Varje år berörs omkring 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Ungefär 7 000 av dessa barn blir föremål för tvist mellan föräldrarna. Av dessa far ett antal barn varje år mycket illa på grund av konflikterna mellan föräldrarna. Nyligen slog Annika Nilsson och Lena Hallberg, två ledamöter i Rädda Barnen, larm om detta faktum. De skriver:
I vår kartläggning av barn som far illa i Tyresö kommun har vi funnit att ca 10 % av alla anmälningar till socialtjänsten rör barn som far illa i vårdnadstvister. Deras situation är ytterst utsatt då de står mitt i en psykologisk krigszon. Socialtjänsten har stora svårigheter att hjälpa barnen då tvisterna ofta förs både på en juridisk och på en personlig nivå. Barnen står mitt i detta krig mellan föräldrarna utan att få hjälp. Rädda Barnen i Tyresö anser att en av de viktigaste åtgärderna för att stötta dessa barn vore att bistå dem med ett eget ombud.
Ett flertal instanser i och utanför rättsväsendet har på senare tid visat sig vara positiva till särskilda ombud för barn i vissa vårdnadsmål. Men inlägget i debatten från de två Rädda Barnen-ledamöterna fångar verkligen det viktigaste med hela frågan. Att en del barn till föräldrar som tvistar om vårdnad, boende och umgänge verkligen behöver någon som kan skydda dem och hjälpa dem att utöva sina rättigheter. Du som vill läsa hela motionen kan läsa den här.
Den nuvarande rättsliga regleringen och lagförslagen om barnombud
Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Samma lagrum, som infördes genom vårdnadsreformen 2006, slår också fast barnets rätt att komma till tals i mål där sådana beslut fattas. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Om det finns särskilda skäl för det, och inte är skadligt för barnet, får barnet höras inför rätta, men i första hand är det socialnämnden som ansvarar för att ta reda på barnets inställning.
Häromveckan, den 1 maj 2012, infördes en ny paragraf, 6 kap. 13 a §, i föräldrabalken. Det nya lagrummet slår i huvudsak fast att vård får ges till barn till separerade föräldrar som har gemensam vårdnad, även om bara en förälder samtycker. Socialnämnden får härigenom en sorts vetorätt och kan alltså gå emot den ena föräldern om man bedömer att barnet behöver vård, behandling eller utredning från t ex barn- och ungdomspsykiatrin.
Mitt intryck är att det är en bra reform, eftersom det gör att barnets vårdbehov står i centrum. Oenighet i denna fråga är ibland en tändande gnista och inte sällan ett viktigt inslag i vårdnadstvister. Vi får se vad det kommer att få för resultat i praktiken att myndigheterna nu kan börja gå över huvudet på en vårdnadshavare som motsätter sig vårdåtgärder för ett barn.
Det jag här tänker ägna mig åt är dock en fråga som togs upp i propositionen som ligger till grund för lagändringen, men som inte genomfördes, nämligen frågan om just juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål. Frågan avhandlas på sid 21-23 i propositionen, som du kan ta del av här.
Den här frågan är högintressant inte bara för Rädda Barnen utan för oss som är verksamma som ombud i vårdnadsmål och som därmed ständigt arbetar med barn i svåra situationer. I propositionen diskuteras frågan om juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.
Min och många advokatkollegors bedömning är att en sådan reform vore välkommen för kvaliteten på vårdnadsmålen i allmänhet och för barnens bästa i synnerhet. De flesta tillfrågade instanserna – däribland Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Advokatsamfundet och BRIS – som regeringen har tillfrågat om saken har antingen tillstyrkt eller saknat invändningar mot att ett juridiskt biträde ska kunna förordnas för barnet i vissa mål. Dock finns det olika meningar om vilka uppgifter ett sådant biträde bör ha och när ett sådant biträde bör förordnas.
Några remissinstanser anser att biträdet ska kunna medla mellan föräldrarna, medan andra remissinstanser är av uppfattningen att biträdet inte ska göra det utan enbart företräda barnets intressen och bevaka barnets rätt. Jag är själv av den sistnämnda uppfattningen. Biträdet bör ha sitt fokus på barnet, inte på att medla mellan föräldrarna och därmed riskera att hamna i lönlösa konflikter med föräldrarnas ombud som redan har ett sådant ansvar.
Tyvärr delade regeringen inte den uppfattning som de flesta tillfrågade instanserna gav uttryck för. Regeringen anslöt sig i stället till JO:s uppfattning att frågan bör utredas ytterligare.
Jag kommer att diskutera JO:s kritik av lagförslaget i ett annat blogginlägg vid ett senare tillfälle. Först vill jag dela med mig av mina erfarenheter från ”juridikens verkstadsgolv” och diskutera frågan om det verkligen behövs mer utredningsarbete i den här frågan.
Barnombudets roll och uppgifter
Frågan har i själva verket stötts och blötts ganska länge vid det här laget. För tio år sedan kom en departementspromemoria (Ds 2002:13) som föreslog att allmän domstol ska få förordna ett juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.
Enligt promemorian skulle en av biträdets viktigaste uppgifter vara att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Detta är dock enligt min mening en felaktig inställning. Det innebär att man ger barnets ombud ett dubbelt uppdrag som i hög grad skulle få en ”kaka på kaka”-effekt och inkräkta alltför mycket på föräldraombudens roll. Processen skulle bli rörig om ytterligare en aktör fick en sådan huvuduppgift.
Som regeringen påpekar i sin motivering till varför barnombud för närvarande inte bör införas infördes genom vårdnadsreformen 2006 en möjlighet för domstolen att utse en medlare för att försöka få föräldrarna att komma överens. Tanken med detta är förstås att man vill korta ned vårdnadsmålen och försöka få fram en överenskommelse som domstolen kan godta och stadfästa. Däremot är jag och flera av mina kollegor skeptiska till hur mycket medlarna egentligen har bidragit med sedan denna möjlighet infördes.
Det man främst borde göra är att utvärdera och överväga nyttan med medlingen de senaste sex åren, och om den har bidragit till att lösa fler vårdnadsmål på ett bra sätt, d v s på ett sätt som är bra för barnen. Min uppfattning och erfarenhet är tyvärr att medlingen i de svåraste målen, de där barnen far som mest illa, bara blir ytterligare en ”arena” där föräldrar kan utkämpa sina strider.
Regeringen konstaterar med rätta att eftersom medlingsinstitutet infördes 2006 är det tveksamt om ett biträde för barnet också bör ha uppgiften att försöka nå en samförståndslösning.
Sedan gör regeringen dessvärre det lätt för sig, då den kommenterar ett barnombuds absolut centrala uppgift: att hjälpa barnet att utnyttja sin rätt att komma till tals. Regeringen tycks mena att bestämmelsen om barnets bästa gör klart för domstolarna att barnets bästa ska vara avgörande – ungefär som att de orden räcker.
Här tycker jag att man kan säga att regeringen lämnar domstolarna i sticket. För man kan inte kräva ens att en domstol ska vara allvetande. Barnets bästa är ett utmärkt men vagt begrepp, och ett särskilt ombud för barnet (som för övrigt redan finns i LVU-ärenden) skulle sätta kraft bakom orden och underlätta för domstolen att fatta rätt beslut i det enskilda fallet.
Medling är långt ifrån tillräckligt
Jag är inte motståndare i sak till att möjligheten till medling infördes 2006. Däremot tror jag att vi är många inom advokatkåren som är överens om att det visserligen är ett acceptabelt institut, men långt ifrån tillräckligt. Det behöver kanske inte avskaffas, men onekligen vore det bättre om det antingen ersattes eller i vart fall kompletterades med ett särskilt biträde för barnet eller barnen.
Min egen erfarenhet är tyvärr att medlingen inte brukar leda till några som helst framsteg i de infekterade mål där åtminstone en av föräldrarna ser rättsprocessen som en chans att hämnas och bekriga motparten i slutändan de egna barnen för att få sina egna känslomässiga behov tillfredsställda.
Trots detta förordnar domstolen ofta om medling just när det är som stridigast mellan parterna, d v s då det är som allra mest uppenbart att tvisten egentligen inte handlar om barnen och att minst en av föräldrarna tvistar ”för tvistandets skull”. Om föräldrarna är som hund och katt brukar förordnandet av medlare inte ge några särskilt goda resultat. Snarare verkar det rentav underblåsa konflikterna mellan föräldrarna ännu mer och ge dem ett till forum där de kan vädra sina otrevliga åsikter om varandra.
Jag har faktiskt varit ombud i ett ärende där domstolen förordnade om medling vid två tillfällen. Tror ni att det ledde till någon samförståndslösning? Nej, dessvärre inte.
Visst, det gör ingenting att möjligheten till medling finns. Men jag undrar vad statistik och utvärdering kommer att visa då 2006 års vårdnadsreform utvärderas. Mitt personliga intryck är att medlingsinstitutet inte direkt har varit någon succé.
Behovet att ett särskilt ombud för barnen i vårdnadsmål
I LVU får barnen som sagt ett eget ombud, men än så länge inte i vårdnadstvister, trots att det är minst lika behövligt som i LVU-ärenden. Många av de 7 000 barn vars föräldrar tvistar om dem varje år, lever i ett rent helvete. Och de här barnens röst kommer inte fram i processen mer än indirekt i vårdnadsutredningar och andra utredningar från socialnämnden.
Utöver frågan om barnets rätt att komma till tals är det faktiskt frågan om att skydda barnet. Det handlar inte om så enkla saker som barnets uppfattning om var det vill bo (en fråga som det hör till socialnämndens uppgifter att redovisa för domstolen) utan snarare att det behövs ett särskilt barnombud i de tvister där barnen, liksom föräldrarna, behöver ett eget ombud.
Jag håller således med de instanser som inte tycker att det alltid behövs ett särskilt ombud för barnen.
Jag har själv varit med på möten där små barn suttit och gråtit i armarna på en kurator för att barnen fått höra en förälder berätta att den andra föräldern är en ond och fruktansvärd människa. Det är inte vanligt, men det händer att föräldrarna ”eldar på” barnens tendens att ta ställning mellan föräldrarna efter separationen (detta gäller i synnerhet barn i mellanstadieåldern). Lojalitetskonflikten blir då fruktansvärt uppslitande för barnet.
Om en förälder är så pass självisk och hämndlysten att han eller hon använder barnen för att ta hämnd på den andra föräldern är en medlare fullständigt chanslös. Ett biträde som träffar barnet skulle däremot kunna bedöma om barnet behöver t ex psykologhjälp.
I LVU-mål kan man som särskild företrädare för barn även gå emot barnens vilja om man vet att det är mot barnens bästa det de vill. Barn är barn och ska tillåtas vara barn. Vi kan inte kräva av barn oavsett ålder att de ska ha en sådan mognad att de inser sitt eget bästa i alla lägen. Man ska då som ombud vara tydlig med att tala om vad man tycker i frågan.
Om barnet har ett eget ombud i ett vårdnadsmål då föräldrarna mest av allt är intresserade av att ge igen av olika anledningar på sin f d partner kan ombudet tala med barnet och sätta sig in i barnets situation. Barnet kan då få känna tryggheten att det har en egen röst: att ”jag har en egen advokat som står på min sida”. Ombudet kan lämpligen träffa barnet på en neutral plats, ungefär på samma sätt som socialnämnden gör. Ombud som har gedigen erfarenhet av att företräda föräldrar i vårdnadsmål får antas vara synnerligen väl lämpade att sätta sig in i hur barnet mår, hur barnet ser på mamma och pappa, hur barnet påverkas av vårdnadstvisten och hur barnet skulle vilja ha det. Och det är som bekant inte alltid som en förälder är osjälvisk nog för att kunna föra barnets talan på ett rakt och ärligt sätt.
Att vara barnets röst i domstolen, det bör vara barnombudets huvuduppgift. Ur ett barnperspektiv bör det vara synnerligen motiverat att barn känner att de har ett språkrör, någon de kan anförtro sig till. Barnombudet bör, om vi bortser från de juridiska fördelarna med ett sådant institut, kunna bidra till att minska lidandet och otryggheten för de många barn som far illa under tiden tvisten mellan mamma och pappa pågår.
Erfarna ombud har goda förutsättningar att dra egna slutsatser om hur det egentligen ligger till, t ex om det ligger sanning bakom föräldrarnas utsagor om varandra. Detta kan vara nog så svårt för domstolarna att bedöma, och det är naturligtvis livsviktigt att det klargörs i varje fall om utsagor om t ex våld och övergrepp stämmer eller om det rör sig om påhopp som saknar grund.
Med beaktande av det ovan sagda är det inte längre försvarbart att barn i de svåraste vårdnadsmålen inte har ombud, samtidigt som barn har rätt till det i ärenden om LVU. Barn kan nämligen vara lika utsatta i somliga vårdnadsmål som de är i LVU-ärenden.
I mitt nästa blogginlägg fortsätter jag att prata om detta ämne.
