Vad utmärker en "bra" försvarsadvokat?

En fråga som ofta ställs vid middagar är ofta hur jag och andra advokater kan ta på oss att företräda vissa brottslingar.

Standardsvaret vi advokater lämnar inledningsvis är att vi företräder människan och inte brottet. Med att försvara människan menar jag att alla som begår brott är människor och att det alltid finns en förklaring till alla de brott människor begår.

Förklaringen kan vara en ursäkt, men ofta är förklaringen något helt annat.

En inte ovanlig förklaring till brott är att den som begår brottet lider av en allvarlig psykisk störning och att det är den störningen som har föranlett att brott begicks. Det är förklaringen, men det är ingen ursäkt. Men när det framkommer att den som begått ett brott gjort detta på grund av en allvarlig psykisk störning kan det för brottsoffret gå att förstå varför han eller hon utsattes för brott. Om brottsoffret har mördats kan anhöriga förstå varför så skedde.

En annan vanlig förklaring till brott är att den som begick brott varit påverkad av alkohol eller narkotika och i det tillståndet tappat omdömet och begått brott. Det är också en förklaring och ingen ursäkt. I det samhälle vi lever finns det i stort sett fri tillgång till alkohol och därför begås många brott. Det är många som inte klarar av att hantera alkohol. Många trillar dit i ett missbruk och vissa av dessa kommer att begå brott. Det finns också de med dåligt ölsinne. Med det menar jag att en del som dricker av någon anledning blir aggressiva när de får alkohol i kroppen. För vissa tycks det räcka med några droppar alkohol.

Det finns förstås massor av andra förklaringar till brott, såsom sjuklig svartsjuka, girighet, gängtryck o s v. Förklaringar, men inga ursäkter.

Vissa brott kan ursäktas. Det är inte vanligt, men att exempelvis ge sig in i ett bråk för att försvara en vän kan ibland ursäktas. Att köra för fort lär inte vara ett brott om du skjutsar någon till akuten. Då har du en ursäkt som innebär att du inte blir fälld för brottet fortkörning. Det finns många andra exempel.

Alla brott som begås har således en förklaring, även om den inte alltid kommer fram i ett brottmål. Förklaringen kanske är så dålig att den skyldige inte vill säga sanningen utan väljer att tiga eller ljuga ihop en ”bättre” förklaring. En förklaring som kan låta som en ursäkt.

Det som är gemensamt med alla brott är dock att brott begås av människor och att få människor är perfekta ”hela livet”. Därför kan det bli så att du själv en dag begår brott eller i vart fall någon du känner eller är bekant med. Det som kan hända är exempelvis en skilsmässa där mannen dricker sig full och i fyllan hotar och i värsta fall misshandlar den han egentligen håller kär. Eller kör rattfull från ett familjegräl och i fyllan kör på någon. Det är många olika omständigheter som kan leda till att någon begår ett brott.

Det finns i samhället även yrkeskriminella. De är få i förhållande till oss övriga i samhället. Frågan är varför någon blir yrkeskriminell. Det är knappast en bana som barn i skolan har tänkt sig i framtiden. För att bli yrkeskriminell har något gått snett och det inte sällan redan under barndomen.

Jag blir oftast förordnad som försvarare i Skellefteå och Umeå med omnejd, eftersom Skellefteå tingsrätt och Umeå tingsrätt är de domsagor där jag främst är verksam som försvarsadvokat. Jag har tillbringat många dagar på häktet i Umeå, dit även brottsmisstänkta från Skellefteåtrakten kan tvingas att bli sittande.

Vad gör jag när jag blir utsedd till försvarare av en person? Det beror inledningsvis på om personen är frihetsberövad eller inte. Om personen är frihetsberövad försöker jag omgående att ta kontakt med klienten och så fort som möjligt även besöka klienten. Om klienten inte är frihetsberövad måste jag avgöra om ärendet är akut av något annat skäl eller om den inledande kontakten mellan mig och klienten kan vänta ett tag.

Jag deltar vanligtvis vid polisens/åklagarens förhör av klienten. Det är polisen/åklagaren som ställer frågor till klienten, som klienten kan svara på eller välja att inte besvara. Klienten har ingen skyldighet att ”hjälpa” till. Polis/åklagare brukar ge mig möjligheten att också ställa frågor till klienten, men vet jag inte vad klienten kommer att svara ställer jag inga frågor när polisen/åklagaren är närvarande. Då väntar jag med frågor till dess jag kan prata med klienten enskilt. Mitt jobb är att företräda klienten. Inte att hjälpa polis/åklagare med att ställa frågor.

