Vårdnadstvister och PAS

 Du som har läst de senaste inläggen på bloggen vet att jag tycker att frågan om särskilda ombud för barn i åtminstone vissa konfliktfyllda vårdnadsmål är viktig. En fråga som jag definitivt tycker hör hit, men som förtjänar ett eget kapitel, är barnets känslomässiga reaktioner på att mamma och pappa tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var barnet ska bo och hur umgänget med en förälder som inte är boendeförälder ska se ut.

Jag vill poängtera att den här frågan hör till de mer allvarliga jag har ägnat mig åt. Barn är en utsatt grupp i samhället och vi tolkar lätt deras tystnad som att de inte förstår eller bryr sig. Psykologisk forskning om barn som har upplevt vårdnadstvister visar dock att de bryr sig i allra högsta grad. Särskilt barn i mellanstadieåldern reagerar med ilska på separation eller skilsmässa. Ilska som de inte sällan riktar mot en förälder som barnet självt upplever är ”ansvarig” för uppbrottet.

En intressant motion

Som inledning kan jag nämna en motion (2008/09:C455) som lades fram i riksdagen om behovet av nya vårdnadsregler. I motionen hänvisade sju riksdagsledamöter från Moderaterna på ett förtjänstfullt sätt till väl kända fakta, såsom att det finns mängder av ansvarstagande och bra pappor som är tvungna att kämpa i vårdnadstvister för att få vara med och ta ansvar för sina barn efter en separation.

Vi advokater vet att det är så, och jag har företrätt många sådana fantastiska pappor under åren. En del har fått kämpa både länge och väl för att fortsätta vara en del av sina barns liv, trots konflikten med barnens mamma. Det hör till det här yrkets höjdpunkter då man har sådana toppenföräldrar – inte bara pappor, utan självklart även mammor – som klienter. Man vet att det kommer att gagna barnen att inte tappa kontakten från en sådan bra förälder och att det alltid är värt mödan att driva en tvist om vårdnaden och/eller boende och umgänge. Det är ju i barnens intresse att få behålla kontakten med en bra förälder även om föräldrarna är osams. Och ja, faktiskt även om barnet är argt på föräldern och ger den föräldern skulden för att barnets liv vänts upp och ned.

På tal om just barns ilska och avståndstagande hänvisar riksdagsledamöterna i slutet av motionen till PAS (Parental Alienation Syndrome). På svenska kan det översättas med föräldraalienationssyndrom. ”PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person”, skriver de. Vidare gör de gällande att PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige, och att regeringen bör vidta åtgärder för att komma till rätta med detta bland t ex socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden.

Motionen avslogs. Men vad är det egentligen som menas med PAS? För att utreda den frågan bör man börja med frågan om det våld som dagligen begås mot kvinnor och barn. Oftast i det tysta. Påståenden om sådana övergrepp i hemmet är nämligen inte alls ovanliga i vårdnadstvister.

Våld och övergrepp i hemmet

Det finns en likheter mellan sexualbrottsmål och vårdnadstvister där påståenden om våld och övergrepp förs fram. Ord står mot ord. Avgörande teknisk bevisning saknas så gott som alltid. Det finns oftast aldrig några utomstående vittnen. Dessa mål är vanskliga och svåra för rättsväsendet att hantera, för givetvis finns en risk för felaktiga beslut som leder till att barn far illa (i vårdnadsmål) och att oskyldiga döms eller skyldiga frias (i sexualbrottsmål).

Sexuella övergrepp inom familjen är enligt BRÅ det brott som har det största mörkertalet. Ungefär 17 kvinnor mördas – som du säkert vet – varje år av en närstående man (make, pojkvän eller f d partner), men detta uppdagas ju åtminstone för det mesta. Däremot sker sexuella övergrepp mot barn i det tysta, och barn som utsätts för övergreppen förstår ofta först senare att de blivit utsatta för ett brott. Drabbade barn ser sig i regel länge som medskyldiga, och det är ofta den vuxnes ”taktik” att få barnet att känna på det sättet och lura i barnet att det ska hålla tyst om vad som har skett. Mörkertalet beror på att brott i hemmet mot kvinnor och barn anmäls i ringa utsträckning. Det är ju i dessa fall en närstående, oftast älskad person som utför brotten! Därför kan anklagelser (som är sanna) om våld och övergrepp mot kvinnor och barn dyka upp sent, exempelvis i samband med en vårdnadstvist.

Nu vill jag att du stålsätter dig, så ska vi gå igenom en del statistik innan vi går vidare till de fall av falska anklagelser som faktiskt också förekommer i vårdnadsmålen (där barns ilska och avståndstagande likväl kan vara för handen, på ett sätt som inte är lika lätt att begripa sig på som då det faktiskt ligger sanning bakom en förälders påståenden om våld och övergrepp i hemmet).

Enligt Rädda Barnen har nästan vart 7:e barn i Sverige någon gång blivit slaget av en vuxen i hemmet. Hemska siffror – och inte heller BRÅ:s statistik är munter läsning.

År 2010 anmäldes vidare 22 300 fall av misshandel mot kvinnor där gärningsmannen var bekant med offret. Det är mer än 60 anmälningar om dagen. Och då talar vi bara om anmälningar, återigen utan att gå in på mörkertalet.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn i hemmet (incest) konstaterar en ny BRÅ-rapport att 7-10 procent av alla svenska kvinnor och 1-3 procent av alla svenska män har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp åtminstone en gång under uppväxten. Även om vi stannar vid den lägsta uppskattningen, d v s 7 procent av alla kvinnor och 1 procent av alla män så talar vi här om över 330 000 kvinnor och över 40 000 män som någon gång upplevt ett sexuellt övergrepp som barn. Det är alltså många som lever med sådana barndomsupplevelser.

Slutligen, för att understryka vikten att man noga utreder om barns ilska mot och avståndstagande från en förälder beror på verkliga övergrepp eller på andra, i sig helt normala reaktioner från barnet som går att förklara med barnpsykologisk forskning: när det gäller våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0–11 år var den misstänkte i drygt 70 procent av fallen en person inom släkten. Oftast inom den närmaste familjen. Då talar vi än en gång ”bara” om anmälda brott.

Vem som helst begriper att vi är inne på ett enormt samhällsproblem som vi i rättsväsendet måste beakta då vi har den grannlaga uppgiften att skilja mellan äkta och falska anklagelser som kommer fram i vårdnadstvister. I synnerhet om barn dessutom framhåller att de kanske hatar en förälder (oftast pappan) och inte vill träffa honom igen. Vad ska man tro? Ska vi tro det värsta, d v s att pappa har förgripit sig på barnen eller varit våldsam? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Det är i just det här sammanhanget som frågan om PAS eller föräldraalienation ofta förs på tal.

Går barn att programmera?

Naturligtvis är gemensam vårdnad i princip olämpligt om en man bevisligen har utsatt en kvinna eller barn för våld eller övergrepp. Man bör inte tvinga en mamma att utöva vårdnaden med en man som har slagit eller kränkt henne. Undantaget bör endast vara om pappan verkligen har sökt hjälp för sitt tidigare beteende och gjort ”bot och bättring”. Då kan gemensam vårdnad vara möjlig, liksom även ensam vårdnad för pappan som blivit en bättre människa.

Hur är det då med de fall där anklagelserna om våld och övergrepp snarare är ett slagträ som saknar grund, men där barnens reaktioner kan tolkas som att det finns sanning bakom orden?

För det första är jag säker på att det är vanligt med lojalitetskonflikter för barnen inte bara i samband med föräldrars separation, utan även i olyckliga familjer (som kanske är på väg mot en separation). Om barnet ständigt får höra gräl mellan föräldrarna eller att en förälder grälar på den andra föräldern befinner sig barnet i en tuff sits. Barnet försöker förstå situationen och kan komma att sympatisera med en förälder mot den andra föräldern. Det kan mycket väl bli så att barnet i en sådan olycklig familj får en bild av att den ena föräldern är god och den andra föräldern är ond. Det kan också bli så att den förälder barnet sympatiserar med lika gärna är en kränkt förälder som en förälder som kränker.

