Hetsjakt på advokater i Norran – ett hot mot medborgarna

Som ni ser väljer jag att skriva idag, den 1 april, på min blogg. Det är tyvärr inget aprilskämt jag ämnar dra för er, kära läsare, just idag – även om mycket av det jag ska skriva om liknar ett skämt av den tokroliga sorten. Eller tragikomiska, kanske man kan säga. Jag ska nämligen skriva om vår stads stolthet, eller numera tyvärr så kallade stolthet, ”Norran”. För er därute i resten av landet så är Norran den största Skellefteåtidningen, en (påstått) liberal tidning med en kår av jättetrevliga och drivna journalister – men vars ledning tyvärr beter sig alltmer som om den vore ledningen för Pravda på 30-talet. För nu ska det hetsas, har man bestämt sig. Hetsas mot ”folkets fiender”. Vilka är då folkets fiender i Norrans värld? Jo, det ska jag berätta: det är advokatkåren.

Man kan lätt få för sig att ansvarige utgivaren Anette Novak och vd Anders Westermarck tror att advokater, det är giriga typer som har slagit sig på att tjäna pengar på andras elände. Advokaterna, de jublar då andra har det för eländigt. Kanske har de varit i USA och hört något av de i och för sig ganska roliga advokatskämten där. Sak samma. För imorgon kommer Norran återigen att kasta sig över advokatkåren. Jag och mina kolleger har blivit intervjuade, även om flera av oss numera rent ut sagt bojkottar Norran som tidning. Inte för att vi har något emot journalisterna som jobbar och sliter där för att ge folk i Skellefteå kommun bra information, utan för att ledningen för tidningen verkar vara fast beslutna att indoktrinera folk i kommunen med budskapet att advokater, det är ena riktiga skurkar.

Det har således kommit till min och andra Skellefteåadvokaters kännedom att Norra Västerbotten (nedan ”Norran”) åter igen ska skriva om disciplinära åtgärder som advokater i Skellefteå har ådömts för åtskilliga år sedan. Tidningen ska således återvinna gamla nyheter, för att på nytt påminna läsaren om vilket banditgäng advokatkåren är.

Det är ungefär som att skriva 2011 om en hockeyspelare som gjorde sig skyldig till en utvisning 2007. Vilken usel hockeyspelare!

Eller?

Jag ska inte sticka under stol med att jag tar detta i viss mån personligt. Eller att jag känner att glädjen över Skellefteå AIK:s plats i finalen nu måste beblandas med smolk i bägaren, i form av ett överdrivet och osakligt angrepp på mig och flera av mina kollegor på de små byråerna i stan. Det är jättetråkigt och det känns otacksamt. Ingen av oss advokater, inte ens vi ”tuffa” brottmålsadvokater, är gjorda av sten. Tvärtom tror jag nog att alla som träffat nån av oss vet att vi är människor av kött och blod som är väldigt känslosamma och har ett stort hjärta. Annars skulle man aldrig kunna ha det här som yrke. Man skulle, som i mitt eget fall, ha fortsatt som bankjurist – ett i sig mycket trevligt arbete, men inte alls lika utmanande känslomässigt som livet i domstol, med massor av tuffa människoöden som man träffar på, och då man liksom en läkare oftast träffar på folk då de mår som allra sämst och har sitt livs kanske tuffaste stund framför sig. För som ni alla vet: de flesta som måste infinna sig i domstol av någon anledning är inte återfallsförbrytare eller liknande. De är där för första gången, och de är inte sällan livrädda. Dessa människor är det jag och mina kolleger har fått i uppdrag av rättssamhället att biträda. Och vi brinner för det, vi trampar ibland folk i omgivningen på tårna – till och med chefredaktörer på mäktiga tidningar, som har stort inflytande över vad folk talar om på stan och vid middagsbordet. Vårt jobb som advokater och ombud – särskilt i humanjuridik, som jag främst håller på med – är livsviktigt för vår demokrati. Vi har i uppdrag att tjäna den lilla människan, med Sveriges Advokatsamfund som övervakare av att disciplin, kvalitet och etik ska hålla en ständigt hög nivå.

Disciplinära åtgärder – en varning eller erinran – ”drabbar” snart sett alla advokater. En äldre kollega till mig som numera gått i pension har sagt följande. ”Den advokat som efter en lång yrkeskarriär aldrig fått en disciplinär påföljd av Advokatsamfundet har nog sannolikt aldrig varit ute i det verkliga livet, utan hållit sig inne på sitt kontor under hela sin karriär”. Det här fick jag höra i början av min yrkesbana.