Efter viss tid – som kan vara dagar upp till många månader – har polis/åklagare färdigställt en förundersökning och anser åklagaren att brott är styrkt väcker åklagaren åtal. Sitter klienten häktad blir det förhandling kort tid efter att åtal är väckt. Om klienten inte är frihetsberövad kan det ta lång tid innan det blir en förhandling. Om det är ungdomsmål – brott där den misstänkte inte fyllt 21 år – sätts dock målet ut med förtur. Unga människor behandlas således med förtur, dels för att det skall vara kort tid mellan brottet och påföljden för den unga människan, men också för att unga människor ofta oroar sig mer över ett åtal än en äldre person.

När åtal är väckt och jag fått ta del av förundersökningen samt den bevisning åklagaren åberopat för jag en diskussion med klienten vad som talar för honom och vad som talar emot honom. En diskussion jag och klienten löpande haft tidigare, men då utan att känna till allt förundersökningsmaterial.

Det händer ganska ofta att klienten erkänner brott. Då brukar klienten även ha erkänt brott för polisen och åklagaren. Väljer klienten att erkänna bör han göra detta för såväl polis, åklagare som sin försvarare. Då handlar försvarets roll om att finna förmildrande omständigheter och ta fram även andra omständigheter som talar för en så mild påföljd som möjligt till exempel villkorlig dom i stället för fängelse.

Dilemmat är om klienten bara erkänner brott för sin försvarare, men nekar till brott för polis, åklagare och domarna. Det är ett advokatetiskt problem som kan vara svårt att hantera, vilket jag skrivit om tidigare. Angående den frågan får jag hänvisa till mitt blogginlägg ”Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?”

När klienter väljer att erkänna för advokaten är det dock ofta så att klienten egentligen vill erkänna brottet offentligt och söker stöd från sin försvarare för att våga erkänna. Det är många som mår bättre av att fällas för det brott de begått, ta sitt straff och gå vidare. Påföljden kan ofta bli annan påföljd än fängelse, så som villkorlig dom eller böter. Som försvarare upplyser man alltid klienten vilken eller vilka påföljder brottet kan leda till.

Det är många som mår bra efter att de erkänt brott. Det är inte sällan en lättnad. Det är också advokatens roll att stötta de som vill erkänna brott. För som sagt alla kan någon gång begå ett misstag. Och alla skyldiga vill inte gå fria. Många vill i stället ta sitt straff, be om ursäkt och gå vidare. Som du förstår är det dock vissa brott där en ursäkt aldrig räcker.

Förhandlingen är det tillfälle då åklagaren för domstolen presenterar allt som talar för att klienten är skyldig till brott. Åklagaren skall vara objektiv och även framhålla det som talar för klienten, men har den åtalade en försvarare faller det sig naturligt att åklagaren helt överlåter den biten till försvararen.

Under förhandlingen hörs målsäganden (den som utsatts för brott eller påstås ha utsatts för brott) och ofta flera vittnen. I rättssalen sitter inte sällan en hel del åhörare (ungefär som åskådare i fotboll).

Åhörarna kan tycka att advokaten är bra eller dålig vid förhör av målsäganden och vittnen. Det kan till exempel hända att försvararen inte ställer en enda fråga till ett eller flera vittnen. Åhörarna kan då luras att tro att det beror på att advokaten är dålig. Och att den advokat som ställer många frågor i rättssalen är en bra försvarsadvokat.

Skälet till att advokaten inte alltid ställer frågor är att advokaten innan förhandlingen kan ha pratat med vittnena och vet att de svar vissa vittnen kommer att lämna endast är till nackdel för klienten. Då vet advokaten på förhand att inga frågor ska ställas.

Ett exempel på en dålig fråga är följande fråga och svar:

”Det var ju över 200 personer i danslokalen och du påstår att du känner igen min klient bland dessa drygt 200 personer. Kan du inte ha tagit fel?”

”Hon är så vacker. Jag hade spanat in henne hela kvällen, även om jag aldrig vågade bjuda upp henne.”

I den kommande pläderingen kan försvararen då inte säga att det var drygt 200 personer i lokalen och att vittnet kan ha blandat ihop min klient med någon annan kvinna som var i samma lokal. Ovan nämnd fråga var det åklagaren som skulle ha ställt. Inte försvararen.

Förhandlingen – fram till pläderingen – är som vilket arbete som helst. Det handlar om att gå igenom fakta, lyssna, ställa frågor och dra slutsatser. När allt är genomgånget återstår pläderingen, som är en mycket viktig del av målet.

En försvarsadvokat förbereder sin plädering delvis innan förhandlingen, men självklart även under förhandlingen och i den paus som brukar vara innan pläderingen. Paus för rätten, men tid för åklagaren och advokaten eller advokaterna att förbereda sina pläderingar.

