Vårdnadstvister och PAS

Du som har läst de senaste inläggen på bloggen vet att jag tycker att frågan om särskilda ombud för barn i åtminstone vissa konfliktfyllda vårdnadsmål är viktig. En fråga som jag definitivt tycker hör hit, men som förtjänar ett eget kapitel, är barnets känslomässiga reaktioner på att mamma och pappa tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var barnet ska bo och hur umgänget med en förälder som inte är boendeförälder ska se ut.

Jag vill poängtera att den här frågan hör till de mer allvarliga jag har ägnat mig åt. Barn är en utsatt grupp i samhället och vi tolkar lätt deras tystnad som att de inte förstår eller bryr sig. Psykologisk forskning om barn som har upplevt vårdnadstvister visar dock att de bryr sig i allra högsta grad. Särskilt barn i mellanstadieåldern reagerar med ilska på separation eller skilsmässa. Ilska som de inte sällan riktar mot en förälder som barnet självt upplever är ”ansvarig” för uppbrottet.

En intressant motion

Som inledning kan jag nämna en motion (2008/09:C455) som lades fram i riksdagen om behovet av nya vårdnadsregler. I motionen hänvisade sju riksdagsledamöter från Moderaterna på ett förtjänstfullt sätt till väl kända fakta, såsom att det finns mängder av ansvarstagande och bra pappor som är tvungna att kämpa i vårdnadstvister för att få vara med och ta ansvar för sina barn efter en separation.

Vi advokater vet att det är så, och jag har företrätt många sådana fantastiska pappor under åren. En del har fått kämpa både länge och väl för att fortsätta vara en del av sina barns liv, trots konflikten med barnens mamma. Det hör till det här yrkets höjdpunkter då man har sådana toppenföräldrar – inte bara pappor, utan självklart även mammor – som klienter. Man vet att det kommer att gagna barnen att inte tappa kontakten från en sådan bra förälder och att det alltid är värt mödan att driva en tvist om vårdnaden och/eller boende och umgänge. Det är ju i barnens intresse att få behålla kontakten med en bra förälder även om föräldrarna är osams. Och ja, faktiskt även om barnet är argt på föräldern och ger den föräldern skulden för att barnets liv vänts upp och ned.

På tal om just barns ilska och avståndstagande hänvisar riksdagsledamöterna i slutet av motionen till PAS (Parental Alienation Syndrome). På svenska kan det översättas med föräldraalienationssyndrom. ”PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person”, skriver de. Vidare gör de gällande att PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige, och att regeringen bör vidta åtgärder för att komma till rätta med detta bland t ex socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden.

Motionen avslogs. Men vad är det egentligen som menas med PAS? För att utreda den frågan bör man börja med frågan om det våld som dagligen begås mot kvinnor och barn. Oftast i det tysta. Påståenden om sådana övergrepp i hemmet är nämligen inte alls ovanliga i vårdnadstvister.

Våld och övergrepp i hemmet

Det finns en likheter mellan sexualbrottsmål och vårdnadstvister där påståenden om våld och övergrepp förs fram. Ord står mot ord. Avgörande teknisk bevisning saknas så gott som alltid. Det finns oftast aldrig några utomstående vittnen. Dessa mål är vanskliga och svåra för rättsväsendet att hantera, för givetvis finns en risk för felaktiga beslut som leder till att barn far illa (i vårdnadsmål) och att oskyldiga döms eller skyldiga frias (i sexualbrottsmål).

Sexuella övergrepp inom familjen är enligt BRÅ det brott som har det största mörkertalet. Ungefär 17 kvinnor mördas – som du säkert vet – varje år av en närstående man (make, pojkvän eller f d partner), men detta uppdagas ju åtminstone för det mesta. Däremot sker sexuella övergrepp mot barn i det tysta, och barn som utsätts för övergreppen förstår ofta först senare att de blivit utsatta för ett brott. Drabbade barn ser sig i regel länge som medskyldiga, och det är ofta den vuxnes ”taktik” att få barnet att känna på det sättet och lura i barnet att det ska hålla tyst om vad som har skett. Mörkertalet beror på att brott i hemmet mot kvinnor och barn anmäls i ringa utsträckning. Det är ju i dessa fall en närstående, oftast älskad person som utför brotten! Därför kan anklagelser (som är sanna) om våld och övergrepp mot kvinnor och barn dyka upp sent, exempelvis i samband med en vårdnadstvist.

Nu vill jag att du stålsätter dig, så ska vi gå igenom en del statistik innan vi går vidare till de fall av falska anklagelser som faktiskt också förekommer i vårdnadsmålen (där barns ilska och avståndstagande likväl kan vara för handen, på ett sätt som inte är lika lätt att begripa sig på som då det faktiskt ligger sanning bakom en förälders påståenden om våld och övergrepp i hemmet).

