Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert

Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.

Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?

Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).

Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.

1.

En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.

2.

En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.

Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.

Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).

Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott

Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.

1. faran för flykt

2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)

3. recidivfaran (risken för återfall i brott)

Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?

Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).

Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.

Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.

Vad händer när man sitter häktad?

Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.

Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!

De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)

Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.

Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).

Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.

Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.

Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!

Häktade som tar sina liv

Som jag sade, häktet kan ta död på folk.

Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.

Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.

Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).

Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.

Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.

Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.

Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.

Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.

Kloka ord från en som vet

Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.

”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.

I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).

JO:s beslut visar på problemen

När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.

”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).

”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.

2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).

JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).

”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.

24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas

Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.

Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.

Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).

Förslag # 1: bättre förutsägbarhet

Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).

I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.

Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.

Förslag # 2: mer debatt

Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.

Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.

Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.

Förslag # 3. Fler psykologer på häktena

Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.

Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.

Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna

Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.

Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.

Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.

Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.

Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning

Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.

Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.

Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.

Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.

Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.

Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.

Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.

Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!

Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.

Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?

Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Ska man anta att ”alla är skyldiga”?

Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.

Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.

Hetsjakt på advokater i Norran – ett hot mot medborgarna

Som ni ser väljer jag att skriva idag, den 1 april, på min blogg. Det är tyvärr inget aprilskämt jag ämnar dra för er, kära läsare, just idag – även om mycket av det jag ska skriva om liknar ett skämt av den tokroliga sorten. Eller tragikomiska, kanske man kan säga. Jag ska nämligen skriva om vår stads stolthet, eller numera tyvärr så kallade stolthet, ”Norran”. För er därute i resten av landet så är Norran den största Skellefteåtidningen, en (påstått) liberal tidning med en kår av jättetrevliga och drivna journalister – men vars ledning tyvärr beter sig alltmer som om den vore ledningen för Pravda på 30-talet. För nu ska det hetsas, har man bestämt sig. Hetsas mot ”folkets fiender”. Vilka är då folkets fiender i Norrans värld? Jo, det ska jag berätta: det är advokatkåren.

Man kan lätt få för sig att ansvarige utgivaren Anette Novak och vd Anders Westermarck tror att advokater, det är giriga typer som har slagit sig på att tjäna pengar på andras elände. Advokaterna, de jublar då andra har det för eländigt. Kanske har de varit i USA och hört något av de i och för sig ganska roliga advokatskämten där. Sak samma. För imorgon kommer Norran återigen att kasta sig över advokatkåren. Jag och mina kolleger har blivit intervjuade, även om flera av oss numera rent ut sagt bojkottar Norran som tidning. Inte för att vi har något emot journalisterna som jobbar och sliter där för att ge folk i Skellefteå kommun bra information, utan för att ledningen för tidningen verkar vara fast beslutna att indoktrinera folk i kommunen med budskapet att advokater, det är ena riktiga skurkar.

Det har således kommit till min och andra Skellefteåadvokaters kännedom att Norra Västerbotten (nedan ”Norran”) åter igen ska skriva om disciplinära åtgärder som advokater i Skellefteå har ådömts för åtskilliga år sedan. Tidningen ska således återvinna gamla nyheter, för att på nytt påminna läsaren om vilket banditgäng advokatkåren är.

Det är ungefär som att skriva 2011 om en hockeyspelare som gjorde sig skyldig till en utvisning 2007. Vilken usel hockeyspelare!

Eller?

