Vad utmärker en "bra" försvarsadvokat?

En fråga som ofta ställs vid middagar är ofta hur jag och andra advokater kan ta på oss att företräda vissa brottslingar.

Standardsvaret vi advokater lämnar inledningsvis är att vi företräder människan och inte brottet. Med att försvara människan menar jag att alla som begår brott är människor och att det alltid finns en förklaring till alla de brott människor begår.

Förklaringen kan vara en ursäkt, men ofta är förklaringen något helt annat.

En inte ovanlig förklaring till brott är att den som begår brottet lider av en allvarlig psykisk störning och att det är den störningen som har föranlett att brott begicks. Det är förklaringen, men det är ingen ursäkt. Men när det framkommer att den som begått ett brott gjort detta på grund av en allvarlig psykisk störning kan det för brottsoffret gå att förstå varför han eller hon utsattes för brott. Om brottsoffret har mördats kan anhöriga förstå varför så skedde.

En annan vanlig förklaring till brott är att den som begick brott varit påverkad av alkohol eller narkotika och i det tillståndet tappat omdömet och begått brott. Det är också en förklaring och ingen ursäkt. I det samhälle vi lever finns det i stort sett fri tillgång till alkohol och därför begås många brott. Det är många som inte klarar av att hantera alkohol. Många trillar dit i ett missbruk och vissa av dessa kommer att begå brott. Det finns också de med dåligt ölsinne. Med det menar jag att en del som dricker av någon anledning blir aggressiva när de får alkohol i kroppen. För vissa tycks det räcka med några droppar alkohol.

Det finns förstås massor av andra förklaringar till brott, såsom sjuklig svartsjuka, girighet, gängtryck o s v. Förklaringar, men inga ursäkter.

Vissa brott kan ursäktas. Det är inte vanligt, men att exempelvis ge sig in i ett bråk för att försvara en vän kan ibland ursäktas. Att köra för fort lär inte vara ett brott om du skjutsar någon till akuten. Då har du en ursäkt som innebär att du inte blir fälld för brottet fortkörning. Det finns många andra exempel.

Alla brott som begås har således en förklaring, även om den inte alltid kommer fram i ett brottmål. Förklaringen kanske är så dålig att den skyldige inte vill säga sanningen utan väljer att tiga eller ljuga ihop en ”bättre” förklaring. En förklaring som kan låta som en ursäkt.

Det som är gemensamt med alla brott är dock att brott begås av människor och att få människor är perfekta ”hela livet”. Därför kan det bli så att du själv en dag begår brott eller i vart fall någon du känner eller är bekant med. Det som kan hända är exempelvis en skilsmässa där mannen dricker sig full och i fyllan hotar och i värsta fall misshandlar den han egentligen håller kär. Eller kör rattfull från ett familjegräl och i fyllan kör på någon. Det är många olika omständigheter som kan leda till att någon begår ett brott.

Det finns i samhället även yrkeskriminella. De är få i förhållande till oss övriga i samhället. Frågan är varför någon blir yrkeskriminell. Det är knappast en bana som barn i skolan har tänkt sig i framtiden. För att bli yrkeskriminell har något gått snett och det inte sällan redan under barndomen.

Jag blir oftast förordnad som försvarare i Skellefteå och Umeå med omnejd, eftersom Skellefteå tingsrätt och Umeå tingsrätt är de domsagor där jag främst är verksam som försvarsadvokat. Jag har tillbringat många dagar på häktet i Umeå, dit även brottsmisstänkta från Skellefteåtrakten kan tvingas att bli sittande.

Vad gör jag när jag blir utsedd till försvarare av en person? Det beror inledningsvis på om personen är frihetsberövad eller inte. Om personen är frihetsberövad försöker jag omgående att ta kontakt med klienten och så fort som möjligt även besöka klienten. Om klienten inte är frihetsberövad måste jag avgöra om ärendet är akut av något annat skäl eller om den inledande kontakten mellan mig och klienten kan vänta ett tag.

