Häktning med restriktioner: ett allvarligt hot mot människors psykiska hälsa

Jag har tidigare skrivit om häktningar och om att häktningsreglerna är på tok för rättsosäkra – och att våra domstolars benägenhet att häkta har ökat sedan man började föra statistik över detta (från 85 procent 1994 till 88 procent 2009 och 2010). Årligen begär inte mindre än ca 1 700 personer av de ca 11 000 som häktas varje år ersättning för att de varit oriktigt frihetsberövade (d v s de frikändes senare av domstol). Det rör sig alltså om nästan 2 000 personer varje år. Läs mer om detta här.

Många advokatkollegor har under åren riktat hård kritik mot utformningen av häktningsreglerna. Nu tänker jag fortsätta i samma anda, med anledning av de katastrofala följderna för den psykiska hälsan som isolering (d v s häktning med restriktioner) orsakar för många av de män och kvinnor som sitter frihetsberövade under tiden som förundersökning mot dem pågår.

Med restriktioner menas att den häktades kontakter med andra inskränks, inte sällan till ett minimum. Man kan bli belagd med förbud att läsa tidningar, lyssna på radio eller se på tv. Dessutom får man ofta inte träffa några andra häktade.

Att man får träffa häktespersonalen eller advokaten brukar kännas som en ganska klen tröst i sammanhanget. Detta eftersom även den egna advokaten blir begränsad av det faktum att klienten har restriktioner. När jag som advokat besöker en klient med restriktioner är jag lagligen och av yrkesetiska skäl förhindrad att tala med klienten om kontakter med klientens familj, vad som står i tidningarna o s v.

Det är ett stort ansvar advokaten har: att trots dessa begränsningar göra så mycket som möjligt för att klienten ska få sin rätt tillvaratagen.

Isolering verkar som ett gift på människans psyke

För den som saknar erfarenhet är det svårt att leva sig in i vad det innebär att vara häktad och dessutom isolerad, d v s utan kontakt med andra och inlåst i 23 timmar om dygnet i en liten cell. Det går inte att föreställa sig utan att ha varit där, vågar jag påstå.

De förkrossande följderna av häktning med fulla restriktioner, även i korta perioder på några dagar eller någon vecka, är faktiskt välkända inom läkarkåren sedan länge (sedan 1800-talet). Men låt oss börja med två moderna exempel på välkända personer som suttit isolerade.

John McCain, den tidigare amerikanske presidentkandidaten, satt isolerad i två år under sin tid som krigsfånge i Vietnam. Så här skriver han om sina upplevelser: ”It’s an awful thing, solitary. It crushes your spirit and weakens your resistance more effectively than any other form of mistreatment”. Ett annat exempel är den amerikanska journalisten Roxana Saberi, som satt fängslad i Iran i ungefär en månad. Hon har senare uppgett att hon höll på att mista förståndet efter två veckors isolering.

Vad menar McCain och Saberi? Vad är det som gör att isoleringen ”krossar din vilja”, försvagar dig ”mer än något annat övergrepp”?

För att få svar på den frågan rekommenderar jag en artikel om just de psykiatriska följderna av häktning med restriktioner och andra former av isolering i väntan på rättegång (eller efter fällande dom). Artikeln är skriven av en Harvard-läkare med många års erfarenhet av att möta de som sitter isolerade. Artikeln, som återger författarens egen forskning men framför allt går den igenom en mängd tidigare forskning, publicerades 2006 i Journal of Law and Policy, som ges ut av Washington University School of Law.

Författaren, dr Stuart Grassian, är psykiater och har personligen utvärderat över 200 frihetsberövade som suttit isolerade. Hans artikel visar i korthet att isolering (även kortvarig) kan ge upphov till allvarliga psykiatriska skador. Han konstaterar att det finns en särskild kombination av symptom som bara uppstår bland människor som sitter isolerade, men han pekar också på likheterna med de psykiska problem som kan uppstå i ensamhet då du dessutom har väldigt få sinnesintryck. Till exemplen hör ensamma piloter på hög höjd och forskare på polarstationer (se s 357-361 i artikeln).

Att en människa avskärmas från yttre intryck – t ex genom att vara ensam dag ut och dag in i en liten cell – är helt enkelt extremt skadlig för psyket.

