Vad utmärker en "bra" försvarsadvokat?

En fråga som ofta ställs vid middagar är ofta hur jag och andra advokater kan ta på oss att företräda vissa brottslingar.

Standardsvaret vi advokater lämnar inledningsvis är att vi företräder människan och inte brottet. Med att försvara människan menar jag att alla som begår brott är människor och att det alltid finns en förklaring till alla de brott människor begår.

Förklaringen kan vara en ursäkt, men ofta är förklaringen något helt annat.

En inte ovanlig förklaring till brott är att den som begår brottet lider av en allvarlig psykisk störning och att det är den störningen som har föranlett att brott begicks. Det är förklaringen, men det är ingen ursäkt. Men när det framkommer att den som begått ett brott gjort detta på grund av en allvarlig psykisk störning kan det för brottsoffret gå att förstå varför han eller hon utsattes för brott. Om brottsoffret har mördats kan anhöriga förstå varför så skedde.

En annan vanlig förklaring till brott är att den som begick brott varit påverkad av alkohol eller narkotika och i det tillståndet tappat omdömet och begått brott. Det är också en förklaring och ingen ursäkt. I det samhälle vi lever finns det i stort sett fri tillgång till alkohol och därför begås många brott. Det är många som inte klarar av att hantera alkohol. Många trillar dit i ett missbruk och vissa av dessa kommer att begå brott. Det finns också de med dåligt ölsinne. Med det menar jag att en del som dricker av någon anledning blir aggressiva när de får alkohol i kroppen. För vissa tycks det räcka med några droppar alkohol.

Det finns förstås massor av andra förklaringar till brott, såsom sjuklig svartsjuka, girighet, gängtryck o s v. Förklaringar, men inga ursäkter.

Vissa brott kan ursäktas. Det är inte vanligt, men att exempelvis ge sig in i ett bråk för att försvara en vän kan ibland ursäktas. Att köra för fort lär inte vara ett brott om du skjutsar någon till akuten. Då har du en ursäkt som innebär att du inte blir fälld för brottet fortkörning. Det finns många andra exempel.

Alla brott som begås har således en förklaring, även om den inte alltid kommer fram i ett brottmål. Förklaringen kanske är så dålig att den skyldige inte vill säga sanningen utan väljer att tiga eller ljuga ihop en ”bättre” förklaring. En förklaring som kan låta som en ursäkt.

Det som är gemensamt med alla brott är dock att brott begås av människor och att få människor är perfekta ”hela livet”. Därför kan det bli så att du själv en dag begår brott eller i vart fall någon du känner eller är bekant med. Det som kan hända är exempelvis en skilsmässa där mannen dricker sig full och i fyllan hotar och i värsta fall misshandlar den han egentligen håller kär. Eller kör rattfull från ett familjegräl och i fyllan kör på någon. Det är många olika omständigheter som kan leda till att någon begår ett brott.

Det finns i samhället även yrkeskriminella. De är få i förhållande till oss övriga i samhället. Frågan är varför någon blir yrkeskriminell. Det är knappast en bana som barn i skolan har tänkt sig i framtiden. För att bli yrkeskriminell har något gått snett och det inte sällan redan under barndomen.

Jag blir oftast förordnad som försvarare i Skellefteå och Umeå med omnejd, eftersom Skellefteå tingsrätt och Umeå tingsrätt är de domsagor där jag främst är verksam som försvarsadvokat. Jag har tillbringat många dagar på häktet i Umeå, dit även brottsmisstänkta från Skellefteåtrakten kan tvingas att bli sittande.

Vad gör jag när jag blir utsedd till försvarare av en person? Det beror inledningsvis på om personen är frihetsberövad eller inte. Om personen är frihetsberövad försöker jag omgående att ta kontakt med klienten och så fort som möjligt även besöka klienten. Om klienten inte är frihetsberövad måste jag avgöra om ärendet är akut av något annat skäl eller om den inledande kontakten mellan mig och klienten kan vänta ett tag.

