Jag arbetar ganska mycket med personskador och det handlar allt som oftast om personer som skadats i trafiken. Personer som skadats så allvarligt att de blivit mer eller mindre invalidiserade.
Skaderegleringen sker gentemot det fordon den skadade befann sig i eller rättare sagt det försäkringsbolag som bilen var försäkrat via. Blir man påkörd när man inte sitter i en bil –när man är ute och går till exempel- är det bilens försäkring som går att ta i anspråk.
Vissa bilar är dock oförsäkrade och vissa smiter från olyckor. Då är man ändå försäkrad via Trafikförsäkringsföreningen.
Det vanliga är att personskaderegleringen gentemot försäkringsbolaget sker utan några större konflikter. Man kanske blir oense om en och annan mindre post, men den skadade blir ofta nöjd med helheten.
Ombud
Ofta har den skakade möjligheten att anlita advokat utan kostnad. Försäkringsbolaget står ofta den kostnaden.
Skaderegleringen slutar oftast utan tvist. Ärendet kan pågå många år eftersom det kan ta lång tid innan man vet om den skakade kan komma tillbaka till ett vanligt arbete eller inte. Det kan även ta tid att veta om besvären – eller vissa besvär - blir kvarstående eller inte.
Under flera år har ett mindre antal av mina ärenden varje år gått till domstol. Det beror på att jag och vissa av mina klienter ansett att försäkringsbolaget inte gett klienterna den ersättning som borde ha utgått i anledning av skadan. Går ärendet till domstol handlar det ofta om betydande belopp för den enskilde. Ärendena går bara till domstol via mig om såväl jag som klienterna är missnöjda.
När jag som ombud medverkar till att starta en tvist i ett personskadeärende är det således alltid så att även jag anser att klienten fått mindre än vad klienten har rätt till. Jag anser i så fall dessutom att det går att bevisa att klienten har rätt. Om jag själv inte tror att jag klarar av att bevisa att klienten har rätt inleder jag ingen process. Då kan jag inte ta på mig uppdraget. Jag måste då be klienten att antingen ge upp eller kontakta annat ombud. Det går inte påbörja en tvist om man som advokat inte själv tror att målet kommer sluta bra för klienten.
Vissa klienter är pigga på att starta en process. Andra är tveksamma. Några vill inte alls. Klienternas inställning har sällan att göra med hur processläget ser ut. Det har nämligen klienterna ofta mycket dålig insyn i. Rätt eller fel hamnar nämligen om att kunna bevisa sin rätt. Vissa tror det är enkelt, andra är inte alls lika optimistiska.
Den som startar en process bör således fråga sitt ombud hur han eller hon ser på saken. Om advokaten är optimistisk är det sannolikt en optimism att lita på då den är grundad på kunskap
i arbetet att processa. Är advokaten negativ eller tveksam? Då bör klienten ge upp eller kanske rådfråga ytterligare en advokat.
Vad processerna handlar om förutom pengar? Det är ofta samma återkommande frågor.
1.
Orsakssamband
Klienten har en skada, men försäkringsbolaget via en eller flera av sina förtroendeläkare anser att det inte är styrkt att skadan beror på trafikolyckan.
Förtroendeläkarnas skrivelser före en process är ofta korta och – kanske därför - svåra att förstå.
Kvinna 46 år
Hon var med om en olycka 2009. Hon fick ont i anslutning till olyckan men åkte inte till akuten. Det onda gav inte med sig och efter fem dagar besökte hon därför vårdcentralen. Därefter handlar det om ett omfattande antal besök hos läkare.
Försäkringsbolagets läkare skriver att eftersom kvinnan inte omgående sökte läkarvård kan hennes nackbesvär inte bero på trafikolyckan. Läkaren skriver också att hastigheten på det fordon som körde på min klients fordon var för låg vid olyckan för att kunna orsaka en nackskada.
Kvinnan fick i slutet av 2011 beskedet av försäkringsbolaget att hon inte kunde få någon ersättning för den nackskada hon har. Därefter blev jag kontaktad av kvinnan. Jag tog del av alla hennes handlingar, som journaler, invaliditetsintyg och inte minst kvinnans egen berättelse om olyckan.
Kvinnan hade inga nackbesvär före olyckan. Det berättade hon för mig. Hennes påstående hade stöd i hennes sjukjournaler och via uppgifter från anhöriga och vänner.
Kvinnan hade också 100 % stöd av sin egen läkare. Den egna läkaren såg ingen annan förklaring till besvären än olyckan. Hennes läkare hade därför skrivit ett mycket utförligt och bra invaliditetsintyg. Med bra menar jag att intyget var lätt att förstå även för oss som inte är läkare.