Jag själv använder stödord under pläderingen för att föra fram pläderingen i en logisk ordning och för att inte missa något av väsentlig betydelse. Det är stödorden som gör att jag vet vad jag ska säga vid pläderingen och att jag inte glömmer något av betydelse.

Jag anser att en del advokater blir allt för akademiska i pläderingen. Med det menar jag att advokaten använder ett språk som kan vara svårt att förstå. Jag anser att det i stället är av vikt att hålla pläderingen enkel och lätt att förstå och gärna upprepa vad som mest talar för att klienten är oskyldig eller att klienten ska få en mild påföljd.

I inledningen skrev jag ”Vad utmärker en ”bra” försvarsadvokat?”. Det beror förstås på vem som sätter betyg på advokaten. Men en punkt som gör en försvarsadvokat bra är förstås mycket erfarenhet. På samma sätt som en åklagare med erfarenhet ofta är bättre än den åklagare som är ny i branschen.

Förutom erfarenhet även kunskap. Erfarenhet och kunskap går dock hand i hand. Kunskap går att läsa sig till i teorin, men för att utveckla kunskapen krävs praktisk erfarenhet.

Den försvarsadvokat som ofta har nöjda klienter lär vara en ”bra” försvarsadvokat. Oavsett om klienten finns i Skellefteå, Umeå eller i Stockholm är det kvaliteten på advokatens arbete som bedöms. Och klienten är bara nöjd om han eller hon känner att advokaten gjort allt han har kunnat. Den känslan kommer klienten bara att ha om advokaten både är skicklig och verkar anstränga sig hårt för att ge bästa möjliga försvar.

Sedan finns det förstås andra färdigheter som gör en försvarsadvokat”bra”. Men det handlar mest om att alltid vilja göra sitt bästa och att utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Den dag advokaten själv anser att han är så ”bra” att han kan ”allt” är det nog dags att sluta som advokat.

Att vara försvararsadvokat påminner således en hel del om att vara idrottare. Jag är till exempel övertygad om att en storhet som Peter Forsberg var fantastiskt bra (bäst skulle jag vilja säga) för att han ville bli bättre och bättre, vilket bara sker genom hård träning och många matcher på högsta nivå. Jag tror inte Peter Forsberg såg sig själv som bäst. Han visste nämligen att han alltid kunde bli ännu bättre.

Talang? Det är alltid bra att ha, men ingen blir något på enbart talang.

Ondska – en försvarsadvokats vardag

Ondska – och godhet – borde vara lika naturliga skolämnen som matematik och svenska.

För oss som arbetar som försvarsadvokater är ondska en del av vårt arbete. Det är ondska – inte godhet – som avhandlas i många av våra brottmål. Våldsbrott exempelvis handlar alltid om ondska, aldrig om godhet.

Ondska är för mig de onda handlingar vi människor utför. Varför denna ondska? I varje brottmål söker försvarsadvokaten en förklaring. Om förklaringen är till fördel för klienten presenterar försvararen förklaringen. Finns ingen sådan förklaring? Då har försvararen en svår uppgift framför sig.

Ondska är för mig något konkret. Handlingar som förstör för andra människor. Handlingar som i vissa fall tar andra människors liv. Ondskan kan många gånger vara obegriplig, men den finns bland oss.

I rättssalen använder vi lagkunniga sällan eller aldrig begreppet ondska. Det är ett ord som ter sig främmande för oss. Vi talar om att de som utfört onda handlingar är psykotiska eller sadistiska eller andra termer som leder oss bort från ordet ond till den medicinska världen.För om man kan få in begreppet ond i det medicinska går det onda kanske att bota med medicin? Nej, så enkelt är det nog inte, men vi lagkunniga vill alltid förstå varför. Vi vill förstå varför ett brott är begånget. Vi vill också gärna bota det onda, men det finns nog ingen medicin mot det onda. Tyvärr.

Vi lagkunniga talar visserligen om onda handlingar, men använder mycket sällan eller aldrig ordet ond om någon människa.

Varför begås onda gärningar? I nästan alla brottmål finns en förklaring. Förklaring är sällan samma sak som ursäkt. Den som rånar skrämmer sitt offer för att tjäna snabba pengar. För rånaren uppvägs det ”goda” motivet att tjäna snabba pengar det onda motivet att skrämma någon. För den som misshandlar någon kan det onda i att slå någon uppvägas i det ”goda” att få spöa den man tycker illa om. Förklaringar går således ofta att finna.

En förklaring som är allt för vanlig är att förståndet lämnar vissa människor när det är påverkade av alkohol. Många kör rattfulla – om och om igen - eller blir våldsamma. Förklaringen kan man i de fallen kalla för dåligt ”ölsinne”. I min bekantskapskrets finns personer med dåligt ölsinne, men tack och lov inte bland mina närmaste. Om alkohol ”uppfanns” i dag skulle det snabbt klassas som vilken narkotika som helst.

