Äntligen har vi som trott på en ändrad praxis i denna fråga äntligen fått rätt. Jag har också denna trevliga dag blivit intervjuad i Sveriges Radio Studio Ett tillsammans med skatteverkets rättslige expert Olle Sundin om vad domen får för framtida konsekvenser. Hör inslaget här.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om skattetillägg och åtal för det handlande som medfört skattetillägg. HD har i dag kommit med ett beslut som betyder att den som påförts skattetillägg inte kan åtalas för samma handling (gärning) som medfört skattetillägg.
Målet avgjordes av HD i dess helhet (s k plenumavgörande) och att så var fallet lär nog huvudsakligen bero på att HD så sent som den 31 mars 2010 beslutade att det var tillåtet med åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Förra gången var HD oeniga med domarrösterna tre mot två. Denna gång var samtliga 16 domare eniga.
Målet har förstås betydelse för alla pågående rättegångar där den åtalade redan påförts skattetillägg. Åtalen för skattebrott kommer antingen att avvisas av domstolarna eller så kommer åklagarna återkalla åtalen. Det borde i första hand ankomma på åklagarna att återkalla åtalen. Jag lovar att alla försvarsadvokater kommer att ”påminna” åklagarna om denna nya praxis.
Målen har vidare även betydelse för all pågående förundersökningar om skattebrott. Har den misstänkte redan påförts skattetillägg för det skattebrott som utreds kommer förunder-sökningarna om skattebrott att läggas ned.
Målen har även betydelse för de som redan dömts för skattebrott och påförts skattetillägg.
Efter att ha läst HD:s dom är min spontana uppfattning att de som redan avtjänat straff på något sätt ska kompenseras.
I många fall bör de som redan fällts begära resning även om skadestånd möjligen kan gå att få utan ett resningsförfarande. För många innebär den fällande domen att man finns med i belastningsregistret, vilket kan försvåra vardagen i många sammanhang.
När det gäller kompensation beror kompensationen förstås på vilken påföljd skattebrottet medfört. Vid böter borde erlagt bötesbelopp betalas tillbaka. Vid fängelse bör den enskilde individen kompenseras för fängelsetiden. Det bör handla om ideell ersättning för den tid den enskilde suttit i fängelse. Det bör också handla om ekonomiskt skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Många borde ha rätt till betydande skadestånd.
Varför HD ändrade sig? Jag menar att HD dömde fel den 31 mars 2010 (fast två av fem domare hade då rätt). HD dömde förstås inte medvetet fel, men alla – även HD – kan göra fel.
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen. Jag trodde att den fråga HD nu avgjort först skulle prövas av Europadomstolen, men så blev inte fallet. Jag tror mer än någonsin på att Sverige kommer att fällas av Europadomstolen. De kommande besluten från Europa-domstolen får dock inte alls den betydelse jag räknat med. HD hann före.
Många kanske funderar på om det inte går att få tillbaka skattetillägget i stället för att kompenseras för utdömt straff. I vissa fall kan det kanske bli så, men jag tror att huvudregeln blir kompensation för utdömt straff och inte återbetalning av skattetillägget.
Skattetillägget är dock att se som ett straff men för att inte blanda ihop det straffet med andra straff skriver jag oftast enbart skattetillägg.
Jag kommer att återkomma till detta ämne igen och då med närmare information om domens betydelse. Jag kommer att analysera domen mycket noga. En fråga värd att fundera på är följande. Om skattetillägg är ett straff får då det straffet verkställas mot den skattskyldige innan skattetillägget vunnit laga kraft? I går var det så. Vad som gäller i dag får vi nog veta inom kort.
På återhörande.
onsdag 12 juni 2013
fredag 29 mars 2013
HD tar upp frågan om dubbelbestraffning igen, Ne bis in idem
Detta ämne har jag skrivit om tidigare. Så många gånger att jag tappat räkningen.
Jag har flera gånger skrivit om skattetillägg och frågan om det är tillåtet med såväl påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Till min glädje har Högsta Domstolen den 19 mars i år beslutat att ta upp frågan om det är tillåtet eller inte tillåtet med åtal när den åtalade handlingen även medfört påförande av skattetillägg. Vad som är ovanligt med målet i HD? Det är att HD så sent som 2010 (NJA 2010 s 168 I och II) beslutat att det är tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Nu ska HD pröva den frågan igen. Denna gång i plenum.
Kort tid innan HD avgjorde målen i HD skrev jag till DN (DN debatt) om varför jag ansåg att det inte var tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Den insändaren publicerades i DN den 15 mars 2010.
HD dömde visserligen inte som jag skrev, men två domare av fem i HD hade i sak samma uppfattning som jag. Och jag har inte ändrat uppfattning efter HD:s avgöranden efter 2010. Därför har jag med en dåres envishet fortsatt att argumentera för att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för en och samma handling. Det sägs att dåren aldrig erkänner att han har fel, till skillnad från den vise, men just i detta fall har jag inte sett mig själv som en dåre. Det handlar dock om en svår fråga.
Jag har argumenterat i Europadomstolen (där avgöranden väntas senare i år). Jag har argumenterat i egenskap av försvarare i våra tingsrätter och hovrätter. Jag har argumenterat på bloggen. Jag har argumenterat varje gång frågan kommit upp på olika juristträffar och att frågan blivit ett ämne på juristträffar kan nog bero på mig. Jag borde vara trött på ämnet, men ju mer jag sätter mig in i frågan desto intressantare tycker jag att den är.
Den som begår skattebrott kan idag påföras såväl skattetillägg som ett straff för skattebrottet,
För att få ett straff måste man först bli åtalad. Tingsrätten kan därefter besluta om straffen fängelse eller böter. Det kan även bli annan påföljd som exempelvis villkorlig dom eller samhällstjänst.
Varför skulle det finnas hinder för att påföra såväl skattetillägg som straff för en och samma handling? Det är att se som dubbelbestraffning enligt min uppfattning - och många andras uppfattning - och för en och samma handling ska man bara bestraffas en gång. Den enda gång men bestraffas för en och samma gärning kan det dock bli fråga om flera olika påföljder samtidigt.
Frågan är dock inte enbart om det ska ses som dubbelbestraffning eller inte. Frågan är betydligt mer komplex än så. Jag tänker denna gång inte analysera denna komplexitet alls utan bara konstatera att HD kommer att göra denna komplexa analys. HD kommer att avgöra målet i plenum. Jag skulle inte bli förvånad om det blir en oenig dom d v s att domarna har olika uppfattningar.
Hur målet i HD slutar? Det återstår att se, men jag tror att det betyder slutet för den ordning vi har i dag med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg.
Varför HD tagit upp samma fråga till prövning en gång till? Det vet jag inte, men kanske för att många underinstansdomare dömer emot avgörandena från HD 2010. Det råder något av ett mindre kaos kring denna fråga. Det kan nog det kommande avgörandet från HD råda bot på. Eller kanske för att HD anser att de dömde fel 2010.