Låter försäkringsbolagets läkares utlåtande märkligt? Det är märkligt. För det första är det inte alla som besöker akuten efter en trafikolycka. Många tror att det onda kommer att ge mig sig efter en kortare tid, men så blir inte alltid fallet. För det andra blev kvinnan påkörd bakifrån och vilken hastighet hon blev påkörd vet bara den som körde på henne. Har den som körde talat sanning när han sa att hastigheten var 50 km per timme? Kanske. Kanske inte. Många som begått fel tummar på sanningen. Min erfarenhet är dessutom att 50 km per timme kan förorsaka en bestående nackskada.
Men mest viktigt. Om klienten inte hade nackbesvär innan olyckan, men fick nackbesvär i samband med olyckan är det som jag ser det till 100 % klarlagt vad hennes nackbesvär beror på.
Kvinnan hade två försäkringar. Bilförsäkringen och hemförsäkringen. Ersättning för invaliditet går att få från båda försäkringarna.
Bilförsäkringen godtog till slut (utom rätta) att utge ersättning för invaliditet motsvarande en invaliditet om 6 %. Kvinnans läkare har bedömt invaliditeten till 16 %.
Jag föreslog en kompromiss. Ersättning utifrån 11 % (halva vägen var). Försäkringsbolaget tackade nej.
Ärendet gick till domstol. Det slutade med en förlikning. Den skadade fick ersättning som motsvarade 11 %.
Varför förlikas? Då vet jag och klienten hur målet slutar. Det är svårt att veta hur en domstol bedömer invaliditetsgraden. Det ekonomiska utfallet var dessutom klienten nöjd med.
Hemförsäkringen har sagt helt nej. Process har nyligen inletts. Jag kommer återkomma till hur den processen slutar. Ni vet redan vad jag tror. Jag tror inte målet går att förlora annat än om domstolen dömer fel.
Dömer domstolar fel? Inte ofta, men det har hänt och det kommer att hända igen. Om de alltid dömde rätt skulle vi inte behöva överinstanser som hovrätter och Högsta Domstolen.
Dömer Högsta Domstolen alltid rätt? Nej, det har till och med hänt att HD medgett att HD dömt fel. HD medgav detta så sent som i ett mål juni 2013. Ingen är felfri. Inte ens HD.
2.
Förlorad arbetsinkomst
Det är ofta den viktigaste posten att reglera i ett personskadeärende.
Kvinna 28 år
Jag företrädde inte henne i personskadeärendet emot Folksam. Kvinnan skadade sig illa och hon fick livränta av Folksam. Med livränta fick hon en inkomst om ca 180 000 kr per år, vilket ger en inkomst om 15 000 kr per månad.
Klienten var missnöjd med livräntan men också missnöjd med ersättning för invaliditeten och utlägg.
Jag gick igenom ärendet och delade klientens uppfattning om att 15 000 kr per månad var ett för lågt belopp. Jag ansåg dock att de handlingarna hon hade tillgång till inte gav stöd för att invaliditetsersättningen var för låg och utläggen handlade endast om några tusenlappar så den frågan ansåg jag inte att man kunde ta upp i domstol.
Jag ansåg att klienten skulle begära ungefär ytterligare 1 500 000 kr för inkomstförlust, vilket var det belopp stämningsansökan omfattade.
Det fanns vissa bevisproblem i målet, som jag inte närmare kan gå in på. Bevisproblemen är i sig ganska tråkiga att läsa om, men förlorar man ett mål i ett personskadeärende handlar det ofta om att bevisningen inte räckte till.
Försäkringsbolaget lämnade förlikningsbud under målets gång. Från början var det mycket blygsamma bud. Bud som klienten på min inrådan tackade nej till.
Till slut kom ett bud på 750 000 kr, vilket klienten – även det på min inrådan – tackade ja till.
Varför tacka nej till 750 000 kr när man yrkat 1 500 000 kr? Yrkandet kan ha varit något i överkant och 750 000 kr är ett stort belopp för många klienter. Bevisproblemen som fanns hade dessutom kunnat sätta stopp för en vinnande dom.
Förlikningen innebar också slut på processandet och pengar i handen nu och inte först om flera år.
När det gäller inkomstförlust anser jag att den skadade inte ska ge sig om det handlar om större belopp. Det är nästan alltid värt att ta risken att processa om advokaten tror på målet.