Ondska för dig kanske är personer som Breivik, Anders Eklund (Englas mördare) Hitler och andra personer vars namn automatiskt leder tankarna till ordet ondska. De är alla personer som begått onda handlingar – förstört andra människors liv. Men frågan är om deras ondska hade gått att stoppa? En fråga som förstås inte går att besvara. Men det går att via våra skolor skapa förutsättningar för att framtidens vuxna – våra barn – får utbildning i ämnena ondska och godhet. Och på så sätt kanske stoppa en del framtida ondska.

Godhet är ondskans motsats. Det tråkiga är att vi tar godhet för givet. Vi anser att godhet är det naturliga och att ondhet är det obegripliga. Genom att ta godhet för givet är det något som inte i tillräcklig grad uppskattas. Hur reagerar du på godhet? Ibland tror vi att den som gör något gott egentligen vill något för eget syfte. Vi kan inte alltid tro att någon är god enbart för att vara snäll.

Ondska måste vi dock lära oss att bekämpa och det helst från unga år. Det är nämligen svårt att lära gamla hundar att sitta. Många barn får uppleva ondska tidigt för i många skolor förekommer mobbning dagligen. Vi vuxna får dock även vi då och då en dos av ondska, men vad gör vi åt det? Ofta gör vi ingenting. Det är enklast att inte lägga sig i. Genom att inte göra något tillåter vi att ondskan frodas.

Vad gör du om någon är otrevlig mot exempelvis en servitris? Jag har upplevt att en person jag trodde mig känna ganska väl var mycket otrevlig mot en servitris. Vad jag gjorde åt det? Ingenting. I efterhand ångrade jag mig. Jag borde ha tagit servitrisen i försvar.

Vad gör grannarna när de tror att grannbarnet blir misshandlat? Vissa ringer polisen, vissa lägger sig inte i. Varje gång man inte lägger sig i är det genom likgiltighet – eller rädsla – som man tillåter det onda.

Skälet till att jag inte la mig i historien med servitrisen var att jag inte ville stöta mig med den jag var bekant med, men jag gjorde det på bekostnad av en annan människa. Jag var därför lika skyldig till den obehagliga händelsen som den jag var - och fortfarande är – bekant med.

Händelsen med servitrisen är inte enda gången jag inte lagt mig i. Varför ser jag och många med mig åt ett annat håll inför obehagliga händelser? Skälet till att man ser bort är inte att man själv är ond, utan att man känner obehag i att lägga sig i. Man – jag – är således rädd för vissa obehagliga situationer.

Jag menar dock inte att man alltid ska lägga sig i bokstavligen. Ibland kan det vara alldeles för farligt. Men att ringa polisen det måste vi alla våga.

Jag anser att alla skolor borde undervisa i ämnet ondska/godhet. För som vuxen bör man våga stå upp för det rätta, men för att klara av det är det bra med kunskap om hur man ska agera.

Tillbaka till den servitris jag en gång svek. Jag undrar om hon minns händelsen? Jag minns den som om det vore i går, men det var en händelse för många år sedan. Servitrisen kanske har glömt händelsen (jag hoppas i vart fall att hon glömt att jag var en del av händelsen.

Många gånger när jag sitter i rättssalen tänker jag ”hur tusan kunde det här hända” eller ”det här borde aldrig få ha hänt”. Problemet är att det har hänt. Det onda är alltid närvarande i rättssalen. Alltid kanske är en överdrift. Det finns även brottmål som inte har ett dyft med ondska att göra. Som exempel när jag försvarade ett barn som bjudit ett annat barn på alkohol.

Jag ansåg inte bjudandet var att anse som langning och hade därför förklarat för barnet – min klient – att brott med bestämdhet skulle förnekas. Min klient sken som en sol när jag sa det.Klienten var glad över att ha fått en ”egen” advokat. Min klient hade dock i tidigare förhör erkänt brott inför polis och åklagare och efter att jag å klientens vägnar nekat till brott blev åklagaren arg över att klienten – barnet – ändrat inställning från varande helt skyldig till helt oskyldig. Min klient blev i den situationen rädd för åklagaren – som hade pondus - och valde att än en gång erkänna brott, varefter jag än en gång måste förklara att klienten inte var skyldig till brott.

Min klient vågade inte säga emot åklagaren och när åklagaren under målets gång ställde frågor till klienten – barnet - valde klienten att lätt gråtande hålla med åklagaren om sin egen skuld. Som försvarare kunde jag dock inte annat än vidhålla att klienten var oskyldig. Det var nämligen min juridiska bedömning. En enig tingsrätt delade min bedömning.

