Kränkningar av arbetstagare på vår största arbetsplats

Har du blivit utsatt för kränkningar på din arbetsplats? Jag företräder flera personer som blivit grovt kränkta. Kränkta på sätt som är svårt att föreställa sig. De jag företräder har en sak gemensamt. De är eller har varit verksamma på Sverige största arbetsplats.

Jag var nyligen på en förberedande förhandling i Södertörns tingsrätt. Jag företräder i det målet en person som under närmare ett års tid blev utsatt för allvarliga kränkningar på sitt arbete.

Min klient blev under sitt första arbetsår väl behandlad av såväl arbetskamrater som sin arbetsgivare. Det första arbetsåret var ett ganska bra arbetsår för klienten, även om första tiden på den för honom nya arbetsplats ändå var ganska tuff.

Det var först andra året på arbetet som blev något som kan liknas vid ett helvete på jorden för min klient. Det året började med att fyra arbetskamrater hotade att ta livet av min klient. De band fast min klient vid ett träd och hotade att slå ihjäl honom med en sten. Det är sant! Det har bekräftats av såväl arbetsgivaren som arbetskamraterna.

Min klient gjorde därefter det han ansåg vara det rätta. Han gick till arbetsledaren och berättade vad som hänt. De ansvariga för hotet medgav inför arbetsledaren – med viss glädje - att de hotat min klient och ”lovat” att slå ihjäl min klient, men att hotet inte skulle upprepas och att hotet inte alls var att ta på allvar. Med det beskedet nöjde sig arbetsgivaren, som ansåg att händelsen – genom erkännandena och löftena om att det som hänt inte skulle upprepas – var överspelat.

Under det fortsatta arbetet blev dock min klient fortsatt kränkt. Inte lika allvarligt som tidigare, men kränkningarna pågick i stort sett varje dag på arbetet.

Min klient är visserligen född i Sverige, men han ser inte svensk ut. Min klient blev retad för att inte vara svensk, att han var för tjock och att min klient var dum i alla möjliga och omöjliga avseenden.

Min klient? Han orkade inte svara emot, bland annat för att han var rädd för flera av sina arbetskamrater (framförallt för en arbetskamrat som var den som stod för de flesta kränkningarna).

Min klient var inte minst rädd för att bli misshandlad. Då och då fick min klient någon liten smäll eller ett tjuvnyp. Det var inte bara fråga om muntliga kränkningar. Klienten klagade ofta hos sin arbetsledare, som lyssnade, men som inte gjorde något åt problemet.

Mot slutet av arbetsåret blev klienten åter misshandlad. Denna gång fick han en kraftfull armbåge i ansiktet. Armbågen tog illa. Arbetsledaren noterade att det var fråga om uppsåtligt våld, d v s misshandel. Mer än så gjorde inte arbetsledaren.

Efter varje arbetsdag var min klient helt slut. Varje dag på arbetet var en väntan på att få sin dagliga dos av stryk eller bli kränkt med glåpord och hotelser. Varje arbetsdag handlade om att överleva. Vissa dagar gick inte min klient till arbetet. Han höll sig hemma. Det hade arbetsgivaren inget emot. Endast på den punkten visade arbetsgivaren full förståelse.

Nu kanske du undrar varför min klient inte sa upp sig? Varför han inte sökte sig till ett nytt arbete och en ny arbetsplats? Varför han stod ut med att bli kränkt varje dag?

Min klient kunde inte själv ändra på något. Han hade enligt lag skyldighet att arbeta på just den arbetsplatsen. Det finns nämligen en stor kategori av våra invånare som har arbetstvång. Min klient tillhör – ett bra tag till - den gruppen av invånare.

Min klient är i mina ögon en tuffing, men han har en stor svaghet när det gäller att föra sin egen talan. Min klient är nämligen bara 9 år och han vara endast 8 år när han utsattes för de hemska kränkningar jag nämnt.

Barn har skolplikt (arbetstvång) och kan inte säga upp sig från skolgången. Min klient gick i 2:an när han utsattes för daglig misshandel, hot och andra kränkningar. En vardag min klient delat med många andra skolbarn.

Min klient klarade inte av studierna i årskurs 2. Han har gått om 2:an och då i en klass där han behandlats väl.

Om den behandling min klient utsatts för hade hänt en vuxen person på en arbetsplats hade de som bundit min klient snabbt blivit häktade för olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot. De hade dessutom fått kännbara fängelsestraff. Så fungerar det i de vuxnas värld, inte i barnens värld.

Min klient har – med stöd av mig och sina föräldrar - stämt skolan eller rättare sagt den kommun som har ansvar för skolan. Varför kommunen? Varför inte de barn som utsatt min klient för misshandel och annan kränkande behandling? Eller de barnens föräldrar? Eller varför inte rektorn eller de lärare som inte stoppat kränkningarna?

Svaret är att det huvudsakliga ansvaret för att barn inte blir kränkta i skolan ligger på den som är ansvarig för skolgången, vilket ofta är en kommun. Den som är ytterst ansvarig för verksamheten har också det ekonomiska ansvaret för de fel som begås.