Flicka 14 år
Hon var 14 år när hon blev svårt skadad. Det hände under en operation. Det handlade om att läkaren som opererade gjorde ett allvarligt fel. Felet innebar att klienten har blivit rullstolsbunden (men hon har trots detta kunnat få barn). Hon är således inte 14 år längre.
Flickan/kvinnan var och är förstås mycket besviken på läkaren. Hur besviken? Så besviken man kan vara på någon, som man anser ha förstört ens liv.
Flickan kontaktade inte mig. Det gjorde hennes pappa som tyckte att skaderegleringen mot försäkringsbolaget inte fungerade bra. Viss ersättning hade utgått, men inte i närheten av vad den skakades pappa ansåg skäligt.
Jag brukar inte arbeta med personskadeärenden som avser felbehandlingar eftersom den skakade i så fall själv får stå för ombudskostnaderna. Jag brukar i stället ge råd om hur den skakade själv ska sköta sitt eget ärende.
Detta var således ett undantagsfall och pappan betalade ett mindre arvode som jag avsåg att nöja mig med om resultatet inte blev det enda rätta, nämligen betydande ersättning för skadan.
Jag arbetade med ärendet lång tid och var många gånger inne på att ärendet kommer att bli föremål för en kommande process i domstol. Till slut erbjöds klienten ca 9 000 000 kr vilket då var taket i försäkringen, d v s högsta belopp som kan utgå. Pengarna har haft stor betydelse för klienten, som tack vare ersättningen kan göra sådant hon tidigare bara drömt om. Hennes livskvalitet har ökat. Pengar har betydelse.
Om erbjudandet inte hade kommit till slut är detta ett ärende som hamnat i domstol. Jag är övertygad om att det skulle gått bra vid en prövning i sak i domstol. Jag är dock glad och tacksam för att en svårt skadad klient inte behövde processa. En process i sig skulle ha tagit många år om den behövt gå igenom alla instanser.
Jag har i tidigare bloggar nämnt några andra ärenden under årens lopp och nöjer mig denna gång med de tre ärenden jag ovan tagit upp.
Jag vill slutligen en gång till nämna att de flesta ärenden slutar utan process. Jag tycker att försäkringsbolagen är bra att ha att göra med. Försäkringsbolagen har en viktig uppgift och de sköter ofta ärendena mycket bra. Men det är alltid viktigt att bevaka sin egen rätt. Det underlättas ofta av att ha ett kunnigt och engagerat ombud som biträde.
Att arbeta med personskadeärenden har underlättats av dagen teknik. Med många klienter håller jag kontakten enbart via mejl. Det betyder att klienterna kan skriva till mig när de vill. Vill de skicka mejl mitt i natten eller under en helg går det bra. Jag brukar alltid svar inom en vecka och arbeta med ärendet när jag har lugn och ro. Förr träffade jag alla klienter, men det var inte effektivare. Visserligen är det mer socialt att träffas, men vill klienterna vara sociala har de säkert någon trevligare person än mig att umgås med. Jag gillar att arbeta när det är arbetstid och inte vara annat än advokat under arbetstid. Mitt uppdrag är att hjälpa klienterna med deras personskadeärende. Den sociala biten klarar klienterna utmärkt själva utan min närvaro.
Ska inte arbetet även vara att lyssna och trösta? Till viss del kan kurativ verksamhet behövas och godtas i det juridiska arbetet, men kurativ verksamhet finns det i mina ögon många som är betydligt bättre på än advokatkåren.
onsdag 2 april 2014
lördag 21 december 2013
Tvister i våra domstolar är svåra att driva ända till dom när klienternas hela ekonomi står på spel
I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.
Brottmålen
Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.
Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.
När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.
Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.
I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).
Familjemålen
De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.
Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.
I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.
Övriga tvister
Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.
Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.
Det konkreta fallet
Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.
Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.
Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.
När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.
Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.
Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.
Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.
Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.
Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.
Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.
Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.
Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.
Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.
Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.
Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.
Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.
Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.
Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.
Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.
Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.
Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.
Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.
Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.
Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.
Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.
Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.
Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.
Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.
Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.
Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.
Brottmålen
Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.
Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.
När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.
Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.
I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).
Familjemålen
De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.
Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.
I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.
Övriga tvister
Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.
Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.
Det konkreta fallet
Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.
Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.
Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.
När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.
Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.
Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.
Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.
Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.
Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.
Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.
Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.
Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.
Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.
Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.
Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.
Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.
Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.
Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.
Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.
Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.
Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.
Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.
Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.
Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.
Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.
Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.
Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.
Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.
Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.
Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.
lördag 28 september 2013
HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem
HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem
HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
fredag 19 juli 2013
Dubbelbestraffningsfrågan – HD:s beslut den 16 juli 2013
Ni som följt min blogg vet att skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg är ett ämne jag ofta skrivit om och i dag är en lämplig dag att återkomma till det ämnet.
HD har i veckan beslutat – mål nr Ö 1526-13 - att resning kommer att beviljas för vissa av de som tidigare dömts för skattebrott och påförts skattetillägg. Den 10 februari 2009 är det datum som redan dömda ska hålla reda på.
De som först påförts skattetillägg och därefter den 10 februari 2009 eller senare dömts för skattebrott ska alla kunna få resning.
De som dömts före den 10 februari 2009 kan möjligen få resning om skatteförfarandena avseende skattetillägg påbörjades efter brottmålsdomarna, men skatteförfarandena måste i så fall ha påbörjats den 10 februari 2009 eller senare.
Den 10 februari 2009 beslutade Europadomstolen att dubbla straff i form av såväl skattetillägg som åtal (och fällande eller friande brottmålsdom) stred mot Europakonventionen. HD framhåller att det beslutat av Europadomstolen var en tydlig ändring av rättsläget.
Vad betyder HD:s dom?
Det är uppenbart att alla som påförts skattetillägg och dömts för brott efter den 10 februari 2009 (och sannolikt även exakt den 10 februari 2009) kommer att få resning och att det betyder att de brottsmålsdomar som redan finns kommer att undanröjas genom att åtalen för skattebrott avvisas via resningsinstitutet.
De som får sina domar undanröjda kommer att få skadestånd. Det kommer inte bli samma skadestånd för alla, utan det kommer ske en individuell bedömning i varje enskilt fall.
Frågan är om de som blev dömda innan den 10 februari 2009 kan få skadestånd eller agera på annat sätt. Jag vet de som dömts bara några månader innan den 10 februari 2009. Jag tror att det kan bli svårt för de personerna att få skadestånd, men jag anser att HD:s beslut endast undanröjer möjligheten till resning och inte utgör hinder för skadestånd. Jag befarar dock att Staten och kanske många domare kommer anse att dagens beslut av HD också är ett hinder för att erhålla skadestånd. Jag skulle dock välkomna en prövning av rätten till skadestånd för tiden innan den 10 februari 2009 och jag är säker på att flera sådana fall kommer att prövas.
Jag rekommenderar alla som nu sitter i fängelse men som är dömda innan den 10 februari 2009 att söka nåd. Det är inte rimligt att dessa personer ska behöva avtjäna ytterligare tid när de som begått brott senare än dem kommer att friges eller - numera – inte ens kommer att åtalas för skattebrott. Regeringen kan inte ge alla de som sitter för skattebrott allmän amnesti eftersom de som sitter för skattebrott även kan vara dömda för andra brott. Det måste därför ske en enskild bedömning i varje enskilt fall.
Jag förstår att det inom kort kommer en lagändring. Jag tror att de som begått skattebrott antingen får välja mellan skattetillägg eller åtal för skattebrott, men vid grova skattebrott lär nog ingen valmöjlighet finnas. Då blir det – gissar jag – åtal, men endast åtal. Det kan även bli andra lagtekniska lösningar. Det är dock upp till Staten att snabbt agera. Den situation som råder idag är oacceptabel och har i praktiken så varit en längre tid.
Jag vet att det även pågår processer i Europadomstolen om skattetillägg. Jag vet detta eftersom jag själv har ett flertal mål i denna fråga, som ligger i Europadomstolen. Det återstår att se om Sverige fälls i de ärendena och hur långt tillbaka i tiden Europadomstolen i så fall går. Nöjer sig Europadomstolen med brytdatumet den 10 februari 2009? Jag vet inte, men gissar att svenska Staten kommer att argumentera för att inget ansvar kan åläggas svenska Staten för tiden innan den 10 februari 2009.
Om Europadomstolen går längre tillbaka i tiden än den 10 februari 2009 talar det starkt för att skadestånd bör utgå även till de som dömts innan den 10 februari 2009, men efter att ha läst HD:s beslut från i dag tror jag inte det räcker för att HD ska medge resningsansökningar för tiden innan den brytdagen.
Jag arbetar med denna fråga i många ärenden i praktiken och kommer att återkomma till ämnet inom kort, bland annat med besked på om nåd är en utväg för de som dömts innan den 10 februari 2009, men ännu inte avtjänat sina straff.
HD har i veckan beslutat – mål nr Ö 1526-13 - att resning kommer att beviljas för vissa av de som tidigare dömts för skattebrott och påförts skattetillägg. Den 10 februari 2009 är det datum som redan dömda ska hålla reda på.
