Vad utmärker en "bra" försvarsadvokat?

En fråga som ofta ställs vid middagar är ofta hur jag och andra advokater kan ta på oss att företräda vissa brottslingar.

Standardsvaret vi advokater lämnar inledningsvis är att vi företräder människan och inte brottet. Med att försvara människan menar jag att alla som begår brott är människor och att det alltid finns en förklaring till alla de brott människor begår.

Förklaringen kan vara en ursäkt, men ofta är förklaringen något helt annat.

En inte ovanlig förklaring till brott är att den som begår brottet lider av en allvarlig psykisk störning och att det är den störningen som har föranlett att brott begicks. Det är förklaringen, men det är ingen ursäkt. Men när det framkommer att den som begått ett brott gjort detta på grund av en allvarlig psykisk störning kan det för brottsoffret gå att förstå varför han eller hon utsattes för brott. Om brottsoffret har mördats kan anhöriga förstå varför så skedde.

En annan vanlig förklaring till brott är att den som begick brott varit påverkad av alkohol eller narkotika och i det tillståndet tappat omdömet och begått brott. Det är också en förklaring och ingen ursäkt. I det samhälle vi lever finns det i stort sett fri tillgång till alkohol och därför begås många brott. Det är många som inte klarar av att hantera alkohol. Många trillar dit i ett missbruk och vissa av dessa kommer att begå brott. Det finns också de med dåligt ölsinne. Med det menar jag att en del som dricker av någon anledning blir aggressiva när de får alkohol i kroppen. För vissa tycks det räcka med några droppar alkohol.

Det finns förstås massor av andra förklaringar till brott, såsom sjuklig svartsjuka, girighet, gängtryck o s v. Förklaringar, men inga ursäkter.

Vissa brott kan ursäktas. Det är inte vanligt, men att exempelvis ge sig in i ett bråk för att försvara en vän kan ibland ursäktas. Att köra för fort lär inte vara ett brott om du skjutsar någon till akuten. Då har du en ursäkt som innebär att du inte blir fälld för brottet fortkörning. Det finns många andra exempel.

Alla brott som begås har således en förklaring, även om den inte alltid kommer fram i ett brottmål. Förklaringen kanske är så dålig att den skyldige inte vill säga sanningen utan väljer att tiga eller ljuga ihop en ”bättre” förklaring. En förklaring som kan låta som en ursäkt.

Det som är gemensamt med alla brott är dock att brott begås av människor och att få människor är perfekta ”hela livet”. Därför kan det bli så att du själv en dag begår brott eller i vart fall någon du känner eller är bekant med. Det som kan hända är exempelvis en skilsmässa där mannen dricker sig full och i fyllan hotar och i värsta fall misshandlar den han egentligen håller kär. Eller kör rattfull från ett familjegräl och i fyllan kör på någon. Det är många olika omständigheter som kan leda till att någon begår ett brott.

Det finns i samhället även yrkeskriminella. De är få i förhållande till oss övriga i samhället. Frågan är varför någon blir yrkeskriminell. Det är knappast en bana som barn i skolan har tänkt sig i framtiden. För att bli yrkeskriminell har något gått snett och det inte sällan redan under barndomen.

Jag blir oftast förordnad som försvarare i Skellefteå och Umeå med omnejd, eftersom Skellefteå tingsrätt och Umeå tingsrätt är de domsagor där jag främst är verksam som försvarsadvokat. Jag har tillbringat många dagar på häktet i Umeå, dit även brottsmisstänkta från Skellefteåtrakten kan tvingas att bli sittande.

Vad gör jag när jag blir utsedd till försvarare av en person? Det beror inledningsvis på om personen är frihetsberövad eller inte. Om personen är frihetsberövad försöker jag omgående att ta kontakt med klienten och så fort som möjligt även besöka klienten. Om klienten inte är frihetsberövad måste jag avgöra om ärendet är akut av något annat skäl eller om den inledande kontakten mellan mig och klienten kan vänta ett tag.