Att målet kommer att avgöras i plenum betyder att alla domare i HD kommer döma i målet. Det är mycket ovanligt att HD avgör mål i plenum. Om HD dömer emot ett nyligt avgjort mål från HD bör det dock alltid ske i plenum.
Jag har flera gånger skrivit om skattetillägg och frågan om det är tillåtet med såväl påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Till min glädje har Högsta Domstolen den 19 mars i år beslutat att ta upp frågan om det är tillåtet eller inte tillåtet med åtal när den åtalade handlingen även medfört påförande av skattetillägg. Vad som är ovanligt med målet i HD? Det är att HD så sent som 2010 (NJA 2010 s 168 I och II) beslutat att det är tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Nu ska HD pröva den frågan igen. Denna gång i plenum.
Kort tid innan HD avgjorde målen i HD skrev jag till DN (DN debatt) om varför jag ansåg att det inte var tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Den insändaren publicerades i DN den 15 mars 2010.
HD dömde visserligen inte som jag skrev, men två domare av fem i HD hade i sak samma uppfattning som jag. Och jag har inte ändrat uppfattning efter HD:s avgöranden efter 2010. Därför har jag med en dåres envishet fortsatt att argumentera för att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för en och samma handling. Det sägs att dåren aldrig erkänner att han har fel, till skillnad från den vise, men just i detta fall har jag inte sett mig själv som en dåre. Det handlar dock om en svår fråga.
Jag har argumenterat i Europadomstolen (där avgöranden väntas senare i år). Jag har argumenterat i egenskap av försvarare i våra tingsrätter och hovrätter. Jag har argumenterat på bloggen. Jag har argumenterat varje gång frågan kommit upp på olika juristträffar och att frågan blivit ett ämne på juristträffar kan nog bero på mig. Jag borde vara trött på ämnet, men ju mer jag sätter mig in i frågan desto intressantare tycker jag att den är.
Den som begår skattebrott kan idag påföras såväl skattetillägg som ett straff för skattebrottet,
För att få ett straff måste man först bli åtalad. Tingsrätten kan därefter besluta om straffen fängelse eller böter. Det kan även bli annan påföljd som exempelvis villkorlig dom eller samhällstjänst.
Varför skulle det finnas hinder för att påföra såväl skattetillägg som straff för en och samma handling? Det är att se som dubbelbestraffning enligt min uppfattning - och många andras uppfattning - och för en och samma handling ska man bara bestraffas en gång. Den enda gång men bestraffas för en och samma gärning kan det dock bli fråga om flera olika påföljder samtidigt.
Frågan är dock inte enbart om det ska ses som dubbelbestraffning eller inte. Frågan är betydligt mer komplex än så. Jag tänker denna gång inte analysera denna komplexitet alls utan bara konstatera att HD kommer att göra denna komplexa analys. HD kommer att avgöra målet i plenum. Jag skulle inte bli förvånad om det blir en oenig dom d v s att domarna har olika uppfattningar.
Hur målet i HD slutar? Det återstår att se, men jag tror att det betyder slutet för den ordning vi har i dag med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg.
Varför HD tagit upp samma fråga till prövning en gång till? Det vet jag inte, men kanske för att många underinstansdomare dömer emot avgörandena från HD 2010. Det råder något av ett mindre kaos kring denna fråga. Det kan nog det kommande avgörandet från HD råda bot på. Eller kanske för att HD anser att de dömde fel 2010.
Att målet kommer att avgöras i plenum betyder att alla domare i HD kommer döma i målet. Det är mycket ovanligt att HD avgör mål i plenum. Om HD dömer emot ett nyligt avgjort mål från HD bör det dock alltid ske i plenum.
lördag 16 februari 2013
Föräldrar och barn: stäm skolan när den inte agerar för att stoppa mobbning
Mobbning är ett av våra verkligt stora samhällsproblem, som det talas alltför tyst om. Kanske för att just vi vuxna i viss mån har gett upp, för att vi tror att det inte går att göra något. Här finns likväl en hel del som vi advokater, tillsammans med barn och föräldrar, kan göra.
Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.
Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.
Statistiken
Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.
Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.
Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.
Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.
Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?
Juridisk hjälp finns att få
För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.
En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.
En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.
Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.
Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.
Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.
Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.
Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.
BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp
De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).
För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.
Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.
Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.
Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.
Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen
I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.
Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.
Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.
Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.
Vad barn och föräldrar bör tänka på
När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).
1. För dagbok
Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).
Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?
Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.
2. Samla bevisning
Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)
Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.
Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.
Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.
Möjligheten till förlikning
I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.
Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.
Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.
Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.
Fostra skolan genom att stämma den
Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.
Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.
Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.
Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.
Att flytta eller byta skola
Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.
Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.
Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.
Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).
Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.
Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen
Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.
I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.
Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.
Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.
Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.
Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.
Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).
Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.
Forskning om mobbning och ”nätmobbning”
Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.
Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.
I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.
Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.
Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.
Framtidsutsikter
Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.
Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.
De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.
Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.
Sammanfattning
I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.
En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.
Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.
Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.
Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)
Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.
Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?
Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.
Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.
Statistiken
Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.
Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.
Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.
Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.
Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?
Juridisk hjälp finns att få
För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.
En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.
En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.
Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.
Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.
Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.
Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.
Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.
BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp
De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).
För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.
Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.
Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.
Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.
Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen
I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.
Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.
Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.
Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.
Vad barn och föräldrar bör tänka på
När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).
1. För dagbok
Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).
Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?
Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.
2. Samla bevisning
Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)
Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.
Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.
Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.
Möjligheten till förlikning
I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.
Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.
Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.
Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.
Fostra skolan genom att stämma den
Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.
Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.
Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.
Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.
Att flytta eller byta skola
Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.
Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.
Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.
Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).
Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.
Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen
Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.
I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.
Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.
Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.
Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.
Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.
Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).
Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.
Forskning om mobbning och ”nätmobbning”
Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.
Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.
I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.
Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.
Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.
Framtidsutsikter
Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.
Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.
De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.
Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.
Sammanfattning
I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.
En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.
Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.
Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.
Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)
Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.
Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?
lördag 2 februari 2013
Bristande rättssäkerhet då Skatteverket bedömer personligt betalningsansvar vid konkurs
Jag har tidigare skrivit en del här på bloggen om ett av mina favoritämnen: skattetillägg.
Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.
Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.
I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.
Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.
Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).
Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.
Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.
Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.
Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.
Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.
En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).
En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).
Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.
Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.
Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.
Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.
Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.
Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).
Alexander
Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.
Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.
Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.
Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.
Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.
Kalle
Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.
Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.
Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)
Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.
Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.
Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).
Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).
För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.
Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.
En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.
Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?
Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).
Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.
Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.
Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.
Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.
Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.
Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.
Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.
Hur kan Alexander ha sådan tur?
Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.
För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.
De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.
I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.
Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?
Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.
Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.
I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.
Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.
Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).
Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.
Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.
Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.
Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.
Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.
En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).
En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).
Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.
Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.
Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.
Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.
Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.
Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).
Alexander
Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.
Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.
Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.
Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.
Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.
Kalle
Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.
Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.
Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)
Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.
Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.
Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).
Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).
För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.
Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.
En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.
Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?
Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).
Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.
Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.
Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.
Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.
Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.
Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.
Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.
Hur kan Alexander ha sådan tur?
Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.
För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.
De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.
I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.
Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?
torsdag 27 december 2012
Ondska – en försvarsadvokats vardag
Ondska – och godhet – borde vara lika naturliga skolämnen som matematik och svenska.
För oss som arbetar som försvarsadvokater är ondska en del av vårt arbete. Det är ondska – inte godhet – som avhandlas i många av våra brottmål. Våldsbrott exempelvis handlar alltid om ondska, aldrig om godhet.
Ondska är för mig de onda handlingar vi människor utför. Varför denna ondska? I varje brottmål söker försvarsadvokaten en förklaring. Om förklaringen är till fördel för klienten presenterar försvararen förklaringen. Finns ingen sådan förklaring? Då har försvararen en svår uppgift framför sig.
Ondska är för mig något konkret. Handlingar som förstör för andra människor. Handlingar som i vissa fall tar andra människors liv. Ondskan kan många gånger vara obegriplig, men den finns bland oss.
I rättssalen använder vi lagkunniga sällan eller aldrig begreppet ondska. Det är ett ord som ter sig främmande för oss. Vi talar om att de som utfört onda handlingar är psykotiska eller sadistiska eller andra termer som leder oss bort från ordet ond till den medicinska världen.För om man kan få in begreppet ond i det medicinska går det onda kanske att bota med medicin? Nej, så enkelt är det nog inte, men vi lagkunniga vill alltid förstå varför. Vi vill förstå varför ett brott är begånget. Vi vill också gärna bota det onda, men det finns nog ingen medicin mot det onda. Tyvärr.
Vi lagkunniga talar visserligen om onda handlingar, men använder mycket sällan eller aldrig ordet ond om någon människa.
Varför begås onda gärningar? I nästan alla brottmål finns en förklaring. Förklaring är sällan samma sak som ursäkt. Den som rånar skrämmer sitt offer för att tjäna snabba pengar. För rånaren uppvägs det ”goda” motivet att tjäna snabba pengar det onda motivet att skrämma någon. För den som misshandlar någon kan det onda i att slå någon uppvägas i det ”goda” att få spöa den man tycker illa om. Förklaringar går således ofta att finna.
En förklaring som är allt för vanlig är att förståndet lämnar vissa människor när det är påverkade av alkohol. Många kör rattfulla – om och om igen - eller blir våldsamma. Förklaringen kan man i de fallen kalla för dåligt ”ölsinne”. I min bekantskapskrets finns personer med dåligt ölsinne, men tack och lov inte bland mina närmaste. Om alkohol ”uppfanns” i dag skulle det snabbt klassas som vilken narkotika som helst.
Ondska för dig kanske är personer som Breivik, Anders Eklund (Englas mördare) Hitler och andra personer vars namn automatiskt leder tankarna till ordet ondska. De är alla personer som begått onda handlingar – förstört andra människors liv. Men frågan är om deras ondska hade gått att stoppa? En fråga som förstås inte går att besvara. Men det går att via våra skolor skapa förutsättningar för att framtidens vuxna – våra barn – får utbildning i ämnena ondska och godhet. Och på så sätt kanske stoppa en del framtida ondska.
Godhet är ondskans motsats. Det tråkiga är att vi tar godhet för givet. Vi anser att godhet är det naturliga och att ondhet är det obegripliga. Genom att ta godhet för givet är det något som inte i tillräcklig grad uppskattas. Hur reagerar du på godhet? Ibland tror vi att den som gör något gott egentligen vill något för eget syfte. Vi kan inte alltid tro att någon är god enbart för att vara snäll.
Ondska måste vi dock lära oss att bekämpa och det helst från unga år. Det är nämligen svårt att lära gamla hundar att sitta. Många barn får uppleva ondska tidigt för i många skolor förekommer mobbning dagligen. Vi vuxna får dock även vi då och då en dos av ondska, men vad gör vi åt det? Ofta gör vi ingenting. Det är enklast att inte lägga sig i. Genom att inte göra något tillåter vi att ondskan frodas.
Vad gör du om någon är otrevlig mot exempelvis en servitris? Jag har upplevt att en person jag trodde mig känna ganska väl var mycket otrevlig mot en servitris. Vad jag gjorde åt det? Ingenting. I efterhand ångrade jag mig. Jag borde ha tagit servitrisen i försvar.
Vad gör grannarna när de tror att grannbarnet blir misshandlat? Vissa ringer polisen, vissa lägger sig inte i. Varje gång man inte lägger sig i är det genom likgiltighet – eller rädsla – som man tillåter det onda.
Skälet till att jag inte la mig i historien med servitrisen var att jag inte ville stöta mig med den jag var bekant med, men jag gjorde det på bekostnad av en annan människa. Jag var därför lika skyldig till den obehagliga händelsen som den jag var - och fortfarande är – bekant med.
Händelsen med servitrisen är inte enda gången jag inte lagt mig i. Varför ser jag och många med mig åt ett annat håll inför obehagliga händelser? Skälet till att man ser bort är inte att man själv är ond, utan att man känner obehag i att lägga sig i. Man – jag – är således rädd för vissa obehagliga situationer.
Jag menar dock inte att man alltid ska lägga sig i bokstavligen. Ibland kan det vara alldeles för farligt. Men att ringa polisen det måste vi alla våga.
Jag anser att alla skolor borde undervisa i ämnet ondska/godhet. För som vuxen bör man våga stå upp för det rätta, men för att klara av det är det bra med kunskap om hur man ska agera.
Tillbaka till den servitris jag en gång svek. Jag undrar om hon minns händelsen? Jag minns den som om det vore i går, men det var en händelse för många år sedan. Servitrisen kanske har glömt händelsen (jag hoppas i vart fall att hon glömt att jag var en del av händelsen.
Många gånger när jag sitter i rättssalen tänker jag ”hur tusan kunde det här hända” eller ”det här borde aldrig få ha hänt”. Problemet är att det har hänt. Det onda är alltid närvarande i rättssalen. Alltid kanske är en överdrift. Det finns även brottmål som inte har ett dyft med ondska att göra. Som exempel när jag försvarade ett barn som bjudit ett annat barn på alkohol.
Jag ansåg inte bjudandet var att anse som langning och hade därför förklarat för barnet – min klient – att brott med bestämdhet skulle förnekas. Min klient sken som en sol när jag sa det.Klienten var glad över att ha fått en ”egen” advokat. Min klient hade dock i tidigare förhör erkänt brott inför polis och åklagare och efter att jag å klientens vägnar nekat till brott blev åklagaren arg över att klienten – barnet – ändrat inställning från varande helt skyldig till helt oskyldig. Min klient blev i den situationen rädd för åklagaren – som hade pondus - och valde att än en gång erkänna brott, varefter jag än en gång måste förklara att klienten inte var skyldig till brott.