De som först påförts skattetillägg och därefter den 10 februari 2009 eller senare dömts för skattebrott ska alla kunna få resning.
De som dömts före den 10 februari 2009 kan möjligen få resning om skatteförfarandena avseende skattetillägg påbörjades efter brottmålsdomarna, men skatteförfarandena måste i så fall ha påbörjats den 10 februari 2009 eller senare.
Den 10 februari 2009 beslutade Europadomstolen att dubbla straff i form av såväl skattetillägg som åtal (och fällande eller friande brottmålsdom) stred mot Europakonventionen. HD framhåller att det beslutat av Europadomstolen var en tydlig ändring av rättsläget.
Vad betyder HD:s dom?
Det är uppenbart att alla som påförts skattetillägg och dömts för brott efter den 10 februari 2009 (och sannolikt även exakt den 10 februari 2009) kommer att få resning och att det betyder att de brottsmålsdomar som redan finns kommer att undanröjas genom att åtalen för skattebrott avvisas via resningsinstitutet.
De som får sina domar undanröjda kommer att få skadestånd. Det kommer inte bli samma skadestånd för alla, utan det kommer ske en individuell bedömning i varje enskilt fall.
Frågan är om de som blev dömda innan den 10 februari 2009 kan få skadestånd eller agera på annat sätt. Jag vet de som dömts bara några månader innan den 10 februari 2009. Jag tror att det kan bli svårt för de personerna att få skadestånd, men jag anser att HD:s beslut endast undanröjer möjligheten till resning och inte utgör hinder för skadestånd. Jag befarar dock att Staten och kanske många domare kommer anse att dagens beslut av HD också är ett hinder för att erhålla skadestånd. Jag skulle dock välkomna en prövning av rätten till skadestånd för tiden innan den 10 februari 2009 och jag är säker på att flera sådana fall kommer att prövas.
Jag rekommenderar alla som nu sitter i fängelse men som är dömda innan den 10 februari 2009 att söka nåd. Det är inte rimligt att dessa personer ska behöva avtjäna ytterligare tid när de som begått brott senare än dem kommer att friges eller - numera – inte ens kommer att åtalas för skattebrott. Regeringen kan inte ge alla de som sitter för skattebrott allmän amnesti eftersom de som sitter för skattebrott även kan vara dömda för andra brott. Det måste därför ske en enskild bedömning i varje enskilt fall.
Jag förstår att det inom kort kommer en lagändring. Jag tror att de som begått skattebrott antingen får välja mellan skattetillägg eller åtal för skattebrott, men vid grova skattebrott lär nog ingen valmöjlighet finnas. Då blir det – gissar jag – åtal, men endast åtal. Det kan även bli andra lagtekniska lösningar. Det är dock upp till Staten att snabbt agera. Den situation som råder idag är oacceptabel och har i praktiken så varit en längre tid.
Jag vet att det även pågår processer i Europadomstolen om skattetillägg. Jag vet detta eftersom jag själv har ett flertal mål i denna fråga, som ligger i Europadomstolen. Det återstår att se om Sverige fälls i de ärendena och hur långt tillbaka i tiden Europadomstolen i så fall går. Nöjer sig Europadomstolen med brytdatumet den 10 februari 2009? Jag vet inte, men gissar att svenska Staten kommer att argumentera för att inget ansvar kan åläggas svenska Staten för tiden innan den 10 februari 2009.
Om Europadomstolen går längre tillbaka i tiden än den 10 februari 2009 talar det starkt för att skadestånd bör utgå även till de som dömts innan den 10 februari 2009, men efter att ha läst HD:s beslut från i dag tror jag inte det räcker för att HD ska medge resningsansökningar för tiden innan den brytdagen.
Jag arbetar med denna fråga i många ärenden i praktiken och kommer att återkomma till ämnet inom kort, bland annat med besked på om nåd är en utväg för de som dömts innan den 10 februari 2009, men ännu inte avtjänat sina straff.
onsdag 12 juni 2013
Högsta Domstolen ändrar sin egen praxis i dubbelbestraffningsfrågan
Äntligen har vi som trott på en ändrad praxis i denna fråga äntligen fått rätt. Jag har också denna trevliga dag blivit intervjuad i Sveriges Radio Studio Ett tillsammans med skatteverkets rättslige expert Olle Sundin om vad domen får för framtida konsekvenser. Hör inslaget här.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om skattetillägg och åtal för det handlande som medfört skattetillägg. HD har i dag kommit med ett beslut som betyder att den som påförts skattetillägg inte kan åtalas för samma handling (gärning) som medfört skattetillägg.