Jag deltar vanligtvis vid polisens/åklagarens förhör av klienten. Det är polisen/åklagaren som ställer frågor till klienten, som klienten kan svara på eller välja att inte besvara. Klienten har ingen skyldighet att ”hjälpa” till. Polis/åklagare brukar ge mig möjligheten att också ställa frågor till klienten, men vet jag inte vad klienten kommer att svara ställer jag inga frågor när polisen/åklagaren är närvarande. Då väntar jag med frågor till dess jag kan prata med klienten enskilt. Mitt jobb är att företräda klienten. Inte att hjälpa polis/åklagare med att ställa frågor.

Efter viss tid – som kan vara dagar upp till många månader – har polis/åklagare färdigställt en förundersökning och anser åklagaren att brott är styrkt väcker åklagaren åtal. Sitter klienten häktad blir det förhandling kort tid efter att åtal är väckt. Om klienten inte är frihetsberövad kan det ta lång tid innan det blir en förhandling. Om det är ungdomsmål – brott där den misstänkte inte fyllt 21 år – sätts dock målet ut med förtur. Unga människor behandlas således med förtur, dels för att det skall vara kort tid mellan brottet och påföljden för den unga människan, men också för att unga människor ofta oroar sig mer över ett åtal än en äldre person.

När åtal är väckt och jag fått ta del av förundersökningen samt den bevisning åklagaren åberopat för jag en diskussion med klienten vad som talar för honom och vad som talar emot honom. En diskussion jag och klienten löpande haft tidigare, men då utan att känna till allt förundersökningsmaterial.

Det händer ganska ofta att klienten erkänner brott. Då brukar klienten även ha erkänt brott för polisen och åklagaren. Väljer klienten att erkänna bör han göra detta för såväl polis, åklagare som sin försvarare. Då handlar försvarets roll om att finna förmildrande omständigheter och ta fram även andra omständigheter som talar för en så mild påföljd som möjligt till exempel villkorlig dom i stället för fängelse.

Dilemmat är om klienten bara erkänner brott för sin försvarare, men nekar till brott för polis, åklagare och domarna. Det är ett advokatetiskt problem som kan vara svårt att hantera, vilket jag skrivit om tidigare. Angående den frågan får jag hänvisa till mitt blogginlägg ”Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?”

När klienter väljer att erkänna för advokaten är det dock ofta så att klienten egentligen vill erkänna brottet offentligt och söker stöd från sin försvarare för att våga erkänna. Det är många som mår bättre av att fällas för det brott de begått, ta sitt straff och gå vidare. Påföljden kan ofta bli annan påföljd än fängelse, så som villkorlig dom eller böter. Som försvarare upplyser man alltid klienten vilken eller vilka påföljder brottet kan leda till.

Det är många som mår bra efter att de erkänt brott. Det är inte sällan en lättnad. Det är också advokatens roll att stötta de som vill erkänna brott. För som sagt alla kan någon gång begå ett misstag. Och alla skyldiga vill inte gå fria. Många vill i stället ta sitt straff, be om ursäkt och gå vidare. Som du förstår är det dock vissa brott där en ursäkt aldrig räcker.

Förhandlingen är det tillfälle då åklagaren för domstolen presenterar allt som talar för att klienten är skyldig till brott. Åklagaren skall vara objektiv och även framhålla det som talar för klienten, men har den åtalade en försvarare faller det sig naturligt att åklagaren helt överlåter den biten till försvararen.

Under förhandlingen hörs målsäganden (den som utsatts för brott eller påstås ha utsatts för brott) och ofta flera vittnen. I rättssalen sitter inte sällan en hel del åhörare (ungefär som åskådare i fotboll).

Åhörarna kan tycka att advokaten är bra eller dålig vid förhör av målsäganden och vittnen. Det kan till exempel hända att försvararen inte ställer en enda fråga till ett eller flera vittnen. Åhörarna kan då luras att tro att det beror på att advokaten är dålig. Och att den advokat som ställer många frågor i rättssalen är en bra försvarsadvokat.

Skälet till att advokaten inte alltid ställer frågor är att advokaten innan förhandlingen kan ha pratat med vittnena och vet att de svar vissa vittnen kommer att lämna endast är till nackdel för klienten. Då vet advokaten på förhand att inga frågor ska ställas.