Trevlig Kristi himmelfärdshelg!
onsdag 16 maj 2012
fredag 4 maj 2012
Arbetsrätten visar vägen för en i framtiden kanske humanare hantering av brottsoffer
Arbetsrättsliga skadestånd ligger i svensk rätt betydligt högre än brottsskadeersättning. Det är ett sorgligt men uppenbart faktum att Arbetsdomstolen faktiskt är bättre än de allmänna domstolarna på att döma ut (någorlunda) drägliga skadestånd i de fall då en arbetstagares lagliga rättigheter kränks, jämfört med vad ett brottsoffer kan vänta sig då han eller hon utsatts för brott. Det är dags att prioritera upp brottsoffrens betydelse och status i samhället. Här kan arbetsrätten spela en föredömlig roll just genom dess betoning av den enskildes värdighet och rätt till upprättelse efter en allvarlig kränkning. En värdighet som tyvärr ofta hamnar i skymundan då man ser till brottsoffer i brottmålsprocessen.
Då man som advokat yrkar på skadestånd i arbetsrättsliga mål numera yrkar man i regel på över 100 000 kr vid exempelvis avskedande. Det är enligt min mening riktigt ur två aspekter: dels eftersom ett skadestånd bör vara kännbart för den part som ådöms betalningsansvar, och dels förstås eftersom en avskedad arbetstagare står på bar backe och fråntas sin försörjning. Något annat än höga skadestånd vid avskedande av personliga skäl (vilket strider mot LAS) vore orimligt. Ett humanistiskt samhälle fordrar det.
Ett principiellt viktigt mål som kan nämnas är AD 2011 nr 37, ett rättsfall från Arbetsdomstolen. I målet hade SAS tillsammans med facket gjorde upp om att frångå turordningsreglerna i samband med en omorganisation. Saken var bara den att samtliga 25 anställda som man kom överens om att det var OK att säga upp var över 59 år. De var således inte heller pensionsberättigade. Detta utgjorde enligt Arbetsdomstolen åldersdiskriminering enligt diskrimineringslagen. Samtliga arbetstagare fick 125 000 kr vardera i skadestånd.
Jag har själv företrätt en arbetsgivarpart i ett LAS-mål där det var fråga om en del ganska allvarliga förseelser från den anställdes sida, inklusive berusning på arbetstid och på arbetsplatsen. Men det gick inte heller i det målet att komma ifrån att arbetsgivaren hade tagit ifrån den anställde jobbet på ett kränkande sätt. Det ses som en fråga som är oberoende av arbetstagarens förseelser. Skadestånd utdömdes således till arbetstagaren trots arbetstagarens förseelser, eftersom avskedandet varit kränkande. Värdighetsprincipen, om man kan kalla den så, väger således tungt i våra domstolar när det gäller arbetsrättsliga tvister.
Hur ser det då ut med brottsoffer och deras värdighet, som ofta tas ifrån dem, först genom att de utsätts för ett brott och sedan genom att de får en ofta löjligt liten brottsskadeersättning?
En ledande fråga. Ni kan redan se vad jag själv anser om den saken.
I arbetsrättsliga mål anser man från lagstiftarhåll att arbetsgivare ska få lätta på börsen. Otvivelaktigt är det så att fackföreningarnas tyngd är en starkt bidragande orsak till att skadestånden i dessa mål är högre än i brottmål. Brottsoffer har inga organisationer som går att jämföra med arbetstagarnas organisationer, fackföreningarna.
För det enda som staten enligt min mening kostar på sig med då det gäller brottsskadelagen, det är att snåla. Gärningsmännen, de tilltalade som döms för brott, har ofta inga pengar, och det är därför i slutändan staten som ansvarar för att brottsoffren får någon form av kompensation. Därför är skadestånden pressade nedåt till max, till en minimal värdighetsnivå. Det finns ett problem med detta: den mänskliga värdigheten bör inte pressas ned så lågt i beräkningarna. Om man pressar ned den till en minimal nivå blir också upprättelsen minimal, nästintill obefintlig.
Man kan helt enkelt få delar av sitt liv förstört för otroligt lite pengar. Här måste lagstiftarna och staten ta till krafttag för att höja brottsoffrens ställning i samhället.
Allmänt om brottsskadeersättning och målsägandebiträden
Brottsskadeersättning kan utgå i flera former. För det första kan ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen utgå för de eventuella följderna av ett brott (personskada, sveda och värk samt lyte och men) bli aktuella. Sjukvårdskostnader, terapi och inkomstförlust kan också ersättas. Dessutom framgår av 2 kap. 3 § skadeståndslagen att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Denna form av brottsskadeersättning kallas kränkningsersättning och tar sikte på brottsoffrets upplevelse då brottet ägde rum.
Mycket ofta kan gärningsmannen som sagt inte betala brottsoffret. Och i slutändan är det oftast staten genom Brottsoffermyndigheten som betalar ut ersättningen. Men som kompensation är den faktiskt så bristfällig att det för många säkert kan te sig ungefär som ett litet tunt plåster på ett öppet sår. Kan man ens kalla det kompensation i förhållande till den skada som är skedd då brottsskadeersättningen för kränkning för brottet våldtäkt enligt schablonbeloppet är 75 000 kr? Visst, säger man kanske, man kan aldrig ersätta det lidande det innebär att bli misshandlad och kränkt. Då kan man tänka ett steg till och säga: ”Nej, det kanske man inte kan. Men man kan åtminstone göra ett ärligt försök”.
Brottsoffer är sorgligt förbisedda även om det har blivit bättre sedan sjuttiotalet, då de började uppmärksammas tack vare debatten om kvinnors rättigheter. Det var just kvinnliga brottsoffer, kvinnor som misshandlats och våldtagits, som blev symbol för de ojämlika förhållandena som då rådde i rättssalarna. Försvararna kunde lätt köra över de målsägande kvinnorna, för vilka rättegångarna blev mardrömslika. Så kan det vara än idag, men idag har brottsoffren – de målsägande – rätt till eget målsägandebiträde, vilket är ett stort humanistiskt framsteg för rättsväsendet. Detta infördes genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Detta innebär att brottsoffret inte längre bara är ett bevismedel för åklagaren. Brottsoffret (eller den som påstod sig ha blivit utsatt för brott) är numera en person som får hjälp att göra sin röst hörd på ett självständigt sätt i brottmålsprocessen. Kampen för att kvinnors rättigheter har satt spår i lagen, som inleds med en regel om att målsägandebiträde (advokat eller annan juridiskt kunnig person) ska förordnas i sexualbrottsärenden, d v s då förundersökning inletts om sexualbrott har blivit begånget.
Till de brott som utöver sexualbrotten kan ge rätt till kränkningsersättning hör rån, olaga hot, grov kvinnofridskränkning, ofredande och olaga frihetsberövande.
En bra princip som gäller i fråga om kränkningsersättning är att den bedöms på objektiva grunder. Det finns vissa grundantaganden om att ett visst brott är kränkande i viss grad för alla drabbade. Det spelar alltså ingen roll vem du är som blir drabbad. Alla människor förväntas bli lika kränkta av ett visst slags brott. Det är en humanistisk grundtanke bakom detta. Något annat vore otänkbart eftersom man då alltid skulle vara tvungen som brottsoffer att bevisa att man är mer ”lättkränkt” än genomsnittet och så vidare.
Följderna av låg kränkningsersättning
Nedan följer några exempel på ersättningar till brottsoffer hämtade ur Brottsoffermyndighetens referatssamling för 2012, som du kan läsa här.
Fall nr 2, s 15:
En kvinna våldtogs av en man, som vräkte omkull henne på marken, höll fast henne samt slet av henne byxorna och släpade henne till en närbelägen skogsdunge. Därefter tryckte han sitt könsorgan mot hennes underliv samt tvingade henne att utföra oralsex på honom. Tingsrätten dömde mannen för våldtäkt och förpliktade honom att betala skadestånd till kvinnan med 75 000 kr för kränkning.
Fall nr 116, s 53:
Ett sex månader gammalt barn misshandlades av sin mamma som tilldelade barnet flera hårda slag mot kroppen och huvudet då barnet låg på marken. Tingsrätten dömde mamman för brottet och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 30 000 kr för kränkning.
Fall nr 120, s 55:
En nyfödd baby misshandlades vid två tillfällen av sin mamma som skakade henne kraftigt. Våldet medförde blödningar i ögonens näthinnor och under hårda hjärnhinnan. Hovrätten dömde mamman för grov misshandel och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 50 000 kr för kränkning.
Ersättningsnivåerna är verkligen låga, både i förhållande till arbetsrätten och i förhållande till de gärningar som brottsoffren själva har fått utstå.
Det ska dessutom vara fråga om allvarliga kränkningar för att någon ersättning ska komma i fråga. Här är ett fall som inte har ansetts som allvarligt, och som därför inte lett till en krona i brottsskadeersättning. Något som jag tror att många med mig tycker är orimligt.
Fall nr 123, s 56:
En kvinna arbetade i en butik när hon utsattes för våld av en manlig kund. Hon försökte få ut mannen från butiken eftersom han var berusad. Mannen tilldelade då henne ett knytnävsslag mot vänster skuldra. Våldet orsakade smärta och ömhet. Polisen lade ned förundersökningen. Brottsoffermyndigheten fann att gärningen inneburit en kränkning av kvinnans personliga integritet, men inte så allvarlig att ersättning kunde lämnas.
Man ska kanske inte ha alltför stora förhoppningar, men nog skulle man vilja se att det nu pågående arbetet med en ny brottskadelag verkligen medförde påtagliga förbättringar. För det duger inte att ge brottsoffren en klapp på axeln och en kram.
Att ersättningarna är för låga för brottsoffren är ett faktum. Det är en fråga som är förbisedd även på andra håll, till exempel i Storbritannien. 55-åriga Caroline Fairfax Scott vann nyligen en lång juridisk strid för kompensation för en våldtäkt där hon även hotats med kniv. Från början hade hon blivit tillerkänd 7 500 pund, dvs ungefär lika mycket som schablonbeloppet för våldtäktsoffer i Sverige, 75 000 kr. Caroline ansåg dock att den ersättningen fick henne att känna sig ”worthless - just like I did after the attack”. Hon talar för många brottsoffer, i synnerhet kvinnliga sådana. En låg ersättning får den drabbade att känna sig värdelös. Det är en signal till henne från samhällets sida om att vi bryr oss inte. Caroline påpekade också att hon skulle ha fått mer pengar om hon hade brutit armen.
Caroline har kämpat länge för att få en skälig ersättning, och har kunnat påvisa posttraumatiskt stressyndrom som har gjort att hon inte har kunnat arbeta sedan hon överfölls och våldtogs i sitt hem. Till slut har hon nu blivit tilldömd 37 000 pund, vilket kommer att innebära 28 000 pund (drygt 300 000 kr) efter skatt från Criminal Injuries Compensation Authority (CICA), d v s motsvarigheten till Brottsoffermyndigheten för England, Skottland och Wales. Läs mer här
och här.
Caroline Fairfax Scotts öde visar inte minst på trauman och deras betydelse. Som advokat har man inte sällan klienter som slits sönder av inre stress och därför inte kan fungera normalt på kort eller i värsta fall på lång sikt. Asylsökande som har utsatts för svåra upplevelser i sina hemlander samt brottsoffer som utsatts för våldsrelaterade brott är skolexempel på sådana människor. Trots att det rör sig om en ofta naturlig reaktion på en svår händelse kan följderna bokstavligt talat handikappa en människa. Skäligare brottsskadeersättningar (närmare bestämt i form av kränkningsersättning) är framför allt en signal till brottsoffren själva att de inte är värdelösa, att deras lidande räknas och betyder något.
Låga kränkningsersättningar = en dyr historia
Ekonomisk ersättning är en viktig form av upprättelse, en symbolisk fråga mer än en ekonomisk fråga, något som kan hjälpa till att lindra och kanske i bästa fall hindra att folk fastnar i trauman och känslor av värdelöshet som gör att de inte kan komma tillbaka till det liv de hade före brottet inträffade. Och – kan man fråga de ekonomiskt sinnade snåljåparna som kan tänkas argumentera mot mig – hur mycket kostar det inte att låta människor bli trötta på livet och totalt nedbrutna av ett enda tillfälle, ett enda brottstillfälle? Det är ju katastrof, både mänskligt och strikt ekonomiskt. En människa som får trauman för livet kanske kommer att kosta samhället massor av pengar, om man nu ska se saken ur den synvinkeln. Är det då inte betydligt vettigare att ge henne (eller honom) en ny start, en hjälp där hon eller han som bäst behöver den? Jag tror att de inblandade summorna kommer att bli betydligt mindre i slutändan om vi bara kostar på oss att behandla människor som människor som är värda kompensation och, med ett annat ord, upprättelse.
Ibland höjs röster i media eller i samtal i vardagen om att det här med kränkning är något lite löjligt. Ungefär som att en riktig karl eller ett rejält fruntimmer blir inte kränkt. Det är något för svaga och veka personer med mjuka handleder och krumma ryggar. I samband med de tongångarna kritiserar man gärna de höga skadeståndsnivåerna i USA, som är välkända och som framstår som enormt olika de i Sverige. (Då talar man i och för sig oftast om ersättning i tvister mellan till exempel enskilda och företag. Men då ska man veta att de har en utmärkt princip i USA för skadeståndsbedömning, nämligen att skadeståndet ska vara kännbart för den part som blir dömd att betala ut det. Och det är därför till exempel McDonald’s har blivit ådömt att betala ut ett gigantiskt skadestånd till en gammal dam som brände sig på kaffet, för att ta ett välkänt exempel. Rättsprincipen är nämligen: det ska vara kännbart för McDonald’s. Det ska inte vara en liten spottstyver. Sedan är det förmodligen mest avundsjuka vi talar om, lite som att den där tanten borde inte ha fått så mycket pengar.)