Fenomenet med att barn känner sig tvungna att välja sida är således knappast begränsat till vårdnadstvister. Det är normalt för barn att försöka förstå allting. Hur ska man då se på detta? Vilket slags utbildning är det som krävs för rättsväsendets aktörer?

Vad säger upphovsmannen till PAS-teorin?

Så här menade Richard Gardner, som först myntade begreppet föräldraalienation.

Jag har själv tagit del av två artiklar av Gardner från 2002. Den första av artiklarna finner du här.

Gardner var inte jurist utan psykolog, och tycks ha utformat sin teori om PAS utifrån egna iakttagelser från sin erfarenhet som expertvittne i vårdnadsmål. Han tycks ha reagerat med skräck inför vad han fick se, och det har jag full förståelse för. Den som ser dessa tvister inifrån dag ut och dag in får sannerligen ibland få se folk från deras sämsta sida. Tvister om pengar mellan närstående och om barn är oftast inte vackra.

Men man ska komma ihåg att det faktiskt finns en positiv aspekt. Tvisterna bygger på den s k kontradiktoriska principen (på engelska ”the adversary system”). Det gäller alla rättsstater. Detta är något Gardner också tycks ha tänkt på. Han anser nämligen att PAS är en psykisk störning som är ”very much a product of the adversary system”. Här drar man öronen åt sig, för det är första gången jag har hört att psykisk sjukdom kan uppstå på grund av hur rättsväsendet är utformat i en rättsstat där man respekterar båda parternas rätt att bli hörda.

Man vill ju inte direkt återgå till den inkvisitoriska principen för rättsprocesser, som beskrivs i korthet i ett annat blogginlägg.

Vitsen är ju faktiskt att två parter ska få stå mot varandra och få säga sitt. Först därefter, och på grundval av vad varje part har anfört, får domstolen döma. Det hör till att det ska vara en konflikt i domstolen, annars vore det något fel. Fördelen är att tvister löses på ett civiliserat sätt, under kontrollerade former. Även om domstolen för många är en skrämmande miljö – särskilt för den som aldrig varit i domstol förut – så är det en tryggare miljö än om parterna skulle vara hänvisade enbart till sina egna resurser för tvistelösning.

Längre fram i artikeln ger Gardner uttryck för sin oro över att domstolar riskerar att missa ”the specific psychopathic disease suffered by the client child” då barnet tagit avstånd från en förälder i samband med separation eller vårdnadstvist.

Låter inte detta lite överdrivet? Nog för att jag har sett barn vara ledsna och helt förkrossade i många vårdnadsmål, liksom att de kan häva ur sig både det ena och det andra om en förälder. Men jag kan inte för mitt liv gå med på att bara därför kalla barnen för psykopatiska.

Läsningen av den första av Gardners artiklar fick mig att se med skepsis på PAS, en teori som jag tidigare har tagit på stort allvar eftersom den ofta omtalas bland rättsväsendets aktörer som en seriös diagnos som man har att ta hänsyn till. Vetenskap, helt enkelt.

I den ovan citerade artikeln såväl som i en annan intressant artikel påpekar Gardner att vårdnadstvisterna har ökat markant sedan 70-talet. Det stämmer garanterat. Och det är förstås upp till var och en att fundera på om man verkligen vill gå tillbaka till ”idyllen” som rådde på 50-talet, då män och kvinnor sällan skilde sig.

I den andra av artiklarna slås jag av några märkliga uttalanden. För det första gör Gardner sig lustig över de aktörer i rättsväsendet (däribland undertecknad) som vill ”encourage the court to ”really listen” to the children”. Man skulle ha väntat sig att en psykolog skulle tycka att det är bra att lyssna på barnen, men på Gardner låter det som om det är en löjlig fantasi. Budskapet verkar vara att det är bättre att stämpla barnen som drabbade av PAS.

De juridiska följderna av en sådan diagnos, d v s att man konstaterar att det är oväsentligt att låta barnet komma till tals, vore fullständigt katastrofala för rättssäkerheten.

Gardner talar även om ”programming mothers”, liksom om pappor ”indoctrinating PAS into their children”. Visst kan man, om man är en dålig förälder, göra sitt yttersta för att lura i ett barn att den andra föräldern är ond och vedervärdig – men jag har däremot aldrig hört talas om att det skulle gå att programmera någon till att bli psykiskt sjuk. Gardner påstår vidare att hans kollegor ”in various parts of the country” har rapporterat om ett liknande fenomen. Men han hänvisar inte till en enda av sina kollegor, utan bara till sina egna skrifter.

Bristen på hänvisningar gör att du blir tvungen att tro på att Gardner har rätt. Det är dock svårt att bli helt övertygad då han avslutar sin artikel med vad han anser vara ”The Solution”: vi måste erkänna att PAS existerar. Flera gånger upprepar han frasen ”It exists… It exists…”. Det verkar som om läsaren ska ”programmeras” att hålla med!

Manligt och kvinnligt

Det finns en bred skala när det gäller föräldrar som hamnar i vårdnadstvister. Från pappor som begår övergrepp mot fru/sambo och barn, till fantastiska pappor som har den stora oturen att bli smutskastade av sin f d partner i samband med en vårdnadstvist. Från mammor som är fantastiska föräldrar till mammor som är våldsamma och elaka mot sin f d partner, med orden som vapen. (Det kan förstås inte heller uteslutas att en förälder kan vara en bra förälder för sina barn, trots att föräldern i fråga beter sig egoistiskt och omoget gentemot sin f d partner.)

Det finns som tur är gott om bra pappor. De kan vara minst lika omvårdande (”kvinnliga”, om man ska kalla det ”kvinnligt” att bry sig om barnen) som mamman. Numera kan det dessutom lika väl vara så att mamman kan vara ”manlig”, om man tänker på hur det såg ut förr, och kanske mer fokuserad på jobbet än på sina barn.

Apropå manligt och kvinnligt tror jag att domstolarna kan bli bättre på att inte fastna i detta. Nämndemannasystemet, med politiskt tillsatta personer, utgör ett problem eftersom nämndemännen är medlemmar i olika politiska partier och kan ha starka åsikter om just män och kvinnor. Oavsett om nämndemannen står till vänster eller höger kan det vara svårt för honom eller henne att se att tvisten förs mellan två individer.

För våra juristdomare och för oss advokater kan problemet vara det omvända. Vi ser oss som rättens tjänare och som neutrala, med stor förmåga att genomskåda andra människor. Vi anser oss ofta inte ha en förutfattad mening, och det kan vara lika farligt. För även om vi gärna vill tro det, så är vi inte expertpsykologer vi heller.

Finns det något motiv?

Som försvarare eller målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan man konstatera att verkliga anklagelser tenderar att vara de där det inte finns något motiv från brottsoffret att beljuga gärningsmannen. I vårdnadsmål är det således svårare att se om det finns verklighet bakom anklagelser (som kan tyckas styrkas genom barnens fientliga beteende). Barnen kan vara redskap för svartsjuka och hämnd. Man kan vilja ha barnen ”för sig själv”. Detta är ett betydande motiv för att beljuga en förälder.

Föräldrar som anklagar motparten gör att domstolen inte vill utsätta barnen för risker. Domstolen vill inte spela rysk roulette med barnens liv och hälsa. Den förälder som använder en sådan strategi får stora fördelar inledningsvis, även om sanningen brukar komma fram senare. Det hör till advokatens uppgift att hindra den egna klienten från att använda sig av falska påståenden (eftersom det är oetiskt att spela med i ett sådant spel, och dessutom inte i barnens intresse). Om det är motparten i tvisten som använder denna strategi är det advokatens uppgift att försöka visa på att det inte är sanna påståenden.