Domaren förklarade dock för barnet att han inte borde dricka sprit och barnet lovade att aldrig mer ta en droppe sprit i sitt liv. Detta var ett mål för länge sedan och om barnet hållit sitt löfte vet jag inte, men jag tvivlar på att så blev fallet.

Klienten var över 15 år, men under 18 år. Så länge man är under 18 år är man ett barn enligt FN:s barnkonvention och svensk rätt.

Åter till ondska. Den vill många stoppa. För att stoppa den ropar många på hårdare straff.Tror du att ondskan minskar i ett samhälle som har hårda straff. Vad är hårdare straff? Långa fängelsetider? Dålig behandling av de som sitter i fängelse? Dödsstraff? Du som tycker det anser att ondska ska besegras med ondska. Att ondska är lösningen på ondska. För det är onda handlingar att avrätta människor (dödsstraff) att behandla fångar illa och att låsa in människor lång tid.

Frågan borde vara om ondska går att stoppa på annat sätt än med ondska. Många tror det. Jag är en av många som tror det. Jag förstår att vissa måste vara inlåst lång tid (kanske för alltid) men tror på att det finns många andra metoder än ondska för att få stopp på ondska. En sådan metod är att låta våra barn lära sig godhet i skolan och förstå att ondska – som exempelvis mobbning i skolan – inte kan accepteras. En annan viktig faktor att är skapa ett tryggt samhälle, vilket förutsätter ett samhälle där alla känner sig välkomna. Är inte alla välkomna? Inte så länge det finns fördomar som exempelvis kan bero på främlingshat, intolerans mot olika religioner och förutfattade meningar mot andra kulturer.

Ondska leder tankarna till frågan om fängelse eller psykiatrisk vård. Den som lider av en allvarlig psykisk störning skall inte dömas till fängelse – oavsett hur ond gärningen eller människan bakom gärningen än är – utan till psykiatrisk vård. För vissa onda gärningar vill många i allmänheten inte godta psykiatrisk vård. I Norge är det många som har svårt att acceptera att Breivik skulle kunna dömas till psykiatrisk vård i stället för fängelse.

Frågan om valet mellan fängelse eller vård handlar om en så svår fråga som ”om vi alltid är ansvariga för våra gärningar eller inte.” För den som inte är ansvarig för sina gärningar bör väl inte dömas till straff utan annan påföljd, som exempelvis vård?

Kom dock ihåg att psykiatrisk vård i praktiken kan pågå hela livet för ett brott med lågt straffvärde. Fängelse kan för den åtalade många gånger vara ”bättre” än vård, om man med ”bättre” menar kortare tid av frihetsberövande.

Nog om ondska för denna gång, men min erfarenhet säger mig att alla någon gång begår en ond gärning. Jesus dock undantagen, men han var trots allt Guds son.

Slutligen vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Men tänk på att julen och nyår för många barn är en tid av ondska som beror på att allt för många föräldrar har dåligt ölsinne. Hur många barn i Sverige kommer uppleva en ond jul? Fler än du tror. Julen är dock barnens högtid. Låt därför spriten vara. I vart fall ni som är föräldrar.

Försvarsadvokatens vardag i häkte m.m

Jag blir ofta förordnad som offentlig försvarare och träffar då en hel del klienter som sitter anhålla eller häktade. Vid besök på polisstationen – som har celler, men som inte är ett häkte – eller på häktet träffar jag många klienter. När man kommer till polisstationen eller häktet får man av personalen ofta höra att man får träffa klienten ”helt på egen risk”. Med det menar polisen/häktespersonalen att jag får skylla mig själv om jag blir misshandlad eller ihjälslagen.Polisen/häktespersonalen verkar anse att de saknar ansvar.

Mordet på kvinnan i häktet i Huddinge har fått mig att fundera på ”helt på egen risk” och hur det egentligen står till med säkerheten på våra häkten. Till skillnad från häktespersonalen är vi advokater alltid obeväpnade. Det är pennan - det skrivna ordet – och talekonsten som är våra enda vapen. Men självklart skulle jag inte vilja vara beväpnad med vapen, men säkerheten måste förbättras.

Jag tror det kommer en dag då någon av vi som arbetar som försvarsadvokater kommer att bli svårt misshandlad eller mördad på ett häkte. Då – men först då – kommer denna fråga att diskuteras på ett sätt som innebär höjd säkerhet. Möjligen krävs ett mord innan så sker. Det kanske inte räcker med grov misshandel.

Vid besök på häktet träffar man klienten i en besökscell. Det finns larmknapp och den ringer man på vid behov eller när samtalet med klienten är klart. Svaret är ofta att man får vänta en stund på grund av att personalen har något annat att göra. Vad annat är har jag ofta haft tillfälle att fundera på.