Enligt Rädda Barnen har nästan vart 7:e barn i Sverige någon gång blivit slaget av en vuxen i hemmet. Hemska siffror – och inte heller BRÅ:s statistik är munter läsning.

År 2010 anmäldes vidare 22 300 fall av misshandel mot kvinnor där gärningsmannen var bekant med offret. Det är mer än 60 anmälningar om dagen. Och då talar vi bara om anmälningar, återigen utan att gå in på mörkertalet.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn i hemmet (incest) konstaterar en ny BRÅ-rapport att 7-10 procent av alla svenska kvinnor och 1-3 procent av alla svenska män har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp åtminstone en gång under uppväxten. Även om vi stannar vid den lägsta uppskattningen, d v s 7 procent av alla kvinnor och 1 procent av alla män så talar vi här om över 330 000 kvinnor och över 40 000 män som någon gång upplevt ett sexuellt övergrepp som barn. Det är alltså många som lever med sådana barndomsupplevelser.

Slutligen, för att understryka vikten att man noga utreder om barns ilska mot och avståndstagande från en förälder beror på verkliga övergrepp eller på andra, i sig helt normala reaktioner från barnet som går att förklara med barnpsykologisk forskning: när det gäller våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0–11 år var den misstänkte i drygt 70 procent av fallen en person inom släkten. Oftast inom den närmaste familjen. Då talar vi än en gång ”bara” om anmälda brott.

Vem som helst begriper att vi är inne på ett enormt samhällsproblem som vi i rättsväsendet måste beakta då vi har den grannlaga uppgiften att skilja mellan äkta och falska anklagelser som kommer fram i vårdnadstvister. I synnerhet om barn dessutom framhåller att de kanske hatar en förälder (oftast pappan) och inte vill träffa honom igen. Vad ska man tro? Ska vi tro det värsta, d v s att pappa har förgripit sig på barnen eller varit våldsam? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Det är i just det här sammanhanget som frågan om PAS eller föräldraalienation ofta förs på tal.

Går barn att programmera?

Naturligtvis är gemensam vårdnad i princip olämpligt om en man bevisligen har utsatt en kvinna eller barn för våld eller övergrepp. Man bör inte tvinga en mamma att utöva vårdnaden med en man som har slagit eller kränkt henne. Undantaget bör endast vara om pappan verkligen har sökt hjälp för sitt tidigare beteende och gjort ”bot och bättring”. Då kan gemensam vårdnad vara möjlig, liksom även ensam vårdnad för pappan som blivit en bättre människa.

Hur är det då med de fall där anklagelserna om våld och övergrepp snarare är ett slagträ som saknar grund, men där barnens reaktioner kan tolkas som att det finns sanning bakom orden?

För det första är jag säker på att det är vanligt med lojalitetskonflikter för barnen inte bara i samband med föräldrars separation, utan även i olyckliga familjer (som kanske är på väg mot en separation). Om barnet ständigt får höra gräl mellan föräldrarna eller att en förälder grälar på den andra föräldern befinner sig barnet i en tuff sits. Barnet försöker förstå situationen och kan komma att sympatisera med en förälder mot den andra föräldern. Det kan mycket väl bli så att barnet i en sådan olycklig familj får en bild av att den ena föräldern är god och den andra föräldern är ond. Det kan också bli så att den förälder barnet sympatiserar med lika gärna är en kränkt förälder som en förälder som kränker.

Fenomenet med att barn känner sig tvungna att välja sida är således knappast begränsat till vårdnadstvister. Det är normalt för barn att försöka förstå allting. Hur ska man då se på detta? Vilket slags utbildning är det som krävs för rättsväsendets aktörer?

Vad säger upphovsmannen till PAS-teorin?

Så här menade Richard Gardner, som först myntade begreppet föräldraalienation.

Jag har själv tagit del av två artiklar av Gardner från 2002. Den första av artiklarna finner du här.

Gardner var inte jurist utan psykolog, och tycks ha utformat sin teori om PAS utifrån egna iakttagelser från sin erfarenhet som expertvittne i vårdnadsmål. Han tycks ha reagerat med skräck inför vad han fick se, och det har jag full förståelse för. Den som ser dessa tvister inifrån dag ut och dag in får sannerligen ibland få se folk från deras sämsta sida. Tvister om pengar mellan närstående och om barn är oftast inte vackra.

Men man ska komma ihåg att det faktiskt finns en positiv aspekt. Tvisterna bygger på den s k kontradiktoriska principen (på engelska ”the adversary system”). Det gäller alla rättsstater. Detta är något Gardner också tycks ha tänkt på. Han anser nämligen att PAS är en psykisk störning som är ”very much a product of the adversary system”. Här drar man öronen åt sig, för det är första gången jag har hört att psykisk sjukdom kan uppstå på grund av hur rättsväsendet är utformat i en rättsstat där man respekterar båda parternas rätt att bli hörda.

