Säkerheten i våra rättssalar

I Sverige är det vanligen ingen polis eller vakt närvarande vid rättegången. Är det ett brottmål och den tilltalade (åtalade) är häktad finns det dock häktespersonal med vid rättegången. Deras uppgift är förstås att bevaka den tilltalade.

Många domstolar har en säkerhetssal. Där hålls rättegången när domstolen anser att det av något skäl är påkallat att höja säkerheten från normal säkerhet, d v s ingen säkerhet alls.

Mindre domstolar – som exempelvis tingsrätten i Skellefteå – har ingen säkerhetssal. Under de år jag varit försvarare – ca 15 år – har endast ett mål flyttats till säkerhetssalen i Umeå. I just det fallet ansåg jag inte att detta var befogat, men de tilltalade – som var unga män – tillhörde den så kallade grova kriminella världen. Det föranledde tingsrätten att anse att det var ett mål där säkerheten måste höjas så mycket att målet flyttades till närmaste säkerhetssal, som finns i Umeå.

Jag ser på säkerheten från ett annat perspektiv. Jag tror att hotet mot oss som jobbar i rättssalen visserligen kan komma från den grova organiserade brottsligheten, men då sällan under själva rättegången utan på det sätt som skett mot en åklagare för något år sedan, d v s i form av hot och våld utanför rättssalen.

Under rättegången ser jag hotet utifrån tre kategorier av mål. Den första kategorin avser jag att redogöra för genom följande exempel.

Jag försvarade en ung man – egentligen ett barn eftersom han var under 18 år – som stod åtalad för grov våldtäkt. Våldtäkt är ett hatbrott. Med det menar jag att den som begått ett sådant brott kommer att få utstå allmänhetens förakt, om den tilltalade fälls för brottet och om den åtalades namn därefter avslöjas för allmänheten. I vissa fall sker avslöjandet redan innan fällande dom (exempelvis Anders Eklund).

Den unga mannen hade våldtagit en flicka som bara var 13 år. Skuldfrågan gick inte att ifrågasätta eftersom hela våldtäkten fanns på film. Åklagaren ansåg att detta var den grövsta våldtäkt han någonsin handlagt under sin långa karriär som åklagare. Så kanske var fallet, men denna våldtäkt skilde sig på en punkt från andra våldtäkter som såväl jag som åklagaren handlagt tidigare och senare. Denna våldtäkt var vi tvungna att bevittna. Den fanns ju på film. Denna våldtäkt var fruktansvärd. Men alla grova våldtäkter är fruktansvärda. Det är bara det att vi inom rättsväsendet brukar vara förskonade från att behöva se ”vad som hänt”. Att tala om vad som hänt är långt ifrån att behöva bevittna vad som hänt.

Före rättegången hölls försökte jag sätta mig in i det lidande våldtäkten inneburit inte bara för flickan, utan även för hennes familj och då särskilt flickans mamma och pappa. Jag försökte sätta mig in i hur jag själv skulle ha reagerat om det var min dotter som blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. Jag förstod att flickans föräldrar måste ha farit mycket illa.

När förhandlingen skulle hållas såg jag en man vid förhandlingen som såg psykiskt sjuk ut.
Jag förstod under förhandlingen att den mannen var flickans pappa. Mannen såg ut att lida fruktansvärt. Jag gick dock in i min yrkesroll. Min roll som försvarare är att ta fram det som talar för en så mild påföljd som möjligt. I ett våldtäktsmål försöker försvararen föra fram fakta om målsäganden, som inte alltid ger en helt vit bild av målsäganden. I min egenskap av försvarare blev det därför så att jag nämnde fakta om flickan, som ingen pappa vill höra.

Under förhandlingen hölls flera pauser. Jag noterade att pappan flera gånger gick precis bakom mig och jag förväntade mig att förr eller senare bli angripen. Jag förstod att pappans hat hade förflyttats från den pojke som våldtagit hans dotter till den som försvarade pojken.
Tingsrätten måste också ha noterat att pappan var på väg mot ett sammanbrott.

Men det blev inget fysiskt angrepp. Det blev till slut så att pappan reste sig upp i rättssalen och skrek till mig att han och jag inte kom från samma planet och efter de orden gick pappan i vredesmod ut ur rättssalen och kom inte tillbaka igen. Pappan förstod att han höll på att bryta ihop och han hade förstånd att lämna rättssalen i stället för att begå en dum handling.