Det var barn som kränkte min klient, men barn i den ålder det handlar om saknar juridiskt ansvar. Det är vuxna som har tillsynen över att små barn inte skadar varandra. På en skola är det skolpersonalen som har det ansvaret och då menar jag all skolpersonal från rektorn till städare på skolan. Vuxna på skolan som ser barn göra fel måste ingripa. Det är en lagstadgad skyldighet för skolpersonalen.

Det är således upp till de vuxna i skolan – lärarna och annan skolpersonal – att se till att inga barn blir kränkta av vare sig andra barn eller vuxna inom skolan. En och annan mindre kränkning kan nog godtas, men när kränkningar är allvarliga eller pågår mot ett eller flera barn systematiskt måste skolan alltid agera.

De flesta skolor har en skriftlig plan för hur de ska agera. Det ska på varje skola finnas ett team som hjälper till när mobbning uppdagas. Något sådant team verkar dock aldrig ha existerat i praktiken i någon av de skolor jag haft anledning att granska i egenskap av ombud för flera barn som råkat illa ut.

När kommunen stäms går den i försvar. Kommunen skyller ofta mobbningen på den som blir mobbad. Att den mobbade så att säga får skylla sig själv av en eller annan anledning. Det finns många bortförklaringar, dock aldrig någon förklaring jag anser vara acceptabel.

När kommunen skyller på den som blir mobbad, menar kommunen att den mobbade får skylla sig själv. Det betyder att kommunen ger stöd till de som mobbar. Om så sker kommer mobbningen i våra skolor aldrig att upphöra. Hur man skyller på ett barn? Genom att säga att barnet inte passar in i klassen, att det är något fel på barnet som gör att andra barn inte kan låta bli att mobba barnet o s v. Det finns hur många sätt som helst att skylla på det mobbade barnet. Allt för att kommunen ska undkomma sitt ansvar.

Varför skyller kommunen ifrån sig på det mobbade barnet? Det gör kommunen för att de lyssnar på lärarna i den aktuella skolan. Lärarna känner sig kränkta över att kommunen och därmed skolan indirekt blivit anklagade för att kränka ett barn. De menar att kränkningarna är utförda av andra barn. Inte av lärarna.

I det mål jag nyligen hade i Södertörns tingsrätt kom en ”rapport” om att armbågen i ögat på klienten var en olycka. Att det inte var avsiktligt. När den händelsen skedde skrev dock klassläraren ner att det var avsiktligt våld. Klasslärarens notering hade jag tillgång till vid förhandlingen. Rapporten om att det var oavsiktligt våld hade upprättats i efterhand för att undgå ansvar.

Mobbning i våra skolor är inget nytt. Det har förekommit länge. Vissa skolor har i dag bra kontroll kring mobbning och ingriper omgående när fel begås. De flesta skolor har dock inte den kontrollen. Vissa skolor har knappast någon kontroll alls eller vad jag kallar ”noll koll.”

Det ska dock råda nolltolerans. Barn ska våga gå till skolan utan att riskera misshandel eller annan form av kränkning. För att bättring ska ske måste de som är ansvariga för våra skolor ge lärarna och övrig skolpersonal utbildning i hur de ska agera när ett barn utsätts för kränkningar. Det får inte bli så att bara vissa av våra lärare klarar av att hantera situationen för att de råkar ha det kurage som krävs för att ingripa. Det måste finnas en plan som skolorna i praktiken följer i varje enskilt mobbningsfall.

Att en av de svagaste grupperna i vårt samhälle (men också den mest älskade gruppen i vårt samhälle) – våra barn – i många skolor måste leva i skräck 2011 är ett faktum. Det är ett faktum barnen inte kan ändra på. Vi som är vuxna kan göra något. Som advokat kan jag företräda mobbade barn. De mål som leder till framgång för barnet är inte bara en seger för det barn som utsatts för kränkningar. Det betyder också att problemet synliggörs och att de som är ansvariga för våra skolor hamnar i fokus. Att hamna i fokus kring något negativt brukat betyda ändringar i positiv riktning d v s med tiden bättre arbetsmiljö för våra barn.

Som vuxen kan jag också blogga om hur det går för barn som vågar processa mot sina ”arbetsgivare”. Det är modet hos föräldrarna och barnen att våga processa som är en viktig del i den pågående processen för en bättre och inte minst säker arbetsmiljö för alla våra barn.

Slutligen några ord om ansvar. Många – även advokater – säger att ”jag har inte ansvar för att barn blir illa behandlade för jag har inte gjort något fel mot barn” eller att ”jag har inget ansvar för kvinnor som blir misshandlade för jag har inte misshandlat någon kvinna.”

Den som uttalar sig på ovan nämnt sätt pratat egentligen om skuld. För att ta ansvar behöver man dock inte ha del i någon skuld alls. Ansvar handlar om att bry sig. Inte om skuld. Men hamnar du i en diskussion om ansvar vill gärna den du pratar med dra in frågan om skuld.

Nästa gång någon frågar dig vem som stökat till det hemma kan du svara ”jag vet inte, men jag kan ta ansvaret för att städa upp.” Då slipper man allt gräl om skuldfrågan. Den som har skulden till att ha stökat till det – om det inte var du - lär då få så dåligt samvete att du ligger på plus. Det är bättre att ligga på plus än på minus.