Jag deltar vanligtvis vid polisens/åklagarens förhör av klienten. Det är polisen/åklagaren som ställer frågor till klienten, som klienten kan svara på eller välja att inte besvara. Klienten har ingen skyldighet att ”hjälpa” till. Polis/åklagare brukar ge mig möjligheten att också ställa frågor till klienten, men vet jag inte vad klienten kommer att svara ställer jag inga frågor när polisen/åklagaren är närvarande. Då väntar jag med frågor till dess jag kan prata med klienten enskilt. Mitt jobb är att företräda klienten. Inte att hjälpa polis/åklagare med att ställa frågor.

Efter viss tid – som kan vara dagar upp till många månader – har polis/åklagare färdigställt en förundersökning och anser åklagaren att brott är styrkt väcker åklagaren åtal. Sitter klienten häktad blir det förhandling kort tid efter att åtal är väckt. Om klienten inte är frihetsberövad kan det ta lång tid innan det blir en förhandling. Om det är ungdomsmål – brott där den misstänkte inte fyllt 21 år – sätts dock målet ut med förtur. Unga människor behandlas således med förtur, dels för att det skall vara kort tid mellan brottet och påföljden för den unga människan, men också för att unga människor ofta oroar sig mer över ett åtal än en äldre person.

När åtal är väckt och jag fått ta del av förundersökningen samt den bevisning åklagaren åberopat för jag en diskussion med klienten vad som talar för honom och vad som talar emot honom. En diskussion jag och klienten löpande haft tidigare, men då utan att känna till allt förundersökningsmaterial.

Det händer ganska ofta att klienten erkänner brott. Då brukar klienten även ha erkänt brott för polisen och åklagaren. Väljer klienten att erkänna bör han göra detta för såväl polis, åklagare som sin försvarare. Då handlar försvarets roll om att finna förmildrande omständigheter och ta fram även andra omständigheter som talar för en så mild påföljd som möjligt till exempel villkorlig dom i stället för fängelse.

Dilemmat är om klienten bara erkänner brott för sin försvarare, men nekar till brott för polis, åklagare och domarna. Det är ett advokatetiskt problem som kan vara svårt att hantera, vilket jag skrivit om tidigare. Angående den frågan får jag hänvisa till mitt blogginlägg ”Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?”

När klienter väljer att erkänna för advokaten är det dock ofta så att klienten egentligen vill erkänna brottet offentligt och söker stöd från sin försvarare för att våga erkänna. Det är många som mår bättre av att fällas för det brott de begått, ta sitt straff och gå vidare. Påföljden kan ofta bli annan påföljd än fängelse, så som villkorlig dom eller böter. Som försvarare upplyser man alltid klienten vilken eller vilka påföljder brottet kan leda till.

Det är många som mår bra efter att de erkänt brott. Det är inte sällan en lättnad. Det är också advokatens roll att stötta de som vill erkänna brott. För som sagt alla kan någon gång begå ett misstag. Och alla skyldiga vill inte gå fria. Många vill i stället ta sitt straff, be om ursäkt och gå vidare. Som du förstår är det dock vissa brott där en ursäkt aldrig räcker.

Förhandlingen är det tillfälle då åklagaren för domstolen presenterar allt som talar för att klienten är skyldig till brott. Åklagaren skall vara objektiv och även framhålla det som talar för klienten, men har den åtalade en försvarare faller det sig naturligt att åklagaren helt överlåter den biten till försvararen.

Under förhandlingen hörs målsäganden (den som utsatts för brott eller påstås ha utsatts för brott) och ofta flera vittnen. I rättssalen sitter inte sällan en hel del åhörare (ungefär som åskådare i fotboll).

Åhörarna kan tycka att advokaten är bra eller dålig vid förhör av målsäganden och vittnen. Det kan till exempel hända att försvararen inte ställer en enda fråga till ett eller flera vittnen. Åhörarna kan då luras att tro att det beror på att advokaten är dålig. Och att den advokat som ställer många frågor i rättssalen är en bra försvarsadvokat.

Skälet till att advokaten inte alltid ställer frågor är att advokaten innan förhandlingen kan ha pratat med vittnena och vet att de svar vissa vittnen kommer att lämna endast är till nackdel för klienten. Då vet advokaten på förhand att inga frågor ska ställas.

