som tyckte att skaderegleringen mot försäkringsbolaget inte fungerade bra. Viss ersättning hade utgått, men inte i närheten av vad den skakades pappa ansåg skäligt.
Jag brukar inte arbeta med personskadeärenden som avser felbehandlingar eftersom den skakade i så fall själv får stå för ombudskostnaderna. Jag brukar i stället ge råd om hur den skakade själv ska sköta sitt eget ärende.
Detta var således ett undantagsfall och pappan betalade ett mindre arvode som jag avsåg att nöja mig med om resultatet inte blev det enda rätta, nämligen betydande ersättning för skadan.
Jag arbetade med ärendet lång tid och var många gånger inne på att ärendet kommer att bli föremål för en kommande process i domstol. Till slut erbjöds klienten ca 9 000 000 kr vilket då var taket i försäkringen, d v s högsta belopp som kan utgå. Pengarna har haft stor betydelse för klienten, som tack vare ersättningen kan göra sådant hon tidigare bara drömt om. Hennes livskvalitet har ökat. Pengar har betydelse.
Om erbjudandet inte hade kommit till slut är detta ett ärende som hamnat i domstol. Jag är övertygad om att det skulle gått bra vid en prövning i sak i domstol. Jag är dock glad och tacksam för att en svårt skadad klient inte behövde processa. En process i sig skulle ha tagit många år om den behövt gå igenom alla instanser.
Jag har i tidigare bloggar nämnt några andra ärenden under årens lopp och nöjer mig denna gång med de tre ärenden jag ovan tagit upp.
Jag vill slutligen en gång till nämna att de flesta ärenden slutar utan process. Jag tycker att försäkringsbolagen är bra att ha att göra med. Försäkringsbolagen har en viktig uppgift och de sköter ofta ärendena mycket bra. Men det är alltid viktigt att bevaka sin egen rätt. Det underlättas ofta av att ha ett kunnigt och engagerat ombud som biträde.
Att arbeta med personskadeärenden har underlättats av dagen teknik. Med många klienter håller jag kontakten enbart via mejl. Det betyder att klienterna kan skriva till mig när de vill. Vill de skicka mejl mitt i natten eller under en helg går det bra. Jag brukar alltid svar inom en vecka och arbeta med ärendet när jag har lugn och ro. Förr träffade jag alla klienter, men det var inte effektivare. Visserligen är det mer socialt att träffas, men vill klienterna vara sociala har de säkert någon trevligare person än mig att umgås med. Jag gillar att arbeta när det är arbetstid och inte vara annat än advokat under arbetstid. Mitt uppdrag är att hjälpa klienterna med deras personskadeärende. Den sociala biten klarar klienterna utmärkt själva utan min närvaro.
Ska inte arbetet även vara att lyssna och trösta? Till viss del kan kurativ verksamhet behövas och godtas i det juridiska arbetet, men kurativ verksamhet finns det i mina ögon många som är betydligt bättre på än advokatkåren.
lördag 21 december 2013
Tvister i våra domstolar är svåra att driva ända till dom när klienternas hela ekonomi står på spel
I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.
Brottmålen
Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.
Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.
När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.
Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.
I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).
Familjemålen
De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.
Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.
I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.
Övriga tvister
Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.
Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.
Det konkreta fallet
Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.
Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.
Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.
När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.
Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.
Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.
Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.
Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.
Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.
Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.
Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.
Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.
Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.
Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.
Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.
Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.
Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.
Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.
Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.
Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.
Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.
Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.
Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.
Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.
Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.
Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.
Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.
Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.
Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.
Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.
Brottmålen
Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.
Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.
När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.
Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.
I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).
Familjemålen
De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.
Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.
I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.
Övriga tvister
Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.
Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.
Det konkreta fallet
Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.
Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.
Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.
När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.
Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.
Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.
Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.
Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.
Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.
Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.
Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.
Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.
Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.
Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.
Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.
Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.
Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.
Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.
Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.
Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.
Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.
Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.
Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.
Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.
Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.
Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.
Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.
Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.
Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.
Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.
lördag 28 september 2013
HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem
HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem
HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
fredag 19 juli 2013
Dubbelbestraffningsfrågan – HD:s beslut den 16 juli 2013
Ni som följt min blogg vet att skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg är ett ämne jag ofta skrivit om och i dag är en lämplig dag att återkomma till det ämnet.