Man vill ju inte direkt återgå till den inkvisitoriska principen för rättsprocesser, som beskrivs i korthet i ett annat blogginlägg.

Vitsen är ju faktiskt att två parter ska få stå mot varandra och få säga sitt. Först därefter, och på grundval av vad varje part har anfört, får domstolen döma. Det hör till att det ska vara en konflikt i domstolen, annars vore det något fel. Fördelen är att tvister löses på ett civiliserat sätt, under kontrollerade former. Även om domstolen för många är en skrämmande miljö – särskilt för den som aldrig varit i domstol förut – så är det en tryggare miljö än om parterna skulle vara hänvisade enbart till sina egna resurser för tvistelösning.

Längre fram i artikeln ger Gardner uttryck för sin oro över att domstolar riskerar att missa ”the specific psychopathic disease suffered by the client child” då barnet tagit avstånd från en förälder i samband med separation eller vårdnadstvist.

Låter inte detta lite överdrivet? Nog för att jag har sett barn vara ledsna och helt förkrossade i många vårdnadsmål, liksom att de kan häva ur sig både det ena och det andra om en förälder. Men jag kan inte för mitt liv gå med på att bara därför kalla barnen för psykopatiska.

Läsningen av den första av Gardners artiklar fick mig att se med skepsis på PAS, en teori som jag tidigare har tagit på stort allvar eftersom den ofta omtalas bland rättsväsendets aktörer som en seriös diagnos som man har att ta hänsyn till. Vetenskap, helt enkelt.

I den ovan citerade artikeln såväl som i en annan intressant artikel påpekar Gardner att vårdnadstvisterna har ökat markant sedan 70-talet. Det stämmer garanterat. Och det är förstås upp till var och en att fundera på om man verkligen vill gå tillbaka till ”idyllen” som rådde på 50-talet, då män och kvinnor sällan skilde sig.

I den andra av artiklarna slås jag av några märkliga uttalanden. För det första gör Gardner sig lustig över de aktörer i rättsväsendet (däribland undertecknad) som vill ”encourage the court to ”really listen” to the children”. Man skulle ha väntat sig att en psykolog skulle tycka att det är bra att lyssna på barnen, men på Gardner låter det som om det är en löjlig fantasi. Budskapet verkar vara att det är bättre att stämpla barnen som drabbade av PAS.

De juridiska följderna av en sådan diagnos, d v s att man konstaterar att det är oväsentligt att låta barnet komma till tals, vore fullständigt katastrofala för rättssäkerheten.

Gardner talar även om ”programming mothers”, liksom om pappor ”indoctrinating PAS into their children”. Visst kan man, om man är en dålig förälder, göra sitt yttersta för att lura i ett barn att den andra föräldern är ond och vedervärdig – men jag har däremot aldrig hört talas om att det skulle gå att programmera någon till att bli psykiskt sjuk. Gardner påstår vidare att hans kollegor ”in various parts of the country” har rapporterat om ett liknande fenomen. Men han hänvisar inte till en enda av sina kollegor, utan bara till sina egna skrifter.

Bristen på hänvisningar gör att du blir tvungen att tro på att Gardner har rätt. Det är dock svårt att bli helt övertygad då han avslutar sin artikel med vad han anser vara ”The Solution”: vi måste erkänna att PAS existerar. Flera gånger upprepar han frasen ”It exists… It exists…”. Det verkar som om läsaren ska ”programmeras” att hålla med!

Manligt och kvinnligt

Det finns en bred skala när det gäller föräldrar som hamnar i vårdnadstvister. Från pappor som begår övergrepp mot fru/sambo och barn, till fantastiska pappor som har den stora oturen att bli smutskastade av sin f d partner i samband med en vårdnadstvist. Från mammor som är fantastiska föräldrar till mammor som är våldsamma och elaka mot sin f d partner, med orden som vapen. (Det kan förstås inte heller uteslutas att en förälder kan vara en bra förälder för sina barn, trots att föräldern i fråga beter sig egoistiskt och omoget gentemot sin f d partner.)

Det finns som tur är gott om bra pappor. De kan vara minst lika omvårdande (”kvinnliga”, om man ska kalla det ”kvinnligt” att bry sig om barnen) som mamman. Numera kan det dessutom lika väl vara så att mamman kan vara ”manlig”, om man tänker på hur det såg ut förr, och kanske mer fokuserad på jobbet än på sina barn.