De första försöken med isolering på 1800-talet

Artikelförfattaren tar oss tillbaka till början av 1800-talet, då de första stora, moderna fängelserna byggdes i USA och i Europa. Just då trodde man att isolering var en jättebra idé. Genom att se till att fångar hölls ensamma och utan kontakt med varandra trodde man att de skulle renas från ondska. Om de inte tilläts ha kontakt sinsemellan skulle de inte kunna bli ”besmittade” av någon annans kriminalitet.

Men redan på 1830-talet började offentliga studier visa att systemet hade fasansfulla följder. Man började inse att det var onaturligt att hålla människor isolerade dag efter dag, år efter år: ”it was so unnatural that it bred insanity”. Författaren Charles Dickens besökte USA och det moderna Philadelphiafängelset 1842. Han skrev förskräckt om vad han fick se:

Här går systemet ut på strikt, hopplös isolering… En svart huva dras över huvudet och ansiktet på varje fånge som kommer in i det dystra huset, och i detta mörka moln förs han till cellen som han aldrig mer kommer att lämna förrän hans utmätta tid tagit slut. Han blir levande begravd, han upplever ingenting utom en fasansfull förtvivlan och ångest som torterar honom.

Åren därpå, mellan 1854 och 1909, utfördes hela 37 studier av psykotiska störningar bland fångar i Tyskland, där man anammat det amerikanska systemet på många håll. Chefsläkaren på fängelset i Halle föreslog t ex att isolering helt borde förbjudas, eftersom han såg att det orsakade hallucinationer och var verkligt skadligt för både kropp och själ. En sammanfattning av den tidiga tyska forskningen om ”prison psychoses” på engelska kan du som är intresserad läsa här.

De medicinska följderna av isolering

Med över hundra års forskning i ryggen kan man idag ganska säkert ringa in de medicinska följderna av att sitta häktad med restriktioner eller på annat sätt isolerad (artikelförfattaren utgår från ca 22 1/2 timmes isolering, vilket är aningen mindre än de 23 timmar som är regel på svenska häkten).

Nedan kommer jag att försöka mig på att översätta relevanta stycken ur artikeln, som ursprungligen skrivits som rättsintyg till domstol. Citaten återges med kursiverad stil.

Isolering – det vill säga att man låser in en fånge ensam i en cell hela eller nästan hela dagen, med minimal yttre stimulans och minimala möjligheter till social samvaro – kan ge upphov till allvarliga psykiatriska skador. Det har faktiskt länge varit känt att skarpa inskränkningar av yttre och social stimulans har en djupt skadlig effekt på hjärnans sätt att fungera… (s. 327)

Grassian skriver apropå isolering på fängelserna i 1800-talets USA:

I själva verket var följderna katastrofala… Den typiska psykiatriska störningen som uppstod bestod i ett upphetsat förvirringstillstånd som i svårare fall liknade ett fullt utvecklat delirium.

Detta kännetecknas av allvarlig förvirring, paranoia och hallucinationer, samt av intensiv oro och slumpmässiga, impulsiva våldshandlingar som ofta riktas mot den egna personen. Sådana störningar har ofta kunnat iakttas hos individer som inte hade någon tidigare historia av någon psykisk sjukdom. Dessutom resulterade vistelsen i isoleringscell ofta i en allvarlig försämring av tidigare psykisk sjukdom. Även bland intagna som inte utvecklade öppen psykiatrisk sjukdom som en följd av isoleringen ledde sådant förvar nästan oundvikligen till allvarligt psykologiskt lidande som ofta gravt försvårade för den intagne att anpassa sig till fängelsemiljön i stort. (s. 328-29)

Redan i början av 1800-talet kunde man alltså se att isolering av häktade eller fångar kan

1. ge upphov till psykisk sjukdom hos den som tidigare varit psykiskt frisk,

2. förvärra ett tidigare psykisk sjukdomstillstånd,

3. eller (även för de mest motståndskraftiga) orsaka allvarligt psykiskt lidande.

Till slut påpekade även USA:s Högsta domstol (Supreme Court) att isolering ger upphov till massiva psykiatriska skador. I ett rättsfall från 1890 skriver Supreme Court gällande isolering: ”A considerable number of the prisoners fell, after even a short confinement, into a semi-fatuous condition, from which it was next to impossible to arouse them, and others became violently insane; others, still, committed suicide”.

