Jag och min sambo var nyligen utomlands. Vi var på Gran Canaria i Spanien. Det var en härlig resa. Sommaren var på plats. Solen värmde och glittrade. Vinden fläktade. Och trots det sköna vädret. Inga mygg i sikte. Denna plågosamma insekt som kan förstöra den bästa av sommarens vackra dagar.
En av dagarna var dock inte som de andra dagarna. Den dag vi bestämde oss för att åka buss efter serpentinvägarna från Puerto Rico till Puerto Morgan. Buss åker jag visserligen sällan. Min erfarenhet av att åka buss är att det är avkopplande, inte lika avkopplande som tåg men ändå. Jag borde åka buss oftare. Det är ju dessutom bra för miljön att låta bilen stå då och då.
Bussföraren såg ut som vilken spanjor som helst. Men det måste ha varit Michael Schumacher utklädd till spanjor. Resan gick med en hastighet som fick mig att fundera på om jag skrivit mitt testamente. Resan gick på smala, krokiga och inte minst branta vägar. Vid varje kurva kändes det som att döden väntade runt hörnet. Jag och min sambo vågade inte störa föraren under färden eftersom vi räknade med att minsta avbrott i hans koncentration skulle kunna få katastrofala följder. En olycka med många skadade i bästa fall. En dansk kvinna skrek då och då åt föraren att sakta ned. Föraren svarade alltid med no, no. Kanske skrek kvinnan på danska. Jag minns inte. Jag hade fullt upp med att vara rädd.
Efter färden gick min sambo fram till föraren och sa många väl valda ord till honom på engelska om hur omdömeslöst det var att köra så fort och hur han utsatte passagerarna för direkt livsfara.
Till förarens försvar kan sägas att föraren valde att rodna hövligt och samtidigt be oss alla om ursäkt.
Jag och min sambo satte oss på en vinbar nere vid havet i Puerto Morgan och drack ett glas rött vin för att lugna nerverna och analysera hur det fortfarande var möjligt att vi levde.
Vi bestämde oss för att återresan skulle bli med taxi. Aldrig mer spansk buss.
Om resan hänt i Sverige hade jag - och säkerligen flera andra passagerare - ringt polisen under pågående färd. Bussföraren gjorde sig uppenbarligen skyldig till vårdslöshet i trafik enligt svensk rätt. Det behöver inte hända en olycka för att det skall vara vårdslöshet i trafik. Det krävs endast att föraren medvetet tar risker som inte är acceptabla i trafiken.
En av kvällarna ringde en svensk advokat, en kompis till mig, som är verksam i såväl Sverige som Spanien. Han berättade att åka buss i Spanien kan vara spännande för den som gillar spänning.
I Spanien blir det i normalfallet bara åtal om olyckan är framme. I praktiken är det ofta samma sak i Sverige. Men att en olycka skett räcker inte för åtal i Sverige. Det måste även vara fråga om det som kallas medvetet risktagande. Brottet är det medvetna risktagandet och inte själva olyckan.
Vi fortsatte att prata och när två advokater kommer i samspråk blir ämnet allt för ofta juridik. Undrar om andra yrkesgrupper är likadana? Men en fråga var intressant. Han berättade att män som i Spanien skall betala underhåll till sin före detta fru eller till sina barn döms till fängelse om de inte betalar det underhåll som är avtalat eller som är beslutat av domstol. Om mannen kan betala eller inte kan betala spelar ingen roll. Det innebär att män i Spanien så gott som alltid betalar sitt underhåll. Det prioriteras före andra räkningar. Vad skulle hända om en sådan lagstiftning infördes i Sverige? Underhållen skulle oftare bli betalda. Men tänk er vad många nya brottslingar jag skulle kunna få försvara! Det är dock inte det som är tankvärt. Det tankvärda är att en handling som i ett land är kriminell kan vara laglig i ett annat land och det innebär med automatik att det finns mindre brottslingar i ett land som är tolerant i många frågor.
Det kan röra sig om tolerans när det gäller droger, alkohol, trafiken, underhåll, köp av sex
o s v. De länder som har flest brottslingar är nog länder som inte tillåter yttrandefrihet. Det är ju ganska lätt att då säga fel saker eller säga något som kan tolkas som brott mot den yttrandefrihet som inte existerar.
I ovan nämnt avseendet har jag läst något som nödvändigtvis inte behöver vara sant. Under Stalins regim i Ryssland (forna Sovjetunionen) införde han en lag som innebar att när man snapsade skulle man skåla för den ryska staten och Stalin. En av Stalins högsta generaler skålade tjugo gånger vid en och samma fest. Festen var dock avlyssnad av den så kallade inre säkerhetstjänsten. Vid varje tillfälle skålade generalen för den ryska staten, men han glömde – kanske medvetet - att samtidigt skåla för Stalin. Generalen dömdes till den humana påföljden 20 års fängelse. Straffet blev således ett futtigt år per skål. Det var i praktiken fråga om en politisk dom.
Ni som kan er historia vet dock att Stalin vid några tillfällen – framförallt före andra världskriget – såg till att många militärer med hög grad antingen avrättades eller sattes i fängelse. Många torterades för att erkänna något påstått ”brott”. En sak skall vi vara tacksamma för. Erkännandena i Sverige beror i vart fall inte på tortyr.
Nu måste jag åter arbeta. Jag har visserligen en lista bredvid mig med argument för att slippa arbeta: våren, solen, en lång promenad, familjen, vänner o s v. Saker i livet man inte får glömma bort helt enkelt. Det som kallas livskvalitet. Arbeta? Det blir nog en livsväckande och härlig promenad i solen innan jag åter börjar arbeta.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
1 kommentar:
Jag anser att frihetsberövandet är ett slags tortyr, särskilt frihetsberövandet i svenska häkten.
Kan åklagaren inför domstol med framgång göra gällande kollusionsfara - och det kan förstås åklagaren göra allt som oftast - så medför det att den misstänkte ofta också får sitta med restriktioner, vilket skruvar åt tortyren ytterligare.
Skicka en kommentar