Jag hade då och har än i dag förståelse för att pappans hat riktades mot mig. Jag som förälder hade kanske reagerat likadant eller i värsta fall på ett grövre sätt än pappan gjorde. Jag anser att domstolar måste förstå att när brott är begångna mot barn kan föräldrar, andra anhöriga, vänner till familjen eller någon ur allmänheten vilja ge sig på gärningsmannen eller gärningsmannens försvarare. Det är en konkret hotbild som alltid finns när det är fråga om hatbrott.

Till hatbrotten hör många brott. Inte bara våldtäkt. Ordet hatbrott används även i en annan betydelse och det är när brottet är riktat mot något man hatar. Den som hatar bögar ger sig på homosexuella, den som hatar utlänningar ger sig på den som ser utländsk ut. Det är inte sådana hatbrott som jag åsyftar utan brott där allmänheten på grund av brottets karaktär föraktar gärningsmannen. Brott mot barn leder nästan alltid till ett förakt mot gärningsmannen. Brott mot kvinnor leder oftast till förakt mot mannen.

Ett brott som inte är ett hatbrott är exempelvis bokföringsbrott. Det är inget brott som leder till att allmänheten föraktar gärningsmannen.

Ovan har jag nämnt den första kategori av mål där det alltid borde vara höjd säkerhet. Det borde åtminstone finnas en vakt närvarande under rättegången.

Den andra kategorin av mål där det ibland kan behövas höjd säkerhet är i känslomål. Ordet känslomål är en term jag använder för mål där det inte går att med enbart förstånd nå en lösning. Det rör sig inte sällan om familjemål. Det behöver inte vara mål om vårdnad om barn. Det kan lika gärna vara en arvstvist eller en tvist mellan några som en gång var vänner, men som blivit ovänner.

Jag har företrätt klienter som mått dåligt och som varit hatiska mot motparten. Så hatiska att klienterna talat om att skada motparten på ”ett eller annat sätt.” I många fall flyttas hatet över på den advokat som företräder motparten. Klienten undrar hur det kan komma sig att motpartens advokat ”ljuger så mycket” d v s framför vad motparten sagt om klienten. De flesta advokater som arbetat viss tid med känslomål vet vad jag talar om.

Dessa klienter kan under en förhandling komma att angripa motparten eller advokaten eller domaren eller alla på en gång. Det svåraste angreppet som skett var under en rättegång i Eskilstuna, där motpartens advokat råkade mycket illa ut efter ett attentat från motparten som vad jag fått höra var riktat mot alla i rättssalen.

I dessa ärenden har advokaten en svår roll. Får ens advokaten ringa och begära förhöjd säkerhet? Det innebär ju samtidigt ett avslöjande till domstolen om att klienten inte är i balans. Ett avslöjande som i många fall vore ett brott mot tystnadsplikten. Och brott mot tystnadsplikten är ett brott ingen advokat vill begå. Det är nog så att tystnadsplikten går före den egna säkerheten. Ett avslöjande att klienten inte är i balans kan också leda till att klienten förlorar exempelvis ett vårdnadsmål.

Jag anser att domstolarna på egen hand måste läsa mellan raderna om det kan behövas höjd säkerhet i känslomål. Domstolarna kan av ovan nämnda skäl inte lita på att advokaten slår larm överhuvudtaget. Jag vet dock advokater som slagit larm. Advokater som sett det som viktigare att bry sig om andras säkerhet än att in absurdum hålla på tystnadsplikten.

Den tredje kategorin av mål är där klienten lider av svår psykisk ohälsa. Då bör det alltid vara förhöjd säkerhet, men så är inte fallet. Det är otäckt att sitta bredvid en tickande bomb och veta att det inte finns någon säkerhet i rättssalen.

När det gäller psykisk ohälsa finns samma problem för de som arbetar inom socialtjänsten i våra kommuner. Min morbror – Yngve Sundin på socialtjänsten i Skellefteå – blev för ett visst antal år sedan svårt knivskuren i ansiktet av en man med svåra psykiska problem. Sådana överfall skulle inte kunna ske om det fanns ett bättre säkerhetstänkande.

Men säkerhet kostar och det priset kanske inte det allmänna orkar med i de dåliga tider som nu råder? Men aktörerna inom rättsväsendet skulle må bättre av ett mer genomtänkt säkerhetstänkande. Detta säkerhetstänkande borde vara utformat utifrån ett samarbete mellan domare, åklagar och advokater. Vi ser ju på frågan om säkerhet utifrån såväl helt lika som
helt olika erfarenheter.