Ett exempel på en dålig fråga är följande fråga och svar:

”Det var ju över 200 personer i danslokalen och du påstår att du känner igen min klient bland dessa drygt 200 personer. Kan du inte ha tagit fel?”

”Hon är så vacker. Jag hade spanat in henne hela kvällen, även om jag aldrig vågade bjuda upp henne.”

I den kommande pläderingen kan försvararen då inte säga att det var drygt 200 personer i lokalen och att vittnet kan ha blandat ihop min klient med någon annan kvinna som var i samma lokal. Ovan nämnd fråga var det åklagaren som skulle ha ställt. Inte försvararen.

Förhandlingen – fram till pläderingen – är som vilket arbete som helst. Det handlar om att gå igenom fakta, lyssna, ställa frågor och dra slutsatser. När allt är genomgånget återstår pläderingen, som är en mycket viktig del av målet.

En försvarsadvokat förbereder sin plädering delvis innan förhandlingen, men självklart även under förhandlingen och i den paus som brukar vara innan pläderingen. Paus för rätten, men tid för åklagaren och advokaten eller advokaterna att förbereda sina pläderingar.

Jag själv använder stödord under pläderingen för att föra fram pläderingen i en logisk ordning och för att inte missa något av väsentlig betydelse. Det är stödorden som gör att jag vet vad jag ska säga vid pläderingen och att jag inte glömmer något av betydelse.

Jag anser att en del advokater blir allt för akademiska i pläderingen. Med det menar jag att advokaten använder ett språk som kan vara svårt att förstå. Jag anser att det i stället är av vikt att hålla pläderingen enkel och lätt att förstå och gärna upprepa vad som mest talar för att klienten är oskyldig eller att klienten ska få en mild påföljd.

I inledningen skrev jag ”Vad utmärker en ”bra” försvarsadvokat?”. Det beror förstås på vem som sätter betyg på advokaten. Men en punkt som gör en försvarsadvokat bra är förstås mycket erfarenhet. På samma sätt som en åklagare med erfarenhet ofta är bättre än den åklagare som är ny i branschen.

Förutom erfarenhet även kunskap. Erfarenhet och kunskap går dock hand i hand. Kunskap går att läsa sig till i teorin, men för att utveckla kunskapen krävs praktisk erfarenhet.

Den försvarsadvokat som ofta har nöjda klienter lär vara en ”bra” försvarsadvokat. Oavsett om klienten finns i Skellefteå, Umeå eller i Stockholm är det kvaliteten på advokatens arbete som bedöms. Och klienten är bara nöjd om han eller hon känner att advokaten gjort allt han har kunnat. Den känslan kommer klienten bara att ha om advokaten både är skicklig och verkar anstränga sig hårt för att ge bästa möjliga försvar.

Sedan finns det förstås andra färdigheter som gör en försvarsadvokat”bra”. Men det handlar mest om att alltid vilja göra sitt bästa och att utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Den dag advokaten själv anser att han är så ”bra” att han kan ”allt” är det nog dags att sluta som advokat.

Att vara försvararsadvokat påminner således en hel del om att vara idrottare. Jag är till exempel övertygad om att en storhet som Peter Forsberg var fantastiskt bra (bäst skulle jag vilja säga) för att han ville bli bättre och bättre, vilket bara sker genom hård träning och många matcher på högsta nivå. Jag tror inte Peter Forsberg såg sig själv som bäst. Han visste nämligen att han alltid kunde bli ännu bättre.

Talang? Det är alltid bra att ha, men ingen blir något på enbart talang.

Tvister i våra domstolar är svåra att driva ända till dom när klienternas hela ekonomi står på spel

I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.

Brottmålen

Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.

Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.

När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.

Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.

I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).

Familjemålen

De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.

Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.

I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.

Övriga tvister

Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.

Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.

Det konkreta fallet

Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.

Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.

Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.

När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.

Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.

Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.

Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.

Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.

Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.

Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.

Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.

Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.

Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.

Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.

Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.

Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.

Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.

Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.

Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.

Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.

Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.

Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.

Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.

Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.

Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.

Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.

Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.

Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.

Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.

Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.

Behovet av fler häkten – eller häktesliknande platser - i Norrland, är akut

Jag blev uppringd av en reporter på TV4 Västerbotten och vi kom efter ett tag in på frågan om våra häkten. Det finns i Sverige 27 häkten. I snitt sitter cirka 1 800 personer häktade per dag.

Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.

Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.

Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.

I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.

Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.

Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.

För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.

Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.

Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.

I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.

Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.

Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.

Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.

Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.

De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.

Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.

Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.

T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.

Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.

Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.

Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.

Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.

En vecka som fått mig att fundera på straffen i narkotikamål

Jag har denna vecka varit i Umeå där jag varit offentlig försvarare i två narkotikamål. Det första målet slutade i tisdag. Det andra målet tog sin start i torsdag och avslutades igår.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).

Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.

Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.

I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.

Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.

Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.

Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.

Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.

Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären

Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.

Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.

Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.

Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.

Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.

När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.

Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.

Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.

Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.

Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.

Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.

Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.

På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?

Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.

Stämmer ditt rättsmedvetande med gällande rätt?

Våra lagar är gällande rätt. Det finns också andra bestämmelser som utgör gällande rätt. Gällande rätt är även praxis och till viss del doktrin.

Frågan om ditt eller mitt rättsmedvetande stämmer med gällande rätt kan inte besvaras med ett ja eller ett nej.

Anser ditt rättsmedvetande att det är ett brott att gå mot rött ljus? Om du svarar ja på den frågan ska du veta att det inte är ett brott att gå mot rött ljus. Det var en gång i tiden ett brott. På den tiden begick tusentals människor i Sverige det brottet varje dag. Enligt mångas rättsmedvetande var det inget brott att gå mot rött ljus trots att de flesta då visste att det var ett brott att gå mot rött ljus, men eftersom rättsmedvetandet sa något annat bröt många mot lagen med gott samvete.

När lagen inte stämmer med det egna rättsmedvetandet är det ofta så att man bryter mot den lagen och det med gott samvete. Köra lite för fort till exempel. Mår du dåligt om du kört 74 km per timme på en väg där maxfarten är 70? Hur länge har du i så fall dåligt samvete? En minut eller ältar du den fortkörningen i flera år?

Lagens syfte är dock bland annat att påverka ditt rättsmedvetande och därmed påverka ditt handlande i praktiken. Men alla lagar påverkar inte majoritetens rättsmedvetande. Efter en tid brukar sådana lagar upphävas i ett demokratiskt samhälle.

Att gå mot rött ljus tycker nog de flesta ska vara lagligt. Polisens resurser bör ju ägnas åt mycket, men inte att jaga personer som går mot rött ljus. Som du förstår säger mitt allmänna rättsmedvetande att det är ok att gå mot rött ljus, men står barn i närheten händer det att jag föregår med gott exempel och väntar till dess det slår om till grönt. Det sägs ju att barn gör som vuxna gör och att barn inte gör som vuxna säger. Det ligger en hel del i det uttrycket.

Om Riksdagen (genom lag) skulle förbjuda den drog som skapar mest elände i Sverige är frågan vad ditt rättsmedvetande skulle säga. Den drog jag tänker på är förstås alkohol. Skulle du bränna eget eller köpa sprit av langare? Om du skulle göra det beror det kanske på att du är beroende av alkohol. Många är det. Få erkänner detta faktum. Men även många av de som inte är beroende av alkohol skulle bränna eget eller köpa alkohol olagligt med gott samvete. För många säger det allmänna rättsmedvetandet nämligen att Staten inte får förbjuda oss att dricka alkohol. Så var fallet i USA i början av 1930-talet. USA förstod till sist att det inte gick att ha en lagstiftning som stred mot allt för många medborgares allmänna rättsmedvetande. Det skapade enbart omfattande kriminalitet.

Det går att pröva lag för lag mot det egna rättsmedvetandet. Du kommer nog att finna att de flesta lagar stämmer med ditt eget rättsmedvetande. Men du kommer knappats dela den uppfattningen avseende alla lagar. Men många vågar eller kan inte erkänna att deras eget rättsmedvetande strider mot en viss lagstiftning.

De som inte kan erkänna att en lag strider mot det egna rättsmedvetandet är bland annat personer med viss ställning i samhället. Det är för många politiker i det närmaste omöjligt att kritisera vissa lagar. Sexköpslagen är till exempel en lag knappast någon politiker vågar kritisera.