En sågning av PAS

PAS förefaller, efter att ha läst några av Gardners artiklar, vara ett ”syndrom” som tyvärr inte har gått att påvisa genom kliniska studier. Därför kan man som ombud börja fundera på om det inte bara bidrar till eländet för de föräldrar som känner sig svartmålade i vårdnadstvister att vi ”snöar in” på att vi tror att motparten orsakar och barnen lider av PAS.

Vad är då grunden till att PAS som beteckning på barns ilska mot och avståndstagande från föräldrar har blivit så ”inne” bland domare, advokater m fl? Främst beror det nog på att barnen hamnar i skymundan i tvisten och att både föräldrarna och rättsväsendets aktörer är lekmannapsykologer som vet för lite om barn (även om vi förstås har gott om idéer om hur barn fungerar, i synnerhet egna barn). Det saknas en ödmjukhet och en vilja att lära sig om barn. Därför blir barnen i praktiken betraktade som ”skadat gods”, som det bara ska tvistas färdigt om. De ska helst hållas utanför tvisten, verkar man tänka.

Jag blev själv ganska förvånad, då jag började läsa mer om PAS-fenomenet, över att det inte är en accepterad vetenskaplig diagnos eller teori. Jag har tidigare haft en väldigt praktisk syn på saken, eftersom jag iakttagit en hel del svåra konflikter där barn kommit i kläm. Mitt första intryck – och jag tror att jag är i gott sällskap med många kollegor – har varit att PAS är en seriös teori. Namnet ger i vart fall sken av att det är en syndrom, en medicinsk diagnos. Det är inte sådant man går och ifrågasätter i första taget.

Juridikprofessorn Carol Bruch går till mycket hårt angrepp mot teorin i en artikel som refererar till både amerikansk rättspraxis och medicinsk forskning. Läs hennes artikel här.

Den här ”sågningen” av PAS är lite svår att ta till sig, eftersom man som advokat sällan hör PAS ifrågasättas. Med tanke på allt jag har sett och hört har det varit lätt att ta till sig PAS som förklaring på vad det är som händer. Jag har själv varit med om mammor som har bedrivit sådana smutskastningskampanjer mot pappan att kommunerna vill omhänderta barnen enligt LVU. Barnen upprepar och spär på mammans hätska ord om pappan. Även om mindre allvarliga saker, såsom att pappan tar barnens godis och fuskar i fia med knuff.

Kontentan? Jo, advokaten kan helt enkelt (liksom Gardner) få intrycket att barnen har blivit fullständigt hjärntvättade (i regel av mamman). Alla är vi ju lekmannapsykologer.

Det finns vissa saker man gärna vill acceptera för att man har hört det någon gång, ungefär som det där om att man värmen lämnar huvudet om man inte har mössa. Det är ingen vetenskaplig sanning, utan en felaktig slutsats som bygger på att man vet att varm luft stiger. Sedan har folk fått för sig att kroppens värme fungerar på precis samma sätt som varmluft. Mammor och pappor har tagit till den där förklaringen för att få barnen att sätta på sig mössan. Och så accepterar man det, trots att huvudet inte alls är någon skorsten där all värme går ut mer än någon annan kroppsdel. Men det ”bär sannolikhetens prägel” och därför kan teorin få fotfäste.

Hur reagerar barn på föräldrarnas separation?

Enligt utvecklingspsykologins fader, Piaget, som delade in människans utveckling i stadier, är det utmärkande för barn mellan ungefär 6 och 11 år att de inte kan tänka abstrakt. Den här iakttagelsen har reviderats av senare tiders forskning, och det finns t ex barn som är tidigt utvecklade i sitt tänkande. Men det är ändå en utgångspunkt att barn upp till en viss ålder inte kan tänka abstrakt. Barn i den här åldern är bundna till sin omgivning och kan inte dra långtgående slutsatser.

Den stora behållningen med Carol Bruchs artikel var att läsa om en studie från 1980, ”Surviving the breakup”. I den intervjuade man 131 skilsmässobarn i Kalifornien och kom fram till att barnets ålder och mognad var avgörande för barnets sätt att hantera föräldrakonflikter.

Följande tre centrala iakttagelser gjordes när det gällde barn mellan 9 och 12 år.

De uppvisade ett utpräglat argt beteende.

De lade ofta skulden på den förälder de ansåg hade orsakat skilsmässan.

De slöt upp bakom den förälder som de ansåg som ”oskyldig”.

Det här stämmer väl överens med min erfarenhet av vårdnadsmål. De yngsta och äldsta barnen tar oftast inte stryk på samma sätt som barn i och kring mellanstadieåldern, som förstår en hel del men inte kan hantera det känslomässigt. Min erfarenhet är också att dessa barn, på grund av sin ålder och mognad, hamnar i ett läge där de känner närmast ett tvång att välja sida och sympatisera med än den ena, än den andra föräldern. De är ledsna över att deras värld vänds upp och ned. Och som själva ordet lojalitetskonflikt ger för handen är det, för barnen i den här åldersgruppen, naturligt att välja sida. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ”Surviving the breakup” och det är något jag känner igen i mitt arbete.

Intervjuerna med de 131 barnen ger således inte för handen att barn drabbas av en mental störning och blir psykopatiska, som teorin om PAS hävdar. Intervjuerna visar att det rör sig om en normala reaktion, mot bakgrund av barnets ålder och mognad, på ”divorce and high parental conflict”. Efter att ha hört och sett många sorgliga exempel på barns avståndstagande – särskilt just i den känsliga åldern 9 till 12 – tycker jag att det är en värmande tanke att barnens ställningstagande är övergående, och att alla barnen i studien senare övergav sina tidigare bestämda ställningstaganden, oftast inom ett eller två år och samtliga före 18 års ålder. Barnen övergav sin tidigare fientlighet, konstaterar Bruchs, mot den förälder ”that they previously treated so badly”.

Det måste vara fullständigt hjärtskärande att se sina egna barn ta ställning mot en, ifall man bara har velat dem gott. För en förälder som får uppleva detta avståndstagande kan det nog kännas som helt ”sjukt”. Men barnpsykologisk forskning visar att så här reagerar barn. Barn är inte så passiva som PAS-teorin hävdar, de reagerar på mammas och pappas uppbrott med stora känslor. De har fullt upp med att hantera omställningen att mamma och pappa inte ska vara tillsammans längre.

Detta är något som pappor i vårdnadstvister bör ta till sig. Detta visar att det inte är lönlöst att kämpa för att bibehålla en nära och god kontakt med sina barn, t o m då de tar avstånd från dig. ”Surviving the breakup” bekräftar ju att barns ilska går över, och att det mer handlar om barns eget sätt att reagera än att de blir ”programmerade” av en fientligt sinnad förälder. Det är en trösterik tanke, som jag tror bör ge särskilt pappor mer tillförsikt än Gardners teori.

Forskningen visar ju att det verkligen är värt mödan att kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar, även om det råder en bitter konflikt med barnens mamma, som kanske tycker att barnen inte behöver träffa pappa mer.

Om en mamma har en sådan egoistisk inställning att hon inte ens vill att barnen ska träffa pappa (och pappan är en bra pappa) har pappan en uppförsbacke. Men det är värt det, och barn som trots att pappan bara vill dem väl kan ha varit rent ut sagt hatiska kommer längre fram att bli tacksamma för att pappan visade dem kärlek även då han knappt fick träffa dem. När de blir större kommer de att förstå att både mamma och pappa har bra och dåliga sidor.