Jag ska inte sticka under stol med att jag tar detta i viss mån personligt. Eller att jag känner att glädjen över Skellefteå AIK:s plats i finalen nu måste beblandas med smolk i bägaren, i form av ett överdrivet och osakligt angrepp på mig och flera av mina kollegor på de små byråerna i stan. Det är jättetråkigt och det känns otacksamt. Ingen av oss advokater, inte ens vi ”tuffa” brottmålsadvokater, är gjorda av sten. Tvärtom tror jag nog att alla som träffat nån av oss vet att vi är människor av kött och blod som är väldigt känslosamma och har ett stort hjärta. Annars skulle man aldrig kunna ha det här som yrke. Man skulle, som i mitt eget fall, ha fortsatt som bankjurist – ett i sig mycket trevligt arbete, men inte alls lika utmanande känslomässigt som livet i domstol, med massor av tuffa människoöden som man träffar på, och då man liksom en läkare oftast träffar på folk då de mår som allra sämst och har sitt livs kanske tuffaste stund framför sig. För som ni alla vet: de flesta som måste infinna sig i domstol av någon anledning är inte återfallsförbrytare eller liknande. De är där för första gången, och de är inte sällan livrädda. Dessa människor är det jag och mina kolleger har fått i uppdrag av rättssamhället att biträda. Och vi brinner för det, vi trampar ibland folk i omgivningen på tårna – till och med chefredaktörer på mäktiga tidningar, som har stort inflytande över vad folk talar om på stan och vid middagsbordet. Vårt jobb som advokater och ombud – särskilt i humanjuridik, som jag främst håller på med – är livsviktigt för vår demokrati. Vi har i uppdrag att tjäna den lilla människan, med Sveriges Advokatsamfund som övervakare av att disciplin, kvalitet och etik ska hålla en ständigt hög nivå.

Disciplinära åtgärder – en varning eller erinran – ”drabbar” snart sett alla advokater. En äldre kollega till mig som numera gått i pension har sagt följande. ”Den advokat som efter en lång yrkeskarriär aldrig fått en disciplinär påföljd av Advokatsamfundet har nog sannolikt aldrig varit ute i det verkliga livet, utan hållit sig inne på sitt kontor under hela sin karriär”. Det här fick jag höra i början av min yrkesbana.

Hur som helst. I morgon kommer det att komma ett oerhört ”spännande” reportage. Jag och mina kollegor åser det med spänd förväntan. Och, ska jag erkänna, viss irritation. Vi är ett flertal advokater i Skellefteå som är inställda på att bojkotta Norrans nuvarande ledning. Det innebär konkret att vi inte kommer att uttala oss om våra mål över huvud taget med denna tidning.

Anledningen? Helt enkelt att tidningen uppenbarligen älskar att slå ner på oss, samtidigt som man förväntar sig att vi ska agera informatörer till tidningens nyhetssidor. Det är lite väl kristet, om ni frågar mig, att man gång på gång ska vända andra kinden till och glad i hågen berätta om sina mål, samtidigt som tidningens ledning har en så öppet advokatfientlig inställning. Inte bara det – tidningens ledning vill gärna mässa om demokrati och juridiska frågor, ungefär som att vi advokater borde sätta oss i skolbänken igen. En idé som Norrans nuvarande ledning har är att advokater har någon sorts helig plikt att alltid tala med media och att det är ett slags förutsättning för demokrati. Jag har aldrig hört ett så uppochnedvänt argument. Däremot tror jag de flesta vet att det är en förutsättning för demokrati att media inte missbrukar sin makt.

Dessutom är det inte, som Norrans ledning verkar tro, så att tidningar är det enda mediet som kan sprida information till medborgarna. Lyckligtvis är det fler som kan göra det nuförtiden, inte minst via en sådan här blogg. Och det är något som västerbottningar kan vara stolta över, för det bloggas oerhört mycket i länet nuförtiden. (Jag vågar inte ge någon matematisk formel, men jag vågar mig faktiskt på att gissa att det delvis kan bero på att folk är ganska missnöjda med en viss tidnings snäva redaktionella policy för vad som får skrivas och vad som ska tryckas.)

