Föräldrar: era barn har rätt att inte bli mobbade

Vissa saker förändras tydligen inte. I alla fall inte av sig själva. Jag tänker nu närmast på mobbning. Häromdagen blev jag kontaktad av en mamma vars son blir mobbad i skolan. Och det slog mig att även fast man tänker på mobbning ibland, så är det just ett sådant ämne som man skjuter ifrån sig för att det är för tungt att ta tag i.

Desto viktigare därför att många, och då menar jag många, verkligen börjar ta tag i frågan om mobbning, både på skolor och ute i arbetslivet. Det faktum att det är en tung fråga, som verkar för jobbig att göra något åt, visar ju att det är en viktig fråga. Kanske rentav en ödesfråga för hur samhället skall se ut. Min tro är att barn som mobbas kan få lida av det hela sitt liv. Att ständigt bli slagen och kallad för saker och ting under uppväxten kan mycket väl påverka barns självkänsla och självförtroende för resten av livet.

När det gäller barn kan man inte lämpa över allt ansvar på föräldrarna. De är inte på skolan där barn som avviker blir utsatta för mobbning. De kan trösta barnen, och försöka ligga på skolan, och vända sig till advokat för att stämma skolan om ingenting händer. Detta uppmanar jag med eftertryck varenda familj att göra som ser ett av sina barn bli mobbade. Vi fick häromåret ett pilotfall från Gotlands tingsrätt, som faktiskt känns epokgörande när det gäller barns rättigheter – alla barns rättigheter, inte bara de som passar in och inte sticker ut och riskerar att bli hackkycklingar.

I det målet förpliktades Gotlands kommun att till en mobbad pojke betala 30 000 kr plus viss ränta.

Pilotfallet (mål nr T 339-08, meddelad av Gotlands tingsrätt 2009-04-07)

Jag blir ledsen och förbannad bara när jag läser om den här pojkens öde. Det visar att inget har förändrats sedan jag gick i skolan. Visst fanns det barn som jag växte upp med som blev mobbade. Och inte tror jag att man tänkte så mycket på det. Det fanns ju inga vuxna som sade till. Alltså, tänkte man nog i sitt lilla barnahjärta, är det väl så det skall vara?

Då, för ganska många år sedan, satt lärarna i sina fikarum och fikade. Samtidigt rådde, för ett fåtal olyckliga barn, ett skräckvälde på skolgården. Och ingenting har förändrats sedan dess. Men vi har faktiskt fått en bättre lagstiftning, som man faktiskt kan hoppas på (mer om detta om en stund). Lagstiftningen har nu ändrats, och enligt min mening förbättrats genom att den numera ligger som ett nytt kapitel i skollagen, som kommer att ligga till grund för framtida tingsrättsdomar om mobbning.

Vi kan kalla pojken på Gotland för Kalle. Han började, tio år gammal, i fyran på en ny skola. Han blev redan från början utsatt för kränkande behandling. Kalle blev redan från början slagen och sparkad av andra elever. De satte krokben för honom och kastade saker på honom. Han fick höra att han var tjock, dum och ful. Vid flera tillfällen fann lärare Kalle gråtandes i skolan.

Gotlands tingsrätt fann att det ”utan minsta tvekan” var klarlagt genom Kalles egna uppgifter att han varit utsatt för mobbning, dessutom av allvarligt slag. Det fanns flera olika skäl på vilka tingsrätten hade kunnat finna att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Kalle. I just det här fallet tog tingsrätten särskilt fasta på det faktum att Kalle haft en hög frånvaro, ”vilket otvivelaktigt har haft ett tydligt samband med hans utsatthet i skolan”.

Redan detta, fortsätter tingsrätten, ”borde rimligen ha gett skolan anledning att ställa sig frågan om vidtagna åtgärder varit tillräckliga och/eller lämpliga”. Skolan hade dessutom fokuserat enbart på Kalle, utan att vidta några åtgärder mot de barn som mobbade honom. Kommunen kunde alltså inte visa att den genomfört tillräckliga utredningsinsatser eller vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra och förebygga de kränkningar Kalle varit utsatt för.

Sedan kommer vi till en mycket träffsäker formulering från Gotlands tingsrätt, som en gång för alla slog fast varför Gotlands kommun inte kunde undgå skadeståndsskyldighet: ”Det kan inte uteslutas att Kalle måste ha upplevt det som att det var han som av skolan ansetts som upphovsman till problemen och utsetts som ansvarig för de inträffade kränkningarna”. Det finns alltså, anförde rätten, ”anledning att anta att skolan därmed utsatt Kalle för en primär kränkning”.

Mitt råd till landets föräldrar

Som advokat, och förälder, känner jag att andra sådana här mål skulle jag kunna driva resten av min yrkesverksamma karriär. Jag tycker att mobbning är något så fruktansvärt att det behövs många, många som tar upp frågan och kämpar för individens rättigheter.

Jag säger det inte av något annat skäl än att sådana här mål uppenbarligen måste drivas. Föräldrar och barn i hela landet måste bli varse att det inte måste vara så här. I skollagen finns numera ett nytt kapitel, 14 a kap, som tar upp kränkande behandling. Med detta menas just mobbning och liknande beteenden. I paragraferna 7 till 11 i detta kapitel beskrivs skyldigheterna för huvudmannen, d v s den som driver skolan, och för skolans personal att förebygga och förhindra kränkande behandling, d v s mobbning.

Och sedan kommer vi till skollagen, 14 a kapitlet, 12 paragrafen, första meningen. Jag uppmanar alla föräldrar: citera den för den som driver skolan, oavsett om det är kommunen eller en enskild företagare som driver skolan. Här har ni den i fulltext:

Om huvudmannen eller personalen åsidosätter sina skyldigheter enligt 7–11 §§ ska huvudmannen
dels betala skadestånd till barnet eller eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av åsidosättandet.

Jag uppmanar föräldrar land och rike runt att hota kommuner och skolor med rättsprocesser och se till att det går till rättsprocesser om det inte blir någon bättring. Jag säger det inte för att jag vill skapa split och konflikt. Jag vet som advokat att meningsskiljaktigheter och meningsmotsättningar måste upp i ljuset ibland för att saker och ting skall kunna bli bättre. Att sopa saker under mattan är oftast den absolut sämsta lösningen på ett problem.

Jag hoppas att detta med att bekämpa mobbning blir en stor fråga. Jag och mina advokatkollegor, det lovar jag, kommer att ta oss an dessa ärenden med all den kraft och engagemang som de verkligen kräver. Det handlar om tolerans och om våra barns framtid.

Samhällets framtid.


Pingad på intressant

Mänskliga rättigheter bakom lås och bom är något vi måste värna

Ibland brukar jag läsa Kåkbladet, fångarnas tidning på nätet. En fin informationskälla för den som vill veta lite mer om den tuffa verkligheten.

Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.

Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.

Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.

Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.

Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.

Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.

En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.

Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.

Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?

Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?

Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.

Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.

Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?

Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?


Pingad på intressant