Jag deltar vanligtvis vid polisens/åklagarens förhör av klienten. Det är polisen/åklagaren som ställer frågor till klienten, som klienten kan svara på eller välja att inte besvara. Klienten har ingen skyldighet att ”hjälpa” till. Polis/åklagare brukar ge mig möjligheten att också ställa frågor till klienten, men vet jag inte vad klienten kommer att svara ställer jag inga frågor när polisen/åklagaren är närvarande. Då väntar jag med frågor till dess jag kan prata med klienten enskilt. Mitt jobb är att företräda klienten. Inte att hjälpa polis/åklagare med att ställa frågor.

Efter viss tid – som kan vara dagar upp till många månader – har polis/åklagare färdigställt en förundersökning och anser åklagaren att brott är styrkt väcker åklagaren åtal. Sitter klienten häktad blir det förhandling kort tid efter att åtal är väckt. Om klienten inte är frihetsberövad kan det ta lång tid innan det blir en förhandling. Om det är ungdomsmål – brott där den misstänkte inte fyllt 21 år – sätts dock målet ut med förtur. Unga människor behandlas således med förtur, dels för att det skall vara kort tid mellan brottet och påföljden för den unga människan, men också för att unga människor ofta oroar sig mer över ett åtal än en äldre person.

När åtal är väckt och jag fått ta del av förundersökningen samt den bevisning åklagaren åberopat för jag en diskussion med klienten vad som talar för honom och vad som talar emot honom. En diskussion jag och klienten löpande haft tidigare, men då utan att känna till allt förundersökningsmaterial.

Det händer ganska ofta att klienten erkänner brott. Då brukar klienten även ha erkänt brott för polisen och åklagaren. Väljer klienten att erkänna bör han göra detta för såväl polis, åklagare som sin försvarare. Då handlar försvarets roll om att finna förmildrande omständigheter och ta fram även andra omständigheter som talar för en så mild påföljd som möjligt till exempel villkorlig dom i stället för fängelse.

Dilemmat är om klienten bara erkänner brott för sin försvarare, men nekar till brott för polis, åklagare och domarna. Det är ett advokatetiskt problem som kan vara svårt att hantera, vilket jag skrivit om tidigare. Angående den frågan får jag hänvisa till mitt blogginlägg ”Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?”

När klienter väljer att erkänna för advokaten är det dock ofta så att klienten egentligen vill erkänna brottet offentligt och söker stöd från sin försvarare för att våga erkänna. Det är många som mår bättre av att fällas för det brott de begått, ta sitt straff och gå vidare. Påföljden kan ofta bli annan påföljd än fängelse, så som villkorlig dom eller böter. Som försvarare upplyser man alltid klienten vilken eller vilka påföljder brottet kan leda till.

Det är många som mår bra efter att de erkänt brott. Det är inte sällan en lättnad. Det är också advokatens roll att stötta de som vill erkänna brott. För som sagt alla kan någon gång begå ett misstag. Och alla skyldiga vill inte gå fria. Många vill i stället ta sitt straff, be om ursäkt och gå vidare. Som du förstår är det dock vissa brott där en ursäkt aldrig räcker.

Förhandlingen är det tillfälle då åklagaren för domstolen presenterar allt som talar för att klienten är skyldig till brott. Åklagaren skall vara objektiv och även framhålla det som talar för klienten, men har den åtalade en försvarare faller det sig naturligt att åklagaren helt överlåter den biten till försvararen.

Under förhandlingen hörs målsäganden (den som utsatts för brott eller påstås ha utsatts för brott) och ofta flera vittnen. I rättssalen sitter inte sällan en hel del åhörare (ungefär som åskådare i fotboll).

Åhörarna kan tycka att advokaten är bra eller dålig vid förhör av målsäganden och vittnen. Det kan till exempel hända att försvararen inte ställer en enda fråga till ett eller flera vittnen. Åhörarna kan då luras att tro att det beror på att advokaten är dålig. Och att den advokat som ställer många frågor i rättssalen är en bra försvarsadvokat.

Skälet till att advokaten inte alltid ställer frågor är att advokaten innan förhandlingen kan ha pratat med vittnena och vet att de svar vissa vittnen kommer att lämna endast är till nackdel för klienten. Då vet advokaten på förhand att inga frågor ska ställas.

Ett exempel på en dålig fråga är följande fråga och svar:

”Det var ju över 200 personer i danslokalen och du påstår att du känner igen min klient bland dessa drygt 200 personer. Kan du inte ha tagit fel?”

”Hon är så vacker. Jag hade spanat in henne hela kvällen, även om jag aldrig vågade bjuda upp henne.”