Apropå manligt och kvinnligt tror jag att domstolarna kan bli bättre på att inte fastna i detta. Nämndemannasystemet, med politiskt tillsatta personer, utgör ett problem eftersom nämndemännen är medlemmar i olika politiska partier och kan ha starka åsikter om just män och kvinnor. Oavsett om nämndemannen står till vänster eller höger kan det vara svårt för honom eller henne att se att tvisten förs mellan två individer.

För våra juristdomare och för oss advokater kan problemet vara det omvända. Vi ser oss som rättens tjänare och som neutrala, med stor förmåga att genomskåda andra människor. Vi anser oss ofta inte ha en förutfattad mening, och det kan vara lika farligt. För även om vi gärna vill tro det, så är vi inte expertpsykologer vi heller.

Finns det något motiv?

Som försvarare eller målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan man konstatera att verkliga anklagelser tenderar att vara de där det inte finns något motiv från brottsoffret att beljuga gärningsmannen. I vårdnadsmål är det således svårare att se om det finns verklighet bakom anklagelser (som kan tyckas styrkas genom barnens fientliga beteende). Barnen kan vara redskap för svartsjuka och hämnd. Man kan vilja ha barnen ”för sig själv”. Detta är ett betydande motiv för att beljuga en förälder.

Föräldrar som anklagar motparten gör att domstolen inte vill utsätta barnen för risker. Domstolen vill inte spela rysk roulette med barnens liv och hälsa. Den förälder som använder en sådan strategi får stora fördelar inledningsvis, även om sanningen brukar komma fram senare. Det hör till advokatens uppgift att hindra den egna klienten från att använda sig av falska påståenden (eftersom det är oetiskt att spela med i ett sådant spel, och dessutom inte i barnens intresse). Om det är motparten i tvisten som använder denna strategi är det advokatens uppgift att försöka visa på att det inte är sanna påståenden.

En sågning av PAS

PAS förefaller, efter att ha läst några av Gardners artiklar, vara ett ”syndrom” som tyvärr inte har gått att påvisa genom kliniska studier. Därför kan man som ombud börja fundera på om det inte bara bidrar till eländet för de föräldrar som känner sig svartmålade i vårdnadstvister att vi ”snöar in” på att vi tror att motparten orsakar och barnen lider av PAS.

Vad är då grunden till att PAS som beteckning på barns ilska mot och avståndstagande från föräldrar har blivit så ”inne” bland domare, advokater m fl? Främst beror det nog på att barnen hamnar i skymundan i tvisten och att både föräldrarna och rättsväsendets aktörer är lekmannapsykologer som vet för lite om barn (även om vi förstås har gott om idéer om hur barn fungerar, i synnerhet egna barn). Det saknas en ödmjukhet och en vilja att lära sig om barn. Därför blir barnen i praktiken betraktade som ”skadat gods”, som det bara ska tvistas färdigt om. De ska helst hållas utanför tvisten, verkar man tänka.

Jag blev själv ganska förvånad, då jag började läsa mer om PAS-fenomenet, över att det inte är en accepterad vetenskaplig diagnos eller teori. Jag har tidigare haft en väldigt praktisk syn på saken, eftersom jag iakttagit en hel del svåra konflikter där barn kommit i kläm. Mitt första intryck – och jag tror att jag är i gott sällskap med många kollegor – har varit att PAS är en seriös teori. Namnet ger i vart fall sken av att det är en syndrom, en medicinsk diagnos. Det är inte sådant man går och ifrågasätter i första taget.

Juridikprofessorn Carol Bruch går till mycket hårt angrepp mot teorin i en artikel som refererar till både amerikansk rättspraxis och medicinsk forskning. Läs hennes artikel här.

Den här ”sågningen” av PAS är lite svår att ta till sig, eftersom man som advokat sällan hör PAS ifrågasättas. Med tanke på allt jag har sett och hört har det varit lätt att ta till sig PAS som förklaring på vad det är som händer. Jag har själv varit med om mammor som har bedrivit sådana smutskastningskampanjer mot pappan att kommunerna vill omhänderta barnen enligt LVU. Barnen upprepar och spär på mammans hätska ord om pappan. Även om mindre allvarliga saker, såsom att pappan tar barnens godis och fuskar i fia med knuff.

Kontentan? Jo, advokaten kan helt enkelt (liksom Gardner) få intrycket att barnen har blivit fullständigt hjärntvättade (i regel av mamman). Alla är vi ju lekmannapsykologer.

Det finns vissa saker man gärna vill acceptera för att man har hört det någon gång, ungefär som det där om att man värmen lämnar huvudet om man inte har mössa. Det är ingen vetenskaplig sanning, utan en felaktig slutsats som bygger på att man vet att varm luft stiger. Sedan har folk fått för sig att kroppens värme fungerar på precis samma sätt som varmluft. Mammor och pappor har tagit till den där förklaringen för att få barnen att sätta på sig mössan. Och så accepterar man det, trots att huvudet inte alls är någon skorsten där all värme går ut mer än någon annan kroppsdel. Men det ”bär sannolikhetens prägel” och därför kan teorin få fotfäste.