Några små ”avslöjanden”
Det vore ingen större överraskning om till exempel undertecknad återigen – det har hänt förut – kommer att bli utmålad som en fiende till det fria ordet för att jag i samtal med bland annat Norrans chefredaktör har uttryckt att jag är tveksam till att medverka till en artikel vars syfte är att sänka mitt – och mina kollegors – anseende i allmänhetens ögon. Men medborgarna i ett demokratiskt samhälle – jag är en av dem – har inte alls någon helig plikt att medverka i intervjuer och andra mediahändelser. I och för sig beter sig deltagarna i Big Brother som om de hade en helig plikt att fläka ut sig på alla möjliga fåniga sätt i tv – men de flesta av oss som är lite mer blygsamma av oss tycker nog att mediauppmärksamhet kanske inte är så bra alla gånger. Hellre okänd än ökänd, så att säga…

Sedan, och det kan komma som en nyhet för Norrans ledning, så finns en stark tradition bland oss jurister att inte tala med media. Jag skulle faktiskt säga att det är först på senare år som vi överhuvudtaget har börjat dela med oss av våra ”yrkeshemligheter”. Det finns många äldre jurister i landet som tycker att media är hopplösa och att det inte är någon idé att medverka eftersom man ändå blir felciterad. Jag tycker också att man oftast blir felciterad men jag älskar det fria ordet och om jag tror det kan vara bra för klientens skull medverkar jag gärna i tv, tidningar och så vidare.

Sen finns det ju undantag. Och det är tidningar – jag lider med journalisterna på Norran, som måste arbeta under denna regim – som medvetet censurerar nyheter som det i alla fall skulle kunna vara intressant för folk i kommunen att få reda på. Samtidigt som man kokar soppa på en spik och skriver ett reportage om disciplinärenden från Advokatsamfundet som är flera år gamla – och som man redan skrivit om tidigare! Ungefär som om det vore en magisk trollformel som ska upprepas med jämna mellanrum: ”advokater är dåliga, fy skäms på er!”

Jag har haft tillfälle att ha flera intressanta diskussioner om bland annat demokrati och det öppna samhället med Norrans ledning (chefredaktör Anette Novak). Så tidigt som 2009 blev jag av samma redaktör faktiskt stämplad som en fiende till det fria ordet, en sån som försöker ”påverka” en tidning i dess redaktionella policy.

Detta samtidigt som Norran i åratal har ”missat” en rad ”kontroversiella” historier där samhällets verkliga makthavare – statligt anställda, inte småföretagare som advokater faktiskt är – har gjort bort sig eller rentav begått brott. Här talar vi inte om ärenden på Advokatsamfundet utan alltså om riktiga brott. Inte en erinran från vårt samfund, som egentligen inte ”är någonting” märkvärdigt, och som i sportens värld motsvarar ungefär två minuters utvisning i hockey (och som brukar leda till att Norran sätter ut namnet på advokaten i fråga). Brott är däremot sådant som allmänheten faktiskt förtjänar att få reda på, även om jag inte tycker att man ska hänga ut någon med namn och bild.

Innan jag delar med mig av några små historier som Norran har ”missat” vill jag bara säga följande till försvar för mitt skrå. Advokater är inte makthavare, vi är inte myndighetspersoner utan – för det mesta – småföretagare. Vi får ingen lön från staten, vi tar på oss uppdrag från samhället, företag eller privatpersoner. De personer som Norran har skyddat genom att inte skriva en rad om är däremot statligt anställda, med lön från skattebetalarna, som agerat brottsligt.

Vad sägs till exempel om polisen som förskingrade omkring 100 000 kronor av sina kollegor ur polisfackets kassa? Eller de åtta Skellefteåpoliser som kraftigt berusade såg på porrfilm på den årliga ”blåljusfesten” på polishuset i Skellefteå – poliser som bland annat fick löneavdrag från Rikspolisstyrelsen p g a detta? Som om det inte vore nog blev en kvinna – en f.d. klient till mig – inbjuden till festen. Kvinnan hade varit med i porrfilmen i fråga då hon var ung. Hon blev otroligt kränkt över hela tilltaget och jag såg till att hon fick skadestånd för detta.

Skellefteåborna vet än idag inte vilka poliser det rör sig om.

Eller ta den polis som kallade en av mina klienter, en anställd inom Svenska kyrkan, för ”prästjävel” och fick en disciplinpåföljd för detta? Vad hände? Jo, dessa poliser fick antingen full anonymitet av Norran. Eller så skrevs det inte en rad om det som hänt.