I den kommande pläderingen kan försvararen då inte säga att det var drygt 200 personer i lokalen och att vittnet kan ha blandat ihop min klient med någon annan kvinna som var i samma lokal. Ovan nämnd fråga var det åklagaren som skulle ha ställt. Inte försvararen.

Förhandlingen – fram till pläderingen – är som vilket arbete som helst. Det handlar om att gå igenom fakta, lyssna, ställa frågor och dra slutsatser. När allt är genomgånget återstår pläderingen, som är en mycket viktig del av målet.

En försvarsadvokat förbereder sin plädering delvis innan förhandlingen, men självklart även under förhandlingen och i den paus som brukar vara innan pläderingen. Paus för rätten, men tid för åklagaren och advokaten eller advokaterna att förbereda sina pläderingar.

Jag själv använder stödord under pläderingen för att föra fram pläderingen i en logisk ordning och för att inte missa något av väsentlig betydelse. Det är stödorden som gör att jag vet vad jag ska säga vid pläderingen och att jag inte glömmer något av betydelse.

Jag anser att en del advokater blir allt för akademiska i pläderingen. Med det menar jag att advokaten använder ett språk som kan vara svårt att förstå. Jag anser att det i stället är av vikt att hålla pläderingen enkel och lätt att förstå och gärna upprepa vad som mest talar för att klienten är oskyldig eller att klienten ska få en mild påföljd.

I inledningen skrev jag ”Vad utmärker en ”bra” försvarsadvokat?”. Det beror förstås på vem som sätter betyg på advokaten. Men en punkt som gör en försvarsadvokat bra är förstås mycket erfarenhet. På samma sätt som en åklagare med erfarenhet ofta är bättre än den åklagare som är ny i branschen.

Förutom erfarenhet även kunskap. Erfarenhet och kunskap går dock hand i hand. Kunskap går att läsa sig till i teorin, men för att utveckla kunskapen krävs praktisk erfarenhet.

Den försvarsadvokat som ofta har nöjda klienter lär vara en ”bra” försvarsadvokat. Oavsett om klienten finns i Skellefteå, Umeå eller i Stockholm är det kvaliteten på advokatens arbete som bedöms. Och klienten är bara nöjd om han eller hon känner att advokaten gjort allt han har kunnat. Den känslan kommer klienten bara att ha om advokaten både är skicklig och verkar anstränga sig hårt för att ge bästa möjliga försvar.

Sedan finns det förstås andra färdigheter som gör en försvarsadvokat”bra”. Men det handlar mest om att alltid vilja göra sitt bästa och att utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Den dag advokaten själv anser att han är så ”bra” att han kan ”allt” är det nog dags att sluta som advokat.

Att vara försvararsadvokat påminner således en hel del om att vara idrottare. Jag är till exempel övertygad om att en storhet som Peter Forsberg var fantastiskt bra (bäst skulle jag vilja säga) för att han ville bli bättre och bättre, vilket bara sker genom hård träning och många matcher på högsta nivå. Jag tror inte Peter Forsberg såg sig själv som bäst. Han visste nämligen att han alltid kunde bli ännu bättre.

Talang? Det är alltid bra att ha, men ingen blir något på enbart talang.

Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert

Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.

Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?

Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).

Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.

1.

En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.

2.

En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.

Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.

Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).

Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott

Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.

1. faran för flykt

2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)

3. recidivfaran (risken för återfall i brott)

Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?

Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).

Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.

Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.

Vad händer när man sitter häktad?

Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.

Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!

De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)

Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.

Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).

Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.

Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.

Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!

Häktade som tar sina liv

Som jag sade, häktet kan ta död på folk.

Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.

Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.

Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).

Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.

Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.

Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.

Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.

Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.

Kloka ord från en som vet

Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.

”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.

I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).

JO:s beslut visar på problemen

När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.

”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).

”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.

2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).

JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).

”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.

24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas

Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.

Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.

Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).

Förslag # 1: bättre förutsägbarhet

Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).

I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.

Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.

Förslag # 2: mer debatt

Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.

Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.

Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.

Förslag # 3. Fler psykologer på häktena

Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.

Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.

Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna

Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.

Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.

Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.

Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.

Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning

Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.

Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.

Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.

Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.

Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.

Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.

Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.

Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!

Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.

Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?

Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Ska man anta att ”alla är skyldiga”?

Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.

Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.