En förklaring som brukar anföras för att försvara eller förklara de låga ersättningsnivåerna i Sverige i jämförelse med USA är att behovet av understöd till brottsoffer är större i USA än i länder med mer humant utbyggda sociala skyddsnät (Malm och Fredriksson, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, 3 upplagan, s 91). Men det är en sanning med modifikation, med tanke på att det sociala skyddsnätet här i Sverige håller på att klippas sönder ganska rejält (Carema är här ett ord som dyker upp i mitt huvud). Och då är vi tillbaka på ruta ett i argumentationen och måste fråga oss: har vi råd att behandla brottsoffer som luft, som offer (som vi inte behöver hjälpa) i stället för människor (som är värda all hjälp de kan få). Malm och Fredriksson framhåller samtidigt med rätta vissa delstater i USA, särskilt Kalifornien, som föregångare när det gäller just brottsoffers rättigheter.
Man för ofta upp ekonomiska argument då man talar om de svaga i samhället. Och brottsoffren hör inte sällan redan till de svaga i samhället. Även brottsoffer från mer priviligierade miljöer hamnar genom att ha blivit utsatta för brott i en svår position.
Ett argument från de påstått ”sparsammas” sida kan vara att ”Om vi höjer brottsskadeersättningen kommer det att bli lukrativt att bli utsatt för brott, folk kommer att börja påstå att de har blivit våldtagna och misshandlade för att tjäna pengar”. Om någon säger så, exempelvis en politiker som tycker att man ska snåla in på denna viktiga fråga, uppvisar denne i sådana fall en påtaglig misstro för rättsväsendet. Visst skulle det kunna förekomma att någon ser chansen att försöka sig på en bluff för att tjäna en slant. Men det är absurt att påstå att det skulle vara ett stort problem för rättsväsendet eller något som man inte skulle kunna genomskåda, inte minst från en position som försvarare. Om bevisningen mot den tilltalade skulle vara svag och man samtidigt kunde ana att målsäganden var ute efter pengar, så skulle man givetvis använda detta som en del av försvaret. Det jag vill komma till är att rättsväsendets aktörer, inte minst då försvararna, skulle väga upp denna ”fara” för att lycksökare skulle börja posera som brottsoffer för att tjäna en slant. Detta, samt det faktum att det är långsökt att tro att speciellt många skulle börja försöka lura domstolarna och begå det allvarliga brottet mened bara för att få brottsskadeersättning ifall man höjde denna ersättning till en rimlig nivå, gör att jag faktiskt inte kan se några rimliga argument mot en sådan höjning av brottsskadeersättningen från domstolarnas sida.
Även om vi bortser från den humanistiska aspekten tycker jag att man kan bemöta de ekonomiska argumenten med ekonomiska argument. Om man skulle anse att det är dyrt att ge en rejäl brottsskadeersättning, vänd då på steken. Hur mycket kostar det inte att en människa blir totalt omintetgjord i brottmålsprocessen och får en futtig ersättning som nästan blir ett tecken på att ”Så här mycket bryr vi oss”. Signalen till brottsoffret från staten blir att ”Du är inte så viktig i alla fall”. Risken är att den låga ersättningen får brottsoffret känner sig värdelöst. Det var den effekten den låga ersättningen fick för Caroline Fairfax Scott i exemplet ovan. Och det är helt fel signal att sända ut. För det är viktigt att brottsoffren får uppbackning så att de kan återgå till livet och känna att livet är värt att leva fast de har haft otur och råkat ut för ett brott. Ekonomisk kompensation kan i bästa fall hjälpa dem att få en ny start i livet. Brottsoffret kan ha fått hela sin världsbild krossad och behöver hjälp för att bygga upp den på nytt.
Pengar är inte allt, kanske då någon säger för att försöka låta som en humanist utan att vara det. I så fall, kontrar då vi verkliga humanister, kan nog staten ha råd med några tusenlappar till.
Det är min syn på saken. Du kanske har en annan uppfattning?
Då man som advokat yrkar på skadestånd i arbetsrättsliga mål numera yrkar man i regel på över 100 000 kr vid exempelvis avskedande. Det är enligt min mening riktigt ur två aspekter: dels eftersom ett skadestånd bör vara kännbart för den part som ådöms betalningsansvar, och dels förstås eftersom en avskedad arbetstagare står på bar backe och fråntas sin försörjning. Något annat än höga skadestånd vid avskedande av personliga skäl (vilket strider mot LAS) vore orimligt. Ett humanistiskt samhälle fordrar det.
Ett principiellt viktigt mål som kan nämnas är AD 2011 nr 37, ett rättsfall från Arbetsdomstolen. I målet hade SAS tillsammans med facket gjorde upp om att frångå turordningsreglerna i samband med en omorganisation. Saken var bara den att samtliga 25 anställda som man kom överens om att det var OK att säga upp var över 59 år. De var således inte heller pensionsberättigade. Detta utgjorde enligt Arbetsdomstolen åldersdiskriminering enligt diskrimineringslagen. Samtliga arbetstagare fick 125 000 kr vardera i skadestånd.
Jag har själv företrätt en arbetsgivarpart i ett LAS-mål där det var fråga om en del ganska allvarliga förseelser från den anställdes sida, inklusive berusning på arbetstid och på arbetsplatsen. Men det gick inte heller i det målet att komma ifrån att arbetsgivaren hade tagit ifrån den anställde jobbet på ett kränkande sätt. Det ses som en fråga som är oberoende av arbetstagarens förseelser. Skadestånd utdömdes således till arbetstagaren trots arbetstagarens förseelser, eftersom avskedandet varit kränkande. Värdighetsprincipen, om man kan kalla den så, väger således tungt i våra domstolar när det gäller arbetsrättsliga tvister.
Hur ser det då ut med brottsoffer och deras värdighet, som ofta tas ifrån dem, först genom att de utsätts för ett brott och sedan genom att de får en ofta löjligt liten brottsskadeersättning?
En ledande fråga. Ni kan redan se vad jag själv anser om den saken.
I arbetsrättsliga mål anser man från lagstiftarhåll att arbetsgivare ska få lätta på börsen. Otvivelaktigt är det så att fackföreningarnas tyngd är en starkt bidragande orsak till att skadestånden i dessa mål är högre än i brottmål. Brottsoffer har inga organisationer som går att jämföra med arbetstagarnas organisationer, fackföreningarna.
För det enda som staten enligt min mening kostar på sig med då det gäller brottsskadelagen, det är att snåla. Gärningsmännen, de tilltalade som döms för brott, har ofta inga pengar, och det är därför i slutändan staten som ansvarar för att brottsoffren får någon form av kompensation. Därför är skadestånden pressade nedåt till max, till en minimal värdighetsnivå. Det finns ett problem med detta: den mänskliga värdigheten bör inte pressas ned så lågt i beräkningarna. Om man pressar ned den till en minimal nivå blir också upprättelsen minimal, nästintill obefintlig.
Man kan helt enkelt få delar av sitt liv förstört för otroligt lite pengar. Här måste lagstiftarna och staten ta till krafttag för att höja brottsoffrens ställning i samhället.
Allmänt om brottsskadeersättning och målsägandebiträden
Brottsskadeersättning kan utgå i flera former. För det första kan ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen utgå för de eventuella följderna av ett brott (personskada, sveda och värk samt lyte och men) bli aktuella. Sjukvårdskostnader, terapi och inkomstförlust kan också ersättas. Dessutom framgår av 2 kap. 3 § skadeståndslagen att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Denna form av brottsskadeersättning kallas kränkningsersättning och tar sikte på brottsoffrets upplevelse då brottet ägde rum.
Mycket ofta kan gärningsmannen som sagt inte betala brottsoffret. Och i slutändan är det oftast staten genom Brottsoffermyndigheten som betalar ut ersättningen. Men som kompensation är den faktiskt så bristfällig att det för många säkert kan te sig ungefär som ett litet tunt plåster på ett öppet sår. Kan man ens kalla det kompensation i förhållande till den skada som är skedd då brottsskadeersättningen för kränkning för brottet våldtäkt enligt schablonbeloppet är 75 000 kr? Visst, säger man kanske, man kan aldrig ersätta det lidande det innebär att bli misshandlad och kränkt. Då kan man tänka ett steg till och säga: ”Nej, det kanske man inte kan. Men man kan åtminstone göra ett ärligt försök”.
Brottsoffer är sorgligt förbisedda även om det har blivit bättre sedan sjuttiotalet, då de började uppmärksammas tack vare debatten om kvinnors rättigheter. Det var just kvinnliga brottsoffer, kvinnor som misshandlats och våldtagits, som blev symbol för de ojämlika förhållandena som då rådde i rättssalarna. Försvararna kunde lätt köra över de målsägande kvinnorna, för vilka rättegångarna blev mardrömslika. Så kan det vara än idag, men idag har brottsoffren – de målsägande – rätt till eget målsägandebiträde, vilket är ett stort humanistiskt framsteg för rättsväsendet. Detta infördes genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Detta innebär att brottsoffret inte längre bara är ett bevismedel för åklagaren. Brottsoffret (eller den som påstod sig ha blivit utsatt för brott) är numera en person som får hjälp att göra sin röst hörd på ett självständigt sätt i brottmålsprocessen. Kampen för att kvinnors rättigheter har satt spår i lagen, som inleds med en regel om att målsägandebiträde (advokat eller annan juridiskt kunnig person) ska förordnas i sexualbrottsärenden, d v s då förundersökning inletts om sexualbrott har blivit begånget.
Till de brott som utöver sexualbrotten kan ge rätt till kränkningsersättning hör rån, olaga hot, grov kvinnofridskränkning, ofredande och olaga frihetsberövande.
En bra princip som gäller i fråga om kränkningsersättning är att den bedöms på objektiva grunder. Det finns vissa grundantaganden om att ett visst brott är kränkande i viss grad för alla drabbade. Det spelar alltså ingen roll vem du är som blir drabbad. Alla människor förväntas bli lika kränkta av ett visst slags brott. Det är en humanistisk grundtanke bakom detta. Något annat vore otänkbart eftersom man då alltid skulle vara tvungen som brottsoffer att bevisa att man är mer ”lättkränkt” än genomsnittet och så vidare.
Följderna av låg kränkningsersättning
Nedan följer några exempel på ersättningar till brottsoffer hämtade ur Brottsoffermyndighetens referatssamling för 2012, som du kan läsa här.
Fall nr 2, s 15:
En kvinna våldtogs av en man, som vräkte omkull henne på marken, höll fast henne samt slet av henne byxorna och släpade henne till en närbelägen skogsdunge. Därefter tryckte han sitt könsorgan mot hennes underliv samt tvingade henne att utföra oralsex på honom. Tingsrätten dömde mannen för våldtäkt och förpliktade honom att betala skadestånd till kvinnan med 75 000 kr för kränkning.
Fall nr 116, s 53:
Ett sex månader gammalt barn misshandlades av sin mamma som tilldelade barnet flera hårda slag mot kroppen och huvudet då barnet låg på marken. Tingsrätten dömde mamman för brottet och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 30 000 kr för kränkning.
Fall nr 120, s 55:
En nyfödd baby misshandlades vid två tillfällen av sin mamma som skakade henne kraftigt. Våldet medförde blödningar i ögonens näthinnor och under hårda hjärnhinnan. Hovrätten dömde mamman för grov misshandel och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 50 000 kr för kränkning.
Ersättningsnivåerna är verkligen låga, både i förhållande till arbetsrätten och i förhållande till de gärningar som brottsoffren själva har fått utstå.
Det ska dessutom vara fråga om allvarliga kränkningar för att någon ersättning ska komma i fråga. Här är ett fall som inte har ansetts som allvarligt, och som därför inte lett till en krona i brottsskadeersättning. Något som jag tror att många med mig tycker är orimligt.
Fall nr 123, s 56:
En kvinna arbetade i en butik när hon utsattes för våld av en manlig kund. Hon försökte få ut mannen från butiken eftersom han var berusad. Mannen tilldelade då henne ett knytnävsslag mot vänster skuldra. Våldet orsakade smärta och ömhet. Polisen lade ned förundersökningen. Brottsoffermyndigheten fann att gärningen inneburit en kränkning av kvinnans personliga integritet, men inte så allvarlig att ersättning kunde lämnas.
Man ska kanske inte ha alltför stora förhoppningar, men nog skulle man vilja se att det nu pågående arbetet med en ny brottskadelag verkligen medförde påtagliga förbättringar. För det duger inte att ge brottsoffren en klapp på axeln och en kram.
Att ersättningarna är för låga för brottsoffren är ett faktum. Det är en fråga som är förbisedd även på andra håll, till exempel i Storbritannien. 55-åriga Caroline Fairfax Scott vann nyligen en lång juridisk strid för kompensation för en våldtäkt där hon även hotats med kniv. Från början hade hon blivit tillerkänd 7 500 pund, dvs ungefär lika mycket som schablonbeloppet för våldtäktsoffer i Sverige, 75 000 kr. Caroline ansåg dock att den ersättningen fick henne att känna sig ”worthless - just like I did after the attack”. Hon talar för många brottsoffer, i synnerhet kvinnliga sådana. En låg ersättning får den drabbade att känna sig värdelös. Det är en signal till henne från samhällets sida om att vi bryr oss inte. Caroline påpekade också att hon skulle ha fått mer pengar om hon hade brutit armen.
