Nya problem med EMR
Idag fick jag återigen ett bevis på vad som är fel med En Modernare Rättegång-reformen. Det handlar om inget mindre än advokatens roll i rättsväsendet och advokatens självständighet.
Idag ringde hovrätten för Övre Norrland till mig och frågade mig om jag kunde gå med på att låta rätten gå igenom viss bevisning (en ljudinspelning från den tidigare tingsrättsförhandlingen) på egen hand och inte i samband med den stundande rättegången i hovrätten. Hovrätten erbjöd sig att skicka över ljudfilen till mig så att jag också skulle kunna sitta på mitt kontor och lyssna igenom den.
Låter det vettigt? Är det meningen att domstolen ska sitta och lyssna på bevisningen utan att försvararen har någon som helst koll på vad de gör? Det vill säga att de verkligen gör vad de lovar?
Jag skrev en inlaga till domstolen och förklarade mina skäl till att jag som försvarare inte gick med på hovrättens erbjudande. Det ligger i advokatkårens och allmänhetens intresse att inte låta domstolarna få öka sin makt på vår bekostnad på det här sättet. På ytan ser det ut som en förenkling av rättegångsförfarandet. Men i själva verket är det ju en försämring av möjligheten för advokaten att vara med och påverka rättens ledamöter och kontrollera att de gör sitt jobb som de ska. Jag anförde bland annat följande:
”Det är av vikt att allmänheten och klienterna förstår att advokaten är självständig i förhållande till såväl domstolen som åklagaren och att advokatens roll endast är att ta tillvara den tilltalades rättigheter. Om jag medger att rätten får ta del av bevisning enskilt – före förhandlingen eller under något avbrott under förhandlingen – kan allmänheten och klienten uppfatta ett sådant samtycke som att jag inte är självständig gentemot domstolen.
Ett medgivande kan också uppfattas av allmänheten och klienten som att jag har en nära och god relation till hovrättens ledamöter. Att jag känner hovrättens ledamöter personligen så pass väl att jag kan lita på att rätten tar del av det material hovrätten lovat att ta del av. Det är faktiskt inte ovanligt att allmänheten och klienter tror att jag som försvarare har en så god och nära relation med rättens ledamöter att jag därigenom fått förhandsbesked från någon domare hur målet kommer att sluta...
Försvararen – i likhet med åklagaren – skall inte ha en nära och god kontakt med rättens ledamöter. För i så fall kan såväl advokatens, åklagarens och domarnas opartiskhet på goda grunder i frågasättas.”
Avslutningsvis tog jag upp det faktum att det händer att nämndemän sitter och nickar till under en pågående huvudförhandling. Och då sitter ändå försvararen med i salen. Då kan man faktiskt fundera på om risken inte är ganska så stor att rättens ledamöter kommer att vara mindre uppmärksamma om de ska sköta viss bevisupptagning på egen hand, i slutna rum. Vad vet vi andra om vad som sker därinne?
Advokaten har bara ett intresse, och det är klientens intressen. Den som blir lidande är alltså den som advokaten är satt att företräda. Många som står åtalade är i en livskris där de själva inte är starka nog att på egen hand bevaka sina rättsliga intressen. Dessutom måste man ha förståelse för att den tilltalade inte har kunskap om vad han har för rättigheter. Av förståeliga skäl. Det är ofta den svåra livskrisen som kan ha förmått dem att begå en illgärning. Ingen människa är ju ond rakt igenom utom i sagornas värld. Man kan säga att de flesta vi advokater försvarar är vanliga människor. Att man har kört rattfull kanske beror på en skilsmässa. Vi stöter ofta på sådana livsfrågor.
En modern rättegång enligt min syn på saken en ackusatorisk straffprocess med fri bevisföring, där det är upp till försvaret och åklagaren att bevisa och motbevisa varandra och övertyga rätten. Men, som min bloggande juristkollega Juristen påpekade häromdagen: vi verkar faktiskt ha gått tillbaka till den inkvisitoriska processen där domstolen ska sitta upphöjd och självständigt tar reda på vad som är sant utan att parterna i rättegången behöver blanda sig i särskilt mycket.
Inkvisitorisk straffprocess var förhärskande på kontinenten fram till början på 1800-talet. Den präglades av ”dystert hemlighetsmakeri”. Det var den sortens process där den misstänkte kände sig värnlös. Så skriver Erik Anners i sin fina bok Den europeiska rättens historia. Är det verkligen rätt att tala om En Modernare Rättegång med tanke på vilka följder EMR-reformen har fått? För mig känns den bara som ett stort steg bakåt, i helt fel rikting. Och det hela har gått oerhört snabbt.
Hur ska det se ut i slutändan om man idag accepterar och säger till hovrätten: ”Nej nej, sköt bevisupptagningen själva ni så kommer jag in sista kvarten och pläderar lite.” Kanske kommer vi till slut få ett system där pläderingen inte heller anses vara särskilt nödvändig eftersom rätten ändå vet sanningen? Vi som är satta att försvara våra medmänniskors rättigheter kan omöjligen godta en sådan utveckling. Annars sitter vi där en vacker dag och skickar in även vår slutplädering med en ljudfil till hovrätten.
Idag fick jag återigen ett bevis på vad som är fel med En Modernare Rättegång-reformen. Det handlar om inget mindre än advokatens roll i rättsväsendet och advokatens självständighet.
Idag ringde hovrätten för Övre Norrland till mig och frågade mig om jag kunde gå med på att låta rätten gå igenom viss bevisning (en ljudinspelning från den tidigare tingsrättsförhandlingen) på egen hand och inte i samband med den stundande rättegången i hovrätten. Hovrätten erbjöd sig att skicka över ljudfilen till mig så att jag också skulle kunna sitta på mitt kontor och lyssna igenom den.