Min klient vågade inte säga emot åklagaren och när åklagaren under målets gång ställde frågor till klienten – barnet - valde klienten att lätt gråtande hålla med åklagaren om sin egen skuld. Som försvarare kunde jag dock inte annat än vidhålla att klienten var oskyldig. Det var nämligen min juridiska bedömning. En enig tingsrätt delade min bedömning.
Domaren förklarade dock för barnet att han inte borde dricka sprit och barnet lovade att aldrig mer ta en droppe sprit i sitt liv. Detta var ett mål för länge sedan och om barnet hållit sitt löfte vet jag inte, men jag tvivlar på att så blev fallet.
Klienten var över 15 år, men under 18 år. Så länge man är under 18 år är man ett barn enligt FN:s barnkonvention och svensk rätt.
Åter till ondska. Den vill många stoppa. För att stoppa den ropar många på hårdare straff.Tror du att ondskan minskar i ett samhälle som har hårda straff. Vad är hårdare straff? Långa fängelsetider? Dålig behandling av de som sitter i fängelse? Dödsstraff? Du som tycker det anser att ondska ska besegras med ondska. Att ondska är lösningen på ondska. För det är onda handlingar att avrätta människor (dödsstraff) att behandla fångar illa och att låsa in människor lång tid.
Frågan borde vara om ondska går att stoppa på annat sätt än med ondska. Många tror det. Jag är en av många som tror det. Jag förstår att vissa måste vara inlåst lång tid (kanske för alltid) men tror på att det finns många andra metoder än ondska för att få stopp på ondska. En sådan metod är att låta våra barn lära sig godhet i skolan och förstå att ondska – som exempelvis mobbning i skolan – inte kan accepteras. En annan viktig faktor att är skapa ett tryggt samhälle, vilket förutsätter ett samhälle där alla känner sig välkomna. Är inte alla välkomna? Inte så länge det finns fördomar som exempelvis kan bero på främlingshat, intolerans mot olika religioner och förutfattade meningar mot andra kulturer.
Ondska leder tankarna till frågan om fängelse eller psykiatrisk vård. Den som lider av en allvarlig psykisk störning skall inte dömas till fängelse – oavsett hur ond gärningen eller människan bakom gärningen än är – utan till psykiatrisk vård. För vissa onda gärningar vill många i allmänheten inte godta psykiatrisk vård. I Norge är det många som har svårt att acceptera att Breivik skulle kunna dömas till psykiatrisk vård i stället för fängelse.
Frågan om valet mellan fängelse eller vård handlar om en så svår fråga som ”om vi alltid är ansvariga för våra gärningar eller inte.” För den som inte är ansvarig för sina gärningar bör väl inte dömas till straff utan annan påföljd, som exempelvis vård?
Kom dock ihåg att psykiatrisk vård i praktiken kan pågå hela livet för ett brott med lågt straffvärde. Fängelse kan för den åtalade många gånger vara ”bättre” än vård, om man med ”bättre” menar kortare tid av frihetsberövande.
Nog om ondska för denna gång, men min erfarenhet säger mig att alla någon gång begår en ond gärning. Jesus dock undantagen, men han var trots allt Guds son.
Slutligen vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Men tänk på att julen och nyår för många barn är en tid av ondska som beror på att allt för många föräldrar har dåligt ölsinne. Hur många barn i Sverige kommer uppleva en ond jul? Fler än du tror. Julen är dock barnens högtid. Låt därför spriten vara. I vart fall ni som är föräldrar.
För oss som arbetar som försvarsadvokater är ondska en del av vårt arbete. Det är ondska – inte godhet – som avhandlas i många av våra brottmål. Våldsbrott exempelvis handlar alltid om ondska, aldrig om godhet.
Ondska är för mig de onda handlingar vi människor utför. Varför denna ondska? I varje brottmål söker försvarsadvokaten en förklaring. Om förklaringen är till fördel för klienten presenterar försvararen förklaringen. Finns ingen sådan förklaring? Då har försvararen en svår uppgift framför sig.
Ondska är för mig något konkret. Handlingar som förstör för andra människor. Handlingar som i vissa fall tar andra människors liv. Ondskan kan många gånger vara obegriplig, men den finns bland oss.
I rättssalen använder vi lagkunniga sällan eller aldrig begreppet ondska. Det är ett ord som ter sig främmande för oss. Vi talar om att de som utfört onda handlingar är psykotiska eller sadistiska eller andra termer som leder oss bort från ordet ond till den medicinska världen.För om man kan få in begreppet ond i det medicinska går det onda kanske att bota med medicin? Nej, så enkelt är det nog inte, men vi lagkunniga vill alltid förstå varför. Vi vill förstå varför ett brott är begånget. Vi vill också gärna bota det onda, men det finns nog ingen medicin mot det onda. Tyvärr.
Vi lagkunniga talar visserligen om onda handlingar, men använder mycket sällan eller aldrig ordet ond om någon människa.
Varför begås onda gärningar? I nästan alla brottmål finns en förklaring. Förklaring är sällan samma sak som ursäkt. Den som rånar skrämmer sitt offer för att tjäna snabba pengar. För rånaren uppvägs det ”goda” motivet att tjäna snabba pengar det onda motivet att skrämma någon. För den som misshandlar någon kan det onda i att slå någon uppvägas i det ”goda” att få spöa den man tycker illa om. Förklaringar går således ofta att finna.
En förklaring som är allt för vanlig är att förståndet lämnar vissa människor när det är påverkade av alkohol. Många kör rattfulla – om och om igen - eller blir våldsamma. Förklaringen kan man i de fallen kalla för dåligt ”ölsinne”. I min bekantskapskrets finns personer med dåligt ölsinne, men tack och lov inte bland mina närmaste. Om alkohol ”uppfanns” i dag skulle det snabbt klassas som vilken narkotika som helst.
Ondska för dig kanske är personer som Breivik, Anders Eklund (Englas mördare) Hitler och andra personer vars namn automatiskt leder tankarna till ordet ondska. De är alla personer som begått onda handlingar – förstört andra människors liv. Men frågan är om deras ondska hade gått att stoppa? En fråga som förstås inte går att besvara. Men det går att via våra skolor skapa förutsättningar för att framtidens vuxna – våra barn – får utbildning i ämnena ondska och godhet. Och på så sätt kanske stoppa en del framtida ondska.
Godhet är ondskans motsats. Det tråkiga är att vi tar godhet för givet. Vi anser att godhet är det naturliga och att ondhet är det obegripliga. Genom att ta godhet för givet är det något som inte i tillräcklig grad uppskattas. Hur reagerar du på godhet? Ibland tror vi att den som gör något gott egentligen vill något för eget syfte. Vi kan inte alltid tro att någon är god enbart för att vara snäll.