Hur reagerar barn på föräldrarnas separation?

Enligt utvecklingspsykologins fader, Piaget, som delade in människans utveckling i stadier, är det utmärkande för barn mellan ungefär 6 och 11 år att de inte kan tänka abstrakt. Den här iakttagelsen har reviderats av senare tiders forskning, och det finns t ex barn som är tidigt utvecklade i sitt tänkande. Men det är ändå en utgångspunkt att barn upp till en viss ålder inte kan tänka abstrakt. Barn i den här åldern är bundna till sin omgivning och kan inte dra långtgående slutsatser.

Den stora behållningen med Carol Bruchs artikel var att läsa om en studie från 1980, ”Surviving the breakup”. I den intervjuade man 131 skilsmässobarn i Kalifornien och kom fram till att barnets ålder och mognad var avgörande för barnets sätt att hantera föräldrakonflikter.

Följande tre centrala iakttagelser gjordes när det gällde barn mellan 9 och 12 år.

De uppvisade ett utpräglat argt beteende.

De lade ofta skulden på den förälder de ansåg hade orsakat skilsmässan.

De slöt upp bakom den förälder som de ansåg som ”oskyldig”.

Det här stämmer väl överens med min erfarenhet av vårdnadsmål. De yngsta och äldsta barnen tar oftast inte stryk på samma sätt som barn i och kring mellanstadieåldern, som förstår en hel del men inte kan hantera det känslomässigt. Min erfarenhet är också att dessa barn, på grund av sin ålder och mognad, hamnar i ett läge där de känner närmast ett tvång att välja sida och sympatisera med än den ena, än den andra föräldern. De är ledsna över att deras värld vänds upp och ned. Och som själva ordet lojalitetskonflikt ger för handen är det, för barnen i den här åldersgruppen, naturligt att välja sida. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ”Surviving the breakup” och det är något jag känner igen i mitt arbete.

Intervjuerna med de 131 barnen ger således inte för handen att barn drabbas av en mental störning och blir psykopatiska, som teorin om PAS hävdar. Intervjuerna visar att det rör sig om en normala reaktion, mot bakgrund av barnets ålder och mognad, på ”divorce and high parental conflict”. Efter att ha hört och sett många sorgliga exempel på barns avståndstagande – särskilt just i den känsliga åldern 9 till 12 – tycker jag att det är en värmande tanke att barnens ställningstagande är övergående, och att alla barnen i studien senare övergav sina tidigare bestämda ställningstaganden, oftast inom ett eller två år och samtliga före 18 års ålder. Barnen övergav sin tidigare fientlighet, konstaterar Bruchs, mot den förälder ”that they previously treated so badly”.

Det måste vara fullständigt hjärtskärande att se sina egna barn ta ställning mot en, ifall man bara har velat dem gott. För en förälder som får uppleva detta avståndstagande kan det nog kännas som helt ”sjukt”. Men barnpsykologisk forskning visar att så här reagerar barn. Barn är inte så passiva som PAS-teorin hävdar, de reagerar på mammas och pappas uppbrott med stora känslor. De har fullt upp med att hantera omställningen att mamma och pappa inte ska vara tillsammans längre.

Detta är något som pappor i vårdnadstvister bör ta till sig. Detta visar att det inte är lönlöst att kämpa för att bibehålla en nära och god kontakt med sina barn, t o m då de tar avstånd från dig. ”Surviving the breakup” bekräftar ju att barns ilska går över, och att det mer handlar om barns eget sätt att reagera än att de blir ”programmerade” av en fientligt sinnad förälder. Det är en trösterik tanke, som jag tror bör ge särskilt pappor mer tillförsikt än Gardners teori.

Forskningen visar ju att det verkligen är värt mödan att kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar, även om det råder en bitter konflikt med barnens mamma, som kanske tycker att barnen inte behöver träffa pappa mer.

Om en mamma har en sådan egoistisk inställning att hon inte ens vill att barnen ska träffa pappa (och pappan är en bra pappa) har pappan en uppförsbacke. Men det är värt det, och barn som trots att pappan bara vill dem väl kan ha varit rent ut sagt hatiska kommer längre fram att bli tacksamma för att pappan visade dem kärlek även då han knappt fick träffa dem. När de blir större kommer de att förstå att både mamma och pappa har bra och dåliga sidor.