Artikelförfattaren påpekar sedan att både hans egna studier samt äldre studier i USA visar att

den som förvägras en tillräcklig nivå av yttre och social stimulans tappar snabbt förmågan till att upprätthålla normal vakenhet och uppmärksamhet. Man kan räkna med att efter bara ett par dagar i isoleringscell kommer elektroencefalogrammönstret (EEG) att övergå i ett abnormt mönster som påminner om stupor
och delirium. Det är inte underligt – de flesta har någon gång, åtminstone en kortare stund, upplevt extrem monotoni och otillräcklig yttre stimulans… Även efter en ganska kort period är det troliga att man sjunker ned i en mental dvala eller ”dimma” där vakenhet, uppmärksamhet och koncentration försämras. Efter en tid blir man allt mindre kapabel att hantera yttre stimulans. Man blir ofta överkänslig… Efter hand leder just avsaknaden av stimulans till att man blir störd av alla slags ny stimulans. När man upplever sådan stupor brukar man vanligen undvika all stimulans. I stället går man djupare in i sig själv och in i den egna mentala dimman. (s. 330-31)

Artikelförfattaren förklarar att tiden i isolering ger upphov till två onormala tillstånd på en och samma gång. Dels en oförmåga att fokusera, dels en oförmåga att ”byta spår” när tankarna väl har fastnat på något särskilt. Detta får till följd att man inte kan minnas eller hålla tankarna i styr när man försöker läsa eller tänka.

Min kommentar till detta är att det är ett enormt rättssäkerhetsproblem. För hur ska man klara av att kommunicera med sin advokat på ett bra sätt eller för den delen (vilket förstås är ännu viktigare) med rätten när man väl kommer till rättegången?

Vi fortsätter att gå igenom artikeln:

Oförmågan att ändra sina tankebanor övergår i en sorts tunnelseende, där den enskildes uppmärksamhet stannar av – nästan alltid på något som är väldigt obehagligt, som man inte kan sluta tänka på. Man blir helt besatt av det man tänker på… Personer i isoleringscell blir lätt upptagna av en viss tanke, någonting som de upplever som störande, ett ljud eller en lukt från en angränsande cell… De torteras av det, och kan inte sluta tänka på det. I isoleringen blir vanlig stimulans extremt obehaglig. Små irritationsmoment driver folk till vansinne. (s. 331)

Man kan enligt artikelförfattaren räkna med att många får permanenta skador av isoleringen, även om de inte blir öppet psykiskt sjuka. Att så är fallet styrks av studier av krigsveteraner från Koreakriget, som fyrtio år senare bar på psykiska skador av att ha suttit just isolerade. Krigsveteranerna påpekade själva att isolering var

ett av de svåraste stressmomenten… De uppvisade ångest som inte gick över, psykosomatiska åkommor, misstänksamhet, förvirring och depression. De tenderade att vara avskärmade från social samvaro och led av tvångsmässiga grubblerier… (s 383)

Dessa varaktiga psykiska men, konstarerar artikelförfattaren,

yttrar sig vanligen i fortsatt oförmåga att klara av social samvaro – ett handikapp som ofta hindrar den intagne från att anpassa sig till det sociala livet i fängelset. Dessutom – vilket kanske är än viktigare – försämrar detta handikapp ofta kraftigt den intagnes förmåga att få en plats i samhället efter att han friges. (s 333)

Härnäst påpekar författaren att isolering kan skapa ett psykiatriskt tillstånd som inte återfinns någon annanstans. Grassian framhåller att isolering är ”giftigt” för hjärnans normala funktionssätt. Det är nedbrytande för vem som helst, även om det är mer skadligt för vissa, t ex för den som har diagnosen ADHD eller en psykisk störning. Isoleringen kan alltså skapa akut psykisk sjukdom även hos den ”who had previously been free of any such illness”.

Grassian berättar om hur han har mött vissa ”tuffingar” som han intervjuat, som sagt att isolering är det inte alla som klarar av – men jag gör det minsann. Samma fånge berättade senare för Grassian om paniken, skräcken för att kvävas och de paranoida vanföreställningar som han upplevde isoleringen.

(Jag har exakt samma erfarenhet av klienter som ger intryck av att vara tuffa. Men det här handlar inte om att vara tuff utan om en omänsklig behandling som inte är bra för någon.)

Det särskilda psykiatriska syndromet som hör ihop med isolering

Grassian ställer upp sju symptom som kan ingå i det sjukdomstillstånd som bara uppstår i isolering. Han gör det med stöd av sina egna intervjuer med över 200 frihetsberövade som suttit i isoleringscell.