Hur som helst. I morgon kommer det att komma ett oerhört ”spännande” reportage. Jag och mina kollegor åser det med spänd förväntan. Och, ska jag erkänna, viss irritation. Vi är ett flertal advokater i Skellefteå som är inställda på att bojkotta Norrans nuvarande ledning. Det innebär konkret att vi inte kommer att uttala oss om våra mål över huvud taget med denna tidning.

Anledningen? Helt enkelt att tidningen uppenbarligen älskar att slå ner på oss, samtidigt som man förväntar sig att vi ska agera informatörer till tidningens nyhetssidor. Det är lite väl kristet, om ni frågar mig, att man gång på gång ska vända andra kinden till och glad i hågen berätta om sina mål, samtidigt som tidningens ledning har en så öppet advokatfientlig inställning. Inte bara det – tidningens ledning vill gärna mässa om demokrati och juridiska frågor, ungefär som att vi advokater borde sätta oss i skolbänken igen. En idé som Norrans nuvarande ledning har är att advokater har någon sorts helig plikt att alltid tala med media och att det är ett slags förutsättning för demokrati. Jag har aldrig hört ett så uppochnedvänt argument. Däremot tror jag de flesta vet att det är en förutsättning för demokrati att media inte missbrukar sin makt.

Dessutom är det inte, som Norrans ledning verkar tro, så att tidningar är det enda mediet som kan sprida information till medborgarna. Lyckligtvis är det fler som kan göra det nuförtiden, inte minst via en sådan här blogg. Och det är något som västerbottningar kan vara stolta över, för det bloggas oerhört mycket i länet nuförtiden. (Jag vågar inte ge någon matematisk formel, men jag vågar mig faktiskt på att gissa att det delvis kan bero på att folk är ganska missnöjda med en viss tidnings snäva redaktionella policy för vad som får skrivas och vad som ska tryckas.)

Några små ”avslöjanden”
Det vore ingen större överraskning om till exempel undertecknad återigen – det har hänt förut – kommer att bli utmålad som en fiende till det fria ordet för att jag i samtal med bland annat Norrans chefredaktör har uttryckt att jag är tveksam till att medverka till en artikel vars syfte är att sänka mitt – och mina kollegors – anseende i allmänhetens ögon. Men medborgarna i ett demokratiskt samhälle – jag är en av dem – har inte alls någon helig plikt att medverka i intervjuer och andra mediahändelser. I och för sig beter sig deltagarna i Big Brother som om de hade en helig plikt att fläka ut sig på alla möjliga fåniga sätt i tv – men de flesta av oss som är lite mer blygsamma av oss tycker nog att mediauppmärksamhet kanske inte är så bra alla gånger. Hellre okänd än ökänd, så att säga…

Sedan, och det kan komma som en nyhet för Norrans ledning, så finns en stark tradition bland oss jurister att inte tala med media. Jag skulle faktiskt säga att det är först på senare år som vi överhuvudtaget har börjat dela med oss av våra ”yrkeshemligheter”. Det finns många äldre jurister i landet som tycker att media är hopplösa och att det inte är någon idé att medverka eftersom man ändå blir felciterad. Jag tycker också att man oftast blir felciterad men jag älskar det fria ordet och om jag tror det kan vara bra för klientens skull medverkar jag gärna i tv, tidningar och så vidare.

Sen finns det ju undantag. Och det är tidningar – jag lider med journalisterna på Norran, som måste arbeta under denna regim – som medvetet censurerar nyheter som det i alla fall skulle kunna vara intressant för folk i kommunen att få reda på. Samtidigt som man kokar soppa på en spik och skriver ett reportage om disciplinärenden från Advokatsamfundet som är flera år gamla – och som man redan skrivit om tidigare! Ungefär som om det vore en magisk trollformel som ska upprepas med jämna mellanrum: ”advokater är dåliga, fy skäms på er!”

Jag har haft tillfälle att ha flera intressanta diskussioner om bland annat demokrati och det öppna samhället med Norrans ledning (chefredaktör Anette Novak). Så tidigt som 2009 blev jag av samma redaktör faktiskt stämplad som en fiende till det fria ordet, en sån som försöker ”påverka” en tidning i dess redaktionella policy.

