”Om de döda bara gott”

”Om de döda bara gott” är ord som kommer till uttryck inte minst inom politiken. När en politiker avlider är det kutym att även de som var den avlidnes ”värsta” partimotståndare enbart talar väl om den avlidne.

Inom juridiken har inte alla respekt för att man bara ska tala gott om de döda. Det senaste dödsfallet i häkte har fått mig att tänka på det faktumet. Många av er har säkerligen läst om den 52 årige universitetschefen som nyligen tog sitt liv i häktet. I media var han dessförinnan utpekad som skyldig. Media tar numera ofta klar ställning även innan en fällande dom. Inte minst för att polis läcker information till media. I vissa fall mot viss ersättning.

Om det fanns bevisning som styrkte att universitetschefen var skyldig går det inte att förstå varför åklagaren Helena Eckerrot Flodin inte hade väckt åtal mot 52 åringen innan han tog sitt liv. Hon måste – som jag ser det - ha ansett att den bevisning som förelåg inte var tillräckligt stark för fällande dom. Hon måste i vart fall ha tvekat på den punkten. Om hon varit säker på att den bevisning som fanns skulle räcka till för fällande dom kan det inte vara rätt att vänta med att väcka åtal. Detta eftersom den som sitter häktad ska betraktas som oskyldig till dess det eventuellt finns en fällande dom. Jag skriver eventuellt för alla åtal leder inte till en fällande dom. En åklagare ska således inte vänta med att väcka åtal när åklagaren anser sig sitta inne med full bevisning som styrker att den häktade är skyldig. Detta eftersom det för frihetsberövade alltid är påfrestande att vara häktad. Ingen ska sitta häktad längre än nödvändigt.

De som är häktade är isolerad från omvärlden och har ofta fulla restriktioner vilket innebär förbud att ta emot besök, se på TV m.m. Den person den häktade får träffa förutom häktes-personal och utredande polis (och möjligen åklagaren) är sin offentliga försvarare och kontakten mellan försvararen och den häktade är framförallt yrkesmässig.

Att sitta häktad en dag är påfrestande. Tror jag, eftersom jag bara besökt häktet för att träffa klienter. Å andra sidan rör det sig om många besök genom åren. Jag vet att häktesmiljön är allt annat än munter. När häktningen pågår månad efter månad orkar vissa inte med detta. En del blir självmordsbenägna. Det går ibland så långt att vissa tar sina liv i häktet. Självmord är dock inget bevis på skuld. Det är endast bevis på att den som tagit sitt liv mått oerhört dåligt.

När häktade personer tagit sitt liv blir skuldfrågan aldrig prövad i domstol. Den avlidne har inte heller längre möjlighet att försvara sig. Det är därför mycket upprörande när polis och åklagare efter dödsfall i våra häkten går ut i media och säger att den avlidne är skyldig till det eller de brott den avlidne suttit häktad för. Åklagare och polis borde istället säga att vi aldrig får full klarhet i den frågan eftersom den frågan aldrig kommer att prövas i domstol. Det är domstolarna som avgör skuldfrågan. Inte åklagare, polis, advokater, media eller allmänheten.
I en rättsstat måste det alltid – utan undantag - vara våra domstolar som avgör skuldfrågan.

Varför är det upprörande att peka ut den som avlidit? Den personen kan ju inte höra vad som sägs. Det är upprörande av minst två skäl. Skuldfrågan har aldrig och kommer aldrig att få sin prövning i domstol. Det är således inte säkert att polis/åklagare har rätt i sitt utpekande. Det andra skälet är att den avlidne ofta har familj och nära vänner, som vet att skuldfrågan aldrig kommer få någon rättslig lösning. För anhöriga är det ofta jobbigt att skuldfrågan ska ältas av polis, åklagare och media när anhöriga vet att den avlidne inte längre kan försvara sig.

Medias roll är dock lika viktig. Media har källor inom rättsväsendet och publicerar ofta dessa källor som att de alltid sitter inne med sanningen. Det är media som hänger ut den avlidne. Det är visserligen ofta information från polis och åklagare som gör detta möjligt. Men media har minst lika stort ansvar som de källor som media använder sig av.

Jag anser således att när någon avlidit bör den personen få vila i frid. Inte minst av hänsyn till den avlidnes familj och vänner. Ska undantag ske måste det avse någon avliden person som haft så stor makt att frågan hur den avlidne skött den makten även efter dödsfallet måste granskas. Då rör det sig oftast om någon diktator som avlidit, såsom Hitler för att nämna ett namn. Men om den lilla människan tycker jag att man bara ska skriva ”gott eller ingenting alls” efter ett dödsfall. Det är min bestämda uppfattning.

Polis/åklagare/media tycks dock inte dela min uppfattning. Varför så är fallet förstår jag inte, men det oroar mig. Jag tror dessutom att vi går mot en värld där media i framtiden kommer publicera namn och bild på alla som dömts för brott, förutom namnet på personer media av någon anledning vill skydda. För det finns personer media inte skriver negativt om. Så kommer det alltid att vara. Den som har makten använder den inte mot nära och kära. Media sitter inne med stor makt. Det är delvis därför som media kallas för den tredje statsmakten.

Med den tredje statsmakten avsågs ursprungligen att den tredje statmakten hade i uppdrag att granska den första statsmakten (regeringen) och den andra statsmakten (riksdagen). Numera handlar det lika mycket om att granska vem som helst. Även den lilla människan utan någon som helst makt.

En viktig etisk fråga media borde ta ställning till är när namn och bild ska publiceras dels på den som endast är misstänkt för brott dels på den som är dömd för brott. Det lär dock vara så att media aldrig kan komma överens i den frågan med hänvisning till ”det fria ordet” alltid måste få råda i debatten.

Advokatens roll är dock inte minst att värna om den lilla människan mot de som sitter med makten i sina händer. Det är en av advokatens absolut viktigaste uppgifter. I det arbetet ligger bland annat att se till att ingen odömd sitter frihetsberövad längre än nödvändigt. Men även att försvara klienten - eller den lilla människan - även efter döden när så behövs. För tråkigt nog verkar det som att avlidna även behöver ett försvar efter döden.