Varje dag borde vara en kvinnodag!

Ibland hör man, konstigt nog, somliga säga att de inte är intresserade av politik. Ungefär som att man menar: ”Det där får någon annan ta hand om. Jag orkar inte bry mig”. Men den som säger så vet nog inte alltid vad han eller hon pratar om. För nästan allt är politik. Någon fråga måste ju också beröra de som säger sig inte vara intresserad av politik.

Se nu till exempel den nya rapporten från Amnesty, se nedan, som presenterades i samband med Internationella kvinnodagen. Rapporten fastslår att alldeles för lite görs av myndigheterna här i Sverige och våra nordiska grannländer för att förebygga våldtäkter och sexuella övergrepp på kvinnor. Jämställdheten, heter det i rapporten, förefaller göra halt vid tröskeln till hemmet. Det är hårda ord, men bara alltför sanna. Och just därför sådana frågor där vi gärna gör halt vid tröskeln till hemmet. Inte minst i den politiska debatten verkar sådana här livsviktiga frågor ofta skjutas helt åt sidan.

Med livsviktiga frågor menar jag frågor om våld – sexuellt våld och annat våld – som riktas mot kvinnor, frågor om hur våra barn och ungdomar skall ha det i skolan eller frågor om hur vi skall ta hand om våra sjuka och om hur våra pensionärer skall ha det. Det är frågor som berör oss alla och de är alla politiska frågor.

Följande kan särskilt sägas om våldtäkter: de allra flesta av dem uppmärksammas aldrig någonsin eftersom de begås i hemmets trygga vrå eller en liknande miljö där mannen har eller har haft en nära relation till kvinnan. Uppskattningsvis begås ca 25 000 våldtäkter varje år mot personer över 15 år i Sverige, vilket motsvarar 68 per dygn eller nästan 3 per timme året om. Christian Diesen och Eva F. Diesen kommenterar detta i en studie utgiven 2009 med följande ord:

”För personer som inte är insatta i våldtäktsproblematik och våldtäktsstatistik låter måhända 25 000 våldtäkter som en orimligt hög siffra, men den uppfattningen torde i många fall bygga på en felaktig föreställning om vad en våldtäkt är, dvs. att man associerar begreppet med överfall, med den okände mannen som hoppar fram ur buskarna. De flesta våldtäkter sker dock inom en relation, kortare eller längre”.

Detta är så kallade kalla fakta. Och de brukar vara svårare och känsligare för våra politiker att hantera än t ex skrämselpropagandan om ”den okände mannen som hoppar fram ur buskarna”.

En sak är dock säker, och det är att nästan alla frågor i slutändan är politiska frågor. Alla frågor kan göras till politiska frågor.

Hur många barn du får ha är visserligen inte en politisk fråga – i Sverige. I Kina är det däremot en politisk fråga. Vad du får säga (yttrandefriheten) och inte säga (begränsningar av yttrandefriheten) är en annan politisk fråga. En fråga som är jag anser vara viktig är frågan om ansvar i olika sammanhang, inte minst när det gäller våld mot kvinnor men i stort sett vad gäller alla former av ansvar för de svaga och utsatta i samhället. Vems är ansvaret? Finns det något sådant ansvar?

Misshandlade kvinnor och misshandlade barn är två oerhört utsatta grupper. När kvinnor blivit utsatta för misshandel säger vi män ofta: ”Jag har aldrig misshandlat en kvinna. Det är därför inte mitt ansvar.”

Men om någon blir sjuk säger vi inte: ”Jag har inte gjort någon sjuk. Det är därför inte mitt ansvar.” Och om någon frågar om barn skall få gå i skola eller inte säger vi inte: ”Jag har inga barn. Det är därför inte mitt ansvar.”

Det är som om frågan om kvinnors rättigheter är längst ned på skalan, åtminstone när det gäller folks vilja att erkänna att vi har ett ansvar för dem. Inte bara på Internationella kvinnodagen, utan resten av dagarna på året därtill.

När det gäller misshandlade kvinnor anser män ofta att skuldfrågan är avgörande för om vi män som inte misshandlat kvinnor skall vara med och ta ansvar. Vi män anser sällan att skuldfrågan annars skull ha betydelse för frågan om ansvar. För ansvar är inte samma sak
som att straffas för en handling, som exempelvis att straffas för kvinnomisshandel.

Ansvar är att bry sig. Varför drar vi män så gärna in skuldfrågan i stället när misshandlade kvinnor kommer på tal? Varför talar vi hellre om skuld än om ansvar? Så här är det. Män som inte vill ta ansvar vill rentvå sig och bara konstatera att de minsann inte har misshandlat några kvinnor. Vi är bra människor, och så vidare.

Men hade det inte varit bättre om vi män också tog ansvar? Det är åtminstone min åsikt. Alla män – oavsett skuldfrågan, alltså – bör hjälpa misshandlade kvinnor. Så tycker säkerligen även de män som säger att de inte vill ta ansvar – men som med detta menar att de i vart fall inte själva misshandlar kvinnor.

Skuld och ansvar: två helt skilda saker

Frågan om ansvar för misshandlade kvinnor har blivit felbehandlad i många debatter. Ordet ansvar har i många debatter nämligen fått samma betydelse som ordet skuld. Skuld och ansvar är dock två helt skilda saker. Män som hjälper misshandlade kvinnor tar ansvar.

Skuldfrågan är en helt annan fråga.

Det går dock även att diskutera om män som inte gör något åt kvinnors utsatthet bär en skuld på sina axlar. Detta är till skillnad från frågan om ansvar en synnerligen komplex fråga. När det gäller den frågan går det att diskutera länge utan att kanske komma till sanningens kärna.

Vad har juridik med politik att göra?

Med juridiken styr politikerna vad du får göra och vad du inte får göra. I vissa fall vad du måste göra. I vissa fall vad du inte får göra Du måste en hel del, faktiskt. Det är dina så kallade skyldigheter. Du har förstås också många rättigheter.

När vi kan använda lagen på ett sätt som politikerna inte tänkt sig säger gärna politikerna att vi utnyttjat ett kryphål i lagen. Men kryphål finns inte. Det är bara ett sätt att för politikerna att förklara att lagen inte blev som politikerna tänkt sig. Politikerna brukar täcka igen vad de kallar för kryphål med ny lagstiftning.

Med lagar vill våra politiker också få oss att tänka rätt och leva rätt. Att sprit bara får säljas i systembolag beror bland annat på att vi inte skall dricka för mycket alkohol. Att det finns en sexköpslag beror på att vi (vi män, alltså) inte skall köpa sex, d v s leva rätt och på ett anständigt sätt. Sexköpslagen skall jag med glädje återkomma till någon annan gång, eftersom den lagen inte ger utsatta kvinnor något skydd över huvud taget. Den lagen borde vara till för de utsatta kvinnorna, men det är den uppenbarligen inte. I korthet ser jag den lagen endast som ett sätt för politikerna att visa att de tänker (moraliskt) rätt. För som vi alla vet måste politiker tänka moraliskt rätt.

Som advokat tycker jag inte om värdelösa lagar – såsom sexköplagen – men då tänker jag som en medmänniska till utsatta kvinnor och inte som en politiker.

Nu är det valår och åter dags att intressera sig för politik. Jag vet hur jag vill att det skall vara i de frågor som jag anser vara viktiga. Därför kommer jag att rösta.

Hur kommer du att göra?


Rapport från Amnesty
http://www.dn.se/nyheter/sverige/amnesty-valdtaktsman-slipper-undan-1.1057421
Pingad på intressant