Sexköpslagen är också en lag som strider mot mångas allmänna rättsmedvetande men anledningen till att så är fallet har olika förklaringar.

Många inom socialtjänsten som arbetar med att hjälpa kvinnor som är på samhällets botten - genom beroende av narkotika med tillhörande prostitution - anser att sexköpslagen inneburit att det blivit mycket svårt att nå de kvinnor som prostituerar sig och därför också svårt och ibland omöjligt att numera hjälpa dessa kvinnor. Sexköpslagen strider mot deras allmänna rättsmedvetande för att de anser att lagen inte är en lag som hjälper utsatta kvinnor. Själv anser jag att lagstiftningen på området att hjälpa utsatta kvinnor ska ske genom att lyssna på hur socialarbetare och utsatta kvinnor vill att lagstiftningen ska utformas. Jag anser inte att den lagstiftningen ska utformas av män i kostym på Regeringskansliet utan insyn i verkligheten. För sexköplagen har knappast hjälpt någon utsatt kvinna.

Sexköplagens existens brukar dock försvaras med lagen ska påverka männens allmänna rättsmedvetande. Jag tror dock att de män som tyckte att det inte stred mot den egna rätts-medvetandet att köpa sex innan den lagen trädde ikraft har exakt samma åsikt idag, se
nedan.

Sexköpare tycker sannolikt att köp av sex borde vara lagligt och att sexköpslagen därför strider mot deras rättsmedvetande. Men sexköpare är knappast personer som går ut i media och berättar vad de anser. Sexköpare vill i likhet med de flesta framstå som personer med god moral. De flesta sexköpare vet att den stora allmänheten inte anser att sexköp hör ihop med god moral. Det var förresten mina kollegor Tomas Bodström och Claes Borgström som ansåg att fotboll och sexköp hörde ihop och att Sverige därför skulle bojkotta Fotbolls VM 2006 i Tyskland där sexköp är lagligt. En uppfattning som de med rätta kritiserats för, inte minst av krönikören Mats Olsson på Expressen. För inte hör sexköp och fotboll ihop. Det finns ingen sanning alls i det påståendet.

Lagstiftningen skapar viss moral. Det är därför ofta svårt att i debatten våga ha en åsikt som strider mot gällande lagstiftning. För utåt vill de flesta vara i mittfåran. Med det menar jag att få vågar ha åsikter som kan framstå som kontroversiella. Men självklart finns det alltid en och annan som sticker ut i mängden. Det är bra att så är fallet för det som kan framstå som en bra lag kanske inte är det i praktiken. Det är därför av vikt att höra vad socialarbetare och utsatta kvinnor (de kvinnor som ska räddas av sexköpslagen) anser om sexköpslagen. Det är av betydligt mindre vikt vad Bodström, Borgström eller andra män med slips anser. Och ska jag vara ärlig bryr jag mig inte vad dessa män anser, men det är de männen som får utrymme i media. Det får inte socialarbetarna. Det får inte de utsatta kvinnorna. Visst är det märkligt?

Jag som i stor omfattning arbetar med humanjuridik har förstås uppfattningar om våra human-juridiska lagar i många avseenden. Jag anser att mycket är bra, men att så gott som allt går att förbättra. Om detta skulle jag kunna skriva minst en roman, men för att nämna något vill jag ta upp något om straffrätten.

Jag arbetar ofta som offentlig försvarare. I det arbetet träffar jag människor som av en eller annan anledning begått brott. Det handlar inte sällan om oerhört tragiska människoöden. Man undrar inte sällan varför det gått snett för många individer. För det finns nästan alltid en förklaring till varför det gått snett för någon i livet. Förklaringen är dock inte samma sak
som att ett handlande går att ursäkta, men förklaringen gör det möjligt att förstå varför den enskilda individen begått ett brott.