Poliser är således ”skyddade” av Norran, trots att de är statligt anställda och att det har varit fråga om mycket allvarliga händelser. En annan yrkesgrupp som också är statligt anställda och som också helt skyddas är läkarkåren. Jag har varit med vid skadereglering som rört felbehandlingar av läkare som lett till döden för patienten – mycket allvarliga felbehandlingar. I ett fall är det fråga om en känd läkare som dömdes för grovt vållande till annans död. Norran har inte skrivit en rad om vad läkarna hette, eller så har man inte skrivit alls. Men då advokater begår jämförelsevis mycket små förseelser, då kan man tydligen skriva som man vill.

Det här är bara några små avslöjanden. Det finns en mängd värre saker som det bär emot att skriva om. Men en sak är säker, och det är att Norran under flera års tid har försummat sitt egentliga uppdrag i ett demokratiskt rättssamhälle: att granska makten. Små och mellanstora företagare i synnerhet bör vara på sin vakt mot ”Norran”, som ger intryck av att vara i fullt kaos under sin nuvarande ledning, vd Anders Westermarck och ansvarig utgivare Anette Novak, som verkar mer intresserad av att twittra än att förbättra kvaliteten på Norran.

Med kaos menar jag också en diktatorisk ledning som gjort sig av med flera medarbetare, däribland åsiktsredaktören Tobias Ljungvall och tidigare ansvarige utgivaren Ola Theander. Båda förlorade sina jobb för att de inte ville vinkla nyheterna som ledningsgruppen ville.

Tala om att stänga dörren för det fria ordet.

Jag vågar således påstå att tidningens ledningsgrupp hycklar när den menar att den står för det fria ordet. Det finns exemepl på hur tidningsledningen själv har mörkat nyheter som berör dem själva, som har hänt ganska nyligen i tiden.

Vi får väl se om jag återigen blir en fiende till det fria ordet imorgon. Men först vill jag bara påminna om det där med att kasta den första stenen.

Avslutningsvis
Jag har skrivit tillräckligt, och jag har faktiskt ett jobb att sköta. Med detta önskar jag mina läsare en riktigt trevlig helg. När jag är mer på skämthumör lovar jag att återkomma med en rolig historia såhär dagen till ära. Nu ger jag dig, kära läsare, något annat, mer allvarligt att tänka på:

I Hitlers och Stalins, som de själva tyckte, ”perfekta samhällen” fanns det inte mycket utrymme för advokater. Åklagarna och domstolarna fick sköta sitt ostört, med bekant resultat. Ingen hade rätt till någon advokat i någon seriös mening, för de var ju ändå folkets fiender och hade fel på förhand!

Vi advokater finns till för allmänhetens skull.

Burk-Curt målet är förlikt!

Förhandling i målet skulle ha hållits i dag, men i sista minuten – på tingsrätten tillsammans med oss ombud - kunde parterna komma överens. Hade målet prövats i sak hade ena parten fått allt och andra parten ingenting förutom otacken att behöva betala alla rättegångskostnader i målet. Inte bara egna, utan även motpartens.

Det hade förstås varit synd om den som i så fall förlorat målet. För jag tror att båda parterna ansåg att de hade rätten på sin sida. Det är ofta så i tvister att båda parterna anser sig ha hela rätten på sin sida.

Tack

Jag får inledningsvis passa på att tacka för det samarbete jag har haft med universitetslektor och juris doktor Viola Boström, vars intyg i målet byggde på i stort sett identiska argument som mina egna. Det var trevligt att ha dig här i Skellefteå idag!

Ordet förlikas

Det ordet är en bland jurister ofta använd term och betyder att parterna har kommit överens
d v s att parterna gjort upp i godo.

Förlikningen

Parter och ombud är överens om att inte nämna några exakta detaljer om förlikningen, men följande är parterna överens om att få nämna offentligt.

Båda parterna är mycket nöjda med förlikningen.

Merparten av behållningen tillföll den person Burk-Curt förordat det vill säga min klient. Det går därför att säga att förlikningen var i anda med den handling målet avsåg oavsett om den handlingen var ett testamente, en gåva eller ett avtal (arvsavtal). Jag får också berätta att ett betydande belopp tillföll motparten, varför båda parterna har all anledning att vara nöjda.