Debatten om PAS

Det har förts en het debatt om de här frågorna. ”Parental Alienation Is a Serious Mental Condition”, hävdade nyligen psykologen William Bernet och hans kollegor i en över 100 sidor lång artikel där man samlat exempel på barns avståndstagande från föräldrarna från jordens alla hörn (även Norge, Sverige och Finland är representerade). Bernet menar att PAS måste erkännas som en psykiatrisk diagnos av American Psychiatric Association i nästa upplaga av deras manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Min uppfattning som lekman är dock att de ovan nämnda rönen från ”Surviving the breakup” övertygar mer än Bernets artikel, där man kallar barns reaktioner på föräldrarnas separation för ”serious mental condition”. Vad är i så fall andra diagnoser som t ex schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom – menar man att det är lika allvarligt?

Juridik hör samman med politik, och man får intrycket att Gardner och Bernet uppfattar separationer och skilsmässor som ett jätteproblem. Därför gör man gällande att barn blir psykiskt sjuka av mammas och pappas uppbrott. Det är i vart fall mitt intryck av debatten.

Psykologerna Lenore Walker och David Shapiro har skrivit ett svar på Bernets långa artikel där de konstaterar att det skulle innebära en skambeläggning om man gav barn diagnosen PAS eller PAD (Parental Alienation Disorder). Walker och Shapiro framhåller också det olämpliga i att diagnosticera ett barn med en mental störning ”based on the parents’ behavior”. När det gäller fall där utredningen visar att en förälder har ljugit om att den andra föräldern begått övergrepp (och där man vill hjälpa barnet att knyta an på nytt till den alienerade föräldern) konstaterar författarna att man måste gå varsamt fram och göra det på barnets villkor:

The labeling of the treatment as ‘‘reunification therapy’’ in and of itself can set up the treatment for failure. The goal of treatment, instead, should be to help the child, including if the child has been traumatized, to treat the trauma first. Another goal of treatment may be to help the child learn that each of the parents may engage in good and bad behaviors when the child is ready to move beyond the belief that one parent is all good and the other all bad.

Walker och Shapiro tar vidare upp att införandet av nya diagnoser i DSM har ett samband med lobbying från läkemedelsföretagen, som kan tjäna enorma pengar på att nya diagnoser införs i manualen och blir officiellt erkända. Slutligen upprepar de en lärdom som man även verkar kunna dra av ”Surviving the breakup”, nämligen att barn inte bör kallas sjuka när de ställer sig på en förälders sida och tar avstånd från den andra. Sådana barn ”may simply be reacting with anger to the changes in their lives”.

Trots debatten mellan Bernet och Walker-Shapiro verkar det såvitt jag kan se inte vara aktuellt med att införa PAS i DSM. Jag har i vart fall inte hittat något om att det ska tas med i nästa upplaga av manualen, som du kan läsa mer om via följande informationssida.

Psykologi för jurister

I ett välkänt rättsfall, NJA 1992 s 446, satte Högsta domstolen ned foten mot ett överdrivet förtroende för psykiatriska expertvittnen, som florerat i rättskipningen tidigare. Det står klart att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter, framhöll HD. Det här är ord som man bör ta till sig.

Man kan också komplettera HD:s viktiga resonemang med vad jur dr Lena Schelin, sakkunnig vid Justitiedepartementet, framhåller i Advokaten om att rättsväsendets egna aktörer – däribland domare och advokater – bör bli mer kunniga i psykologi. Det duger inte att vi är okunniga om detta angelägna ämne, vi måste själva se till att bli om inte experter så i vart fall väl pålästa lekmän. Visst lär man sig av erfarenheten – men man kan få en del om bakfoten också.

Det känns f ö som ”typiskt jurister” att vi tenderar att stämpla vissa beteenden, bl a barns reaktioner på föräldrarnas uppbrott, som sjukdomstillstånd. När man tänker efter så ansågs exempelvis homosexualitet tidigare både som kriminellt och en psykisk störning. I andra länder händer det än idag att beteenden som inte passar in, från homosexualitet till politisk opposition, klassas som sjukdomstillstånd av myndigheterna.

Noggrannare värdering av fakta och mer psykologisk expertis bland rättsväsendets egna aktörer – mer utbildning och debatt om dessa frågor – vore således önskvärd.

Vidare läsning

Jag gör självfallet inga anspråk på att det här inlägget ska vara uttömmande. Men en sak har jag blivit allt mer övertygad om, och det är att rättsväsendets aktörer behöver bli mer ödmjuka och mindre övertygade om vår egen förträfflighet som människokännare. Det gäller inte minst den dag då särskilda biträden för barn i vårdnadsmål (förhoppningsvis) införlivas i svensk rätt.

Fastän jag inte har läst allt material de har sammanställt så är mitt intryck att Leadership Council on Child Abuse presenterar en mängd seriöst rättsligt material samt psykologisk forskning om bl a PAS. Såväl juristkollegor som föräldrar som är indragna i tvister bör kunna ha nytta av materialet på Leadership Councils hemsida. Till föreningen är knutna juridikprofessorer, advokater, läkare m fl, så den får anses ha en tämligen hög trovärdighet. Föreningen anger som ett av sina sympatiska motton att man vill

provide officers of the court, the media, and public policy-makers with the latest scientific information on issues which may affect the public health and the safety of society's most vulnerable members, including children and those suffering from mental disorders.

Det tycker jag är helt rätt synsätt. Jämförelsen mellan barn och de som lider av psykisk sjukdom är korrekt, då det rör sig om två sårbara grupper i samhället som har svårt att komma till tals. Förslag som läggs fram måste gå ut på att värna deras rättigheter, inte inskränka dem.

Jag får säkert anledning att återkomma till de här viktiga frågorna. Till dess hoppas jag att du som läser tycker att du fick ut någonting av det här inlägget, som det åtminstone för undertecknads del har varit belönande att med.

Vad utmärker en "bra" försvarsadvokat?

En fråga som ofta ställs vid middagar är ofta hur jag och andra advokater kan ta på oss att företräda vissa brottslingar.

Standardsvaret vi advokater lämnar inledningsvis är att vi företräder människan och inte brottet. Med att försvara människan menar jag att alla som begår brott är människor och att det alltid finns en förklaring till alla de brott människor begår.

Förklaringen kan vara en ursäkt, men ofta är förklaringen något helt annat.

En inte ovanlig förklaring till brott är att den som begår brottet lider av en allvarlig psykisk störning och att det är den störningen som har föranlett att brott begicks. Det är förklaringen, men det är ingen ursäkt. Men när det framkommer att den som begått ett brott gjort detta på grund av en allvarlig psykisk störning kan det för brottsoffret gå att förstå varför han eller hon utsattes för brott. Om brottsoffret har mördats kan anhöriga förstå varför så skedde.

En annan vanlig förklaring till brott är att den som begick brott varit påverkad av alkohol eller narkotika och i det tillståndet tappat omdömet och begått brott. Det är också en förklaring och ingen ursäkt. I det samhälle vi lever finns det i stort sett fri tillgång till alkohol och därför begås många brott. Det är många som inte klarar av att hantera alkohol. Många trillar dit i ett missbruk och vissa av dessa kommer att begå brott. Det finns också de med dåligt ölsinne. Med det menar jag att en del som dricker av någon anledning blir aggressiva när de får alkohol i kroppen. För vissa tycks det räcka med några droppar alkohol.

Det finns förstås massor av andra förklaringar till brott, såsom sjuklig svartsjuka, girighet, gängtryck o s v. Förklaringar, men inga ursäkter.

Vissa brott kan ursäktas. Det är inte vanligt, men att exempelvis ge sig in i ett bråk för att försvara en vän kan ibland ursäktas. Att köra för fort lär inte vara ett brott om du skjutsar någon till akuten. Då har du en ursäkt som innebär att du inte blir fälld för brottet fortkörning. Det finns många andra exempel.

Alla brott som begås har således en förklaring, även om den inte alltid kommer fram i ett brottmål. Förklaringen kanske är så dålig att den skyldige inte vill säga sanningen utan väljer att tiga eller ljuga ihop en ”bättre” förklaring. En förklaring som kan låta som en ursäkt.