Debatten om PAS

Det har förts en het debatt om de här frågorna. ”Parental Alienation Is a Serious Mental Condition”, hävdade nyligen psykologen William Bernet och hans kollegor i en över 100 sidor lång artikel där man samlat exempel på barns avståndstagande från föräldrarna från jordens alla hörn (även Norge, Sverige och Finland är representerade). Bernet menar att PAS måste erkännas som en psykiatrisk diagnos av American Psychiatric Association i nästa upplaga av deras manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Min uppfattning som lekman är dock att de ovan nämnda rönen från ”Surviving the breakup” övertygar mer än Bernets artikel, där man kallar barns reaktioner på föräldrarnas separation för ”serious mental condition”. Vad är i så fall andra diagnoser som t ex schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom – menar man att det är lika allvarligt?

Juridik hör samman med politik, och man får intrycket att Gardner och Bernet uppfattar separationer och skilsmässor som ett jätteproblem. Därför gör man gällande att barn blir psykiskt sjuka av mammas och pappas uppbrott. Det är i vart fall mitt intryck av debatten.

Psykologerna Lenore Walker och David Shapiro har skrivit ett svar på Bernets långa artikel där de konstaterar att det skulle innebära en skambeläggning om man gav barn diagnosen PAS eller PAD (Parental Alienation Disorder). Walker och Shapiro framhåller också det olämpliga i att diagnosticera ett barn med en mental störning ”based on the parents’ behavior”. När det gäller fall där utredningen visar att en förälder har ljugit om att den andra föräldern begått övergrepp (och där man vill hjälpa barnet att knyta an på nytt till den alienerade föräldern) konstaterar författarna att man måste gå varsamt fram och göra det på barnets villkor:

The labeling of the treatment as ‘‘reunification therapy’’ in and of itself can set up the treatment for failure. The goal of treatment, instead, should be to help the child, including if the child has been traumatized, to treat the trauma first. Another goal of treatment may be to help the child learn that each of the parents may engage in good and bad behaviors when the child is ready to move beyond the belief that one parent is all good and the other all bad.

Walker och Shapiro tar vidare upp att införandet av nya diagnoser i DSM har ett samband med lobbying från läkemedelsföretagen, som kan tjäna enorma pengar på att nya diagnoser införs i manualen och blir officiellt erkända. Slutligen upprepar de en lärdom som man även verkar kunna dra av ”Surviving the breakup”, nämligen att barn inte bör kallas sjuka när de ställer sig på en förälders sida och tar avstånd från den andra. Sådana barn ”may simply be reacting with anger to the changes in their lives”.

Trots debatten mellan Bernet och Walker-Shapiro verkar det såvitt jag kan se inte vara aktuellt med att införa PAS i DSM. Jag har i vart fall inte hittat något om att det ska tas med i nästa upplaga av manualen, som du kan läsa mer om via följande informationssida.

Psykologi för jurister

I ett välkänt rättsfall, NJA 1992 s 446, satte Högsta domstolen ned foten mot ett överdrivet förtroende för psykiatriska expertvittnen, som florerat i rättskipningen tidigare. Det står klart att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter, framhöll HD. Det här är ord som man bör ta till sig.

Man kan också komplettera HD:s viktiga resonemang med vad jur dr Lena Schelin, sakkunnig vid Justitiedepartementet, framhåller i Advokaten om att rättsväsendets egna aktörer – däribland domare och advokater – bör bli mer kunniga i psykologi. Det duger inte att vi är okunniga om detta angelägna ämne, vi måste själva se till att bli om inte experter så i vart fall väl pålästa lekmän. Visst lär man sig av erfarenheten – men man kan få en del om bakfoten också.

Det känns f ö som ”typiskt jurister” att vi tenderar att stämpla vissa beteenden, bl a barns reaktioner på föräldrarnas uppbrott, som sjukdomstillstånd. När man tänker efter så ansågs exempelvis homosexualitet tidigare både som kriminellt och en psykisk störning. I andra länder händer det än idag att beteenden som inte passar in, från homosexualitet till politisk opposition, klassas som sjukdomstillstånd av myndigheterna.

Noggrannare värdering av fakta och mer psykologisk expertis bland rättsväsendets egna aktörer – mer utbildning och debatt om dessa frågor – vore således önskvärd.

Vidare läsning

Jag gör självfallet inga anspråk på att det här inlägget ska vara uttömmande. Men en sak har jag blivit allt mer övertygad om, och det är att rättsväsendets aktörer behöver bli mer ödmjuka och mindre övertygade om vår egen förträfflighet som människokännare. Det gäller inte minst den dag då särskilda biträden för barn i vårdnadsmål (förhoppningsvis) införlivas i svensk rätt.