Ondska måste vi dock lära oss att bekämpa och det helst från unga år. Det är nämligen svårt att lära gamla hundar att sitta. Många barn får uppleva ondska tidigt för i många skolor förekommer mobbning dagligen. Vi vuxna får dock även vi då och då en dos av ondska, men vad gör vi åt det? Ofta gör vi ingenting. Det är enklast att inte lägga sig i. Genom att inte göra något tillåter vi att ondskan frodas.
Vad gör du om någon är otrevlig mot exempelvis en servitris? Jag har upplevt att en person jag trodde mig känna ganska väl var mycket otrevlig mot en servitris. Vad jag gjorde åt det? Ingenting. I efterhand ångrade jag mig. Jag borde ha tagit servitrisen i försvar.
Vad gör grannarna när de tror att grannbarnet blir misshandlat? Vissa ringer polisen, vissa lägger sig inte i. Varje gång man inte lägger sig i är det genom likgiltighet – eller rädsla – som man tillåter det onda.
Skälet till att jag inte la mig i historien med servitrisen var att jag inte ville stöta mig med den jag var bekant med, men jag gjorde det på bekostnad av en annan människa. Jag var därför lika skyldig till den obehagliga händelsen som den jag var - och fortfarande är – bekant med.
Händelsen med servitrisen är inte enda gången jag inte lagt mig i. Varför ser jag och många med mig åt ett annat håll inför obehagliga händelser? Skälet till att man ser bort är inte att man själv är ond, utan att man känner obehag i att lägga sig i. Man – jag – är således rädd för vissa obehagliga situationer.
Jag menar dock inte att man alltid ska lägga sig i bokstavligen. Ibland kan det vara alldeles för farligt. Men att ringa polisen det måste vi alla våga.
Jag anser att alla skolor borde undervisa i ämnet ondska/godhet. För som vuxen bör man våga stå upp för det rätta, men för att klara av det är det bra med kunskap om hur man ska agera.
Tillbaka till den servitris jag en gång svek. Jag undrar om hon minns händelsen? Jag minns den som om det vore i går, men det var en händelse för många år sedan. Servitrisen kanske har glömt händelsen (jag hoppas i vart fall att hon glömt att jag var en del av händelsen.
Många gånger när jag sitter i rättssalen tänker jag ”hur tusan kunde det här hända” eller ”det här borde aldrig få ha hänt”. Problemet är att det har hänt. Det onda är alltid närvarande i rättssalen. Alltid kanske är en överdrift. Det finns även brottmål som inte har ett dyft med ondska att göra. Som exempel när jag försvarade ett barn som bjudit ett annat barn på alkohol.
Jag ansåg inte bjudandet var att anse som langning och hade därför förklarat för barnet – min klient – att brott med bestämdhet skulle förnekas. Min klient sken som en sol när jag sa det.Klienten var glad över att ha fått en ”egen” advokat. Min klient hade dock i tidigare förhör erkänt brott inför polis och åklagare och efter att jag å klientens vägnar nekat till brott blev åklagaren arg över att klienten – barnet – ändrat inställning från varande helt skyldig till helt oskyldig. Min klient blev i den situationen rädd för åklagaren – som hade pondus - och valde att än en gång erkänna brott, varefter jag än en gång måste förklara att klienten inte var skyldig till brott.
Min klient vågade inte säga emot åklagaren och när åklagaren under målets gång ställde frågor till klienten – barnet - valde klienten att lätt gråtande hålla med åklagaren om sin egen skuld. Som försvarare kunde jag dock inte annat än vidhålla att klienten var oskyldig. Det var nämligen min juridiska bedömning. En enig tingsrätt delade min bedömning.
Domaren förklarade dock för barnet att han inte borde dricka sprit och barnet lovade att aldrig mer ta en droppe sprit i sitt liv. Detta var ett mål för länge sedan och om barnet hållit sitt löfte vet jag inte, men jag tvivlar på att så blev fallet.
Klienten var över 15 år, men under 18 år. Så länge man är under 18 år är man ett barn enligt FN:s barnkonvention och svensk rätt.
Åter till ondska. Den vill många stoppa. För att stoppa den ropar många på hårdare straff.Tror du att ondskan minskar i ett samhälle som har hårda straff. Vad är hårdare straff? Långa fängelsetider? Dålig behandling av de som sitter i fängelse? Dödsstraff? Du som tycker det anser att ondska ska besegras med ondska. Att ondska är lösningen på ondska. För det är onda handlingar att avrätta människor (dödsstraff) att behandla fångar illa och att låsa in människor lång tid.
Frågan borde vara om ondska går att stoppa på annat sätt än med ondska. Många tror det. Jag är en av många som tror det. Jag förstår att vissa måste vara inlåst lång tid (kanske för alltid) men tror på att det finns många andra metoder än ondska för att få stopp på ondska. En sådan metod är att låta våra barn lära sig godhet i skolan och förstå att ondska – som exempelvis mobbning i skolan – inte kan accepteras. En annan viktig faktor att är skapa ett tryggt samhälle, vilket förutsätter ett samhälle där alla känner sig välkomna. Är inte alla välkomna? Inte så länge det finns fördomar som exempelvis kan bero på främlingshat, intolerans mot olika religioner och förutfattade meningar mot andra kulturer.
Ondska leder tankarna till frågan om fängelse eller psykiatrisk vård. Den som lider av en allvarlig psykisk störning skall inte dömas till fängelse – oavsett hur ond gärningen eller människan bakom gärningen än är – utan till psykiatrisk vård. För vissa onda gärningar vill många i allmänheten inte godta psykiatrisk vård. I Norge är det många som har svårt att acceptera att Breivik skulle kunna dömas till psykiatrisk vård i stället för fängelse.
Frågan om valet mellan fängelse eller vård handlar om en så svår fråga som ”om vi alltid är ansvariga för våra gärningar eller inte.” För den som inte är ansvarig för sina gärningar bör väl inte dömas till straff utan annan påföljd, som exempelvis vård?
Kom dock ihåg att psykiatrisk vård i praktiken kan pågå hela livet för ett brott med lågt straffvärde. Fängelse kan för den åtalade många gånger vara ”bättre” än vård, om man med ”bättre” menar kortare tid av frihetsberövande.
Nog om ondska för denna gång, men min erfarenhet säger mig att alla någon gång begår en ond gärning. Jesus dock undantagen, men han var trots allt Guds son.