Det som oroar mig i den nu pågående debatten är att många tycks tro att lösningen för att minska kriminaliteten är betydligt hårdare och betydligt längre fängelsestraff. Media hakar på inte minst genom att visa bilder och namn på brottslingar. Men vägen mot ett samhälle med minskad brottslighet är inte hårdare och längre fängelsestraff. Den enda vägen att nå det målet är att skapa ett bättre samhälle än det vi har idag. Det är den frågan som måste prioriteras. Debatten om hårdare och längre straff är en debatt som inte leder någonstans än möjligen till ett ännu hårdare samhälle än det vi lever i just nu. Politikerna vet detta. Skälet till att många politiker ändå talar om hårdare och längre straff är endast för att få röster. Det handlar endast om att göra sig populär bland allmänheten. Alla politiker hycklar dock inte genom att ropa på hårdare och längre straff. Det är dessa politiker man ska lyssna på.

Frågan politiker måste ställa sig är varför det begås brott och därefter ändra på de faktorer som leder till brott. En faktor kan dock politikerna inte ändra på. Politikerna kan inte – som jag ovan nämnt - få bort alkoholen. Alkoholen är orsaken till många brott och då tänker jag inte minst på de flesta våldsbrott i vårt samhälle. Det som jag inte kan förstå är dock varför det inte redan finns lag på att det ska vara alkolås i alla nytillverkade bilar. För en sådan lag måste väl komma förr eller senare, men det kanske blir senare?

Som jag skrivit tidigare är helgen en tid då många kvinnor och barn borde ta in på hotell och lämna mannen hemma med sina allra käresta – flaskan (flaskorna) från systembolaget. Det skulle minska våldet i våra hem. Och tänk på hur bra det vore för hotellbranschen att kunna ha full beläggning även på helgerna.

Skål förresten! Det är ju snart helg. Varför inte tjuvstarta lite så att man kan glömma livets elände för en stund. Eller kanske är det lika bra med en vit helg? Eller varför inte ett vitt liv framöver?

Skälet till att jag då och då återkommer till ämnet alkohol är förstås att jag sett dess allra mörka baksida i många brottmål. Utan det arbete jag har skulle nog så inte vara fallet.

Om jag själv dricker alkohol? Jag måste erkänna att jag dricker vin vid festliga tillfällen.

Yppandeförbud - alltid lika med ett-noll till polis / åklagare?

Du som i likhet med många andra ser på TV och läser tidningar kan inte ha undgått att läsa om olika brott och brottslingar långt innan det finns en fällande dom eller ens ett åtal.

Nu står det om EVA-fallet. Det går att läsa mycket om den 51-åring som sedan ett tag sitter häktad. De som skriver om fallet hänvisar till sina ”källor”.

Den 51 åriga personens försvarare säger ingenting. Advokaten har yppandeförbud d v s advokaten får inte uttala sig alls. Advokater respekterar den formen av förbud och uttalar sig därför inte i media, annat än om sådant som med säkerhet inte omfattas av yppandeförbudet.

De som läcker till media måste dock vara personer med insyn i förundersökningen och vad de läcker ut kanske beror på eget intresse. Eller att de får betalt av media för att lämna ut sekretessbelagd information, men det är förstås också en form av eget intresse.

Eget intresse kan vara att få den som sitter häktad att framstå som skyldig för att på så sätt lättare få den personen omhäktad. Omhäktning leder till längre utredningstid under vilken den misstänkte står under daglig tillsyn och befinner sig under stor psykisk press. Eget intresse kan vara att för media förklara att vi (polisen) gör ett bra arbete och få det att framstå som att det bara är en tidsfråga innan nödvändig bevisning finns för ett åtal. Eget intresse kan förstås också att få betalt för att lämna ut sekretessbelagd information.

Många jag umgås ”vet” redan ”tack vare” media att 51 åringen är skyldig. De ”vet” att han är en styckmördare. Men vad vet de egentligen? De vet att Eva är mördad, men ingen bevisning har läckt ut som visar att 51 åringen är skyldig. Fanns sådan bevisning skulle det sannolikt redan ha skrivits om den bevisningen.

Det går dock att läsa att 51 åringen är en kallblodig person eftersom han ännu inte brutit ihop. Läckorna och vissa experter menar att han borde ha brutit ihop för länge sedan. Men kanske är det så att 51 åringen har ett gott samvete d v s är oskyldig och därför är vid relativt gott mod. 51 åringen kanske utgår ifrån att han inte kan fällas om han är oskyldig. Så resonerar kanske den som litar på att vår lagstiftning fungerar.