Varför förlikas?

Det kan finnas många skäl till att förlikas. Skälen till att göra upp i godo är ofta följande skäl.

1.
Parterna vet vid en förlikning hur deras sak (målet) slutar

Vid en prövning i sak vet inte parterna detta. Det egna ombudet kan ha fel. Domstolen kan döma fel. Om tingsrätterna inte dömde fel ibland skulle det inte behövas några hovrätter.
Om hovrätterna inte dömde fel ibland skulle vi inte behöva Högsta Domstol.

Högsta Domstolen? Alla kan begå fel, tror jag.

Det finns många som valt att inte förlikas och som senare grämt sig över att inte ha tackat ja till ett bra förlikningsbud. Det har hänt många gånger och det kommer att hända många gånger också i framtiden. Det behöver inte vara ett misstag att tacka nej till ett någorlunda
bra förlikningsbud, men det är ofta ett medvetet risktagande att inte tacka ja. En del gillar att ta risker, andra vill inte ta några risker alls. Det är aldrig advokaten som tar risker. Det är alltid klienten som måste ta det beslutet. Det är nämligen klientens sak (saken är ofta pengar) som står på spel. Advokaten brukar dock ofta råda klienten att förlikas om målet avser en fråga klienten anser sig inte ha råd att förlora. Vi – advokater - anser att klienten inte skall
ta risker som klienten inte anser sig ha råd med.

Ett måls utgång kan också ofta vara beroende av ett eller flera vittnesmål. Vad vittnen berättat innan en förhandling och vad de berättar under förhandlingen kan vara två olika utsagor. Det kan bero på att när vittnet skall höras har det gått lång tid från en viss händelse till dess de skall vittna om den händelse i domstol. Då kan det vara svårt att minnas. Det kan också ha andra förklaringar som att vittnen under ed endast vill intyga sådant de vet med 100 % säkerhet. Det är lättare att vara säker när man slipper tala under straffansvar. Sitta hemma i soffan och vara säker är en sak. Sitta och prata under ed förhörd av en skicklig advokat och granskad av flera domare är något helt annat. Tro mig.

Mål har på grund av att vittnen sagt en sak före en förhandling och en annan sak under förhandling inte sällan fått ett slut som på förhand inte alls gick att förutse, även om man som ombud alltid måste vara beredd på att vittnen säger det mest oväntade under en förhandling.

2.
Tiden tala för en förlikning

När en förlikning ingåtts är målet slut. Parterna kan ägna tid åt annat. Det går att spara många år av funderingar genom en förlikning. Att ha vunnit i första instans är dessutom ingen garanti för att det slutar på samma sätt i nästa instans.

3.
Parterna är släkt

Då bör det ofta sluta med en förlikning. Det kräver ingen närmare förklaring.

Personen Burk-Curt

Curt Degerman. Det var Burk-Curts namn. Namnet Burk-Curt kommer dock att leva vidare länge. Han var en person som nästan ”alla” i Skellefteå kände till som Burk-Curt utan att alls känna Curt Degerman som person överhuvudtaget.

Före förlikningen rådde en stel och spänd relation mellan parterna. Efter förlikningen rådde det god stämning mellan Curt Degermans släktingar. Det gladde mig särskilt mycket. Om en förlikning mellan släktingar inte leder till en god stämning mellan släktingarna är det illa.

Nu är Burk-Curt målet slut för min del. Det känns bra. Det jag vet är att jag i framtiden då och kommer att tänka på Burk-Curt och bära hans minne vidare. Inte alls på grund av målet utan för de mycket udda men samtidigt mycket trevliga kontakter jag har haft med honom under årens lopp. Tack Burk-Curt för alla trevliga minnen du gett mig . Må du få vila i frid.

Ni som inte läst en rolig historia om Burk Curt kan läsa ”Dagen då jag fick Burk-Curt att ta på sig en kostym”.


Jörgen Frisk


Pingad på intressant