Det som är gemensamt med alla brott är dock att brott begås av människor och att få människor är perfekta ”hela livet”. Därför kan det bli så att du själv en dag begår brott eller i vart fall någon du känner eller är bekant med. Det som kan hända är exempelvis en skilsmässa där mannen dricker sig full och i fyllan hotar och i värsta fall misshandlar den han egentligen håller kär. Eller kör rattfull från ett familjegräl och i fyllan kör på någon. Det är många olika omständigheter som kan leda till att någon begår ett brott.

Det finns i samhället även yrkeskriminella. De är få i förhållande till oss övriga i samhället. Frågan är varför någon blir yrkeskriminell. Det är knappast en bana som barn i skolan har tänkt sig i framtiden. För att bli yrkeskriminell har något gått snett och det inte sällan redan under barndomen.

Jag blir oftast förordnad som försvarare i Skellefteå och Umeå med omnejd, eftersom Skellefteå tingsrätt och Umeå tingsrätt är de domsagor där jag främst är verksam som försvarsadvokat. Jag har tillbringat många dagar på häktet i Umeå, dit även brottsmisstänkta från Skellefteåtrakten kan tvingas att bli sittande.

Vad gör jag när jag blir utsedd till försvarare av en person? Det beror inledningsvis på om personen är frihetsberövad eller inte. Om personen är frihetsberövad försöker jag omgående att ta kontakt med klienten och så fort som möjligt även besöka klienten. Om klienten inte är frihetsberövad måste jag avgöra om ärendet är akut av något annat skäl eller om den inledande kontakten mellan mig och klienten kan vänta ett tag.

Jag deltar vanligtvis vid polisens/åklagarens förhör av klienten. Det är polisen/åklagaren som ställer frågor till klienten, som klienten kan svara på eller välja att inte besvara. Klienten har ingen skyldighet att ”hjälpa” till. Polis/åklagare brukar ge mig möjligheten att också ställa frågor till klienten, men vet jag inte vad klienten kommer att svara ställer jag inga frågor när polisen/åklagaren är närvarande. Då väntar jag med frågor till dess jag kan prata med klienten enskilt. Mitt jobb är att företräda klienten. Inte att hjälpa polis/åklagare med att ställa frågor.

Efter viss tid – som kan vara dagar upp till många månader – har polis/åklagare färdigställt en förundersökning och anser åklagaren att brott är styrkt väcker åklagaren åtal. Sitter klienten häktad blir det förhandling kort tid efter att åtal är väckt. Om klienten inte är frihetsberövad kan det ta lång tid innan det blir en förhandling. Om det är ungdomsmål – brott där den misstänkte inte fyllt 21 år – sätts dock målet ut med förtur. Unga människor behandlas således med förtur, dels för att det skall vara kort tid mellan brottet och påföljden för den unga människan, men också för att unga människor ofta oroar sig mer över ett åtal än en äldre person.

När åtal är väckt och jag fått ta del av förundersökningen samt den bevisning åklagaren åberopat för jag en diskussion med klienten vad som talar för honom och vad som talar emot honom. En diskussion jag och klienten löpande haft tidigare, men då utan att känna till allt förundersökningsmaterial.

Det händer ganska ofta att klienten erkänner brott. Då brukar klienten även ha erkänt brott för polisen och åklagaren. Väljer klienten att erkänna bör han göra detta för såväl polis, åklagare som sin försvarare. Då handlar försvarets roll om att finna förmildrande omständigheter och ta fram även andra omständigheter som talar för en så mild påföljd som möjligt till exempel villkorlig dom i stället för fängelse.

Dilemmat är om klienten bara erkänner brott för sin försvarare, men nekar till brott för polis, åklagare och domarna. Det är ett advokatetiskt problem som kan vara svårt att hantera, vilket jag skrivit om tidigare. Angående den frågan får jag hänvisa till mitt blogginlägg ”Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?”

När klienter väljer att erkänna för advokaten är det dock ofta så att klienten egentligen vill erkänna brottet offentligt och söker stöd från sin försvarare för att våga erkänna. Det är många som mår bättre av att fällas för det brott de begått, ta sitt straff och gå vidare. Påföljden kan ofta bli annan påföljd än fängelse, så som villkorlig dom eller böter. Som försvarare upplyser man alltid klienten vilken eller vilka påföljder brottet kan leda till.

Det är många som mår bra efter att de erkänt brott. Det är inte sällan en lättnad. Det är också advokatens roll att stötta de som vill erkänna brott. För som sagt alla kan någon gång begå ett misstag. Och alla skyldiga vill inte gå fria. Många vill i stället ta sitt straff, be om ursäkt och gå vidare. Som du förstår är det dock vissa brott där en ursäkt aldrig räcker.

Förhandlingen är det tillfälle då åklagaren för domstolen presenterar allt som talar för att klienten är skyldig till brott. Åklagaren skall vara objektiv och även framhålla det som talar för klienten, men har den åtalade en försvarare faller det sig naturligt att åklagaren helt överlåter den biten till försvararen.

Under förhandlingen hörs målsäganden (den som utsatts för brott eller påstås ha utsatts för brott) och ofta flera vittnen. I rättssalen sitter inte sällan en hel del åhörare (ungefär som åskådare i fotboll).

Åhörarna kan tycka att advokaten är bra eller dålig vid förhör av målsäganden och vittnen. Det kan till exempel hända att försvararen inte ställer en enda fråga till ett eller flera vittnen. Åhörarna kan då luras att tro att det beror på att advokaten är dålig. Och att den advokat som ställer många frågor i rättssalen är en bra försvarsadvokat.

Skälet till att advokaten inte alltid ställer frågor är att advokaten innan förhandlingen kan ha pratat med vittnena och vet att de svar vissa vittnen kommer att lämna endast är till nackdel för klienten. Då vet advokaten på förhand att inga frågor ska ställas.

Ett exempel på en dålig fråga är följande fråga och svar:

”Det var ju över 200 personer i danslokalen och du påstår att du känner igen min klient bland dessa drygt 200 personer. Kan du inte ha tagit fel?”

”Hon är så vacker. Jag hade spanat in henne hela kvällen, även om jag aldrig vågade bjuda upp henne.”

I den kommande pläderingen kan försvararen då inte säga att det var drygt 200 personer i lokalen och att vittnet kan ha blandat ihop min klient med någon annan kvinna som var i samma lokal. Ovan nämnd fråga var det åklagaren som skulle ha ställt. Inte försvararen.

Förhandlingen – fram till pläderingen – är som vilket arbete som helst. Det handlar om att gå igenom fakta, lyssna, ställa frågor och dra slutsatser. När allt är genomgånget återstår pläderingen, som är en mycket viktig del av målet.

En försvarsadvokat förbereder sin plädering delvis innan förhandlingen, men självklart även under förhandlingen och i den paus som brukar vara innan pläderingen. Paus för rätten, men tid för åklagaren och advokaten eller advokaterna att förbereda sina pläderingar.

Jag själv använder stödord under pläderingen för att föra fram pläderingen i en logisk ordning och för att inte missa något av väsentlig betydelse. Det är stödorden som gör att jag vet vad jag ska säga vid pläderingen och att jag inte glömmer något av betydelse.

Jag anser att en del advokater blir allt för akademiska i pläderingen. Med det menar jag att advokaten använder ett språk som kan vara svårt att förstå. Jag anser att det i stället är av vikt att hålla pläderingen enkel och lätt att förstå och gärna upprepa vad som mest talar för att klienten är oskyldig eller att klienten ska få en mild påföljd.

I inledningen skrev jag ”Vad utmärker en ”bra” försvarsadvokat?”. Det beror förstås på vem som sätter betyg på advokaten. Men en punkt som gör en försvarsadvokat bra är förstås mycket erfarenhet. På samma sätt som en åklagare med erfarenhet ofta är bättre än den åklagare som är ny i branschen.