1. Överkänslighet för yttre stimulans
Över hälften av de tillfrågade berättade om en tilltagande oförmåga att stå ut med vanlig stimulans.

2. Störda sinnesintryck, illusioner och hallucinationer
Närmare en tredjedel av de tillfrågade uppgav att de hört röster, ofta i form av viskningar som säger skrämmande saker.

3. Panikattacker
Rapporterades av en bra bit över hälften av de tillfrågade.

4. Svårigheter att tänka, koncentrera sig och minnas
Många uppgav sådana svårigheter. En intagen beskrev det på följande sätt: ”Jag kan inte koncentera mig, kan inte läsa… Ibland kan jag inte få fatt i ord som jag egentligen kan. Jag fastnar, måste hitta ett annat ord. Minnet försvinner”. I andra fall blev störningarna värre och ledde till akuta psykotiska förvirringstillstånd. En intagen hade skurit upp sina handleder då han befann sig i ett sådant tillstånd.

5. Påträngande tvångstankar och primitiva aggressiva grubblerier
Nästan hälften av de tillfrågade rapporterade att de hemsöktes av primitiva fantasier om hämnd på fängelsepersonalen. Samtliga intagna beskrev den här sortens tankar som ovälkomna och otäcka.

6. Paranoia
Närmare hälften av de tillfrågade rapporterade att de kände sig paranoida och kände förföljelsemani.

7. Problem med impulskontroll
Något färre än hälften av de 200 tillfrågade rapporterade att de varit med om tillfällen där de tappat kontrollen över sig själva. Flera av dem rapporterade impulsstyrt självskadebeteende. En intagen berättade: ”Jag skar mig själv i handlederna flera gånger i isoleringscellen. Nu verkar det helt vansinnigt. Men jag tänkte inte ens när jag gjorde det, jag tappade kontrollen och skar mig själv utan att veta vad jag gjorde”.

De här allvarliga symptomen bildar ett särskilt psykiatriskt sjukdomstillstånd, en kombination av flera ganska ovanliga symptom. Grassian påpekar att det här syndromet liknar akut delirium. Det är ett svårartat förvirringstillstånd där man kan uppleva att föremål ändrar storlek, ”smälter” eller ändrar form. Man vet att delirium kan orsakas av begränsad yttre stimulans. De isolerade fångarnas syndrom påminner alltså mer om neurologiska besvär än om psykisk sjukdom, konstaterar författaren.

Det är, förklarar artikelförfattaren, sällan som psykisk sjukdom påverkar alla sinnen på det sätt som isolerade personer upplever, när de får sin verklighetsbild förvrängd genom hallucinationer m m som upplevs via både hörsel, syn, känsel, lukt och upplevelsen av den egna kroppen. (Bland schizofrena är det t ex vanligast med hörselhallucinationer. Synhallucinationer förekommer, men andra slags hallucinationer är extremt sällsynta.)

Ytterligare forskning

1956 undersökte dr Milton Meltzer psykiska störningar bland fångar som satt isolerade på Alcatraz. De satt sällan isolerade längre än en vecka, men Meltzer konstaterade ändå att de brukade drabbas av akuta psykotiska sammanbrott. En läkare vid namn John Lilly framhöll vid samma tid att inskränkningen av sociala intryck och sinnesintryck var den avgörande ”sjukdomsskapande faktorn”. På 50- och 60-talet forskade man en hel del på amerikanska universitet vilka följder sådan inskränkning av yttre stimulans får på en människa. Symptomen i experimentmiljön – ljudisolerade rum samt inlindning av armar och händer för att minimera känselintrycken – blev desamma som bland isolerade fångar och häktade: störda sinnesintryck, illusioner (som upplevs med flera olika sinnen) och hallucinationer, tilltagande overklighetskänslor och överkänslighet mot stimulans utifrån.

På tal om personer med ADHD framhåller Grassian att dessa har särskilt svårt att stå ut med ”restricted environmental stimulation”. Men han har även studerat välanpassade och högutbildade personer. 1988 intervjuade han t ex kvinnliga politiska aktivister som blivit dömda för brott i samband med politiska aktiviteter. Samtliga rapporterade om sjukliga reaktioner då de suttit i långvarig isolering: störda sinnesintryck, extrem ångest samt panikattacker. Kvinnorna beskrev också svårigheter med att tänka, koncentrera sig och att minnas. En av aktivisterna berättade att hon bara orkade läsa eller skriva de första tre timmarna efter att hon vaknade. Sedan var hon ”som i en dimma” och kunde inte koncentrera sig alls.