Slutligen vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Men tänk på att julen och nyår för många barn är en tid av ondska som beror på att allt för många föräldrar har dåligt ölsinne. Hur många barn i Sverige kommer uppleva en ond jul? Fler än du tror. Julen är dock barnens högtid. Låt därför spriten vara. I vart fall ni som är föräldrar.
torsdag 13 december 2012
Prisjägarna IV; HD har i dag (luciadagen) avgjort frågan om styrelsemedlemmars personliga ansvar
Ni som följt min blogg har möjligen läst ”Prisjägarna II” och ”Styrelseledamots förpliktelse för aktiebolagets förpliktelser”. Jag har dessutom skrivit ett tidigare inlägg om detta ämne.
Detta är således fjärde gången jag återkommer till denna fråga.
Domen från HD kom idag. Det blev en framgång för mina klienter. Så jag får skriva som när det egna favoritlaget vinner inom sportens värld. Vi vann! När det egna favoritlagen förlorar brukar jag förklara det med att ”de förlorade”. Jag har pratat med en av klienterna och berättat att vi vann. Klienterna hade förlorat i såväl tingsrätten som hovrätten.
Med ordet prisjägare har jag velat betona att det pågått en ”hetsjakt” på styrelseledamöter i aktiebolag. Jag har varit kritisk till denna ”jakt” men beskrivit den ”hetsjakten” som en konsekvens av vår lagstiftning. Jag har dock ansett att lagen fått andra konsekvenser än vad lagstiftaren (riksdagen) tänkt sig och att jag och många med mig ansett att detta inte bara varit olyckligt utan även fel. Jag skrev att ändring kan ske genom praxis (i praktiken en dom från HD) eller annars genom ändring av lagen. Ändring har i dag skett genom dom av HD - den 13 december 2012 - i mål nr T 5779-10. Läs hela domen.
Domen handlar om komplicerad juridik, men jag ska försöka berätta vad det handlar om så enkelt som möjligt.
Att sitta i en styrelse
En och annan tror att det är riskfritt att sitta i styrelsen i ett aktiebolag. Det är det inte. Det är ett uppdrag som under vissa förutsättningar kan medföra personligt betalningsansvar för de som sitter i styrelsen.
Den fråga som HD avgjort handlar om det medansvar en styrelseledamot i ett aktiebolag kan ha för bolagets förpliktelser (enligt de aktiebolagsrättsliga kapitalbristreglerna).
När det finns skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det egna registrerade aktiekapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolagets revisorer granska en första kontrollbalansräkning. Om styrelsen underlåter det svarar styrelseledamöterna solidariskt för de skulder som uppkommer under tiden därefter (ansvarsperioden).
De klienter jag företrädde hade kommit in som styrelseledamöter i ett bolag som långt innan de blev ledamöter i bolaget hade förbrukat mer än halva aktiekapitalet. Frågan var om mina klienter i egenskap av ledamöter i styrelsen hade medansvar för skulder på grund av att bolaget långt innan de tillträdde hade förbrukat mer än halva sitt aktiekapital.
Tingsrätten och hovrätten ansåg detta eftersom skulderna uppkommit under ansvarsperioden
(tiden därefter). Även om skulderna uppkommit under ansvarsperioden kan styrelseledamot ändå undgå personligt betalningsansvar, om styrelseledamoten kan visa att han inte varit oaktsam. Tingsrätten och hovrätten ansåg att mina klienter inte klarade av att bevisa att de inte varit oaktsamma.
Objektivt ansvar
Det är den första frågan som ska prövas. Om skulden uppkommit under ansvarsperioden föreligger objektivt ansvar.
Subjektivt ansvar
Det är den andra frågan som ska prövas. Om det föreligger objektivt ansvar blir det inget personligt ansvar om styrelseledamoten kan visa att hans handlande inte varit oaktsamt, d v s att styrelseledamoten förfarit aktsamt.
HD
Mina klienter hade så fort de tillträdde i styrelsen sett till att tillföra bolaget kapital så att bolagets kapital var återställt (till och med mer än återställt). Detta genom en nyemission.
Därigenom trodde mina klienter att allt var frid och fröjd. Nyemissionen registrerades ca
fyra månader efter att de tillträdde som styrelseledamöter. En månad senare fastställdes på bolagsstämma årsredovisningen för föregående år. Enligt årsredovisningen förelåg det den
31 december föregående år full täckning för aktiekapitalet.
Den första frågan HD prövade var – som framgår ovan – om det förelåg objektivt ansvar.
HD ansåg att ansvarsperioden tog slut när årsredovisningen fastställdes på bolagsstämman, vilket skedde ca fem månader efter att mina klienter tillträtt som styrelseledamöter. Så under de första fem månaderna mina klienter var styrelseledamöter ansåg HD att det förelåg objektivt ansvar, men att det upphörde vid ovan nämnd tidpunkt.
Jag argumenterade för att ansvarsprioden skulle upphöra samma dag som nyemissionen, men efter att ha läst HD:s dom delar jag HD:s bedömning. Domen är mycket bra skriven och därför enkel att förstå.
En del av de skulder målet avsåg hade uppkommit under ansvarsperioden. HD prövade därför även om mina klienter varit vårdslösa eller rättare sagt om mina klienter bevisat att de inte varit vårdslösa (omvänd bevisbörda gäller avseende denna fråga).
I korthet kan sägas att HD ansåg att mina klienter bevisat att de inte varit vårdlösa genom att de första dagen de blev styrelseledamöter tillförde bolaget det aktiekapital som saknades genom nyemission. Det hade nog räckt om så skett relativt snabbt och inte redan första dagen.
Vad innebär domen
Den innebär att ansvaret för styrelseledamöter fått den rimliga gräns lagstiftaren sannolikt tänkt sig. Det krävs ingen lagändring. Det innebär också att många revisorer kan andas ut.
För det är många revisorer som haft den uppfattning HD kommit fram till och många revisorer lär ha gett råd på just det sätt HD kommit fram till.
För egen del är det naturligtvis en stor tillfredsställelse att läsa domen. Jag hade inriktat talan framförallt på subjektiv ansvarsfrihet. Den objektiva var jag inte alls lika inne på även om jag förstår även argumenterade för sådan ansvarsfrihet.
Gladast är jag dock för klienternas skull och ett särskilt tack till er som låtit mig föra er talan, utan att klaga ens när vi förlorade i hovrätten. Jag trodde att vi skulle nå framgång med subjektiv ansvarfrihet i hovrätten, men det blir inte alltid som man tror.
Detta är således fjärde gången jag återkommer till denna fråga.
Domen från HD kom idag. Det blev en framgång för mina klienter. Så jag får skriva som när det egna favoritlaget vinner inom sportens värld. Vi vann! När det egna favoritlagen förlorar brukar jag förklara det med att ”de förlorade”. Jag har pratat med en av klienterna och berättat att vi vann. Klienterna hade förlorat i såväl tingsrätten som hovrätten.