Målet avgjordes av HD i dess helhet (s k plenumavgörande) och att så var fallet lär nog huvudsakligen bero på att HD så sent som den 31 mars 2010 beslutade att det var tillåtet med åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Förra gången var HD oeniga med domarrösterna tre mot två. Denna gång var samtliga 16 domare eniga.
Målet har förstås betydelse för alla pågående rättegångar där den åtalade redan påförts skattetillägg. Åtalen för skattebrott kommer antingen att avvisas av domstolarna eller så kommer åklagarna återkalla åtalen. Det borde i första hand ankomma på åklagarna att återkalla åtalen. Jag lovar att alla försvarsadvokater kommer att ”påminna” åklagarna om denna nya praxis.
Målen har vidare även betydelse för all pågående förundersökningar om skattebrott. Har den misstänkte redan påförts skattetillägg för det skattebrott som utreds kommer förunder-sökningarna om skattebrott att läggas ned.
Målen har även betydelse för de som redan dömts för skattebrott och påförts skattetillägg.
Efter att ha läst HD:s dom är min spontana uppfattning att de som redan avtjänat straff på något sätt ska kompenseras.
I många fall bör de som redan fällts begära resning även om skadestånd möjligen kan gå att få utan ett resningsförfarande. För många innebär den fällande domen att man finns med i belastningsregistret, vilket kan försvåra vardagen i många sammanhang.
När det gäller kompensation beror kompensationen förstås på vilken påföljd skattebrottet medfört. Vid böter borde erlagt bötesbelopp betalas tillbaka. Vid fängelse bör den enskilde individen kompenseras för fängelsetiden. Det bör handla om ideell ersättning för den tid den enskilde suttit i fängelse. Det bör också handla om ekonomiskt skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Många borde ha rätt till betydande skadestånd.
Varför HD ändrade sig? Jag menar att HD dömde fel den 31 mars 2010 (fast två av fem domare hade då rätt). HD dömde förstås inte medvetet fel, men alla – även HD – kan göra fel.
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen. Jag trodde att den fråga HD nu avgjort först skulle prövas av Europadomstolen, men så blev inte fallet. Jag tror mer än någonsin på att Sverige kommer att fällas av Europadomstolen. De kommande besluten från Europa-domstolen får dock inte alls den betydelse jag räknat med. HD hann före.
Många kanske funderar på om det inte går att få tillbaka skattetillägget i stället för att kompenseras för utdömt straff. I vissa fall kan det kanske bli så, men jag tror att huvudregeln blir kompensation för utdömt straff och inte återbetalning av skattetillägget.
Skattetillägget är dock att se som ett straff men för att inte blanda ihop det straffet med andra straff skriver jag oftast enbart skattetillägg.
Jag kommer att återkomma till detta ämne igen och då med närmare information om domens betydelse. Jag kommer att analysera domen mycket noga. En fråga värd att fundera på är följande. Om skattetillägg är ett straff får då det straffet verkställas mot den skattskyldige innan skattetillägget vunnit laga kraft? I går var det så. Vad som gäller i dag får vi nog veta inom kort.
På återhörande.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om skattetillägg och åtal för det handlande som medfört skattetillägg. HD har i dag kommit med ett beslut som betyder att den som påförts skattetillägg inte kan åtalas för samma handling (gärning) som medfört skattetillägg.
Målet avgjordes av HD i dess helhet (s k plenumavgörande) och att så var fallet lär nog huvudsakligen bero på att HD så sent som den 31 mars 2010 beslutade att det var tillåtet med åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Förra gången var HD oeniga med domarrösterna tre mot två. Denna gång var samtliga 16 domare eniga.
Målet har förstås betydelse för alla pågående rättegångar där den åtalade redan påförts skattetillägg. Åtalen för skattebrott kommer antingen att avvisas av domstolarna eller så kommer åklagarna återkalla åtalen. Det borde i första hand ankomma på åklagarna att återkalla åtalen. Jag lovar att alla försvarsadvokater kommer att ”påminna” åklagarna om denna nya praxis.
Målen har vidare även betydelse för all pågående förundersökningar om skattebrott. Har den misstänkte redan påförts skattetillägg för det skattebrott som utreds kommer förunder-sökningarna om skattebrott att läggas ned.
Målen har även betydelse för de som redan dömts för skattebrott och påförts skattetillägg.