Caroline har kämpat länge för att få en skälig ersättning, och har kunnat påvisa posttraumatiskt stressyndrom som har gjort att hon inte har kunnat arbeta sedan hon överfölls och våldtogs i sitt hem. Till slut har hon nu blivit tilldömd 37 000 pund, vilket kommer att innebära 28 000 pund (drygt 300 000 kr) efter skatt från Criminal Injuries Compensation Authority (CICA), d v s motsvarigheten till Brottsoffermyndigheten för England, Skottland och Wales. Läs mer här
och här.
Caroline Fairfax Scotts öde visar inte minst på trauman och deras betydelse. Som advokat har man inte sällan klienter som slits sönder av inre stress och därför inte kan fungera normalt på kort eller i värsta fall på lång sikt. Asylsökande som har utsatts för svåra upplevelser i sina hemlander samt brottsoffer som utsatts för våldsrelaterade brott är skolexempel på sådana människor. Trots att det rör sig om en ofta naturlig reaktion på en svår händelse kan följderna bokstavligt talat handikappa en människa. Skäligare brottsskadeersättningar (närmare bestämt i form av kränkningsersättning) är framför allt en signal till brottsoffren själva att de inte är värdelösa, att deras lidande räknas och betyder något.
Låga kränkningsersättningar = en dyr historia
Ekonomisk ersättning är en viktig form av upprättelse, en symbolisk fråga mer än en ekonomisk fråga, något som kan hjälpa till att lindra och kanske i bästa fall hindra att folk fastnar i trauman och känslor av värdelöshet som gör att de inte kan komma tillbaka till det liv de hade före brottet inträffade. Och – kan man fråga de ekonomiskt sinnade snåljåparna som kan tänkas argumentera mot mig – hur mycket kostar det inte att låta människor bli trötta på livet och totalt nedbrutna av ett enda tillfälle, ett enda brottstillfälle? Det är ju katastrof, både mänskligt och strikt ekonomiskt. En människa som får trauman för livet kanske kommer att kosta samhället massor av pengar, om man nu ska se saken ur den synvinkeln. Är det då inte betydligt vettigare att ge henne (eller honom) en ny start, en hjälp där hon eller han som bäst behöver den? Jag tror att de inblandade summorna kommer att bli betydligt mindre i slutändan om vi bara kostar på oss att behandla människor som människor som är värda kompensation och, med ett annat ord, upprättelse.
Ibland höjs röster i media eller i samtal i vardagen om att det här med kränkning är något lite löjligt. Ungefär som att en riktig karl eller ett rejält fruntimmer blir inte kränkt. Det är något för svaga och veka personer med mjuka handleder och krumma ryggar. I samband med de tongångarna kritiserar man gärna de höga skadeståndsnivåerna i USA, som är välkända och som framstår som enormt olika de i Sverige. (Då talar man i och för sig oftast om ersättning i tvister mellan till exempel enskilda och företag. Men då ska man veta att de har en utmärkt princip i USA för skadeståndsbedömning, nämligen att skadeståndet ska vara kännbart för den part som blir dömd att betala ut det. Och det är därför till exempel McDonald’s har blivit ådömt att betala ut ett gigantiskt skadestånd till en gammal dam som brände sig på kaffet, för att ta ett välkänt exempel. Rättsprincipen är nämligen: det ska vara kännbart för McDonald’s. Det ska inte vara en liten spottstyver. Sedan är det förmodligen mest avundsjuka vi talar om, lite som att den där tanten borde inte ha fått så mycket pengar.)
En förklaring som brukar anföras för att försvara eller förklara de låga ersättningsnivåerna i Sverige i jämförelse med USA är att behovet av understöd till brottsoffer är större i USA än i länder med mer humant utbyggda sociala skyddsnät (Malm och Fredriksson, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, 3 upplagan, s 91). Men det är en sanning med modifikation, med tanke på att det sociala skyddsnätet här i Sverige håller på att klippas sönder ganska rejält (Carema är här ett ord som dyker upp i mitt huvud). Och då är vi tillbaka på ruta ett i argumentationen och måste fråga oss: har vi råd att behandla brottsoffer som luft, som offer (som vi inte behöver hjälpa) i stället för människor (som är värda all hjälp de kan få). Malm och Fredriksson framhåller samtidigt med rätta vissa delstater i USA, särskilt Kalifornien, som föregångare när det gäller just brottsoffers rättigheter.
Man för ofta upp ekonomiska argument då man talar om de svaga i samhället. Och brottsoffren hör inte sällan redan till de svaga i samhället. Även brottsoffer från mer priviligierade miljöer hamnar genom att ha blivit utsatta för brott i en svår position.
Ett argument från de påstått ”sparsammas” sida kan vara att ”Om vi höjer brottsskadeersättningen kommer det att bli lukrativt att bli utsatt för brott, folk kommer att börja påstå att de har blivit våldtagna och misshandlade för att tjäna pengar”. Om någon säger så, exempelvis en politiker som tycker att man ska snåla in på denna viktiga fråga, uppvisar denne i sådana fall en påtaglig misstro för rättsväsendet. Visst skulle det kunna förekomma att någon ser chansen att försöka sig på en bluff för att tjäna en slant. Men det är absurt att påstå att det skulle vara ett stort problem för rättsväsendet eller något som man inte skulle kunna genomskåda, inte minst från en position som försvarare. Om bevisningen mot den tilltalade skulle vara svag och man samtidigt kunde ana att målsäganden var ute efter pengar, så skulle man givetvis använda detta som en del av försvaret. Det jag vill komma till är att rättsväsendets aktörer, inte minst då försvararna, skulle väga upp denna ”fara” för att lycksökare skulle börja posera som brottsoffer för att tjäna en slant. Detta, samt det faktum att det är långsökt att tro att speciellt många skulle börja försöka lura domstolarna och begå det allvarliga brottet mened bara för att få brottsskadeersättning ifall man höjde denna ersättning till en rimlig nivå, gör att jag faktiskt inte kan se några rimliga argument mot en sådan höjning av brottsskadeersättningen från domstolarnas sida.
Även om vi bortser från den humanistiska aspekten tycker jag att man kan bemöta de ekonomiska argumenten med ekonomiska argument. Om man skulle anse att det är dyrt att ge en rejäl brottsskadeersättning, vänd då på steken. Hur mycket kostar det inte att en människa blir totalt omintetgjord i brottmålsprocessen och får en futtig ersättning som nästan blir ett tecken på att ”Så här mycket bryr vi oss”. Signalen till brottsoffret från staten blir att ”Du är inte så viktig i alla fall”. Risken är att den låga ersättningen får brottsoffret känner sig värdelöst. Det var den effekten den låga ersättningen fick för Caroline Fairfax Scott i exemplet ovan. Och det är helt fel signal att sända ut. För det är viktigt att brottsoffren får uppbackning så att de kan återgå till livet och känna att livet är värt att leva fast de har haft otur och råkat ut för ett brott. Ekonomisk kompensation kan i bästa fall hjälpa dem att få en ny start i livet. Brottsoffret kan ha fått hela sin världsbild krossad och behöver hjälp för att bygga upp den på nytt.
Pengar är inte allt, kanske då någon säger för att försöka låta som en humanist utan att vara det. I så fall, kontrar då vi verkliga humanister, kan nog staten ha råd med några tusenlappar till.
Det är min syn på saken. Du kanske har en annan uppfattning?
torsdag 5 april 2012
Än en gång; något om åtal och straff för samma handling som medfört skattetillägg
Jag har skrivit om denna fråga flera gånger och ännu fler lär det bli framöver.
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen som avser frågan om det enligt svensk rätt är tillåtet med åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg. Med svensk rätt avser jag brott mot artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen.
Äre Europakonventionen svenska rätt? Ja! Europakonventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
HD har ansett att lagen inte hindrar åtal och straff för samma handling som medfört skattetillägg. Det i två avgöranden från den 31 mars 2010. HD var inte enig. Domarrösterna blev 3-2. I vanliga fall följer underinstanserna avgöranden från HD, även om domarrösterna blev 3-2. Efter HD:s avgöranden är det dock många domare som anser att HD dömt så pass fel att de domarna dömer i enlighet med HD:s minoritet, vilket innebär att vissa domare avvisar åtal om den tilltalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser. Vad jag kunnat förstå har dock alla domare i norra Sverige valt att döma i enlighet med HD:s majoritet. Varför? Jag vet inte, men tycker att det är märkligt. Det finns dock en lång tradition att inte döma mot gällande praxis från HD. Det är nog svårt att frigöra sig från den praxisen. HD själva lär dock ändra sig om Europadomstolen beslutar att det enligt svensk rätt inte är tillåtet med åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg.
Efter HD:s avgöranden har många vänt sig till Europadomstolen. Nu 2012 är de första avgörandena nära i tid. Jag har fått beskedet av Europadomstolen att fyra fall kommer att prövas först. Inget av dessa ärenden är något av ”mina ärenden”. De fyra fallen kommer att ses som prejudicerande och ha betydelse för hur Europadomstolen kommer att döma i många andra ärenden. I sak kommer med all sannolikhet alla ärenden att dömas lika.
Om Sverige förlorar – vilket jag varit övertygad om hela tiden – kommer det öppnas möjligheter för många av de som tidigare åtalats och dömts för skattebrott - om samma handling också medfört skattetillägg – att få viss upprättelse. Antingen bör skatteilläggen betalas tillbaka av svenska staten eller så bör de som dömts till fängelse få skadestånd av den svenska staten för den tid de suttit inne för skattebrott.
Om Sverige förlorar pilotmålen kommer kanske inte alla som klagat till Europadomstolen att vinna sina ärenden. Det kan i vissa fall finnas formella hinder, så som att ett klagomål inte kommit in i rätt tid till Europadomstolen. Det kan även stupa på andra formella hinder, men att ha klagat försent är i Europadomstolen ett inte ovanligt hinder för att nå framgång.
De som klagat för sent eller som inte klagat alls kan dock sannolikt få nytta av kommande beslut från Europadomstolen, förutsatt att Sverige förlorar sakfrågan. Få nytta genom att begära resning. För det lär vara den vägen man måste gå för att nå framgång i Sverige. Staten – Sverige – lär inte på egen hand reda ut vilka som ska få upprättelse. Det är upp till den enskilde att bevaka sina egna intressen.
Jag vet att det pågår lagstiftningsarbete som innebär slutet för åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg. Jag gissar att den lagen träder i kraft omgående om Sverige förlorar i Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige förlorar i Europadomstolen. Varför? För att inget annat land vunnit angående denna fråga. Däremot har andra länder förlorat.
Skälet till att jag känner mig säker på den framtida utgången är således att jag inte kan tro att Sverige kommer att särbehandlas av Europadomstolen. Särskilt inte när våra grannar - Finland - redan förlorat i Europadomstolen.
Att tro något betyder dock inte alltid att man har rätt. I kväll tror jag – med full övertygelse - att Skellefteå AIK tar sig till SM-final i ishockey. För inte kan väl AIK vinna en match till?
Jag är dock mer övertygad om utgången i Europadomstolen än av hockeymatchen ifråga.
Glad Påsk
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen som avser frågan om det enligt svensk rätt är tillåtet med åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg. Med svensk rätt avser jag brott mot artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen.
Äre Europakonventionen svenska rätt? Ja! Europakonventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
HD har ansett att lagen inte hindrar åtal och straff för samma handling som medfört skattetillägg. Det i två avgöranden från den 31 mars 2010. HD var inte enig. Domarrösterna blev 3-2. I vanliga fall följer underinstanserna avgöranden från HD, även om domarrösterna blev 3-2. Efter HD:s avgöranden är det dock många domare som anser att HD dömt så pass fel att de domarna dömer i enlighet med HD:s minoritet, vilket innebär att vissa domare avvisar åtal om den tilltalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser. Vad jag kunnat förstå har dock alla domare i norra Sverige valt att döma i enlighet med HD:s majoritet. Varför? Jag vet inte, men tycker att det är märkligt. Det finns dock en lång tradition att inte döma mot gällande praxis från HD. Det är nog svårt att frigöra sig från den praxisen. HD själva lär dock ändra sig om Europadomstolen beslutar att det enligt svensk rätt inte är tillåtet med åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg.
Efter HD:s avgöranden har många vänt sig till Europadomstolen. Nu 2012 är de första avgörandena nära i tid. Jag har fått beskedet av Europadomstolen att fyra fall kommer att prövas först. Inget av dessa ärenden är något av ”mina ärenden”. De fyra fallen kommer att ses som prejudicerande och ha betydelse för hur Europadomstolen kommer att döma i många andra ärenden. I sak kommer med all sannolikhet alla ärenden att dömas lika.
Om Sverige förlorar – vilket jag varit övertygad om hela tiden – kommer det öppnas möjligheter för många av de som tidigare åtalats och dömts för skattebrott - om samma handling också medfört skattetillägg – att få viss upprättelse. Antingen bör skatteilläggen betalas tillbaka av svenska staten eller så bör de som dömts till fängelse få skadestånd av den svenska staten för den tid de suttit inne för skattebrott.