Med ordet prisjägare har jag velat betona att det pågått en ”hetsjakt” på styrelseledamöter i aktiebolag. Jag har varit kritisk till denna ”jakt” men beskrivit den ”hetsjakten” som en konsekvens av vår lagstiftning. Jag har dock ansett att lagen fått andra konsekvenser än vad lagstiftaren (riksdagen) tänkt sig och att jag och många med mig ansett att detta inte bara varit olyckligt utan även fel. Jag skrev att ändring kan ske genom praxis (i praktiken en dom från HD) eller annars genom ändring av lagen. Ändring har i dag skett genom dom av HD - den 13 december 2012 - i mål nr T 5779-10. Läs hela domen.
Domen handlar om komplicerad juridik, men jag ska försöka berätta vad det handlar om så enkelt som möjligt.
Att sitta i en styrelse
En och annan tror att det är riskfritt att sitta i styrelsen i ett aktiebolag. Det är det inte. Det är ett uppdrag som under vissa förutsättningar kan medföra personligt betalningsansvar för de som sitter i styrelsen.
Den fråga som HD avgjort handlar om det medansvar en styrelseledamot i ett aktiebolag kan ha för bolagets förpliktelser (enligt de aktiebolagsrättsliga kapitalbristreglerna).
När det finns skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det egna registrerade aktiekapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolagets revisorer granska en första kontrollbalansräkning. Om styrelsen underlåter det svarar styrelseledamöterna solidariskt för de skulder som uppkommer under tiden därefter (ansvarsperioden).
De klienter jag företrädde hade kommit in som styrelseledamöter i ett bolag som långt innan de blev ledamöter i bolaget hade förbrukat mer än halva aktiekapitalet. Frågan var om mina klienter i egenskap av ledamöter i styrelsen hade medansvar för skulder på grund av att bolaget långt innan de tillträdde hade förbrukat mer än halva sitt aktiekapital.
Tingsrätten och hovrätten ansåg detta eftersom skulderna uppkommit under ansvarsperioden
(tiden därefter). Även om skulderna uppkommit under ansvarsperioden kan styrelseledamot ändå undgå personligt betalningsansvar, om styrelseledamoten kan visa att han inte varit oaktsam. Tingsrätten och hovrätten ansåg att mina klienter inte klarade av att bevisa att de inte varit oaktsamma.
Objektivt ansvar
Det är den första frågan som ska prövas. Om skulden uppkommit under ansvarsperioden föreligger objektivt ansvar.
Subjektivt ansvar
Det är den andra frågan som ska prövas. Om det föreligger objektivt ansvar blir det inget personligt ansvar om styrelseledamoten kan visa att hans handlande inte varit oaktsamt, d v s att styrelseledamoten förfarit aktsamt.
HD
Mina klienter hade så fort de tillträdde i styrelsen sett till att tillföra bolaget kapital så att bolagets kapital var återställt (till och med mer än återställt). Detta genom en nyemission.
Därigenom trodde mina klienter att allt var frid och fröjd. Nyemissionen registrerades ca
fyra månader efter att de tillträdde som styrelseledamöter. En månad senare fastställdes på bolagsstämma årsredovisningen för föregående år. Enligt årsredovisningen förelåg det den
31 december föregående år full täckning för aktiekapitalet.
Den första frågan HD prövade var – som framgår ovan – om det förelåg objektivt ansvar.
HD ansåg att ansvarsperioden tog slut när årsredovisningen fastställdes på bolagsstämman, vilket skedde ca fem månader efter att mina klienter tillträtt som styrelseledamöter. Så under de första fem månaderna mina klienter var styrelseledamöter ansåg HD att det förelåg objektivt ansvar, men att det upphörde vid ovan nämnd tidpunkt.
Jag argumenterade för att ansvarsprioden skulle upphöra samma dag som nyemissionen, men efter att ha läst HD:s dom delar jag HD:s bedömning. Domen är mycket bra skriven och därför enkel att förstå.
En del av de skulder målet avsåg hade uppkommit under ansvarsperioden. HD prövade därför även om mina klienter varit vårdslösa eller rättare sagt om mina klienter bevisat att de inte varit vårdslösa (omvänd bevisbörda gäller avseende denna fråga).
I korthet kan sägas att HD ansåg att mina klienter bevisat att de inte varit vårdlösa genom att de första dagen de blev styrelseledamöter tillförde bolaget det aktiekapital som saknades genom nyemission. Det hade nog räckt om så skett relativt snabbt och inte redan första dagen.
Vad innebär domen
Den innebär att ansvaret för styrelseledamöter fått den rimliga gräns lagstiftaren sannolikt tänkt sig. Det krävs ingen lagändring. Det innebär också att många revisorer kan andas ut.
För det är många revisorer som haft den uppfattning HD kommit fram till och många revisorer lär ha gett råd på just det sätt HD kommit fram till.
För egen del är det naturligtvis en stor tillfredsställelse att läsa domen. Jag hade inriktat talan framförallt på subjektiv ansvarsfrihet. Den objektiva var jag inte alls lika inne på även om jag förstår även argumenterade för sådan ansvarsfrihet.
Gladast är jag dock för klienternas skull och ett särskilt tack till er som låtit mig föra er talan, utan att klaga ens när vi förlorade i hovrätten. Jag trodde att vi skulle nå framgång med subjektiv ansvarfrihet i hovrätten, men det blir inte alltid som man tror.
fredag 7 december 2012
Skattetilläggets framtid? Svaret närmar sig
Ni som följt bloggen vet att frågan om skattetillägg är något jag då och då skrivit om.
Denna gång har jag påmints om frågan genom ett beslut av Hovrätten för Övre Norrland
den 4 december 2012.
Frågan om skattetillägg handlar om det är tillåtet med åtal när den åtalade handlingen (gärningen) även medfört skattetillägg.
Det går även att vända på frågan. Är påförande av skattetillägg tillåtet om den handling som bör medföra skattetillägg redan medfört åtal? Beslutet om åtal kan nämligen komma före beslutet om skattetillägg.
Hovrätten beslutade den 4 december i år – mål nr B 177-12 – att vilandeförklara ett mål där jag är offentlig försvarare i avvaktan på ett kommande beslut från EU-domstolen. Beslutet från EU-domstolen väntas inom kort.
Det kommer snart även beslut i frågan från Europadomstolen. Det kan vara lätt att blanda ihop Europadomstolen och EU-domstolen.