Efter att ha läst HD:s dom är min spontana uppfattning att de som redan avtjänat straff på något sätt ska kompenseras.
I många fall bör de som redan fällts begära resning även om skadestånd möjligen kan gå att få utan ett resningsförfarande. För många innebär den fällande domen att man finns med i belastningsregistret, vilket kan försvåra vardagen i många sammanhang.
När det gäller kompensation beror kompensationen förstås på vilken påföljd skattebrottet medfört. Vid böter borde erlagt bötesbelopp betalas tillbaka. Vid fängelse bör den enskilde individen kompenseras för fängelsetiden. Det bör handla om ideell ersättning för den tid den enskilde suttit i fängelse. Det bör också handla om ekonomiskt skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Många borde ha rätt till betydande skadestånd.
Varför HD ändrade sig? Jag menar att HD dömde fel den 31 mars 2010 (fast två av fem domare hade då rätt). HD dömde förstås inte medvetet fel, men alla – även HD – kan göra fel.
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen. Jag trodde att den fråga HD nu avgjort först skulle prövas av Europadomstolen, men så blev inte fallet. Jag tror mer än någonsin på att Sverige kommer att fällas av Europadomstolen. De kommande besluten från Europa-domstolen får dock inte alls den betydelse jag räknat med. HD hann före.
Många kanske funderar på om det inte går att få tillbaka skattetillägget i stället för att kompenseras för utdömt straff. I vissa fall kan det kanske bli så, men jag tror att huvudregeln blir kompensation för utdömt straff och inte återbetalning av skattetillägget.
Skattetillägget är dock att se som ett straff men för att inte blanda ihop det straffet med andra straff skriver jag oftast enbart skattetillägg.
Jag kommer att återkomma till detta ämne igen och då med närmare information om domens betydelse. Jag kommer att analysera domen mycket noga. En fråga värd att fundera på är följande. Om skattetillägg är ett straff får då det straffet verkställas mot den skattskyldige innan skattetillägget vunnit laga kraft? I går var det så. Vad som gäller i dag får vi nog veta inom kort.
På återhörande.
fredag 29 mars 2013
HD tar upp frågan om dubbelbestraffning igen, Ne bis in idem
Detta ämne har jag skrivit om tidigare. Så många gånger att jag tappat räkningen.
Jag har flera gånger skrivit om skattetillägg och frågan om det är tillåtet med såväl påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Till min glädje har Högsta Domstolen den 19 mars i år beslutat att ta upp frågan om det är tillåtet eller inte tillåtet med åtal när den åtalade handlingen även medfört påförande av skattetillägg. Vad som är ovanligt med målet i HD? Det är att HD så sent som 2010 (NJA 2010 s 168 I och II) beslutat att det är tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Nu ska HD pröva den frågan igen. Denna gång i plenum.
Kort tid innan HD avgjorde målen i HD skrev jag till DN (DN debatt) om varför jag ansåg att det inte var tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Den insändaren publicerades i DN den 15 mars 2010.
HD dömde visserligen inte som jag skrev, men två domare av fem i HD hade i sak samma uppfattning som jag. Och jag har inte ändrat uppfattning efter HD:s avgöranden efter 2010. Därför har jag med en dåres envishet fortsatt att argumentera för att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för en och samma handling. Det sägs att dåren aldrig erkänner att han har fel, till skillnad från den vise, men just i detta fall har jag inte sett mig själv som en dåre. Det handlar dock om en svår fråga.
Jag har argumenterat i Europadomstolen (där avgöranden väntas senare i år). Jag har argumenterat i egenskap av försvarare i våra tingsrätter och hovrätter. Jag har argumenterat på bloggen. Jag har argumenterat varje gång frågan kommit upp på olika juristträffar och att frågan blivit ett ämne på juristträffar kan nog bero på mig. Jag borde vara trött på ämnet, men ju mer jag sätter mig in i frågan desto intressantare tycker jag att den är.
Den som begår skattebrott kan idag påföras såväl skattetillägg som ett straff för skattebrottet,
För att få ett straff måste man först bli åtalad. Tingsrätten kan därefter besluta om straffen fängelse eller böter. Det kan även bli annan påföljd som exempelvis villkorlig dom eller samhällstjänst.
Varför skulle det finnas hinder för att påföra såväl skattetillägg som straff för en och samma handling? Det är att se som dubbelbestraffning enligt min uppfattning - och många andras uppfattning - och för en och samma handling ska man bara bestraffas en gång. Den enda gång men bestraffas för en och samma gärning kan det dock bli fråga om flera olika påföljder samtidigt.