Låter det vettigt? Är det meningen att domstolen ska sitta och lyssna på bevisningen utan att försvararen har någon som helst koll på vad de gör? Det vill säga att de verkligen gör vad de lovar?
Jag skrev en inlaga till domstolen och förklarade mina skäl till att jag som försvarare inte gick med på hovrättens erbjudande. Det ligger i advokatkårens och allmänhetens intresse att inte låta domstolarna få öka sin makt på vår bekostnad på det här sättet. På ytan ser det ut som en förenkling av rättegångsförfarandet. Men i själva verket är det ju en försämring av möjligheten för advokaten att vara med och påverka rättens ledamöter och kontrollera att de gör sitt jobb som de ska. Jag anförde bland annat följande:
”Det är av vikt att allmänheten och klienterna förstår att advokaten är självständig i förhållande till såväl domstolen som åklagaren och att advokatens roll endast är att ta tillvara den tilltalades rättigheter. Om jag medger att rätten får ta del av bevisning enskilt – före förhandlingen eller under något avbrott under förhandlingen – kan allmänheten och klienten uppfatta ett sådant samtycke som att jag inte är självständig gentemot domstolen.
Ett medgivande kan också uppfattas av allmänheten och klienten som att jag har en nära och god relation till hovrättens ledamöter. Att jag känner hovrättens ledamöter personligen så pass väl att jag kan lita på att rätten tar del av det material hovrätten lovat att ta del av. Det är faktiskt inte ovanligt att allmänheten och klienter tror att jag som försvarare har en så god och nära relation med rättens ledamöter att jag därigenom fått förhandsbesked från någon domare hur målet kommer att sluta...
Försvararen – i likhet med åklagaren – skall inte ha en nära och god kontakt med rättens ledamöter. För i så fall kan såväl advokatens, åklagarens och domarnas opartiskhet på goda grunder i frågasättas.”
Avslutningsvis tog jag upp det faktum att det händer att nämndemän sitter och nickar till under en pågående huvudförhandling. Och då sitter ändå försvararen med i salen. Då kan man faktiskt fundera på om risken inte är ganska så stor att rättens ledamöter kommer att vara mindre uppmärksamma om de ska sköta viss bevisupptagning på egen hand, i slutna rum. Vad vet vi andra om vad som sker därinne?
Advokaten har bara ett intresse, och det är klientens intressen. Den som blir lidande är alltså den som advokaten är satt att företräda. Många som står åtalade är i en livskris där de själva inte är starka nog att på egen hand bevaka sina rättsliga intressen. Dessutom måste man ha förståelse för att den tilltalade inte har kunskap om vad han har för rättigheter. Av förståeliga skäl. Det är ofta den svåra livskrisen som kan ha förmått dem att begå en illgärning. Ingen människa är ju ond rakt igenom utom i sagornas värld. Man kan säga att de flesta vi advokater försvarar är vanliga människor. Att man har kört rattfull kanske beror på en skilsmässa. Vi stöter ofta på sådana livsfrågor.
En modern rättegång enligt min syn på saken en ackusatorisk straffprocess med fri bevisföring, där det är upp till försvaret och åklagaren att bevisa och motbevisa varandra och övertyga rätten. Men, som min bloggande juristkollega Juristen påpekade häromdagen: vi verkar faktiskt ha gått tillbaka till den inkvisitoriska processen där domstolen ska sitta upphöjd och självständigt tar reda på vad som är sant utan att parterna i rättegången behöver blanda sig i särskilt mycket.
Inkvisitorisk straffprocess var förhärskande på kontinenten fram till början på 1800-talet. Den präglades av ”dystert hemlighetsmakeri”. Det var den sortens process där den misstänkte kände sig värnlös. Så skriver Erik Anners i sin fina bok Den europeiska rättens historia. Är det verkligen rätt att tala om En Modernare Rättegång med tanke på vilka följder EMR-reformen har fått? För mig känns den bara som ett stort steg bakåt, i helt fel rikting. Och det hela har gått oerhört snabbt.
Hur ska det se ut i slutändan om man idag accepterar och säger till hovrätten: ”Nej nej, sköt bevisupptagningen själva ni så kommer jag in sista kvarten och pläderar lite.” Kanske kommer vi till slut få ett system där pläderingen inte heller anses vara särskilt nödvändig eftersom rätten ändå vet sanningen? Vi som är satta att försvara våra medmänniskors rättigheter kan omöjligen godta en sådan utveckling. Annars sitter vi där en vacker dag och skickar in även vår slutplädering med en ljudfil till hovrätten.
1 kommentar:
Tack Jörgen! Det var skönt att se att även advokater vill och vågar sätta sig upp mot denna galenskap som drabbar de "försökskaniner" som har råkat hamna inför skranket.
Om sunt förnuft fick råda så borde inte själva digitaliseringen påverka SÄTTET man i övrigt genomför rättegången på. Att inte kalla målsäganden och att inte svarande får yttra sig eller nya vittnen inkallas (annat än i extrema fall)är ju inget annat än att få så många som möjligt dömda utan möjlighet till en andra opartisk rättegång.
Europadomstolen har ännu inte fått in något sådant mål från Sverige, där man åberopar att förhandlingen inte har skötts enligt de av Europadomstolen fastställda lagarna om "En rättvis rättegång" mm.
Kanske dags att tänka på detta så att vansinnet stoppas innan våra fängelser är överfulla av oskyldigt dömda. (Det var illa nog redan tidigare med rättssäkerheten, på flera andra punkter.)
Skicka en kommentar