Fastän jag inte har läst allt material de har sammanställt så är mitt intryck att Leadership Council on Child Abuse presenterar en mängd seriöst rättsligt material samt psykologisk forskning om bl a PAS. Såväl juristkollegor som föräldrar som är indragna i tvister bör kunna ha nytta av materialet på Leadership Councils hemsida. Till föreningen är knutna juridikprofessorer, advokater, läkare m fl, så den får anses ha en tämligen hög trovärdighet. Föreningen anger som ett av sina sympatiska motton att man vill

provide officers of the court, the media, and public policy-makers with the latest scientific information on issues which may affect the public health and the safety of society's most vulnerable members, including children and those suffering from mental disorders.

Det tycker jag är helt rätt synsätt. Jämförelsen mellan barn och de som lider av psykisk sjukdom är korrekt, då det rör sig om två sårbara grupper i samhället som har svårt att komma till tals. Förslag som läggs fram måste gå ut på att värna deras rättigheter, inte inskränka dem.

Jag får säkert anledning att återkomma till de här viktiga frågorna. Till dess hoppas jag att du som läser tycker att du fick ut någonting av det här inlägget, som det åtminstone för undertecknads del har varit belönande att med.

Röster för och emot barnombud i vårdnadstvister

I det förra inlägget här på bloggen tog jag upp diskussionen om särskilda ombud för barn. En högintressant diskussion som pågått under ett antal år. Hit hör bl a det redan färdiga lagförslaget om särskilda biträden för barn som funnits sedan 2002 samt JO:s konstruktiva kritik från samma år av förslaget.

Ett lyckat lagförslag

Förslaget till barnombud finns redan utarbetat i promemorian Ds 2002:13, och det var onekligen synd att det inte fick träda i kraft nu i maj tillsammans med de andra förslagen. Så här lyder de centrala delarna förslaget till nya paragrafer i 6 kap föräldrabalken.

23 §

I mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge får rätten, om det finns
synnerliga skäl, förordna ett särskilt biträde för barnet. Innan beslut enligt första
stycket meddelas skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Rätten skall, om det inte
är olämpligt, inhämta upplysningar om barnets inställning i frågan.

24 §

Det särskilda biträdet skall ta till vara barnets intressen i målet eller ärendet samt lämna
stöd och hjälp till barnet. Biträdet skall lämna barnet den information i saken som inte är olämplig för barnet och som kan antas vara av betydelse för barnet samt, om det inte är olämpligt, se till att barnets inställning klarläggs och redovisas för rätten. Biträdet skall söka förmå parterna att enas i frågor som rör barnet. Biträdet skall vara närvarande vid förhandling i målet eller ärendet och har rätt att ställa frågor till parter och andra personer som hörs.

25 §

Till särskilt biträde får en advokat eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.

Förslaget till lagtext skulle göra sig bra i verkligheten. Läs hela promemorian från 2002 här.

Så här tio år efter att förslaget utarbetades tycker jag och många kollegor som jag möter i arbetet med vårdnadsmål att det finns all anledning att de blir verklighet. Många socialsekreterare tycker nog också att det är en bra idé, misstänker jag.

Den utredning som jag tycker bör vara aktuell är som sagt kring huruvida medling verkligen har visat sig vara lyckad, eller om ett införande av ett särskilt ombud för barn då det finns synnerliga skäl bör kombineras med att man drar tillbaka medlingsmöjligheten.

Även om JO har kommit med en hel del riktig kritik mot förslaget, finns det också brister i den kritiken som regeringen tyvärr har valt att stödja sig på. Innan jag går in på JO:s intressanta kritik av förslaget om särskilda biträden för barn vill jag dock ta upp frågan om kostnader, som ju är högaktuell så här i kristider. Den frågan behandlas också 2002 års promemoria, där departementschefen framhöll att (s 167):

…den årliga kostnaden för det allmänna för särskilda biträden kan beräknas till drygt 4 miljoner kr. Samtidigt bör nämnas att vissa andra kostnader för rättsväsendet kan komma att minska något som en följd av mitt förslag om särskilt biträde. Mot bakgrund av att det särskilda biträdet skall verka för samförståndslösningar mellan parterna kan det antas att kostnaden för parternas rättshjälpsbiträden i vissa av dessa svåra och kostnadskrävande mål minskar. Förslaget leder i de fallen också till att antalet vårdnads-, boende- och umgängesmål som går till huvudförhandling minskar samt att verkställighetsmålen blir färre. Därmed minskar också domstolarnas kostnader.

Jag tar ogärna upp ekonomiska argument, eftersom de inte är det viktigaste när man har med människor att göra. Samtidigt tycker jag att man ska se alla sidor av saken.

Jag delar departementschefens uppfattning. Man kommer sannolikt att minska kostnader på flera andra håll om regeringen ”vågar” kosta på sig denna kostnad för staten, som faktiskt bara är något högre än en storvinst på Bingolotto. Tänk då på de skador vi kan undvika när det gäller barnen som hamnar mitt i den psykologiska krigsföringen, de barn som Rädda Barnen-ledamöterna slagit larm om.