Om Sverige förlorar pilotmålen kommer kanske inte alla som klagat till Europadomstolen att vinna sina ärenden. Det kan i vissa fall finnas formella hinder, så som att ett klagomål inte kommit in i rätt tid till Europadomstolen. Det kan även stupa på andra formella hinder, men att ha klagat försent är i Europadomstolen ett inte ovanligt hinder för att nå framgång.
De som klagat för sent eller som inte klagat alls kan dock sannolikt få nytta av kommande beslut från Europadomstolen, förutsatt att Sverige förlorar sakfrågan. Få nytta genom att begära resning. För det lär vara den vägen man måste gå för att nå framgång i Sverige. Staten – Sverige – lär inte på egen hand reda ut vilka som ska få upprättelse. Det är upp till den enskilde att bevaka sina egna intressen.
Jag vet att det pågår lagstiftningsarbete som innebär slutet för åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg. Jag gissar att den lagen träder i kraft omgående om Sverige förlorar i Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige förlorar i Europadomstolen. Varför? För att inget annat land vunnit angående denna fråga. Däremot har andra länder förlorat.
Skälet till att jag känner mig säker på den framtida utgången är således att jag inte kan tro att Sverige kommer att särbehandlas av Europadomstolen. Särskilt inte när våra grannar - Finland - redan förlorat i Europadomstolen.
Att tro något betyder dock inte alltid att man har rätt. I kväll tror jag – med full övertygelse - att Skellefteå AIK tar sig till SM-final i ishockey. För inte kan väl AIK vinna en match till?
Jag är dock mer övertygad om utgången i Europadomstolen än av hockeymatchen ifråga.
Glad Påsk
fredag 23 mars 2012
Snart får vi svaret från Europadomstolen
Frågan om det svenska skattetillägget är förenligt med Europakonventionen kommer snart att få sitt svar.
Vad som ska prövas och varför det ska prövas har jag skrivit om tidigare, men kan i korthet sammanfattas på följande sätt.
Skattetillägg utan annan påföljd är tillåtet enligt såväl svensk rätt som Europakonventionen. Så skattetillägg lär skattebetalarna få leva med även i framtiden. Europakonventionen är en del av den svenska rätten och har så varit sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan följde vi ändå Europakonventionen, men utan att den var en direkt del av den svenska rätten.
Att skattetillägg i kombination med åtal och straff (exempelvis fängelse) är tillåtet enligt svensk rätt ansåg HD i två avgöranden från den 31 mars 2010. Av intresse är att HD inte var eniga i sina avgöranden. Tre domare ansåg det vara tillåtet. Två domare ansåg det motsatta,
d v s att det inte var tillåtet. Hur man kan vara oeniga kring den frågan? Juridiken är allt annat än enkel. Det är inte första och inte sista gången domare kommer ha olika uppfattningar i en och samma fråga.
I vanliga fall följer alltid underinstanserna avgöranden från HD. Det gäller även i de fall HD inte är eniga i en viss fråga. Då följer underinstanserna alltid majoritetens uppfattning, med ett undantag (såvitt jag vet) Den enda gång det mig veterligen hänt att underinstanser inte följt HD:s majoritet är efter HD:s avgöranden 31 mars 2010. Vissa domare anser att majoriteten i HD dömt så pass fel att de domarna dömer vad de anser vara rätt d v s de tillåter inte skatte-tillägg och åtal för en och samma handling. Vad som är rätt kommer vi få svar på snart. Inom mycket kort tid förväntas nämligen Europadomstolen avgöra frågan om det i Sverige är tillåtet med skattetillägg och åtal (och därmed straff) för en och samma gärning.
Jag har haft anledning att studera denna fråga mycket ingående eftersom jag själv är ombud i tre mål i Europadomstolen som avser denna fråga. Det jag vet är att Europadomstolen ansett att skattetillägg och åtal och straff för samma handling som föranlett skattetillägg inte är tillåtet i flera andra länder. Jag tror inte att Europadomstolen kommer se annorlunda på det svenska skattetillägget. Och det skulle innebära att kommande beslut från Europadomstolen medför slutet för det svenska skattetillägget i kombination med åtal och straff för den handling som medfört påförande av skattetillägg.
Slutet är sannolikt regeringen redan beredda på. Det pågår redan lagstiftningsarbete för att anpassa det svenska skattetillägget till de krav som ställts av Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige ska förlora de pågående processerna i Europadomstolen, men säker på utgången bör ingen vara.
Förändringen förväntas bli ett system där det antingen blir skattetillägg eller anmälan från Skatteverket till åklagare om brott. Det lär inte finnas kvar skattetillägg och åtal och straff för en och samma handling.
Om lagen ändå ska ändras kan man fråga sig vad avgörandena från Europadomstolen har för betydelse. Betydelsen är att regeringen redan nu avser att ändra på vår lagstiftning. Det i sig är av största vikt.
För de som redan drabbats av såväl skattetillägg som åtal och straff för en och samma handling innebär det dessutom möjlighet till upprättelse. Den processen lär ske i två steg.
Det första steget är att söka resning för att få antingen skattetillägget eller straffet undanröjt.Det lär ”bara” vara en av påföljderna som går att få undanröjt.
Om skattetillägget undanröjs innebär det återbetalning av det skatteillägg den skattskyldige erlagt.
Om straffet undanröjs betyder det att straffet inte behöver gå i verkställighet. Många straff är dock redan verkställda. Om exempelvis ett fängelsestraff om 1 år redan är verkställt går det inte att ge tillbaka den tiden till den som suttit oskyldigt dömd. Då blir det i stället fråga om att ge skadestånd till den som suttit oskyldigt dömd. Böter är dock ett straff som går att återställa.
Är då inte det svenska skattetillägg också ett straff? Det är det enligt avgöranden i Europa-domstolen mot Sverige 2002. Men i texten ovan använder jag inte termen straff för skattetillägg. Det skulle enbart förvirra.
Varför förbjöd inte Europadomstolen skattetillägg och åtal och straff för den handling som medfört skattetillägg redan 2002? Som jag ser finns det två förklaringar. Den ena var att 2002 åberopade ingen av de klaganden rätt artikel i Europakonventionen. Jag tror att de klagandens ombud då inte hade insikt i hela Europakonventionen. De klagande själva visste nog inget alls om Europakonventionen, annat än att den konventionen existerade. Den andra är att det är meningen att tolkningen av Europakonventionen ska få ändras med tiden.
Samhällsutvecklingen skall i vissa avseenden vara av betydelse för hur Europakonventionen ska tolkas. Det är viktigt att ha i åtanke.
Jag kan inte påstå att jag ofta läst att samhällsutvecklingen haft betydelse för hur en viss lag skall tolkas, men jag vet att HD lagt in det kriteriet vid bedömningen av hur till exempel lagen om samäganderätt ska tolkas. Lagen om samäganderätt är från 1904! Därför har HD ansett att lagen måste tolkas utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Inte hur samhället såg ut i början av 1900-talet. Ganska klokt tänkt, tycker jag. Om HD inte gjort den bedömningen hade vi behövt en ny samäganderättslag. Nu går det leva vidare med en lag från 1904.
Som du nog förstås avser jag att återkomma till detta ämne minst en gång. Nästa gång sannolikt efter det första avgörandet mot Sverige i Europadomstolen. Om det går som jag förväntar mig kommer jag redogöra för hur det framöver går för de som söker upprättelse.
För det är i så fall inte bara något jag passivt kommer att följa utan ett arbete jag mycket aktivt kommer att delta i.
Du kanske undrar när snart är? Jag har ryktesvägen hört att snart ska vara vilken dag som helst - så därför denna blogg - men rykten kan ju vara felaktiga. Det besked jag själv fått från Europadomstolen är att avgörande i ett av mina ärenden lär komma under detta år. Detta på fråga direkt till Europadomstolen. Så det beskedet är inget rykte.
Vad som ska prövas och varför det ska prövas har jag skrivit om tidigare, men kan i korthet sammanfattas på följande sätt.
Skattetillägg utan annan påföljd är tillåtet enligt såväl svensk rätt som Europakonventionen. Så skattetillägg lär skattebetalarna få leva med även i framtiden. Europakonventionen är en del av den svenska rätten och har så varit sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan följde vi ändå Europakonventionen, men utan att den var en direkt del av den svenska rätten.
Att skattetillägg i kombination med åtal och straff (exempelvis fängelse) är tillåtet enligt svensk rätt ansåg HD i två avgöranden från den 31 mars 2010. Av intresse är att HD inte var eniga i sina avgöranden. Tre domare ansåg det vara tillåtet. Två domare ansåg det motsatta,
d v s att det inte var tillåtet. Hur man kan vara oeniga kring den frågan? Juridiken är allt annat än enkel. Det är inte första och inte sista gången domare kommer ha olika uppfattningar i en och samma fråga.
I vanliga fall följer alltid underinstanserna avgöranden från HD. Det gäller även i de fall HD inte är eniga i en viss fråga. Då följer underinstanserna alltid majoritetens uppfattning, med ett undantag (såvitt jag vet) Den enda gång det mig veterligen hänt att underinstanser inte följt HD:s majoritet är efter HD:s avgöranden 31 mars 2010. Vissa domare anser att majoriteten i HD dömt så pass fel att de domarna dömer vad de anser vara rätt d v s de tillåter inte skatte-tillägg och åtal för en och samma handling. Vad som är rätt kommer vi få svar på snart. Inom mycket kort tid förväntas nämligen Europadomstolen avgöra frågan om det i Sverige är tillåtet med skattetillägg och åtal (och därmed straff) för en och samma gärning.
Jag har haft anledning att studera denna fråga mycket ingående eftersom jag själv är ombud i tre mål i Europadomstolen som avser denna fråga. Det jag vet är att Europadomstolen ansett att skattetillägg och åtal och straff för samma handling som föranlett skattetillägg inte är tillåtet i flera andra länder. Jag tror inte att Europadomstolen kommer se annorlunda på det svenska skattetillägget. Och det skulle innebära att kommande beslut från Europadomstolen medför slutet för det svenska skattetillägget i kombination med åtal och straff för den handling som medfört påförande av skattetillägg.
Slutet är sannolikt regeringen redan beredda på. Det pågår redan lagstiftningsarbete för att anpassa det svenska skattetillägget till de krav som ställts av Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige ska förlora de pågående processerna i Europadomstolen, men säker på utgången bör ingen vara.
Förändringen förväntas bli ett system där det antingen blir skattetillägg eller anmälan från Skatteverket till åklagare om brott. Det lär inte finnas kvar skattetillägg och åtal och straff för en och samma handling.
Om lagen ändå ska ändras kan man fråga sig vad avgörandena från Europadomstolen har för betydelse. Betydelsen är att regeringen redan nu avser att ändra på vår lagstiftning. Det i sig är av största vikt.
För de som redan drabbats av såväl skattetillägg som åtal och straff för en och samma handling innebär det dessutom möjlighet till upprättelse. Den processen lär ske i två steg.
Det första steget är att söka resning för att få antingen skattetillägget eller straffet undanröjt.Det lär ”bara” vara en av påföljderna som går att få undanröjt.
Om skattetillägget undanröjs innebär det återbetalning av det skatteillägg den skattskyldige erlagt.
Om straffet undanröjs betyder det att straffet inte behöver gå i verkställighet. Många straff är dock redan verkställda. Om exempelvis ett fängelsestraff om 1 år redan är verkställt går det inte att ge tillbaka den tiden till den som suttit oskyldigt dömd. Då blir det i stället fråga om att ge skadestånd till den som suttit oskyldigt dömd. Böter är dock ett straff som går att återställa.
Är då inte det svenska skattetillägg också ett straff? Det är det enligt avgöranden i Europa-domstolen mot Sverige 2002. Men i texten ovan använder jag inte termen straff för skattetillägg. Det skulle enbart förvirra.
Varför förbjöd inte Europadomstolen skattetillägg och åtal och straff för den handling som medfört skattetillägg redan 2002? Som jag ser finns det två förklaringar. Den ena var att 2002 åberopade ingen av de klaganden rätt artikel i Europakonventionen. Jag tror att de klagandens ombud då inte hade insikt i hela Europakonventionen. De klagande själva visste nog inget alls om Europakonventionen, annat än att den konventionen existerade. Den andra är att det är meningen att tolkningen av Europakonventionen ska få ändras med tiden.
Samhällsutvecklingen skall i vissa avseenden vara av betydelse för hur Europakonventionen ska tolkas. Det är viktigt att ha i åtanke.
Jag kan inte påstå att jag ofta läst att samhällsutvecklingen haft betydelse för hur en viss lag skall tolkas, men jag vet att HD lagt in det kriteriet vid bedömningen av hur till exempel lagen om samäganderätt ska tolkas. Lagen om samäganderätt är från 1904! Därför har HD ansett att lagen måste tolkas utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Inte hur samhället såg ut i början av 1900-talet. Ganska klokt tänkt, tycker jag. Om HD inte gjort den bedömningen hade vi behövt en ny samäganderättslag. Nu går det leva vidare med en lag från 1904.