Jag känner ingen rädsla att själv drabbas. Jag är som många andra, som tror att jag kan väl inte vara den som ska behöva ha otur. Så resonerade jag i vart fall till mordet skedde på häktet i Huddinge.

Jag måste dock berätta att det är mycket ovanligt att de som står åtalade för brott uppträder hotfullt mot sin advokat. Det är faktiskt vanligare med hot i familjemål. Där kan känslorna verkligen svalla. Men man måste komma ihåg att en del av de som begår allvarliga brott är allt annat än psykiskt friska och därför inte alltid tillräkneliga. Personer som på grund av svår psykisk sjukdom begår brott har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Jag tillhör de som anser att svårt psykiskt sjuka ska dömas till vård och inte fängelse. Samhället går åt andra hållet. Idag döms allt fler svårt psykiskt sjuka till fängelse.

Det finns fängelseförbud och det avser de personer som led av en allvarlig psykisk störning vid brottet eller vid den läkarundersökning som föregår förhandlingen i ett brottmål om det kan misstänkas att den åtalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vad som ska klassas som en allvarlig psykisk störning har de senaste åren fått en allt snävare tolkning. Jag är dock inte läkare och ska därför inte gå in på någon amatörmässig medicinsk diskussion.

Det som bör framhållas att vård kan pågå så länge den dömde lider av en allvarlig psykisk störning. Vården kan därför vara livslång även för ett brott som har lågt straffvärde. Straffet skulle kanske ha blivit tre månader eller endast villkorlig dom om den åtalade varit frisk, men vården kanske blir livsvarig. Det är inte lindrigare med vård än fängelse. De som sitter i fängelse har det ofta bättre än de som vårdas.

På tal om fängelse. Jag vet en person som trivs i fängelse. Det är hans enda hem. Den personen begår småbrott enbart för att slippa livet utanför fängelset. Personen ifråga har alkoholproblem när han är på fri fot. På fängelset tänker han inte på alkohol. Han vill helst sitta på öppen anstalt, vilket är betydligt bättre än sluten anstalt. Senast han blev släppt åkte han direkt till en bar och stal en flaska vin. Han blev tagen på bar gärning och blev direkt åtalad för det ”svåra” brottet snatteri. Till hans glädje hävdes den villkorliga domen och bara några veckor senare var han hemma på sin öppna anstalt. På fängelset har han vänner. Han tycker bra om personalen. Han – i likhet med andra intagna på anstalten - får lön en gång i veckan, som räcker till allt han behöver. Lönen är drygt 10 kr i timmen. Det tråkiga är att samhället inte kan ordna det lika bra för alla utanför fängelset som i fängelset. Därför åker en hel del in och ut i fängelset under en stor del av sina liv.

Vilka blir fängelsekunder? Det är nog personer som saknar familj, vänner och arbete efter ett avtjänat straff. De som saknar en mening med livet utanför våra fängelser. De finner i stället meningen med livet i våra fängelser. Dessutom de som har missbruksproblem. De måste för det mesta finansiera sitt missbruk genom brottslig verksamhet.

Numera är det färre än tidigare som åker in i fängelse. Det beror på att fotboja är ett alternativ vid kortare fängelsestraff. Det alternativet väljer många. En del klarar inte av fotboja eftersom det förutsätter nykterhet. Nykterheten kontrolleras via regelbundna stickprover. Det kan vara mycket tufft för en rattfyllerist att vara nykter under en månad. Tufft därför att flertalet av våra rattfyllerister är fast i ett missbruk av alkohol. På i vart fall en öppen anstalt finns det inte sällan tillgång till starka drycker. Å andra sidan finns det inte sällan tillgång till ännu starkare saker på våra slutna anstalter. Hur narkotika kan smugglas in på slutna anstalter vet jag inte.
Så bra insyn har jag inte i våra anstalter. Kan narkotika smugglas in borde det gå att ta sig ut, men det verkar numera vara i det närmaste omöjligt att rymma från våra slutna anstalter.

Nästan ingen rymmer från öppna anstalter. Den som gör det blir nämligen förflyttad till en sluten anstalt och förlorar rätten till permissioner under en längre tid. För den som rymmer åker nästan alltid fast.

Varför hamnar vissa på öppna anstalter och vissa på slutna anstalter? De som bedöms som ofarliga, inte har missbruksproblem och inte är rymningsbenägna hamnar på en öppen anstalt.
Övriga på sluten anstalt således. Den som hamnar på sluten anstalt och sköter sig kan med tiden förflyttas till en öppen anstalt. Det är ofta en väg i utslussningen mot frihet.