Som artikelförfattaren skriver: det är oundvikligt att även fångar med större psykisk motståndskraft drabbas av svårt psykiskt lidande, särskilt vid långvarig isolering. Sedan avslutar han sin artikel med ord som är tydligt riktade till lagstiftaren och till rättsväsendet: ”The laws and practices that have established and perpetuated this tragedy deeply offend any sense of common human decency”.

Till artikeln hör flera tillägg. I ett av dem kan man ta del av jämförelser med påtvingad isolering på sjukhus (s 363-365 i artikeln). Grassian visar bl a att patienter som ligger sängbundna efter ha genomgått en operation kan utveckla akuta tillstånd av förvirring, paranoia, hallucinationer och psykoser, i synnerhet nattetid. Det beror på den påtvingade begränsningen av sinnesintryck och social samvaro. Psykoser uppstår faktiskt (beroende på vilken studie man tillfrågar) hos mellan 14 % och 30 % av patienter som genomgått öppen hjärtkirurgi. I ett annat tillägg går författaren slutligen igenom den tidiga tyska forskningen om psykisk ohälsa bland fångar. Han tar bl a upp Gansersyndromet, som vi försvarsadvokater (tyvärr) känner igen från en och annan rättegång där vi ska försvara en klient som suttit med restriktioner månad efter månad. Gansersyndromet yttrar sig i att den som drabbas inte klarar av att svara på frågor. Han svarar ”nästan” på frågan, men det blir aldrig riktigt rätt. Ett exempel kan vara att man frågar hur många färger det finns i svenska flaggan och man får svaret tre. Om man sedan frågar vilka färger får man svaret röd o s v. Det blir aldrig rätt hur man än försöker.

FN: häktningar med restriktioner borde förbjudas i de flesta fall

Den ovanstående uppfattningen framfördes nyligen av FN:s främste talesman i tortyrfrågor, Juan Mendez, och jag tror att många av oss kan skriva under på det, särskilt efter att ha läst om varför isolering går att klassa som tortyr. De skyhöga fallen av psykisk ohälsa som uppstår, samt de ständigt pågående självmorden i arrestlokalerna och på häktena ger för handen att häktning med restriktioner verkligen är en form av tortyr. Jag håller därför med den advokatkollega som nyligen påpekade att häktning är fruktansvärt primitivt.

Med isolering (solitary confinement) avser FN alla förfaranden där den frihetsberövade hålls isolerad i minst 22 timmar per dygn från andra människor (undantaget fångvårdare). Hit hör alltså även de som sitter isolerade i svenska häkten 23 timmar per dygn.

Mendez anför i huvudsak att isolering bör förbjudas utom i extraordinära fall, och att det i dessa fall bara bör få vara tillåtet en så kort tid som möjligt. Isolering i mer än 15 dagar, liksom på obestämd tid, bör förbjudas, enligt FN:s tortyrexpert. Mendez förespråkar också ett absolut förbud i fråga om unga människor samt personer med psykisk ohälsa.

Hur kan då den nuvarande regleringen ändras? Visst vore det önskvärt med en så ingripande förändring som möjligt. Men jag vill även passa på att föreslå en del smärre förändringar som jag anser vara ett absolut minimum för en rättsstat.

Den s k kollusionsfaran (risken att den brottsmisstänkte försvårar utredningen, t ex förstör bevis) är den juridiska häktningsgrunder som motiverar att man lägger restriktioner och isolerar den häktade.

Den lätthet med vilken våra domstolar idag beviljar åklagarnas häktningsframställningar ger för handen att det finns stora brister i viktig psykologisk kunskap. Man ser sannolikt inte problemet med att häkta någon. Ungefär som att man tänker: ”det händer ju ingenting farligt därinne i cellen”. Som föredöme kan man här framhålla den rättrådige domaren som i ett rättsfall från 2001 kallade isoleringscellerna i Texas för ”incubators of psychoses”, en plats där man planterar psykisk ohälsa hos den friske och där tillståndet förvärras för den som har psykiska besvär.

Det är en positiv utveckling att frågan om psykisk ohälsa och isolering tas upp som ett problem runtom i världen. När man har läst Grassians artikel förstår man varför. Mot bakgrund av FN:s fördömande av isolering och den psykologiska forskningen kring häktningar (med eller utan restriktioner) är det idag omöjligt för våra domstolar att fortsätta häkta och lägga restriktioner i samma takt som idag. Det går inte att försvara.