Om bevisning framkommer som visar att 51 åringen är skyldig kommer ha att få sitt straff. Om sådan bevisning inte framkommer gissar jag att 51 åringens ”helvete” på jorden börjar den dag han sätts på fri fot. Då om någonsin kommer han att få uppleva vilken information som läckt ut om honom. Det vet han nog inte än på grund av att han hålls isolerad. Då kommer han att få uppleva att media kommer följa varje steg han tar ett bra tag framåt i tiden. Då kommer han att få uppleva att många tror att han är skyldig, kanske även närstående. För media skulle väl inte skriva om någon som är oskyldig? Så resonerar en hel del ”vanliga” människor.

Det jag vet om 51 åringen är ingenting annat än att han nog hade en relation till Eva. Men finns det mer än så som föranlett misstanke om styckmord? Om inte är det skrämmande att fallet redan nu fått sådan uppmärksamhet enbart riktad mot 51 åringen.

Med 1-0 till polis/åklagare menar jag att polisen genom att lämna ut sekretessbelagd information gett domstolen en bild av 51 åringen som kanske inte alls är sann. Den möjligheten kanske advokaten också har, men då måste advokaten bryta mot yppandeförbudet. Det gör sällan eller aldrig advokater. Vi följer spelreglerna till punkt
och pricka. Dessutom är knappast media intresserade att skriva något gott om 51 åringen eftersom han kan vara skyldig till mord. Men även om 51 åringen blir friad eller inte åtalad lär media aldrig skriva gott om 51 åringen. Inte ens om det skulle visa sig att polisen hittar någon annan som är skyldig. Då försvinner 51 åringen endast bort från media som en person som det inte längre finns intresse att skriva om.

Jag har skrivit det förut. Rapport och Aktuellt börjar och avslutar varje nyhetssändning med att säga god kväll. Däremellan berättar de varför det inte är en god kväll. Eller hur? Jag vet föräldrar som förbjuder barn att se vissa filmer som inte alls är skrämmande. Samma föräldrar brukar låta barnen se Rapport och Aktuellt, som om nyheterna inte nästan varje dag vore skrämmande i sig.

Läcka? Det är en liknelse för att lämna ut hemlig information. Det är vanligt med liknelser i samhället. Moderaterna skriver gärna att det finns ”hinder” för företagandet när de menar att skattetrycket är för högt eller att det finns en svår ”tröskel” att ta sig över när de menar att
det finns alldeles för många blanketter att hålla reda på när det gäller söka olika bidrag från EU. Socialdemokraterna talar ofta med ord som ”klyftor” mellan oss när de menar att vissa har alldeles för bra inkomster jämfört med andra i samhället. Det finns många liknelser att hålla reda på. Högern gillar i det avseende att jämföra med olika hinder och sossarna med att det borde finnas mer ”goda” regler för att förhindra olika klyftor mellan oss.

Pingad på intressant

Den så kallade kopplerihärvan eller hur en persons liv kan raseras av media

Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?

Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.

Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.

Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.

Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”

Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.

Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.

När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.

Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.

När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.

Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.

Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.

Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.

Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.

Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.

Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.

På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.

Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.

På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.

Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.

Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.

Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.

Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.

Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.

Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.

Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.

Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?

I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.

Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.

Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur

Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.

Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.

Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.

I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.

Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.

Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.

I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.

På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.

Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.

1.
Pizza

2.
Hamburgare med pommes frites

3.
Spagetti och köttfärssås

4.
Kebab

Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.



Jörgen Frisk

Pingad på intressant

Rättssäkerheten i brottmål är inte sällan katastrofal

Det är höst och en tid att ta nya friska tag. Härlig luft ute, och man får försöka att inte tänka på att vintern närmar sig utan ta fasta på alla de fina dagarna. Även för min del har hösten fått en rivstart. Jag har tillbringat större delen av veckan i Hovrätten för Övre Norrland, i egenskap av försvarare för en av de tilltalade i en rättegång gällande rån.

Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.

Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.

Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.

Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.

Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!

Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.

Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.

Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.

Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.

För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.

Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).

Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.

Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.

Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar

Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.

Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.

Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.

Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.

I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.

Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.

Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.

Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.

I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.

En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.

Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.

I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.

I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.

Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige

Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.

Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.

Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.

Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.


Jörgen Frisk