Att arbeta som försvarsadvokat är som du kanske inser ett intressant arbete. I arbetet träffar jag de som begått små brott, brott av medelgraden och mycket allvarliga och svåra brott. Mitt arbete är inte att fördöma någon som begått brott, men inte heller att försvara brottet. Mitt arbete är att få fram det som talar för friande dom eller en så mild påföljd som möjligt. De jag träffar är för det mesta som vem som helst. Men en del i samhället hamnar fel. Den vanligaste förklaringen till att så sker har två namn. Alkohol är det ena namnet. Narkotika är det andra namnet. Utan alkohol och narkotika skulle jag sannolikt arbeta med något annat än att ofta vara försvarsadvokat. Men ett sådant samhälle lär vara långt borta.

Jag uppskattar att mer än 90 % av all brottslighet skulle försvinna utan alkohol och narkotika. I de mer än 90 % har jag dock inte inkluderat brottet fortkörning. Ett brott som delvis beror på för bra bilar i förhållande till gällande fartgränser.

Gå mot röd gubbe? Det är inget brott. Om så vore fallet skulle brottsligheten i Sverige öka med minst 50 % skulle jag tro. Vi har inga röd gubbe poliser och det är nog ingen polis som utbildat sig till polis för att jaga de som går mot röd gubbe. Om det vore brott att gå mot röd gubbe skulle jag vilja höra på den polismästare som väljer ut de poliser som skulle stävja det brottet. Eller den polis som berättar förs sina vänner att han är en röd gubbe polis.

I arbetet får jag insyn i varför brott begås. Som jag skrev ovan beror det många gånger på alkohol och narkotika. Familjebråken har också ofta sin förklaring i alkoholen. Det finns alltid en förklaring till ett brott. Förklaringen är sällan en godtagbar ursäkt, men gör det lättare för den som drabbats av brott att förstå varför han eller hon blev ett brottsoffer. Får den som blivit misshandlad veta att gärningsmannen var svårt psykisk sjuk underlättar detta att förlåta gärningsmannen, men offret bör fundera på varför personen inte redan var föremål för vård. Kanske hade gärningsmannen begått flera brott tidigare och dömts till kortare fängelsestraff i stället för vård. Hade gärningsmannen dömts till vård hade han inte kommit ut annat än om han är ofarlig. Det ger ett betydligt bättre trygghet för alla i samhället. Men nu är det populärt att i debatter ropa efter fängelsestraff i stället för vård. Debatter som inte kommer att leda till ett tryggare samhälle. Politikerna lyssnar på de som ropar ett straff i stället för vård. Politikerna vill ha röster till kommande val.

Jag har tidigare skrivit att jag anser att många – ofta unga människor – får för hårda domar i narkotikabrott. HD har den senaste tiden ändrat praxis på ett sätt som kommer att leda till mildare domar. Som du nog redan förstår så är jag allt annat än positiv till narkotika. Jag har dock företrätt många ungdomar som stått åtalade för narkotikabrott som fått mycket långa fängelsestraff. De jag företrätt har varit långt ned i narkotika världens rangordning. I toppen finns de som verkligen tjänar stora pengar på narkotika. I botten finns missbrukarna som ofta själva måste langa för att få pengar till sitt eget missbruk. I botten finns unga utslagna människor. Många av dem åker fast för lagning och får långa fängelsestraff. Borde det inte vara bättre att i stället ge dem ett kortare straff följt av vård en längre tid? Så att de är fria från narkotika när fängelsetiden och vårdtiden är avslutad. Det måste vara bättre än ett långt fängelsestraff följt av ingen vård alls.

Många säger att vård är att dalta. Jag säger att vård är att bry sig om de som har det sämst i samhället. Jag ser inga skurkar i de unga människor som hamnat i ett narkotikamissbruk. Jag ser bara olyckliga unga människor. Därför är det alltid ett stort ansvar att vara försvarare för de som hamnat snett i samhället.
Snart är julen här. Stressen med handeln skulle jag gärna vara utan. Däremot är julen en tid för eftertanke och kanske visa medhjärta med de som har det svårt genom att ge en gåva till något bra välgörande ändamål.

God Jul, för nästa blogg kommer nog mellan jul och nyår. Nästa vecka ska jag hinna med att såväl arbeta som julstressa. Men julafton ska vara i alla fall vara en dag i lugn och ro. Minst en dag i lugn och ro per år är vi väl alla värda.

En vecka som fått mig att fundera på straffen i narkotikamål

Jag har denna vecka varit i Umeå där jag varit offentlig försvarare i två narkotikamål. Det första målet slutade i tisdag. Det andra målet tog sin start i torsdag och avslutades igår.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).

Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.

Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.

I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.

Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.

Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.

Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.

Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.

Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären

Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.

Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.

Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.

Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.

Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.

När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.

Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.

Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.

Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.

Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.

Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.

Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.

På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?

Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.

Mänskliga rättigheter bakom lås och bom är något vi måste värna

Ibland brukar jag läsa Kåkbladet, fångarnas tidning på nätet. En fin informationskälla för den som vill veta lite mer om den tuffa verkligheten.

Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.

Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.

Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.

Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.

Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.

Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.

En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.

Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.

Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?

Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?

Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.

Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.

Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?

Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?


Pingad på intressant

Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?

Den här frågan brukar man som försvarsadvokat kunna få ganska ofta när man träffar nya människor. Folk som inte utövar advokatyrket vill ofta veta hur jag beter mig om en klient erkänner en brottslig gärning för mig men sedan säger att han skall neka till dem i rätten. Det är en ovanlig situation i verkliga livet, men likväl är det en fråga som många funderar över. Jag tror att det är just för att det är ett moraliskt dilemma som allmänheten undrar över.

Situationen då en klient erkänner brott men berättar att han avser att neka till brotten i rätten – det vill säga ljuga för rätten – är en av de svåraste situationerna för i vart fall den oerfarne advokaten. Då detta händer skall försvararen gå till väga på följande sätt.

Först av allt skall han givetvis fråga varför klienten erkänner brott för sin försvarare när klienten tydligen ändå avser att ljuga för rätten och för andra i sin omgivning. Det kan nämligen vara ”ett rop på hjälp”, ett tecken på att klienten kanske innerst inne vill erkänna även för resten av sin omgivning. Vissa personer som har begått brott vill ingenting hellre än att erkänna.

Men de är samtidigt livrädda för vilka konsekvenser ett erkännande kan komma att få.

Jag och klienten går då lugnt och sansat igenom vad det kommer att innebära om klienten erkänner brott även för andra än undertecknad. Det kan många gånger – på sikt – leda till ett betydligt bättre och värdigare liv för klienten än att bli fälld mot sitt nekande eller till och med bli friad.

Efter en fällande dom kan klienten många gånger välja att börja ett nytt liv. Efter ett sådant här samtal kan det således bli på det sättet att klienten väljer att erkänna brott både för tingsrätten och för sina anhöriga och så vidare. Det kan i praktiken således innebära en stor lättnad för klienten. Många brott behöver dessutom inte innebära att påföljden blir fängelse. Det kan i stället bli villkorlig dom eller skyddstillsyn eller samhällstjänst.

Ett fåtal klienter vill dock ”bara” erkänna brott för sin advokat. De är kanske inte intresserade av att erkänna någonting alls och tycker inte att de tjänar på det. Advokater får emellertid inte ljuga i domstol.

Dilemmat går att lösa på i vart fall två sätt:

1. Det ena sättet är att låta klienten byta försvarare. Dessförinnan talar jag om för klienten att inte erkänna för den nye försvararen. Denna lösning är dock i praktiken inte helt enkel eftersom det inte är säkert att domstolen tillåter ett byte av advokat.

Jag kan ju inte berätta varför klienten borde byta advokat för i så fall skulle jag bryta mot min tystnadsplikt.

För advokater är tystnadsplikten helig.

2. Det andra sättet är att jag för min klient berättar att jag kommer ta tillvara klientens talan på bästa sätt och att detta kan ske fast jag vet att klienten har erkänt brott för mig. Jag kommer i domstolen då göra det en försvarsadvokat alltid skall göra, det vill säga påtala allt som talar för att åtalet inte är styrkt, såsom att åklagarens bevisning inte räcker för en fällande dom i brist på exempelvis DNA-bevisning.

Jag kan dock inte påstå att klienten är oskyldig. (Å andra sidan behöver detta inte ha någon som helst betydelse i målet eftersom det är bevisningen som avgör skuldfrågan, och inte vad jag tror mig veta.)

Som försvarare behöver jag således inte redogöra för vad jag vet eller inte vet. Min uppgift är ju att analysera målet utifrån helt andra kriterier.

Ovan har jag i förenklad form skildrat det dilemma det kan innebära att klienten erkänt brott för mig. Detta kan i vissa situationer innebära att jag bör avträda uppdraget som försvarare fast klienten kanske inte vill byta försvarare. Detta kan vara en mycket komplex fråga och vi försvarsadvokater vill helst inte att klienter erkänner brott endast för oss.

I det här sammanhanget är det viktigt att understryka att det finns etiska regler som binder var och en som utövar advokatyrket i Sverige. Inte minst för yngre och oerfarna advokater, innan de har lärt sig vad som är rätt och fel. Det finns många misstag som den nybakade advokaten kan råka ut för i det här läget. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

På återhörande.



Pingat på intressant.