Det är svårt att inte bli chockad när man läser in sig på ämnet. Okunskap om de psykologiska riskerna med häktning borde inte få förekomma. Det krävs massiva utbildningsinsatser. Det borde vara en prioritet för Domstolsverket, Advokatsamfundet och Åklagarmyndigheten.

Okunskap om lagen ursäktar inte, brukar man säga. Okunskap om psykologi ursäktar inte heller när det gäller de här frågorna. Därför är det med glädje man ser att bl a Human Rights Watch häromdagen gick ut och krävde ett totalförbud mot isolering av barn under 18 år i USA.

2010 års häkteslag och skärpningen av regeringsformen

Svensk rätt har blivit något skarpare i sitt förbud mot tortyr. Lagstiftaren har alltså tagit till sig av tidigare FN-kritik. Förhoppningsvis betyder det att fler förbättringar är på väg. Ett litet steg i rätt riktning är den nya häkteslagen som gör det möjligt att överklaga restriktioner i vissa fall (avsaknaden av en sådan möjlighet kritiserades tidigare av FN:s kommitté för förhindrande av tortyr).

Häromåret skärptes 2 kap 5 § regeringsformen (RF, en av grundlagarna) så att det nu framgår att ingen får utsättas för tortyr i syfte att framtvinga eller hindra yttrande. Med tanke på hur tillintetgjorda många häktade blir (vi ser det när det är dags för huvudförhandling) finns det enligt min mening fog för att påstå att denna utmärkta bestämmelse inte respekteras fullt ut.

Att börja se häktning med restriktioner som tortyr kan låta drastiskt, men det är faktiskt FN:s uppfattning att det förhåller sig på detta sätt. Det är något som bryter ned en människa – och därför i praktiken något som ökar risken både för falska erkännanden och undermåliga försvar.

Domstolarna måste nu beväpna sig med vetenskaplig kunskap för att leva upp till det skärpta tortyrförbudet i RF och uppmaningen från FN angående isolering.

Den som hävdar att häktning med restriktioner är ”nödvändigt” använder sig – menar jag – av samma slags argumentation som dödsstraffets förespråkare i USA eller de som sannolikt försvarar tortyr på olika håll runtom i världen. Man missar den viktigaste poängen: priset i mänskligt elände och lidande är alldeles för högt för de fördelar man inbillar sig att olika slags barbariska tvångsmedel medför.

Tänk så här i stället. En vacker dag kan det vara du som sitter inlåst dygnet runt på obestämd tid, med stor risk för att du mår som ett vrak den dag ditt öde avgörs i en av våra domstolar och att du knappt hänger med under rättegången till följd av att du lider av depression och ångest och är bedövad av antidepressiv medicin.

Tankar kring lagändringar från åklagarväsendet

Utöver FN:s tortyrexperts förslag finns även annat som man borde ta fasta på. I Frankrike har t ex den som sitter häktad – även med restriktioner – efter en månad rätt att ta emot besök av en släkting. Om detta kan du läsa på sid 3 i Åklagarmyndighetens utredning från 2011 om häktningsreglerna i andra EU-länder.

På sid 2 i samma utredning finns uppslag till en annan reform som rimligen bör genomföras omgående. Italien, Lettland, Litauen, Polen och Spanien har nämligen absoluta tidsgränser för häktning. Passeras den gränsen ska den misstänkte försättas på fri fot.

Den verkliga föregångaren är dock Storbritannien. I Storbritannien, heter det i utredningen, är det nämligen ”inte möjligt att isolera den häktade av utredningsskäl”. Som svensk jurist häpnar man, eftersom det är så självklart här (d v s man är så van vid att det läggs restriktioner p g a utredningsskäl – p g a den s k kollusionsfaran). I Storbritannien får man enbart isolera en häktad av säkerhetsskäl. Här finns alltså en stor utmaning för det svenska rättsväsendet att leva upp till. Och det är ingen dålig förebild. Storbritannien är ju en välkänd och respekterad förebild i juridiska sammanhang.

Kan svenska åklagare och poliser tänka sig att ”släppa” denna möjlighet – d v s möjligheter till restriktioner av utredningsskäl som den idag ser ut? Vågar politikerna genomföra en sådan fantastisk humanistisk reform? Det skulle innebära en enorm förändring till det bättre för rättssäkerheten. Särskilt lagstiftarnas, våra folkvaldas ögon vill jag fästa på detta i sammanhanget närmast fantastiska förhållande.