Förutom erfarenhet även kunskap. Erfarenhet och kunskap går dock hand i hand. Kunskap går att läsa sig till i teorin, men för att utveckla kunskapen krävs praktisk erfarenhet.

Den försvarsadvokat som ofta har nöjda klienter lär vara en ”bra” försvarsadvokat. Oavsett om klienten finns i Skellefteå, Umeå eller i Stockholm är det kvaliteten på advokatens arbete som bedöms. Och klienten är bara nöjd om han eller hon känner att advokaten gjort allt han har kunnat. Den känslan kommer klienten bara att ha om advokaten både är skicklig och verkar anstränga sig hårt för att ge bästa möjliga försvar.

Sedan finns det förstås andra färdigheter som gör en försvarsadvokat”bra”. Men det handlar mest om att alltid vilja göra sitt bästa och att utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Den dag advokaten själv anser att han är så ”bra” att han kan ”allt” är det nog dags att sluta som advokat.

Att vara försvararsadvokat påminner således en hel del om att vara idrottare. Jag är till exempel övertygad om att en storhet som Peter Forsberg var fantastiskt bra (bäst skulle jag vilja säga) för att han ville bli bättre och bättre, vilket bara sker genom hård träning och många matcher på högsta nivå. Jag tror inte Peter Forsberg såg sig själv som bäst. Han visste nämligen att han alltid kunde bli ännu bättre.

Talang? Det är alltid bra att ha, men ingen blir något på enbart talang.

Vad fungerar mot mobbning?

Skollagen och diskrimineringslagen är moderna och tämligen kraftfulla lagar. De ställer upp mycket höga krav, som inte alltid efterlevs i praktiken. Enligt de här båda lagarna kan barn som mobbas eller utsätts för sexuella eller rasistiska trakasserier kräva skadestånd om skolledningen inte har gjort tillräckligt för att utreda och stoppa kränkningarna. Vad bör göras för att det inte ska behöva gå så långt? Att vända sig till advokat, med stöd av sina föräldrars hemförsäkring (som bekostar det mesta av advokatens arbete med att stämma skolan) är den sista utvägen. Självklart borde det aldrig behöva gå så långt.

Ska det verkligen behövas rättsprocesser?

Att en advokat hjälper en kränkt flicka eller pojke att få ekonomisk kompensation, en ursäkt och en upprättelse i efterhand är visserligen någonting positivt, även om ingen advokat kan garantera en framgång på förhand. En domstolsprocess är alltid lång och krävande, både i tid och energi, för barnets föräldrar som måste vara engagerade och aktiva med att skaffa fram tillräcklig bevisning som kan övertyga en domstol om att skolan inte har gjort tillräckligt.

Det finns inga garantier för att vinna en rättsprocess. Med andra ord: det finns alltid en risk att förlora, vilket innebär att barnet (i praktiken barnets föräldrar) måste stå skolans rättegångskostnader. Det kan då röra sig om betydande belopp. (Det finns en skyddsregel i 6 kap. 13 § andra stycket skollagen som ger tingsrätten möjlighet att låta barnet slippa stå motpartens rättegångskostnader även om barnet förlorar, men inte heller detta är något man kan garantera. Det är helt upp till tingsrätten att avgöra om så ska ske. Kravet är att tingsrätten ska anse att barnet hade skälig anledning att få sin sak prövad.) Även av denna anledning bör en rättsprocess om mobbning ses som en sista utväg. Samtidigt är det så att en advokat bara kommer att åta sig ett ärende om det finns en god chans att vinna framgång. Men som sagt, det finns inga garantier för att vinna.

En rättsprocess kan i bästa fall leda till viss ekonomisk kompensation, och kanske även till att en olämplig rektor får sluta. Kanske leder det till förbättrade rutiner på skolan, och att kommunen eller ägaren som driver skolan får upp ögonen för hur viktigt det är att vara på sin vakt mot mobbning.

Rektorns och skolledningens ansvar

Sociologen Björn Ahlström har visat att eleverna själva upplever mindre mobbning på de skolor där rektorn anser att mobbning är ett problem. På skolor där rektorn inte upplever mobbning som ett problem upplever eleverna att nivån av mobbning är högre. (Bullying and social objectives s. 44-45) Alltså är mobbning en fråga om ledarskap. En rektor – tillsammans med kommunen eller ägaren som driver skolan – som tror att ”på vår fina skola har vi minsann ingen mobbning” tycks vara den största enskilda faran för barns trygghet och studiero.

En annan forskare, Arne Forsman, kopplar i sin avhandling denna naiva och passiva inställning från vissa rektorer och skolledare, som kan bana väg för mycket ont, till ”fördomarna om barns inneboende godhet” (Skolans texter mot mobbning s. 193). Med detta menas inte att barn är av naturen goda eller onda, lika lite som vuxna är det. Men att inte ta faran för mobbning på allvar är fegt och oansvarigt.

Ett annat ord för mobbning är kamratförtryck. Och förtryck är precis vad det rör sig om. Det är något som, skulle vi våga påstå, den absoluta majoriteten av alla lärare vill bekämpa. Att alla kompetenta och engagerade lärare och fritidspedagoger har stöd uppifrån är en avgörande förutsättning för att mobbning inte ska frodas i skolmiljön.

Negativt exempel 1: kommuner som försäkrar sig för att ”skydda sig” mot eventuella rättsprocesser

De flesta barn och föräldrar håller nog med oss om att det är rent ut sagt stötande att många kommuner skaffar sig försäkringar som ger dem juristhjälp om de hamnar i en rättsprocess mot en flicka eller pojke som har blivit mobbad och kränkt. Hur kan en kommun mena allvar med att man är emot mobbning om man samtidigt använder en del av sin budget till att försäkra sig så att man kan betala jurister om man blir stämd av ett mobbat barn? Det går inte ihop.

Negativt exempel 2: brist på kunskap hos skolledning och kommuner

En annan sak är bristen på kunskap om mobbning. Man kan förutsätta att pedagoger idag aldrig har varit så kunniga om mobbning som förut. Men om skolledningen och kommunen knappt vet vad mobbning är, så hamnar lärarna i en konstig sits. De kanske rentav riskerar sitt jobb om de vill ta till krafttag för att motverka mobbning, och sedan arbetsgivaren – rektorn och kommunen eller ägaren – tycker att ”varför då, vi har väl inga problem med mobbning?”.

Det finns massor av forskning om mobbning. Och den som driver en skola är skyldig enligt lag att driva skolverksamheten på ett visst sätt. Utbildningen ska nämligen baseras på forskning och beprövad erfarenhet, heter det i skollagen.

Vi menar inte att alla kommunpolitiker ska doktorera i pedagogik. Men åtminstone bör de politiker som sitter i barn- och utbildningsnämnden, rektorernas närmaste chefer, ha koll på vad mobbning är. Vi håller med Arne Forsman, som på s. 232 i sin ovan nämnda avhandling kritiserar ”kommunala lekmannapolitikers bristande kunskaper om just forskning och vetenskap”.

För den som vill bli uppdaterad kan vi rekommendera en enda text som förklarar vad mobbning är: doktorsavhandlingen Inneslutandets och uteslutandets praktik av Marie Wrethander.

Hur bygger barn upp relationer?

Wrethanders avhandling är den bästa text vi känner till om mobbning. Den handlar inte bara om mobbning, utan handlar om hur barn (och faktiskt även vuxna) bygger upp sina relationer. Wrethander sätter alltså in mobbningen i ett sammanhang.

För det första är det underhållande läsning, eftersom Wrethander hela tiden befinner sig bland barnen i skolan och återberättar vad de gör och vad de säger: hon besökte nämligen en fjärdeklass två dagar i veckan i ett läsår. Det blev 62 besök och 300 timmar som hon umgicks med eleverna. Wrethander satte inte ens sin fot i lärarrummet. Barnen var helt med på att hon var ”en av dem”, så långt det är möjligt för en vuxen.