Som du nog förstås avser jag att återkomma till detta ämne minst en gång. Nästa gång sannolikt efter det första avgörandet mot Sverige i Europadomstolen. Om det går som jag förväntar mig kommer jag redogöra för hur det framöver går för de som söker upprättelse.
För det är i så fall inte bara något jag passivt kommer att följa utan ett arbete jag mycket aktivt kommer att delta i.
Du kanske undrar när snart är? Jag har ryktesvägen hört att snart ska vara vilken dag som helst - så därför denna blogg - men rykten kan ju vara felaktiga. Det besked jag själv fått från Europadomstolen är att avgörande i ett av mina ärenden lär komma under detta år. Detta på fråga direkt till Europadomstolen. Så det beskedet är inget rykte.
torsdag 2 februari 2012
Något om mobbningsmål i praktiken och ett stort beröm till Sorsele kommun
Jag är ombud i flera så kallade mobbningsmål runt om i landet. Talan är riktad mot de som är ansvariga för våra skolor, vilket ofta är kommuner (kommunala skolor) eller stiftelser (privata skolor).
Talan riktas aldrig mot den eller de barn eller de ungdomar som mobbat.
De som ansvarar för skolan har ett juridiskt ansvar för att barn inte mobbas i skolan. Det är ett stort och viktigt ansvar som vilar på kommuner och olika privata skolor. Alla som gått i skolan vet dock att mobbning förekommit tidigare och att det förekommer än i dag. Att få slut på mobbningen är en fråga som tidigare inte prioriterats, men som idag i vart fall är en fråga som många kommuner och privata skolor på allvar försöker komma till rätta med. Skolinspektionen gör också ett bra jobb, men de hinner inte hjälpa alla barn som mobbats.
Som ombud för barn och ungdomar och indirekt även deras föräldrar för jag talan mot vissa kommuner och just nu även en privat skola. Jag ska nedan redogöra något för min erfarenhet från några av dessa mål.
Det vanliga är att kommunen - eller privata skolan – bestrider barnets eller ungdomens talan med påstående om att mobbning inte förekommit d v s att barnen eller ungdomarna som påstår detta skulle ljuga. Kommunen eller stiftelsen kan medge att det funnits konflikter, men menar att dessa konflikter barn emellan inte är mobbning, utan enbart ”vanliga konflikter” som skolan och dess personal inte har ansvar att förhindra eller lägga sig i.
Jag vill dock framhålla att i ett mål där jag varit ombud medgav skolan att den unge under lång tid blivit mobbad. Jag vill ge stort beröm till den skolan och inte minst den kommunen att de medgav att mobbning förekommit. Så därför ett stort tack till Sorsele kommun. Kommunen var helt ärlig och öppenhjärtlig i sitt svaromål. Sådan ärlighet förvånar, men borde vara det vanliga. Kommunen ville dock, innan stämningsansökan gavs in, endast betala ett symboliskt skadestånd till den före detta elev som jag företrädde. Därför blev det en process i domstol. När tingsrätten (Lycksele tingsrätt) höll förberedande förhandling i målet alldeles nyligen, nåddes en förlikning i målet, vilket innebar att kommunen och den f d eleven kom överens bland annat tack vare god handledning av tingsrätten. Den f d eleven fick ett betydande skadestånd och således ekonomisk upprättelse för den svåra mobbning han fått utstå under många skolår. Någon annan form av upprättelse än ekonomiskt skadestånd är svår att få i efterhand
Att mobbningen fick fortgå så länge tror jag beror på att lärarna i skolan inte hade utbildning i hur de ska hantera mobbning. Lärare kan skolundervisning, men de borde också vara väl utbildade i att hantera mobbning. Jag gissar att det är en fråga Sorsele kommun kommer att ta tag i och förhoppningsvis många andra skolor.
Jag var nyligen i Göteborg (Göteborgs tingsrätt) där jag är ombud i fyra mål angående mobbning. De f d elever och ungdomar jag företräder har gått ut skolan och de kan alla tala för sin sak. De har gått i en och samma skola, men under olika perioder och aldrig i samma klass. Det ”enda” de har gemensamt är att de alla fått utstå svår mobbning. Hur jag kan veta det? De mår inte bra när de berättar om sin skolgång och tårarna kommer då och då när de berättar sina versioner om skoltiden. Så antingen talar de sanning eller så har de alla en framtida karriär som skådespelare i Hollywood. Deras berättelser styrks också av deras föräldrar och inte minst av många vittnen, men klienternas egna utsagor kan man inte annat än tro på.
Det lär bli så många vittnen i målen i Göteborg att rättegångarna kan komma att pågå upp emot en månad. Det är på väg att bli de mest omfattande mobbningsmålen i svensk rättshistoria. En del som ska vittna är f d elever som var vänner till de mobbade. Andra som ska vittna är f d elever som mobbade mina klienter. Det kommer även att höras föräldrar till de mobbade och skolpersonal som vittnen. Även andra föräldrar, som inte berörs av de olika målen, men som tagit sina barn från skolan för att även deras barn utsatts för svåra kränkningar, kommer att höras.
Privatskolan i Göteborg – som är en stiftelse – har en taktik i målen som påminner om hur erfarna bovar brukar uppträda. Privatskolan förnekar att mobbning förekommit på samma sätt som erfarna bovar brukar förneka brott. Privatskolan påstår i stället att det förekommit konflikter och att det inte är privatskolans ansvar. Det är skolans rektor som påstår detta för att slippa erkänna att det har varit fråga om mobbing.
Privatskolan har dock även gjort gällande att om mobbning förekommit har privatskolan tagit tag i det problemet och alltid stoppat mobbningen i tid och på rätt sätt. Hur privatskolan kan påstå att mobbning inte förekommit och samtidigt påstå att de i andra hand vidtagit åtgärder mot den mobbning som förekommit är inte att ta målen seriöst och att inte bemöta f d elever på ett ärligt sätt. Som du förstår anser jag att privatskolan inte tar sitt ansvar och använder sig av en taktik som jag anser vara oseriös, d v s på helt motsatt sätt än Sorsele kommun uppträdde.
Jag har själv – då och då – haft invändningar i första hand, andra hand, tredje han o s v. Ibland har det blivit så många händer att det nog gått till överdrift, men jag vill om mig själv tro att jag aldrig skulle göra så mot barn och ungdomar.
Hur barn och ungdomar kan ha råd att processa? Det kan de om föräldrarna har en vanlig hemförsäkring. Då kan barnen och ungdomarna erhålla rättsskydd.
Vad krävs för att barnen och ungdomarna ska vinna mål mot kommuner och privata skolor? Det första är att barnen blivit utsatt för mobbning eller liknande kränkningar. Det i sig räcker inte. Det måste även vara så att skolan – indirekt kommunen eller privatskolan – inte vidtagit det som kallas för adekvata åtgärder för att förhindra mobbningen. Första gången mobbning sker kan det vara en så enkel åtgärd som att prata allvar med mobbarna. Fortsätter mobbningen måste dock åtgärderna trappas upp och det mot mobbarna och inte mot de som mobbas. Många gånger skuldbeläggs de som mobbas av skolan och på så sätt ger skolan bränsle till att mobbningen fortsätter i ännu grövre omfattning. Det är vanligt att kommuner eller privatskolor försöker ursäkta mobbningen med att de som mobbas av en eller annan anledning får skylla sig själva. På så sätt gör skolor de som mobbas inte till offer utan till personer som bär skuld för att de mobbas.
Om målen i Göteborg kan jag berätta att de spänner över en lång tid och att det därför är olika lagar som gäller för olika perioder. För inte så många år sedan fanns ingen bra lagstiftning om ansvar för mobbning i våra skolor. Ansvaret kom genom domstolspraxis. Denna praxis har numera fått lagstöd i vår nya skollag. I den nya skolagen har ansvaret för att stoppa all mobbning fått en framskjuten placering. Jag vill dock påstå att det ansvaret redan fanns genom praxis från Högsta Domstolen, men det är mycket bra att praxis omvandlats till lagstiftning. Det har stärkt barnens rätt i samhället. Våra barn har rätt till en mobbningsfri arbetsplats. För skolan är barnens arbetsplats.
I mobbningsmål gäller omvänd bevisbörda. Det betyder att det är upp till skolan att bevisa att mobbning inte förekommit eller att skolan vidtagit rätt åtgärder mot mobbningen. Detta för att kommunen eller privatskolan skall undgå skadeståndansvar. Den omvända bevisbördan har framförallt betydelse för barns rätt att kunna processa. För ungdomar från 15 år och uppåt – som kan höras i domstolen under ed – går det att bevisa vad som hänt. Bara i undantagsfall får den som är under 15 år höras i domstol och det brukar inte tillåtas om barnet kan ta skada av att höras, vilket nog lätt kan vara fallet i något så svårt som att tala om sin egen utsatthet av att bli mobbad. Det betyder att för barn under 15 år blir ofta föräldrarna barnens vittnen. De får i domstolen berätta om sina egna barns utsatthet.
Målen i Göteborg kanske inte kommer att prövas i sak. Det kan bli förlikning. Privatskolan har en ansvarsförsäkring och den borde gå att ta i anspråk för att betala skadestånd.
En ansvarförsäkring går dock bara att ta i anspråk om fel begåtts av skolan (stiftelsen indirekt) och det måste i så fall stiftelsen erkänna för sitt försäkringsbolag.
Ansvarsförsäkringen har den nackdelen att man måste leta upp en syndabock. Det är inte alltid någon som vill vara syndabock och i en skola blir det lätt att skylla på skolans rektor eller klassföreståndaren. Skulden ligger dock lika sannolikt på styrelsen för skolan som har det yttersta ansvaret för att skolan fungerar, men styrelsen har nog inte alltid insyn i en vanlig dag i skolan. Styrelsen befinner sig inte sällan långt från ”hetluften”.
Jag tror att mobbningen i skolan kan vara ett problem som kommer att minska i framtiden. För att så ska ske måste dock den lagstiftning vi har idag fungera i praktiken genom att barn som utsätts för mobbning utan att skolan vidtagit adekvata åtgärder får skadestånd. För genom att tvingas betala skadestånd kommer skolorna, kommunerna och privatskolorna inse att det är bättre att lägga pengarna på förebyggande åtgärder mot mobbning än att behöva betala skadestånd för mobbning.
Till slut några ord om en modig pojke – som idag är 11 år. För några år sedan blev pojkens mamma uppringd av klassföreståndaren som berättade följande.
Pojken hade begärt ett enskilt samtal med klassföreståndaren ”mellan fyra ögon”. Klassföreståndaren tyckte att pojken kunde ta upp fråga direkt men pojken vidhöll att han ville tala enskilt med läraren och så blev fallet. Pojken berättade att två elever var utsatta för mobbning och undrade om inte det var ett problem för fröken att omgående ta tag i. Fröken sa att det självklart var hennes problem och hon tog tag i problemet. Fröken fick mobbningen att upphöra.
Skälet till att fröken ringde till pojkens mamma var för var att berömma pojken för att han uppmärksammat henne på mobbningen.
Mamman berättade för sin son om samtalet med fröken och undrade varför sonen inte sagt något till henne. Svaret var enkelt. ”Jag ville inte oroa dig mamma. Och nu har det ju ordnat sig.”
Det kan dock inte begäras av barn att de gör något mot mobbning. Det är alltid de vuxnas ansvar att göra något. Eller hur?
Talan riktas aldrig mot den eller de barn eller de ungdomar som mobbat.
De som ansvarar för skolan har ett juridiskt ansvar för att barn inte mobbas i skolan. Det är ett stort och viktigt ansvar som vilar på kommuner och olika privata skolor. Alla som gått i skolan vet dock att mobbning förekommit tidigare och att det förekommer än i dag. Att få slut på mobbningen är en fråga som tidigare inte prioriterats, men som idag i vart fall är en fråga som många kommuner och privata skolor på allvar försöker komma till rätta med. Skolinspektionen gör också ett bra jobb, men de hinner inte hjälpa alla barn som mobbats.
Som ombud för barn och ungdomar och indirekt även deras föräldrar för jag talan mot vissa kommuner och just nu även en privat skola. Jag ska nedan redogöra något för min erfarenhet från några av dessa mål.
Det vanliga är att kommunen - eller privata skolan – bestrider barnets eller ungdomens talan med påstående om att mobbning inte förekommit d v s att barnen eller ungdomarna som påstår detta skulle ljuga. Kommunen eller stiftelsen kan medge att det funnits konflikter, men menar att dessa konflikter barn emellan inte är mobbning, utan enbart ”vanliga konflikter” som skolan och dess personal inte har ansvar att förhindra eller lägga sig i.
Jag vill dock framhålla att i ett mål där jag varit ombud medgav skolan att den unge under lång tid blivit mobbad. Jag vill ge stort beröm till den skolan och inte minst den kommunen att de medgav att mobbning förekommit. Så därför ett stort tack till Sorsele kommun. Kommunen var helt ärlig och öppenhjärtlig i sitt svaromål. Sådan ärlighet förvånar, men borde vara det vanliga. Kommunen ville dock, innan stämningsansökan gavs in, endast betala ett symboliskt skadestånd till den före detta elev som jag företrädde. Därför blev det en process i domstol. När tingsrätten (Lycksele tingsrätt) höll förberedande förhandling i målet alldeles nyligen, nåddes en förlikning i målet, vilket innebar att kommunen och den f d eleven kom överens bland annat tack vare god handledning av tingsrätten. Den f d eleven fick ett betydande skadestånd och således ekonomisk upprättelse för den svåra mobbning han fått utstå under många skolår. Någon annan form av upprättelse än ekonomiskt skadestånd är svår att få i efterhand
Att mobbningen fick fortgå så länge tror jag beror på att lärarna i skolan inte hade utbildning i hur de ska hantera mobbning. Lärare kan skolundervisning, men de borde också vara väl utbildade i att hantera mobbning. Jag gissar att det är en fråga Sorsele kommun kommer att ta tag i och förhoppningsvis många andra skolor.