Frågan är dock inte enbart om det ska ses som dubbelbestraffning eller inte. Frågan är betydligt mer komplex än så. Jag tänker denna gång inte analysera denna komplexitet alls utan bara konstatera att HD kommer att göra denna komplexa analys. HD kommer att avgöra målet i plenum. Jag skulle inte bli förvånad om det blir en oenig dom d v s att domarna har olika uppfattningar.
Hur målet i HD slutar? Det återstår att se, men jag tror att det betyder slutet för den ordning vi har i dag med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg.
Varför HD tagit upp samma fråga till prövning en gång till? Det vet jag inte, men kanske för att många underinstansdomare dömer emot avgörandena från HD 2010. Det råder något av ett mindre kaos kring denna fråga. Det kan nog det kommande avgörandet från HD råda bot på. Eller kanske för att HD anser att de dömde fel 2010.
Att målet kommer att avgöras i plenum betyder att alla domare i HD kommer döma i målet. Det är mycket ovanligt att HD avgör mål i plenum. Om HD dömer emot ett nyligt avgjort mål från HD bör det dock alltid ske i plenum.
Jag har flera gånger skrivit om skattetillägg och frågan om det är tillåtet med såväl påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Till min glädje har Högsta Domstolen den 19 mars i år beslutat att ta upp frågan om det är tillåtet eller inte tillåtet med åtal när den åtalade handlingen även medfört påförande av skattetillägg. Vad som är ovanligt med målet i HD? Det är att HD så sent som 2010 (NJA 2010 s 168 I och II) beslutat att det är tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Nu ska HD pröva den frågan igen. Denna gång i plenum.
Kort tid innan HD avgjorde målen i HD skrev jag till DN (DN debatt) om varför jag ansåg att det inte var tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Den insändaren publicerades i DN den 15 mars 2010.
HD dömde visserligen inte som jag skrev, men två domare av fem i HD hade i sak samma uppfattning som jag. Och jag har inte ändrat uppfattning efter HD:s avgöranden efter 2010. Därför har jag med en dåres envishet fortsatt att argumentera för att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för en och samma handling. Det sägs att dåren aldrig erkänner att han har fel, till skillnad från den vise, men just i detta fall har jag inte sett mig själv som en dåre. Det handlar dock om en svår fråga.
Jag har argumenterat i Europadomstolen (där avgöranden väntas senare i år). Jag har argumenterat i egenskap av försvarare i våra tingsrätter och hovrätter. Jag har argumenterat på bloggen. Jag har argumenterat varje gång frågan kommit upp på olika juristträffar och att frågan blivit ett ämne på juristträffar kan nog bero på mig. Jag borde vara trött på ämnet, men ju mer jag sätter mig in i frågan desto intressantare tycker jag att den är.
Den som begår skattebrott kan idag påföras såväl skattetillägg som ett straff för skattebrottet,
För att få ett straff måste man först bli åtalad. Tingsrätten kan därefter besluta om straffen fängelse eller böter. Det kan även bli annan påföljd som exempelvis villkorlig dom eller samhällstjänst.
Varför skulle det finnas hinder för att påföra såväl skattetillägg som straff för en och samma handling? Det är att se som dubbelbestraffning enligt min uppfattning - och många andras uppfattning - och för en och samma handling ska man bara bestraffas en gång. Den enda gång men bestraffas för en och samma gärning kan det dock bli fråga om flera olika påföljder samtidigt.
Frågan är dock inte enbart om det ska ses som dubbelbestraffning eller inte. Frågan är betydligt mer komplex än så. Jag tänker denna gång inte analysera denna komplexitet alls utan bara konstatera att HD kommer att göra denna komplexa analys. HD kommer att avgöra målet i plenum. Jag skulle inte bli förvånad om det blir en oenig dom d v s att domarna har olika uppfattningar.
Hur målet i HD slutar? Det återstår att se, men jag tror att det betyder slutet för den ordning vi har i dag med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg.
Varför HD tagit upp samma fråga till prövning en gång till? Det vet jag inte, men kanske för att många underinstansdomare dömer emot avgörandena från HD 2010. Det råder något av ett mindre kaos kring denna fråga. Det kan nog det kommande avgörandet från HD råda bot på. Eller kanske för att HD anser att de dömde fel 2010.
Att målet kommer att avgöras i plenum betyder att alla domare i HD kommer döma i målet. Det är mycket ovanligt att HD avgör mål i plenum. Om HD dömer emot ett nyligt avgjort mål från HD bör det dock alltid ske i plenum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)