Ett exempel på en dålig fråga är följande fråga och svar:

”Det var ju över 200 personer i danslokalen och du påstår att du känner igen min klient bland dessa drygt 200 personer. Kan du inte ha tagit fel?”

”Hon är så vacker. Jag hade spanat in henne hela kvällen, även om jag aldrig vågade bjuda upp henne.”

I den kommande pläderingen kan försvararen då inte säga att det var drygt 200 personer i lokalen och att vittnet kan ha blandat ihop min klient med någon annan kvinna som var i samma lokal. Ovan nämnd fråga var det åklagaren som skulle ha ställt. Inte försvararen.

Förhandlingen – fram till pläderingen – är som vilket arbete som helst. Det handlar om att gå igenom fakta, lyssna, ställa frågor och dra slutsatser. När allt är genomgånget återstår pläderingen, som är en mycket viktig del av målet.

En försvarsadvokat förbereder sin plädering delvis innan förhandlingen, men självklart även under förhandlingen och i den paus som brukar vara innan pläderingen. Paus för rätten, men tid för åklagaren och advokaten eller advokaterna att förbereda sina pläderingar.

Jag själv använder stödord under pläderingen för att föra fram pläderingen i en logisk ordning och för att inte missa något av väsentlig betydelse. Det är stödorden som gör att jag vet vad jag ska säga vid pläderingen och att jag inte glömmer något av betydelse.

Jag anser att en del advokater blir allt för akademiska i pläderingen. Med det menar jag att advokaten använder ett språk som kan vara svårt att förstå. Jag anser att det i stället är av vikt att hålla pläderingen enkel och lätt att förstå och gärna upprepa vad som mest talar för att klienten är oskyldig eller att klienten ska få en mild påföljd.

I inledningen skrev jag ”Vad utmärker en ”bra” försvarsadvokat?”. Det beror förstås på vem som sätter betyg på advokaten. Men en punkt som gör en försvarsadvokat bra är förstås mycket erfarenhet. På samma sätt som en åklagare med erfarenhet ofta är bättre än den åklagare som är ny i branschen.

Förutom erfarenhet även kunskap. Erfarenhet och kunskap går dock hand i hand. Kunskap går att läsa sig till i teorin, men för att utveckla kunskapen krävs praktisk erfarenhet.

Den försvarsadvokat som ofta har nöjda klienter lär vara en ”bra” försvarsadvokat. Oavsett om klienten finns i Skellefteå, Umeå eller i Stockholm är det kvaliteten på advokatens arbete som bedöms. Och klienten är bara nöjd om han eller hon känner att advokaten gjort allt han har kunnat. Den känslan kommer klienten bara att ha om advokaten både är skicklig och verkar anstränga sig hårt för att ge bästa möjliga försvar.

Sedan finns det förstås andra färdigheter som gör en försvarsadvokat”bra”. Men det handlar mest om att alltid vilja göra sitt bästa och att utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Den dag advokaten själv anser att han är så ”bra” att han kan ”allt” är det nog dags att sluta som advokat.

Att vara försvararsadvokat påminner således en hel del om att vara idrottare. Jag är till exempel övertygad om att en storhet som Peter Forsberg var fantastiskt bra (bäst skulle jag vilja säga) för att han ville bli bättre och bättre, vilket bara sker genom hård träning och många matcher på högsta nivå. Jag tror inte Peter Forsberg såg sig själv som bäst. Han visste nämligen att han alltid kunde bli ännu bättre.

Talang? Det är alltid bra att ha, men ingen blir något på enbart talang.

Tvister i våra domstolar är svåra att driva ända till dom när klienternas hela ekonomi står på spel

I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.

Brottmålen

Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.

Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.

När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.

Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.

I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).

Familjemålen

De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.

Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.

I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.

Övriga tvister

Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.

Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.

Det konkreta fallet

Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.

Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.

Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.

När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.

Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.

Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.

Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.

Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.

Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.

Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.

Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.

Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.

Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.

Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.

Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.

Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.

Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.

Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.

Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.

Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.

Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.

Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.

Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.

Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.

Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.

Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.

Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.

Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.

Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.

Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.