Skälet till att det kommer att komma ett beslut från EU-domstolen beror på att en domare från Haparanda tingsrätt tagit upp frågan till EU-domstolen. När så skedde trodde jag att domaren från Haparanda tingsrätt blandat ihop EU-domstolen med Europadomstolen. Detta eftersom Europadomstolen i några mycket uppmärksammade fall från 2009 beslutat att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för den handling som medfört skattetillägg. Det rör sig om ärenden där Ryssland och Finland fällts. I efterhand har jag förstått att domaren från Haparanda sett saken ur ett EU perspektiv. Så jag har endast beröm att utdela till den domaren. Vi är med i EU och ska därför följa EU:s regler. Men tar de surströmmingen från oss kommer jag inte att acceptera detta, såvida inte det blir ett allvarligt brott att köpa eller äta surströmming. Då måste jag som advokat acceptera EU:s beslut även om det rör en så helig sak som surströmming är för oss norrlänningar.
Jag är inte alls säker på utgången i EU-målet. Jag ska inte fördjupa mig kring den frågan innan beslutet kommer från EU-domstolen, men i korthet tror jag att det som brukar kallas ”formella skäl” kan komma att innebära att EU-domstolen inte ens kommer att lägga sig i frågan om Sverige har rätt att åtala någon för en handling som även medfört skattetillägg.
Jag är mycket mer optimistisk när det gäller kommande beslut från Europadomstolen. Jag har nämligen svårt att förstå varför Finland och Ryssland blev fällda om Sverige frias. Varför skulle Sverige klara sig? Den som kan förklara varför Sverige skulle klara sig får gärna höra av sig.
Betydelsen av kommande beslut från EU-domstolen och Europadomstolen berör många skattskyldiga. Jag tror att det kommer att kosta svenska staten omfattande belopp i återbetalning av skattetillägg eller i skadestånd för personer som inte borde stått åtalade.Vissa kan komma att släppas från pågående fängelsestraff.
Så när beslut kommer från EU-domstolen och inte minst Europadomstolen avser jag skriva om detta på bloggen. Det kan jag lova. Jag hoppas få skriva ”vad var det jag sa” och inte någonting annat.
Frågan om tillåtligheten av åtal och skattetillägg har i slutet av mars 2010 varit föremål för HD:s prövning. Med fotbollsresultatet 3-2 (3-2 i domarröster) vann Staten mot de enskilda medborgarna. Jag kan inte låta bli att nämna att domaren Göran Lambertz var på Statens sida och att före detta advokaten Stefan Lindskog (numera domare i HD) var på de enskildas sida. HD:s avgöranden från 2012 kan dock vara historia efter kommande avgöranden från Europadomstolen och EU-domstolen. Och en del domare anser redan nu att HD dömt så pass fel att dessa domare inte följer HD:s avgöranden. Det är något som är unikt i svensk rättshistoria.
Jag tror att advokatkåren i tveksamma fall alltid är på den enskildas sida. Det bör nämligen inte finnas tveksamma fall i lagstiftning på så viktiga områden som straff och skatter. Men de gånger det ändå finns tveksamma fall är det bättre att ”fria än fälla” d v s vara på den enskildes sida. Det är – anser jag - en viktig demokratisk princip.
Denna gång har jag påmints om frågan genom ett beslut av Hovrätten för Övre Norrland
den 4 december 2012.
Frågan om skattetillägg handlar om det är tillåtet med åtal när den åtalade handlingen (gärningen) även medfört skattetillägg.
Det går även att vända på frågan. Är påförande av skattetillägg tillåtet om den handling som bör medföra skattetillägg redan medfört åtal? Beslutet om åtal kan nämligen komma före beslutet om skattetillägg.
Hovrätten beslutade den 4 december i år – mål nr B 177-12 – att vilandeförklara ett mål där jag är offentlig försvarare i avvaktan på ett kommande beslut från EU-domstolen. Beslutet från EU-domstolen väntas inom kort.
Det kommer snart även beslut i frågan från Europadomstolen. Det kan vara lätt att blanda ihop Europadomstolen och EU-domstolen.
Skälet till att det kommer att komma ett beslut från EU-domstolen beror på att en domare från Haparanda tingsrätt tagit upp frågan till EU-domstolen. När så skedde trodde jag att domaren från Haparanda tingsrätt blandat ihop EU-domstolen med Europadomstolen. Detta eftersom Europadomstolen i några mycket uppmärksammade fall från 2009 beslutat att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för den handling som medfört skattetillägg. Det rör sig om ärenden där Ryssland och Finland fällts. I efterhand har jag förstått att domaren från Haparanda sett saken ur ett EU perspektiv. Så jag har endast beröm att utdela till den domaren. Vi är med i EU och ska därför följa EU:s regler. Men tar de surströmmingen från oss kommer jag inte att acceptera detta, såvida inte det blir ett allvarligt brott att köpa eller äta surströmming. Då måste jag som advokat acceptera EU:s beslut även om det rör en så helig sak som surströmming är för oss norrlänningar.
Jag är inte alls säker på utgången i EU-målet. Jag ska inte fördjupa mig kring den frågan innan beslutet kommer från EU-domstolen, men i korthet tror jag att det som brukar kallas ”formella skäl” kan komma att innebära att EU-domstolen inte ens kommer att lägga sig i frågan om Sverige har rätt att åtala någon för en handling som även medfört skattetillägg.
Jag är mycket mer optimistisk när det gäller kommande beslut från Europadomstolen. Jag har nämligen svårt att förstå varför Finland och Ryssland blev fällda om Sverige frias. Varför skulle Sverige klara sig? Den som kan förklara varför Sverige skulle klara sig får gärna höra av sig.
Betydelsen av kommande beslut från EU-domstolen och Europadomstolen berör många skattskyldiga. Jag tror att det kommer att kosta svenska staten omfattande belopp i återbetalning av skattetillägg eller i skadestånd för personer som inte borde stått åtalade.Vissa kan komma att släppas från pågående fängelsestraff.
Så när beslut kommer från EU-domstolen och inte minst Europadomstolen avser jag skriva om detta på bloggen. Det kan jag lova. Jag hoppas få skriva ”vad var det jag sa” och inte någonting annat.
Frågan om tillåtligheten av åtal och skattetillägg har i slutet av mars 2010 varit föremål för HD:s prövning. Med fotbollsresultatet 3-2 (3-2 i domarröster) vann Staten mot de enskilda medborgarna. Jag kan inte låta bli att nämna att domaren Göran Lambertz var på Statens sida och att före detta advokaten Stefan Lindskog (numera domare i HD) var på de enskildas sida. HD:s avgöranden från 2012 kan dock vara historia efter kommande avgöranden från Europadomstolen och EU-domstolen. Och en del domare anser redan nu att HD dömt så pass fel att dessa domare inte följer HD:s avgöranden. Det är något som är unikt i svensk rättshistoria.
Jag tror att advokatkåren i tveksamma fall alltid är på den enskildas sida. Det bör nämligen inte finnas tveksamma fall i lagstiftning på så viktiga områden som straff och skatter. Men de gånger det ändå finns tveksamma fall är det bättre att ”fria än fälla” d v s vara på den enskildes sida. Det är – anser jag - en viktig demokratisk princip.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)