Wrethander visar hur likhet och olikhet är viktig för barns sätt att skapa sin egen identitet och skapa vänskap med varandra. Alla barn, även de mest ”populära”, fokuserar ständigt på vem de helst vill sitta bredvid eller göra en uppgift med.

En av pojkarna i ett litet kompisgäng säger till exempel om Andreas, en pojke som de inte vill umgås med: ”han är inte min sort”. Samma mönster upprepas mot en pojke från Finland, Markus, som kommer som ny till klassen och snabbt blir utanför. Bland annat blir han retad för sin brytning. Wrethander skriver: ”Att ansätta Markus verkar fungera för att vinna status och positiv bekräftelse för egen del”.

Wrethander citerar William Corsaro, som har gjort sociologiska studier på barn sedan sjuttiotalet. Corsaro noterar att ”barndomen är en väsentlig del av samhället”. Det är en viktig poäng, för det finns en stark ”äh, de är ju bara barn”-tendens bland vuxna som saknar kunskap. Den som har sett Anna Odells film Återträffen kommer kanske ihåg att en av mobbarna försvarar sig i efterhand, i vuxen ålder, med just den frasen: ”Vi var ju bara barn”. I filmen svarar då Anna, mobboffret: ”Ja, men inte för varandra”.

De barn Wrethander studerar gick i fjärde klass och var för unga för att ägna sig åt sexuella trakasserier, något som brukar äga rum senare, i högstadiet. Men däremot konstaterar hon att det förekommer invandrarfientliga trakasserier bland fjärdeklassarna. Hon skriver: ”Andreas, Nelly och Markus uteslöts ofta från aktiviteter och gemenskaper med deras utländska bakgrund som motiv eller medel”.

Wrethander visar tydligt hur barnen använder invandrarfientliga glåpord ”som ett redskap för att peka ut en individ och därmed tillskriva henne/honom egenskaper och förväntat agerande” och ”för att sanktionera och rättfärdiga de kränkande och förnedrande handlingarna”. Efter att ha läst detta är det svårt att hävda att barn ”bara är barn”.

Den viktigaste poängen med Wrethanders avhandling är att hon tydligt visar hur barn använder sig av inneslutande och uteslutande beteenden för att skapa samhörighet och markera avståndstagande. Att detta beteende inte går överstyr, att barnen känner att det finns en gräns för vad som är okej, är centralt i kampen mot mobbning.

Vi håller med Wrethander, som idag är chef för utbildningen av rektorer på Göteborgs universitet, då hon säger till Lärarnas tidning att uttrycket mobbning är delvis förlegat. Snarare bör man kanske tala om ”okamratligt beteende” eller något liknande, för att täcka in mer vad det egentligen handlar om, och framför allt för att därigenom understryka att det inte är ”tufft” eller ballt utan lågt och svagt att hävda sig genom att trycka ned någon som är annorlunda och ensam. Att sparka nedåt kräver ingen styrka. Styrka är att stå på den svagares sida även då du är populär. Det är något att vara stolt över, något att bygga vidare på. Det här gäller förstås både barn och vuxna. Barn är inte så olika oss som vi vill tro.

Vad kan man lära sig av Wrethanders år med fjärdeklassarna?

Lärare och fritidspedagoger måste få stöd och uppmuntran uppifrån för att få in barnen i en bredare, mer positiv gruppidentitet som inte behöver syndabockar och hackkycklingar. Det är ett uselt, simpelt och ovärdigt sätt att skapa en egen positiv självbild. Det finns andra sätt som vi människor kan höja upp oss, utan att trycka ned andra. Kamratskap är en färdighet, en förmåga, som barn behöver hjälp med att träna upp. Hit hör att vara anständig och reko mot alla, även mot de som inte är lika bra på sport eller matte, eller har lika fina kläder.

Barn kan utan problem lära sig att vara som Flugornas Herre. Det kräver ingen träning alls. Låt barnen göra exakt som de vill, och låt internet uppfostra dem, så kommer djungelns lag att ta över med tiden.

Om lärare och fritidspedagoger inte motarbetas indirekt genom okunskap och naivitet från rektorer och kommunpolitiker får de lättare att lära eleverna att vara goda förebilder, att ta efter lärarnas goda exempel. Att det faktiskt kan vara ”coolt” för den som är populär och bra på sport att respektera och vara schysst den som inte är bra på sport och ”socialt isolerad”. Alla behöver inte vara bästisar. Men det måste finnas en ”hyfsat hög lägstanivå”.

Det saknas inte positiva litterära förebilder, från Pippi till Harry Potter, handlar om att den som är stark måste använda sin styrka på ett vettigt sätt och inte förtrycka och bossa utan skydda och vara hygglig mot den som är svag. Filmen Central Intelligence som kom häromåret är ett annat exempel: en actionkomedi film som tar upp ämnet mobbning.

En annan forskare som har byggt vidare på Corsaros rön om inneslutande och uteslutande är Britt Tellgren. Hennes licenciatavhandling i pedagogik Förskolan som mötesplats är en studie av förskolebarn. ”Uteslutningsstrategier som att jaga bort andra, att ignorera någon och att hänvisa till ålder och storlek var synliga i barnens lek”, noterar Tellgren.

Tellgren poängterar också hur viktig pedagogens roll är, även på förskolan: ”i situationer där pedagoger har en tillåtande, glad och humoristisk framtoning i samspelet med barnen, så visar sig denna framtoning även i barnens agerande gentemot varandra”.

Barnets rätt till respekt

En annan författare som är värd att läsa för alla som har det minsta med skolverksamhet att göra är klassikern Barnets rätt till respekt av Janusz Korczak. ”Barnen kan inte skilja mellan viktigt och oviktigt”, skriver Korczak. Det är pedagogens jobb att visa dem den skillnaden.

Korczak skriver också om hur (mindre starka) pedagoger som inte vågar ta strid med aggressiva elever i stället kan ingå ”allianser” med dessa elever för att på så sätt få ordning i klassrummet. Att detta inte är en hållbar lösning, och att pedagoger måste kunna ta konflikter för att upprätta sin egen auktoritet, är något som påpekas i följande artikel i Lärarnas Tidning.

Samspelet mellan pedagoger och elever

Skolverket genomförde en tre år lång studie där 10 000 fjärde- till niondeklassare deltog. Av forskningssammanställningen Vad fungerar? Resultat av utvärdering av metoder mot mobbning kan följande utläsas. För det första: att Skolverket är kritiskt mot färdiga paketlösningar. ”Det existerar ingen enskild insats som leder till en kraftig minskning av mobbningen”. I stället förordar man ett antimobbningsarbete från grunden, ”där all personal är involverad och alla elever ges möjlighet att delta”.

När skolan utgår från ”hela skolans engagemang” får det effekter på elevernas upplevelse av delaktighet och hur de beter sig mot varandra. Även vid skolor som varit präglade av ett ”tufft klimat”, har man framgångsrikt lyckats reducera andelen mobbade elever, bland annat genom att hela personalen varit engagerad i arbetet.

Att det går att få till stånd en förändring även på skolor med ”tufft klimat” bevisar vad vi ser. Det är inte en fråga om pengar, utan om engagemang. Om det vore en fråga om pengar skulle inte mobbning vara så utbrett i vissa rika kommuner och på kända friskolor.

Det är alltså frågan om ett aktivt förhållningssätt, inte bara någonting som ska undvikas utan någonting annat som ska till, ett fokus på god kamratskap. På en skola talar personalen om jämlikhetens kultur. Även eleverna på den skolan visar under intervjuerna att de har blivit en del av denna gemenskap. Fokuset ligger på det gemensamma arbetet: antimobbningsarbetet ska utvecklas på skolan, av elever och personal. Delaktighet ger legitimitet, konstaterar Marco Nilsson i sin bok Juridik i professionellt lärarskap (3 uppl., 2016, s. 74-75).