Jag var nyligen i Göteborg (Göteborgs tingsrätt) där jag är ombud i fyra mål angående mobbning. De f d elever och ungdomar jag företräder har gått ut skolan och de kan alla tala för sin sak. De har gått i en och samma skola, men under olika perioder och aldrig i samma klass. Det ”enda” de har gemensamt är att de alla fått utstå svår mobbning. Hur jag kan veta det? De mår inte bra när de berättar om sin skolgång och tårarna kommer då och då när de berättar sina versioner om skoltiden. Så antingen talar de sanning eller så har de alla en framtida karriär som skådespelare i Hollywood. Deras berättelser styrks också av deras föräldrar och inte minst av många vittnen, men klienternas egna utsagor kan man inte annat än tro på.
Det lär bli så många vittnen i målen i Göteborg att rättegångarna kan komma att pågå upp emot en månad. Det är på väg att bli de mest omfattande mobbningsmålen i svensk rättshistoria. En del som ska vittna är f d elever som var vänner till de mobbade. Andra som ska vittna är f d elever som mobbade mina klienter. Det kommer även att höras föräldrar till de mobbade och skolpersonal som vittnen. Även andra föräldrar, som inte berörs av de olika målen, men som tagit sina barn från skolan för att även deras barn utsatts för svåra kränkningar, kommer att höras.
Privatskolan i Göteborg – som är en stiftelse – har en taktik i målen som påminner om hur erfarna bovar brukar uppträda. Privatskolan förnekar att mobbning förekommit på samma sätt som erfarna bovar brukar förneka brott. Privatskolan påstår i stället att det förekommit konflikter och att det inte är privatskolans ansvar. Det är skolans rektor som påstår detta för att slippa erkänna att det har varit fråga om mobbing.
Privatskolan har dock även gjort gällande att om mobbning förekommit har privatskolan tagit tag i det problemet och alltid stoppat mobbningen i tid och på rätt sätt. Hur privatskolan kan påstå att mobbning inte förekommit och samtidigt påstå att de i andra hand vidtagit åtgärder mot den mobbning som förekommit är inte att ta målen seriöst och att inte bemöta f d elever på ett ärligt sätt. Som du förstår anser jag att privatskolan inte tar sitt ansvar och använder sig av en taktik som jag anser vara oseriös, d v s på helt motsatt sätt än Sorsele kommun uppträdde.
Jag har själv – då och då – haft invändningar i första hand, andra hand, tredje han o s v. Ibland har det blivit så många händer att det nog gått till överdrift, men jag vill om mig själv tro att jag aldrig skulle göra så mot barn och ungdomar.
Hur barn och ungdomar kan ha råd att processa? Det kan de om föräldrarna har en vanlig hemförsäkring. Då kan barnen och ungdomarna erhålla rättsskydd.
Vad krävs för att barnen och ungdomarna ska vinna mål mot kommuner och privata skolor? Det första är att barnen blivit utsatt för mobbning eller liknande kränkningar. Det i sig räcker inte. Det måste även vara så att skolan – indirekt kommunen eller privatskolan – inte vidtagit det som kallas för adekvata åtgärder för att förhindra mobbningen. Första gången mobbning sker kan det vara en så enkel åtgärd som att prata allvar med mobbarna. Fortsätter mobbningen måste dock åtgärderna trappas upp och det mot mobbarna och inte mot de som mobbas. Många gånger skuldbeläggs de som mobbas av skolan och på så sätt ger skolan bränsle till att mobbningen fortsätter i ännu grövre omfattning. Det är vanligt att kommuner eller privatskolor försöker ursäkta mobbningen med att de som mobbas av en eller annan anledning får skylla sig själva. På så sätt gör skolor de som mobbas inte till offer utan till personer som bär skuld för att de mobbas.
Om målen i Göteborg kan jag berätta att de spänner över en lång tid och att det därför är olika lagar som gäller för olika perioder. För inte så många år sedan fanns ingen bra lagstiftning om ansvar för mobbning i våra skolor. Ansvaret kom genom domstolspraxis. Denna praxis har numera fått lagstöd i vår nya skollag. I den nya skolagen har ansvaret för att stoppa all mobbning fått en framskjuten placering. Jag vill dock påstå att det ansvaret redan fanns genom praxis från Högsta Domstolen, men det är mycket bra att praxis omvandlats till lagstiftning. Det har stärkt barnens rätt i samhället. Våra barn har rätt till en mobbningsfri arbetsplats. För skolan är barnens arbetsplats.
I mobbningsmål gäller omvänd bevisbörda. Det betyder att det är upp till skolan att bevisa att mobbning inte förekommit eller att skolan vidtagit rätt åtgärder mot mobbningen. Detta för att kommunen eller privatskolan skall undgå skadeståndansvar. Den omvända bevisbördan har framförallt betydelse för barns rätt att kunna processa. För ungdomar från 15 år och uppåt – som kan höras i domstolen under ed – går det att bevisa vad som hänt. Bara i undantagsfall får den som är under 15 år höras i domstol och det brukar inte tillåtas om barnet kan ta skada av att höras, vilket nog lätt kan vara fallet i något så svårt som att tala om sin egen utsatthet av att bli mobbad. Det betyder att för barn under 15 år blir ofta föräldrarna barnens vittnen. De får i domstolen berätta om sina egna barns utsatthet.
Målen i Göteborg kanske inte kommer att prövas i sak. Det kan bli förlikning. Privatskolan har en ansvarsförsäkring och den borde gå att ta i anspråk för att betala skadestånd.
En ansvarförsäkring går dock bara att ta i anspråk om fel begåtts av skolan (stiftelsen indirekt) och det måste i så fall stiftelsen erkänna för sitt försäkringsbolag.
Ansvarsförsäkringen har den nackdelen att man måste leta upp en syndabock. Det är inte alltid någon som vill vara syndabock och i en skola blir det lätt att skylla på skolans rektor eller klassföreståndaren. Skulden ligger dock lika sannolikt på styrelsen för skolan som har det yttersta ansvaret för att skolan fungerar, men styrelsen har nog inte alltid insyn i en vanlig dag i skolan. Styrelsen befinner sig inte sällan långt från ”hetluften”.
Jag tror att mobbningen i skolan kan vara ett problem som kommer att minska i framtiden. För att så ska ske måste dock den lagstiftning vi har idag fungera i praktiken genom att barn som utsätts för mobbning utan att skolan vidtagit adekvata åtgärder får skadestånd. För genom att tvingas betala skadestånd kommer skolorna, kommunerna och privatskolorna inse att det är bättre att lägga pengarna på förebyggande åtgärder mot mobbning än att behöva betala skadestånd för mobbning.
Till slut några ord om en modig pojke – som idag är 11 år. För några år sedan blev pojkens mamma uppringd av klassföreståndaren som berättade följande.
Pojken hade begärt ett enskilt samtal med klassföreståndaren ”mellan fyra ögon”. Klassföreståndaren tyckte att pojken kunde ta upp fråga direkt men pojken vidhöll att han ville tala enskilt med läraren och så blev fallet. Pojken berättade att två elever var utsatta för mobbning och undrade om inte det var ett problem för fröken att omgående ta tag i. Fröken sa att det självklart var hennes problem och hon tog tag i problemet. Fröken fick mobbningen att upphöra.
Skälet till att fröken ringde till pojkens mamma var för var att berömma pojken för att han uppmärksammat henne på mobbningen.
Mamman berättade för sin son om samtalet med fröken och undrade varför sonen inte sagt något till henne. Svaret var enkelt. ”Jag ville inte oroa dig mamma. Och nu har det ju ordnat sig.”
Det kan dock inte begäras av barn att de gör något mot mobbning. Det är alltid de vuxnas ansvar att göra något. Eller hur?
onsdag 11 januari 2012
Behovet av fler häkten – eller häktesliknande platser - i Norrland, är akut
Jag blev uppringd av en reporter på TV4 Västerbotten och vi kom efter ett tag in på frågan om våra häkten. Det finns i Sverige 27 häkten. I snitt sitter cirka 1 800 personer häktade per dag.
Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.
Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.
Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.
I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.
Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.
Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.
För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.
Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.
Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.
I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.
Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.
Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.
Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.
Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.
De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.
Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.
Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.
T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.
Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.
Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.
Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.
Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.
Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.
Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.
I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.
Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.
Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.
För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.
Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.
Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.
I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.
Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.
Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.
Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.
Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.
De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.
Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.
Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.
T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.
Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.
Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.
Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.
tisdag 27 december 2011
Styrelseledamots ansvar för aktiebolagets förpliktelser – HD kommer att pröva frågan
Jag skrev för ungefär ett år sedan en blogg jag gav rubriken ”Prisjägare – en fara för många företagare vid konkurs.” Jag lovade att återkomma till ämnet eftersom jag hade klagat i ett sådant mål till Högsta Domstolen (HD). Att klaga till HD innebär inte att HD tar upp målet.
Först måste prövningstillstånd meddelas av HD och det meddelas endast om målet är av intresse för rättstillämpningen i landet. Det är således mycket ovanligt att HD tar upp ett överklagande till prövning.
Den 21 december fick mina klienter ett glatt besked. HD kommer att ta upp målet till prövning. Målet kommer att vara av framtida betydelse för många som sitter i en styrelse i dag och i framtiden. Utgången i målet handlar nämligen om styrelsens ansvar för bolagets förpliktelser.
Om bolaget har tillgångar behöver förstås styrelsen inte oroa sig. Då kan ju bolaget betala sina skulder. Det är när bolaget varit, är eller blir på obestånd det kan uppkomma problem.
Många som sitter i en styrelse för ett aktiebolag tror att det är riskfritt. De tror att de inte kan bli personligen ansvarig för bolagets skulder. Inte ens vid en konkurs. Styrelsemedlemmar brukar dock vara rädda för skatteskulder. Skatt är en fråga för sig. Vad denna blogg avser är övriga skulder som kan finnas i ett bolag. Skatter är en fråga jag avser att återkomma till vid något annat tillfälle.
Det personliga ansvaret för skulder återfinner man i aktiebolagslagen. Nuvarande bestämmelser återfinner man i 25 kapitlet nya aktiebolagslagen (2005:551). Tidigare återfanns motsvarande bestämmelser i 13 kapitlet gamla aktiebolagslagen (1975:1385).
Hur ansvaret ser ut idag
Jag ska beskriva problematiken så enkelt som möjligt.
När styrelsen har skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolaget revisorer granska en kontroll-balansräkning.
”Genast” betyder inte genast utan det finns viss tid för styrelsen att vidta annan åtgärd. ”Genast” betyder ofta en tid om en till två månader. Innan ”genast” inträder kan styrelsen i stället för att upprätta en kontrollbalansräkning freda sig genom att det egna kapitalet hämtat sig till en nivå över den kritiska gränsen. Så kan ske genom att bolaget fakturerar kunder och får in intäkter som innebär att det egna kapitalet hämtar sig. Det kan ligga i kunders intressen att betala snabbt så att bolaget hämtar sig. Så kan även ske genom att bolagets ägare tillskjuter kapital. Styrelsen kan och bör kontakta ägaren eller ägarna (såvida de inte sitter i styrelsen) och förklara att det behövs ett tillskott omgående eller i vart fall innan ”genast” inträder enligt aktiebolagslagen.
Återhämtningen måste ske innan den tidpunkt en kontrollbalansräkning skulle vara upprättad. Annars är huvudregeln att det blir personligt betalningsansvar. Ansvar gäller dock inte för den eller de styrelseledamöter som kan bevisa att de inte varit försumliga. Bevisbördan för detta ligger således på styrelseledamöterna.
Det problem som föreligger i praktiken är att ett bolag ofta byter styrelsemedlemmar. Det måste ske byte i bolag med tiden. Av de som satt i styrelsen för exempelvis 10 år sedan kanske ingen finns kvar idag. Det är till stor del denna problematik som målet i HD avser. Frågan är bland annat om ny styrelsemedlem ”ärver” tidigare styrelsemedlemmars ansvar.
Målet i HD (alla detaljer stämmer inte exakt med målet i HD)
I bolaget finns bara två styrelsemedlemmar och de kom in i styrelsen som nya medlemmar efter att alla tidigare medlemmar slutat. Den ena i styrelsen är också ägare av bolaget. Den andra är således ”endast” styrelsemedlem.
Den nya ägaren (som också är ny styrelsemedlem) får veta att mer än hälften av aktiekapitalet är förbrukat när han köper bolaget, varför han samma dag eller möjligen några dagar senare tillför bolaget kapital så att dels hela aktiekapitalet blir återställt dels så att det finns ganska bra med medel i kassan. Den andra nya styrelsemedlemmen kontrollerar bolagets räkenskaper när han blir medlen någon vecka senare och då är allt kapital intakt.
