Den så kallade kopplerihärvan eller hur en persons liv kan raseras av media

Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?

Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.

Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.

Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.

Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”

Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.

Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.

När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.

Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.

När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.

Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.

Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.

Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.

Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.

Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.

Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.

På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.

Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.

På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.

Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.

Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.

Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.

Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.

Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.

Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.

Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.

Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?

I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.

Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.

Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur

Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.

Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.

Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.

I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.

Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.

Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.

I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.

På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.

Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.

1.
Pizza

2.
Hamburgare med pommes frites

3.
Spagetti och köttfärssås

4.
Kebab

Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.



Jörgen Frisk

Pingad på intressant

Den så kallade kopplerihärvan och moralen

Jag är en av försvararna i ”kopplerihärvan”. En storm i ett vattenglas som likväl har utmynnat i förstörda liv: i media har de misstänkta personerna lämnats ut på ett sådant sätt att de som jobbar med männen eller som är bekanta med dem förstår vilka det handlar om. Man skulle kunna säga att det räcker med att ha ett ”IQ fiskmås” för att förstå vilka män det är fråga om, i synnerhet om man är från någon av de orter där de misstänkta kommer från.

Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.

Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.

Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.

I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.

Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.

Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.

Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.

Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.

Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.

Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.

Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.


Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)

Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.

Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.

Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.

Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.

Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.

Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar

Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.

Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.

Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.

Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).

Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.

Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.

Våra domstolar spelar en viktig roll

Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.

Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:

I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.

X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...

Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.

Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.

Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.