Faktum är att Skolverket konstaterade att inte ett enda av de färdiga programmen som säljs till skolorna är problemfritt. Det finns ingen enkel eller ytlig quick fix. Det behövs en jämlikhetens kultur för att motverka mobbning, som är en form av ”våldsamt ojämlikhetsskapande” (Ekerwald och Säfström, Levd demokrati? Skola och mobbning i ungdomars liv, 2012, s. 170).

Det krävs en ”hela skolan-ansats” som omfattar alla elever och all personal. Fokuset ligger på motarbetandet. Redan då det når åtgärdandestadiet har det egentligen gått för långt. Och då handlar det verkligen om att agera snabbt. En rektor säger i utredningen:

Vi tänker nolltolerans när det gäller mobbning. Har vi inte varit i kontakt med föräldrarna eller satt i gång en process samma dag (om något eventuellt inträffar), så ser vi det som ett misslyckande. Vi vill satsa mycket på att det inte bara är en person, till exempel kuratorn, som ska ta hand om detta utan det är allas ansvar.

Citatet påminner om vad en skolpedagog sade apropå lyckat antimobbningsarbete: ”Här sopar vi aldrig problemen under mattan”. Citatet levererades efter att skolan i fråga konstaterades ha minst mobbning i länet då Folkhälsoinstitutet gjorde en enkät bland landets niondeklassare 2010.

Man kan lära sig en hel del bara av att läsa exempel från olika skolor som har lyckats bra med antimobbningsarbetet. Följande är direkta citat ur rapporten.

Flera av de skolor som framgångsrikt förebyggt mobbning karakteriseras av att eleverna är engagerade i det förebyggande arbetet. Vid en av skolorna berättar eleverna om att de varit med och utformat skolans ordningsregler.

Många av de framgångsrika skolorna har aktiviteter för att främja relationerna mellan eleverna, både i klasserna och mellan årskurser. I flera av skolorna anordnar äldre elever aktiviteter för de yngre. Det kan handla om temadagar, fotbollsskolor m.m.

Att antimobbningsarbetet måste genomsyra hela skolan framgår av att även sådan personal som inte jobbar direkt som lärare, däribland städare och vaktmästare, är med och bidrar. En skolledare berättar:

Det är viktigt att vi får med framför allt våra lokalvårdare och vår vaktmästare. De känner våra barn väldigt väl, de rör sig runtom i skolan och ser jättemycket och de är en väldigt integrerad naturlig del i arbetet i stort, i personallaget skulle jag vilja säga.

Självklart har det en stor moralisk betydelse för barnen att veta att även ”vaktis” och städpersonal är en del av kampen mot mobbning och trakasserier. Det skapar en trygghet och en sammanhållning, och för barnens del blir det desto klarare att det faktiskt rör sig om värderingar som gäller alla, som inte bara är tomt prat.

Pedagogernas främjande av vänskapliga relationer bland eleverna

Alla som har eller har haft en ledar- eller chefsroll vet att grupper noga iakttar ledaren, anpassar sig efter ledaren och ser vad hon eller han gör. Det gäller vuxna, och det gäller självklart barn. Till en bra ledares uppgifter hör att skapa en varm, tillåtande och fördomsfri atmosfär i gruppen med högt i tak, och att aktivt markera att det inte är okej att en eller flera försöker trycka ned någon i gruppen. Du kan inte skratta eller tiga om någon i gruppen kränker någon annan. Lärares ansvar som ledare, som elevernas vuxna föredömen och förebilder, går inte att underskatta. Rektorns ansvar som lärarnas ledare är lika viktigt.

En avhandling från psykologen Tomas Jungert pekar på att klimatet mellan elever och lärare har stor betydelse för hur barn och ungdomar agerar när någon blir mobbad. Om någon är annorlunda och mindre populär bör man som ledare särskilt se till att den eleven blir sedd, respekterad trots att hon eller han är annorlunda. Om läraren ignorerar den eleven (eller rentav deltar i kränkningarna av den mindre populära eleven) kan det gå fort utför med stämningen i gruppen.

En av de forskare som är inne på hur viktigt det är att lärare underlättar för eleverna att få bra relationer till varandra är Maud Ihrskog. I sin doktorsavhandling Kompisar och kamrater skriver hon:

Oavsett barnens/ungdomarnas ålder skall de pedagoger som arbetar i verksamheterna främja kompisrelationen och verka för att kamratrelationen fungerar. Det är pedagogens ansvar att röja de många hinder som finns för kamratrelationer och kompisrelationer… Kanske är det ett av lärarutbildningens viktigaste uppdrag att skapa medvetenhet om barn och ungas behov av tillhörighet och gemenskap.

Samhällsanda och skolanda

I sammanhanget kan det vara intressant att titta på forskning som inte direkt gäller mobbning, utan som gäller de ”inofficiella” värderingar som präglar skolan. Det är värderingar som kan ha stor betydelse för mobbning. Om vuxna inte tycker att mobbning är ett stort problem och att kamratandan är viktig, varför ska vi då förvänta oss att barnen tycker det?

Åsa Söderström vid Karlstads universitet har skrivit en avhandling om elevansvar. Den heter ”Att göra sina uppgifter, vara tyst och lämna in i tid”. Söderström skriver apropå att skolgången främst av allt ses som en privat angelägenhet: ”Tänk om vi är med och stödjer utvecklingen av egoistiska individualister”. En av de risker hon identifierar är att ansvaret för arbetet i skolan ”särskiljs från det sociala ansvaret”. Att vara en god kamrat (vilket bland annat innebär att inte mobba) måste onekligen räknas till detta sociala ansvar.

Uppmuntran och erkännande till elever och lärare som är förebilder

Priser som delas ut till pedagoger som hjälper eleverna att stå upp mot mobbning är en bra idé, eftersom det sporrar och ger status åt de lärare som är framgångsrika med detta. Ett exempel är förskolläraren Birgitta Mörnvik som fick ett sådant pris.

Vi har även hört talas om exempel på elever som får sådana priser. En god vän berättade nyligen om sin brorson, som fick ett stipendium när han gick ut nian häromåret. I motiveringen till stipendiet stod det: ”För ditt arbete för ökad trygghet och trivsel på skolan. För att du säger vad du tycker och står upp för det du tror på. Du är en bra kamrat och en bra förebild”.

Initiativ från eleverna

Efter att ha tittat på pedagogernas uppgifter kan vi nu titta på andra sidan av myntet: barnens engagemang och aktivitet. Det saknas verkligen inte exempel på elever som har engagerat sig på olika sätt. Sådant ”engagemang underifrån” är (minst) lika viktigt som lärarnas och rektorernas engagemang uppifrån. Det är av stor betydelse att skolan ger utrymme och fritt spelrum åt sådana initiativ. Vi kan nämna följande exempel från olika delar av landet.

1. Eleverna på Solbergaskolan i Visby som marscherade genom staden för att manifestera mot mobbning.

2. Eleverna på Engelska skolan i Gävle som hade temadagar mot mobbning i en vecka.

3. Eleverna på Söderbaumska skolan i Falun som använde sig av "fula ord" för att diskutera mobbning.

4. Eleverna som arbetade med ett antimobbningsprojekt på Rörviks skola i Vimmerby.

5. Elevrådet på D-skolan i Oxelösund som bad rektorn att beställa förbudsskyltar mot mobbning.

6. Eleverna på Björkhaga skola i Botkyrka som arrangerade en poesikväll mot mobbning.

De här positiva exemplen är, tycker vi, en betydligt bättre och mer framkomlig väg för att motverka mobbning och trakasserier i skolan än att låta det eskalera ända tills saken hamnar i domstol. Fler sådana initiativ kan leda till att färre hamnar i den fruktansvärda sitsen att mobbningen går överstyr och det behövs en rättsprocess för att få upprättelse för något som borde ha gått att stoppa på ett mycket tidigare skede.