Detta samtidigt som Norran i åratal har ”missat” en rad ”kontroversiella” historier där samhällets verkliga makthavare – statligt anställda, inte småföretagare som advokater faktiskt är – har gjort bort sig eller rentav begått brott. Här talar vi inte om ärenden på Advokatsamfundet utan alltså om riktiga brott. Inte en erinran från vårt samfund, som egentligen inte ”är någonting” märkvärdigt, och som i sportens värld motsvarar ungefär två minuters utvisning i hockey (och som brukar leda till att Norran sätter ut namnet på advokaten i fråga). Brott är däremot sådant som allmänheten faktiskt förtjänar att få reda på, även om jag inte tycker att man ska hänga ut någon med namn och bild.

Innan jag delar med mig av några små historier som Norran har ”missat” vill jag bara säga följande till försvar för mitt skrå. Advokater är inte makthavare, vi är inte myndighetspersoner utan – för det mesta – småföretagare. Vi får ingen lön från staten, vi tar på oss uppdrag från samhället, företag eller privatpersoner. De personer som Norran har skyddat genom att inte skriva en rad om är däremot statligt anställda, med lön från skattebetalarna, som agerat brottsligt.

Vad sägs till exempel om polisen som förskingrade omkring 100 000 kronor av sina kollegor ur polisfackets kassa? Eller de åtta Skellefteåpoliser som kraftigt berusade såg på porrfilm på den årliga ”blåljusfesten” på polishuset i Skellefteå – poliser som bland annat fick löneavdrag från Rikspolisstyrelsen p g a detta? Som om det inte vore nog blev en kvinna – en f.d. klient till mig – inbjuden till festen. Kvinnan hade varit med i porrfilmen i fråga då hon var ung. Hon blev otroligt kränkt över hela tilltaget och jag såg till att hon fick skadestånd för detta.

Skellefteåborna vet än idag inte vilka poliser det rör sig om.

Eller ta den polis som kallade en av mina klienter, en anställd inom Svenska kyrkan, för ”prästjävel” och fick en disciplinpåföljd för detta? Vad hände? Jo, dessa poliser fick antingen full anonymitet av Norran. Eller så skrevs det inte en rad om det som hänt.

Poliser är således ”skyddade” av Norran, trots att de är statligt anställda och att det har varit fråga om mycket allvarliga händelser. En annan yrkesgrupp som också är statligt anställda och som också helt skyddas är läkarkåren. Jag har varit med vid skadereglering som rört felbehandlingar av läkare som lett till döden för patienten – mycket allvarliga felbehandlingar. I ett fall är det fråga om en känd läkare som dömdes för grovt vållande till annans död. Norran har inte skrivit en rad om vad läkarna hette, eller så har man inte skrivit alls. Men då advokater begår jämförelsevis mycket små förseelser, då kan man tydligen skriva som man vill.

Det här är bara några små avslöjanden. Det finns en mängd värre saker som det bär emot att skriva om. Men en sak är säker, och det är att Norran under flera års tid har försummat sitt egentliga uppdrag i ett demokratiskt rättssamhälle: att granska makten. Små och mellanstora företagare i synnerhet bör vara på sin vakt mot ”Norran”, som ger intryck av att vara i fullt kaos under sin nuvarande ledning, vd Anders Westermarck och ansvarig utgivare Anette Novak, som verkar mer intresserad av att twittra än att förbättra kvaliteten på Norran.

Med kaos menar jag också en diktatorisk ledning som gjort sig av med flera medarbetare, däribland åsiktsredaktören Tobias Ljungvall och tidigare ansvarige utgivaren Ola Theander. Båda förlorade sina jobb för att de inte ville vinkla nyheterna som ledningsgruppen ville.

Tala om att stänga dörren för det fria ordet.

Jag vågar således påstå att tidningens ledningsgrupp hycklar när den menar att den står för det fria ordet. Det finns exemepl på hur tidningsledningen själv har mörkat nyheter som berör dem själva, som har hänt ganska nyligen i tiden.

Vi får väl se om jag återigen blir en fiende till det fria ordet imorgon. Men först vill jag bara påminna om det där med att kasta den första stenen.

Avslutningsvis
Jag har skrivit tillräckligt, och jag har faktiskt ett jobb att sköta. Med detta önskar jag mina läsare en riktigt trevlig helg. När jag är mer på skämthumör lovar jag att återkomma med en rolig historia såhär dagen till ära. Nu ger jag dig, kära läsare, något annat, mer allvarligt att tänka på:

I Hitlers och Stalins, som de själva tyckte, ”perfekta samhällen” fanns det inte mycket utrymme för advokater. Åklagarna och domstolarna fick sköta sitt ostört, med bekant resultat. Ingen hade rätt till någon advokat i någon seriös mening, för de var ju ändå folkets fiender och hade fel på förhand!

Vi advokater finns till för allmänhetens skull.