Bolaget drivs viss tid, men på grund av att dåliga tider förlorar bolaget kunder. Bolaget gör därför kundförluster, men har å sin sida leverantörsskulder. När bolaget förbrukat mer än hälften av sitt aktiekapital upprättar styrelsen genast en kontrollbalansräkning och låter bolagets revisorer granska den balansräkningen. Revisorerna föreslår konkurs och så blir fallet.
Genom att genast ha upprättat en kontrollbalansräkning tror styrelsen att den fredat sig från personligt ansvar. Det anser dock inte de underinstanser som dömt i ärendet.
Följande frågor kommer förhoppningsvis HD:s kommande dom ge svar på.
1.
När den nya ägaren köpte bolaget fanns inga skulder i bolaget, men mer än halva aktie-kapitalet var förbrukat. Den nya ägaren såg till att aktiekapitalet omgående blev återställt.
Kunde den nya ägaren (styrelsemedlemmen) fredat sig genom att i stället upprätta en kontrollbalansräkning? Även om så är fallet kommer den nya ägaren tillika styrelseledamot inte ha nytta av att så är fallet eftersom han inte genast upprättade någon kontrollbalans-räkning. Han vinner i så fall inte målet i HD på denna punkt, men möjligen med stöd av punkt 2 eller 3.
2.
Om den nya ägaren kunde freda sig genom att upprätta en kontrollbalansräkning var det i så fall inte så att ”genast” var en tidpunkt som för hans del inföll när han blev ny styrelse-medlem? Har han då inte fredat sig genom att omgående återställa aktiekapitalet?
”Genast” innebär ju en tid om en till två månader under vilken tid styrelsen får återställa aktiekapitalet utan eget ansvar. Om svaret är ja på den frågan vinner nya ägaren målet i HD.
Jag anser att svaret är ja på båda punkterna.
3.
Kan den nya ägaren tillika styrelseledamoten ursäkta sig på ett sätt som gör att han vinner om svaret är nej på punkt 1 och 2?
Jag anser att det är ursäktligt att inte veta svaret på fråga 1 och 2 och det är den ursäkt den nya ägaren tillika styrelseledamoten kan framföra som ursäkt. Om det räcker som ursäkt för att undgå betalningsansvar är dock ingen enkel fråga.
4.
För styrelseledamot två går det att resonera på samma sätt med tillägg för punkterna nedan.
5.
När styrelseledamot två kommer in i bolaget granskade han bolagets ekonomi, men endast hur ekonomin såg ut den dag han klev in i bolaget som styrelseledamot. Den dagen var det egna kapitalet intakt. Frågan är om den nya styrelseledamoten borde ha granskat bolagets ekonomi bakåt i tiden. Det egna kapitalet var ju mer än till hälften förbrukat bara någon vecka innan han klev in i bolaget. Om granskning ska ske bakåt i tiden är det förstås av intresse att veta hur långt tillbaka i tiden den granskningen ska gå. En vecka? Ett år? 10 år? Om granskningen ska gå långt tillbaka i tiden är det förenat med mycket stora ekonomiska risker att bli styrelseledamot.
Men finns ansvar för ny styrelsemedlem om kapitalet är intakt den dagen den medlemmen kliver in i styrelsen? I så fall ärvs det ansvaret av ny styrelsemedlem. ”Arvsfrågan” är av stort intresse. Kan ansvar ”ärvas” bör man noga överväga om det är värt risken att bli styrelse-medlem. Det måste delvis bero på hur långt tillbaka i tiden denna ”arvsbörda” existerar.
6.
För den som kommer in i styrelsen när aktiekapitalet är intakt går det att ursäkta sig med att den medlemmen inte hade anledning att göra en historisk granskning av bolaget ekonomi. Men kanske finns sådan skyldighet alltid, eller ibland eller i undantagsfall? HD kan ge svaret på den frågan, men svaret kanske är att ansvar inte ”ärvs” av ny styrelsemedlem.
Målet är också intressant för revisorer som ofta är inblandade i att sälja bolag där mer än halva aktiekapitalet är förbrukat eller varit förbrukat. Utgången i målet får betydelse för revisorers upplysningsplikt. Revisorer är proffs på att bedöma om aktiekapitalet helt eller delvis är eller har varit förbrukat.
Mest intressant är målet i HD för alla de som är eller tänker bli styrelsemedlemmar. Detta eftersom bolagets historik kan medföra ett framtida personligt betalningsansvar. Om HD anser att ansvar kan ”ärvas” är en lagändring nödvändig och det omgående. Vi måste ha en arbetsmiljö som lockar kunniga människor att sitta i olika styrelser och inte skrämma bort kompetenta personer från att våga sätta sig i en styrelse. Kunniga styrelseledamöter skapar arbete åt många.
God fortsättning på julen.
Först måste prövningstillstånd meddelas av HD och det meddelas endast om målet är av intresse för rättstillämpningen i landet. Det är således mycket ovanligt att HD tar upp ett överklagande till prövning.
Den 21 december fick mina klienter ett glatt besked. HD kommer att ta upp målet till prövning. Målet kommer att vara av framtida betydelse för många som sitter i en styrelse i dag och i framtiden. Utgången i målet handlar nämligen om styrelsens ansvar för bolagets förpliktelser.
Om bolaget har tillgångar behöver förstås styrelsen inte oroa sig. Då kan ju bolaget betala sina skulder. Det är när bolaget varit, är eller blir på obestånd det kan uppkomma problem.
Många som sitter i en styrelse för ett aktiebolag tror att det är riskfritt. De tror att de inte kan bli personligen ansvarig för bolagets skulder. Inte ens vid en konkurs. Styrelsemedlemmar brukar dock vara rädda för skatteskulder. Skatt är en fråga för sig. Vad denna blogg avser är övriga skulder som kan finnas i ett bolag. Skatter är en fråga jag avser att återkomma till vid något annat tillfälle.
Det personliga ansvaret för skulder återfinner man i aktiebolagslagen. Nuvarande bestämmelser återfinner man i 25 kapitlet nya aktiebolagslagen (2005:551). Tidigare återfanns motsvarande bestämmelser i 13 kapitlet gamla aktiebolagslagen (1975:1385).
Hur ansvaret ser ut idag
Jag ska beskriva problematiken så enkelt som möjligt.
När styrelsen har skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolaget revisorer granska en kontroll-balansräkning.
”Genast” betyder inte genast utan det finns viss tid för styrelsen att vidta annan åtgärd. ”Genast” betyder ofta en tid om en till två månader. Innan ”genast” inträder kan styrelsen i stället för att upprätta en kontrollbalansräkning freda sig genom att det egna kapitalet hämtat sig till en nivå över den kritiska gränsen. Så kan ske genom att bolaget fakturerar kunder och får in intäkter som innebär att det egna kapitalet hämtar sig. Det kan ligga i kunders intressen att betala snabbt så att bolaget hämtar sig. Så kan även ske genom att bolagets ägare tillskjuter kapital. Styrelsen kan och bör kontakta ägaren eller ägarna (såvida de inte sitter i styrelsen) och förklara att det behövs ett tillskott omgående eller i vart fall innan ”genast” inträder enligt aktiebolagslagen.
Återhämtningen måste ske innan den tidpunkt en kontrollbalansräkning skulle vara upprättad. Annars är huvudregeln att det blir personligt betalningsansvar. Ansvar gäller dock inte för den eller de styrelseledamöter som kan bevisa att de inte varit försumliga. Bevisbördan för detta ligger således på styrelseledamöterna.
Det problem som föreligger i praktiken är att ett bolag ofta byter styrelsemedlemmar. Det måste ske byte i bolag med tiden. Av de som satt i styrelsen för exempelvis 10 år sedan kanske ingen finns kvar idag. Det är till stor del denna problematik som målet i HD avser. Frågan är bland annat om ny styrelsemedlem ”ärver” tidigare styrelsemedlemmars ansvar.
Målet i HD (alla detaljer stämmer inte exakt med målet i HD)
I bolaget finns bara två styrelsemedlemmar och de kom in i styrelsen som nya medlemmar efter att alla tidigare medlemmar slutat. Den ena i styrelsen är också ägare av bolaget. Den andra är således ”endast” styrelsemedlem.
Den nya ägaren (som också är ny styrelsemedlem) får veta att mer än hälften av aktiekapitalet är förbrukat när han köper bolaget, varför han samma dag eller möjligen några dagar senare tillför bolaget kapital så att dels hela aktiekapitalet blir återställt dels så att det finns ganska bra med medel i kassan. Den andra nya styrelsemedlemmen kontrollerar bolagets räkenskaper när han blir medlen någon vecka senare och då är allt kapital intakt.
Bolaget drivs viss tid, men på grund av att dåliga tider förlorar bolaget kunder. Bolaget gör därför kundförluster, men har å sin sida leverantörsskulder. När bolaget förbrukat mer än hälften av sitt aktiekapital upprättar styrelsen genast en kontrollbalansräkning och låter bolagets revisorer granska den balansräkningen. Revisorerna föreslår konkurs och så blir fallet.
Genom att genast ha upprättat en kontrollbalansräkning tror styrelsen att den fredat sig från personligt ansvar. Det anser dock inte de underinstanser som dömt i ärendet.
Följande frågor kommer förhoppningsvis HD:s kommande dom ge svar på.
1.
När den nya ägaren köpte bolaget fanns inga skulder i bolaget, men mer än halva aktie-kapitalet var förbrukat. Den nya ägaren såg till att aktiekapitalet omgående blev återställt.
Kunde den nya ägaren (styrelsemedlemmen) fredat sig genom att i stället upprätta en kontrollbalansräkning? Även om så är fallet kommer den nya ägaren tillika styrelseledamot inte ha nytta av att så är fallet eftersom han inte genast upprättade någon kontrollbalans-räkning. Han vinner i så fall inte målet i HD på denna punkt, men möjligen med stöd av punkt 2 eller 3.
2.
Om den nya ägaren kunde freda sig genom att upprätta en kontrollbalansräkning var det i så fall inte så att ”genast” var en tidpunkt som för hans del inföll när han blev ny styrelse-medlem? Har han då inte fredat sig genom att omgående återställa aktiekapitalet?
”Genast” innebär ju en tid om en till två månader under vilken tid styrelsen får återställa aktiekapitalet utan eget ansvar. Om svaret är ja på den frågan vinner nya ägaren målet i HD.
Jag anser att svaret är ja på båda punkterna.
3.
Kan den nya ägaren tillika styrelseledamoten ursäkta sig på ett sätt som gör att han vinner om svaret är nej på punkt 1 och 2?
Jag anser att det är ursäktligt att inte veta svaret på fråga 1 och 2 och det är den ursäkt den nya ägaren tillika styrelseledamoten kan framföra som ursäkt. Om det räcker som ursäkt för att undgå betalningsansvar är dock ingen enkel fråga.
4.
För styrelseledamot två går det att resonera på samma sätt med tillägg för punkterna nedan.
5.
När styrelseledamot två kommer in i bolaget granskade han bolagets ekonomi, men endast hur ekonomin såg ut den dag han klev in i bolaget som styrelseledamot. Den dagen var det egna kapitalet intakt. Frågan är om den nya styrelseledamoten borde ha granskat bolagets ekonomi bakåt i tiden. Det egna kapitalet var ju mer än till hälften förbrukat bara någon vecka innan han klev in i bolaget. Om granskning ska ske bakåt i tiden är det förstås av intresse att veta hur långt tillbaka i tiden den granskningen ska gå. En vecka? Ett år? 10 år? Om granskningen ska gå långt tillbaka i tiden är det förenat med mycket stora ekonomiska risker att bli styrelseledamot.
Men finns ansvar för ny styrelsemedlem om kapitalet är intakt den dagen den medlemmen kliver in i styrelsen? I så fall ärvs det ansvaret av ny styrelsemedlem. ”Arvsfrågan” är av stort intresse. Kan ansvar ”ärvas” bör man noga överväga om det är värt risken att bli styrelse-medlem. Det måste delvis bero på hur långt tillbaka i tiden denna ”arvsbörda” existerar.
6.
För den som kommer in i styrelsen när aktiekapitalet är intakt går det att ursäkta sig med att den medlemmen inte hade anledning att göra en historisk granskning av bolaget ekonomi. Men kanske finns sådan skyldighet alltid, eller ibland eller i undantagsfall? HD kan ge svaret på den frågan, men svaret kanske är att ansvar inte ”ärvs” av ny styrelsemedlem.
Målet är också intressant för revisorer som ofta är inblandade i att sälja bolag där mer än halva aktiekapitalet är förbrukat eller varit förbrukat. Utgången i målet får betydelse för revisorers upplysningsplikt. Revisorer är proffs på att bedöma om aktiekapitalet helt eller delvis är eller har varit förbrukat.
Mest intressant är målet i HD för alla de som är eller tänker bli styrelsemedlemmar. Detta eftersom bolagets historik kan medföra ett framtida personligt betalningsansvar. Om HD anser att ansvar kan ”ärvas” är en lagändring nödvändig och det omgående. Vi måste ha en arbetsmiljö som lockar kunniga människor att sitta i olika styrelser och inte skrämma bort kompetenta personer från att våga sätta sig i en styrelse. Kunniga styrelseledamöter skapar arbete åt många.
God fortsättning på julen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)