HD har i veckan beslutat – mål nr Ö 1526-13 - att resning kommer att beviljas för vissa av de som tidigare dömts för skattebrott och påförts skattetillägg. Den 10 februari 2009 är det datum som redan dömda ska hålla reda på.
De som först påförts skattetillägg och därefter den 10 februari 2009 eller senare dömts för skattebrott ska alla kunna få resning.
De som dömts före den 10 februari 2009 kan möjligen få resning om skatteförfarandena avseende skattetillägg påbörjades efter brottmålsdomarna, men skatteförfarandena måste i så fall ha påbörjats den 10 februari 2009 eller senare.
Den 10 februari 2009 beslutade Europadomstolen att dubbla straff i form av såväl skattetillägg som åtal (och fällande eller friande brottmålsdom) stred mot Europakonventionen. HD framhåller att det beslutat av Europadomstolen var en tydlig ändring av rättsläget.
Vad betyder HD:s dom?
Det är uppenbart att alla som påförts skattetillägg och dömts för brott efter den 10 februari 2009 (och sannolikt även exakt den 10 februari 2009) kommer att få resning och att det betyder att de brottsmålsdomar som redan finns kommer att undanröjas genom att åtalen för skattebrott avvisas via resningsinstitutet.
De som får sina domar undanröjda kommer att få skadestånd. Det kommer inte bli samma skadestånd för alla, utan det kommer ske en individuell bedömning i varje enskilt fall.
Frågan är om de som blev dömda innan den 10 februari 2009 kan få skadestånd eller agera på annat sätt. Jag vet de som dömts bara några månader innan den 10 februari 2009. Jag tror att det kan bli svårt för de personerna att få skadestånd, men jag anser att HD:s beslut endast undanröjer möjligheten till resning och inte utgör hinder för skadestånd. Jag befarar dock att Staten och kanske många domare kommer anse att dagens beslut av HD också är ett hinder för att erhålla skadestånd. Jag skulle dock välkomna en prövning av rätten till skadestånd för tiden innan den 10 februari 2009 och jag är säker på att flera sådana fall kommer att prövas.
Jag rekommenderar alla som nu sitter i fängelse men som är dömda innan den 10 februari 2009 att söka nåd. Det är inte rimligt att dessa personer ska behöva avtjäna ytterligare tid när de som begått brott senare än dem kommer att friges eller - numera – inte ens kommer att åtalas för skattebrott. Regeringen kan inte ge alla de som sitter för skattebrott allmän amnesti eftersom de som sitter för skattebrott även kan vara dömda för andra brott. Det måste därför ske en enskild bedömning i varje enskilt fall.
Jag förstår att det inom kort kommer en lagändring. Jag tror att de som begått skattebrott antingen får välja mellan skattetillägg eller åtal för skattebrott, men vid grova skattebrott lär nog ingen valmöjlighet finnas. Då blir det – gissar jag – åtal, men endast åtal. Det kan även bli andra lagtekniska lösningar. Det är dock upp till Staten att snabbt agera. Den situation som råder idag är oacceptabel och har i praktiken så varit en längre tid.
Jag vet att det även pågår processer i Europadomstolen om skattetillägg. Jag vet detta eftersom jag själv har ett flertal mål i denna fråga, som ligger i Europadomstolen. Det återstår att se om Sverige fälls i de ärendena och hur långt tillbaka i tiden Europadomstolen i så fall går. Nöjer sig Europadomstolen med brytdatumet den 10 februari 2009? Jag vet inte, men gissar att svenska Staten kommer att argumentera för att inget ansvar kan åläggas svenska Staten för tiden innan den 10 februari 2009.
Om Europadomstolen går längre tillbaka i tiden än den 10 februari 2009 talar det starkt för att skadestånd bör utgå även till de som dömts innan den 10 februari 2009, men efter att ha läst HD:s beslut från i dag tror jag inte det räcker för att HD ska medge resningsansökningar för tiden innan den brytdagen.
Jag arbetar med denna fråga i många ärenden i praktiken och kommer att återkomma till ämnet inom kort, bland annat med besked på om nåd är en utväg för de som dömts innan den 10 februari 2009, men ännu inte avtjänat sina straff.