Jag vill rentav upprepa det en gång för mina juristkollegor: i Storbritannien är det inte möjligt att isolera den häktade av utredningsskäl (med kollusionsfaran som grund för restriktionerna).

Domstolarna förstår nog inte hur allvarlig den här frågan är och hur farligt det faktiskt är. Man måste, som jag påpekade i mitt tidigare inlägg om häktningar, gå tillbaka till 24:4 rättegångsbalken.

Jag hoppas att de domare som läser detta tar del av forskningen som jag hänvisar till.

Till våra politiker i samtliga partier: människors liv och psykiska hälsa står på spel. Tycker ni inte att det är allvarligt nog bör ni verkligen tänka över era karriärval. Inte bara undertecknad med kollegor i Advokatsamfundet tycker att det är hög tid att det händer något. Vi har faktiskt även medhåll från Åklagarmyndighetens expertutredare. Så här skriver de:

Nackdelarna ur utredningssynpunkt av en restriktivare användning av framförallt isolering kan undvikas genom snara och väl dokumenterade utredningsinsatser. Om bevisningen kan säkras fort, om häktningsförhör inför domstol görs utförligare och återges noggrant av domstolen och förhör under förundersökningen videodokumenteras eller förhörsutskriften bekräftas av den hörde genom signering, skulle detta kunna bidra till att isolering i en del fall kanske skulle bli obehövlig eller i vart fall att nödvändig isoleringstid skulle bli kortare.

Jag tycker, i egenskap av advokat, att detta inte alls är ett förkastligt förslag, utan en bra och konstruktiv tanke för att rätta till systemet. Att ställa högre krav på den brottsmisstänkte på ett tidigt stadium – om detta kan leda till att häktning och/eller isolering inte blir nödvändigt – är ett förhållandevis lågt pris som absolut skulle vara värt att betala.

Viljan finns således även från advokaternas motpart i brottmål: åklagarväsendet. Det är en tydlig signal till våra politiker att något måste göras i denna fråga, nu med detsamma.

Ett par råd till er som sitter häktade

För det första: överklaga häktningsbeslutet och beslutet om restriktioner.

Möjligheterna att göra detta har utvidgats på senare år. Din advokat hjälper dig med detta, och det finns inget som hindrar att ni i det enskilda fallet hänvisar till vad forskningen visar om de hemska följderna av isolering.

Även om våra politiker inte visar det intresse de borde kan förhoppningsvis ökad kunskap om de mänskliga följderna av häktning och isolering leda till ett större genomslag vid förhandlingar om häktning och omhäktning så att tingsrätterna blir försiktigare med att bevilja och åklagarna blir försiktigare med att begära häktning, särskilt förenat med restriktioner.

Mitt andra råd är bara ett försök att komma med någonting konstruktivt till er som sitter i den rent ut sagt vidriga situationen. Du som sitter med restriktioner och inte får läsa tidningar, se på tv, lyssna på radio eller träffa någon: se till att låna en bok från häktets bokvagn eller bibliotek. Sak samma om du tycker om att läsa men inte känner för det eller om du aldrig brukar läsa annars. Skönlitteratur, något som handlar om människor och deras liv, borde kunna vara särskilt bra. Eller faktaböcker, historia, vetenskap. Allt som aktiverar dig borde vara bra. Allt som kan fylla ut det farliga och onaturliga tomrummet under de svåra dagar, veckor och i värsta fall månader som väntar.

Allt för att bevara din psykiska hälsa och din förmåga att sköta ditt försvar den dagen det behövs. Jag påstår mig inte veta hur det är. Jag försöker bara tänka mig in i situationen.

Och även om jag kanske går över gränsen genom att skämta om ett så hemskt ämne så vill jag ändå säga följande: hjälp din försvarsadvokat! Läs något, låna papper och penna och skriv något, eller gör båda delarna. Slå vakt om din psykiska hälsa. Då kommer din advokat också att kunna göra ett bättre jobb då ditt öde ska avgöras av tingsrätten.

Med detta sagt vill jag bara upprepa vad jag har sagt ovan: Storbritannien har man inte restriktioner p g a kollusionsfaran och FN anser att isolering i de flesta fall bör förbjudas. Där har vi något vi kan bygga vidare på.