HD har i veckan beslutat – mål nr Ö 1526-13 - att resning kommer att beviljas för vissa av de som tidigare dömts för skattebrott och påförts skattetillägg. Den 10 februari 2009 är det datum som redan dömda ska hålla reda på.
De som först påförts skattetillägg och därefter den 10 februari 2009 eller senare dömts för skattebrott ska alla kunna få resning.
De som dömts före den 10 februari 2009 kan möjligen få resning om skatteförfarandena avseende skattetillägg påbörjades efter brottmålsdomarna, men skatteförfarandena måste i så fall ha påbörjats den 10 februari 2009 eller senare.
Den 10 februari 2009 beslutade Europadomstolen att dubbla straff i form av såväl skattetillägg som åtal (och fällande eller friande brottmålsdom) stred mot Europakonventionen. HD framhåller att det beslutat av Europadomstolen var en tydlig ändring av rättsläget.
Vad betyder HD:s dom?
Det är uppenbart att alla som påförts skattetillägg och dömts för brott efter den 10 februari 2009 (och sannolikt även exakt den 10 februari 2009) kommer att få resning och att det betyder att de brottsmålsdomar som redan finns kommer att undanröjas genom att åtalen för skattebrott avvisas via resningsinstitutet.
De som får sina domar undanröjda kommer att få skadestånd. Det kommer inte bli samma skadestånd för alla, utan det kommer ske en individuell bedömning i varje enskilt fall.
Frågan är om de som blev dömda innan den 10 februari 2009 kan få skadestånd eller agera på annat sätt. Jag vet de som dömts bara några månader innan den 10 februari 2009. Jag tror att det kan bli svårt för de personerna att få skadestånd, men jag anser att HD:s beslut endast undanröjer möjligheten till resning och inte utgör hinder för skadestånd. Jag befarar dock att Staten och kanske många domare kommer anse att dagens beslut av HD också är ett hinder för att erhålla skadestånd. Jag skulle dock välkomna en prövning av rätten till skadestånd för tiden innan den 10 februari 2009 och jag är säker på att flera sådana fall kommer att prövas.
Jag rekommenderar alla som nu sitter i fängelse men som är dömda innan den 10 februari 2009 att söka nåd. Det är inte rimligt att dessa personer ska behöva avtjäna ytterligare tid när de som begått brott senare än dem kommer att friges eller - numera – inte ens kommer att åtalas för skattebrott. Regeringen kan inte ge alla de som sitter för skattebrott allmän amnesti eftersom de som sitter för skattebrott även kan vara dömda för andra brott. Det måste därför ske en enskild bedömning i varje enskilt fall.
Jag förstår att det inom kort kommer en lagändring. Jag tror att de som begått skattebrott antingen får välja mellan skattetillägg eller åtal för skattebrott, men vid grova skattebrott lär nog ingen valmöjlighet finnas. Då blir det – gissar jag – åtal, men endast åtal. Det kan även bli andra lagtekniska lösningar. Det är dock upp till Staten att snabbt agera. Den situation som råder idag är oacceptabel och har i praktiken så varit en längre tid.
Jag vet att det även pågår processer i Europadomstolen om skattetillägg. Jag vet detta eftersom jag själv har ett flertal mål i denna fråga, som ligger i Europadomstolen. Det återstår att se om Sverige fälls i de ärendena och hur långt tillbaka i tiden Europadomstolen i så fall går. Nöjer sig Europadomstolen med brytdatumet den 10 februari 2009? Jag vet inte, men gissar att svenska Staten kommer att argumentera för att inget ansvar kan åläggas svenska Staten för tiden innan den 10 februari 2009.
Om Europadomstolen går längre tillbaka i tiden än den 10 februari 2009 talar det starkt för att skadestånd bör utgå även till de som dömts innan den 10 februari 2009, men efter att ha läst HD:s beslut från i dag tror jag inte det räcker för att HD ska medge resningsansökningar för tiden innan den brytdagen.
Jag arbetar med denna fråga i många ärenden i praktiken och kommer att återkomma till ämnet inom kort, bland annat med besked på om nåd är en utväg för de som dömts innan den 10 februari 2009, men ännu inte avtjänat sina straff.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)