Mitt intryck är att frågan om barnombud vid det här laget är väl utredd. Och jag är övertygad om att reformen, när den införs (för den måste införas, förr eller senare) kommer att ge svar på de återstående frågor som inte går att utreda. Jag är säker på att införandet av barnombud kommer att förbättra kvaliteten, liksom skyndsamheten, på vårdnadsmålen. Dessutom, och det är det viktigaste, skulle det bidra till att motverka en del av det lidande som barnen idag utsätts för då föräldrarna tvistar om dem.

Kritiken från JO

Ett viktigt argumentet för särskilda biträden för barn är att domstolarna behöver korrekt information för att fatta riktiga beslut i enlighet med de högt ställda kraven i föräldrabalken om att barnets bästa är avgörande. Barnets bästa kommer sannolikt bäst till uttryck genom ett juridiskt biträde som är van vid barn, som kan läsa och förstå barnets behov.

Den hårdaste kritiken, som ger uttryck för vad en minoritet av de tillfrågade instanserna har tyckt i frågan som är ämnet för det här inlägget, har kommit från Justitieombudsmannen för tio år sedan. Kritiken har således några år på nacken, men den är intressant och bör därför diskuteras. Du kan läsa vad JO har ansett här.

Det JO bl a vänder sig mot är att antalet ”aktörer” i vårdnadsmålen redan är högt. Jag kan i viss mån instämma. Medlaren har dessutom tillkommit som en ny aktör genom vårdnadsreformen 2006, och det kan som sagt finnas skäl – jag har inte sett någon statistik, men det jag själv har upplevt talar för det – att omvärdera införandet av medlare. Problemet med medlare, om man ska vara ”hård men rättvis” är att de till syvende och sist har till uppgift att försöka få parterna att komma överens (en uppgift som både domstolen och partsombudet redan har).

Man kan alltså delvis ge JO rätt i kritiken. Antalet aktörer kan te sig aningen för stort. Det stämmer rentav bättre idag än då JO formulerade sin kritik. Idag är det faktiskt lite som JO säger: för många kockar. Och jag tror inte att kvaliteten på vårdnadsmålen skulle lida märkbar skada om möjligheten till särskilda barnombud fick ersätta möjligheten till medling.

En annan sak som jag tycker JO gör helt rätt i att kritisera är att promemorian från 2002 föreslår att det särskilda biträdet bl a ska försöka förmå parterna att enas. Detta fokus på att komma överens har givetvis ekonomiska och politiska förklaringar: man vill undvika alltför många och långvariga vårdnadstvister. Jag är som sagt högst tveksam till att en ”tredje advokat” ska kliva in och lägga sig i sina advokatkollegors arbete som ombud för respektive förälder. Det kan nog ofta bli pannkaka av alltihop (och dessutom skulle ombudskostnaderna bli högre för staten) om barnombudet ska ha även denna uppgift.

Bättre då att vara strikt och endast ge det särskilda biträdet begränsade, klara direktiv. Och jag delar inte JO:s uppfattning om att biträdets uppgifter även skulle krocka med socialtjänstens, när det gäller att ta reda på barnets egen uppfattning. Den uppgiften är sekundär för ett särskilt ombud, som har till uppgift att företräda barnet i vid bemärkelse, inte bara att ta reda på vad barnet anser om var det vill bo.

Skillnaden mellan en advokat som biträder barnet och socialtjänsten är att biträdet kan spela en aktiv roll i processen, medan socialtjänstens arbete bedrivs utanför rättssalen. Genom att ge barnet ett biträde då det finns synnerliga skäl för man så att säga in barnet, via en särskild företrädare, i form av advokat eller annan lämplig person med särskild barnkompetens.

Att hävda att barnet blir förvirrat av att få ett eget ombud tycker jag är ett lite ansvarslöst sätt att resonera. JO borde här ta ett steg tillbaka och se på barnet som en individ, som i många fall skulle må bra av att få en person som barnet vet är på barnets sida då mamma och pappa ”krigar” med varandra. Som läger är nu lämnas barnet vind för våg samtidigt som mamma och pappa tvistar om dem. Kostnaderna blir stora både för samhället i form av rättegångs- och ombudskostnader och i form av psykiskt lidande för många barn varje år.

När det gäller kontentan av JO:s invändningar så här tio år senare tycker jag alltså att man bör se på saken utifrån grundläggande rättsliga principer och 1996 års Europeiska konvention om utövandet av barns rättigheter. Det är nämligen i barnets intresse att utöva sina rättigheter i vissa vårdnads-, boende och umgängesärenden. Frågan är om Sverige lever upp till konventionens artikel 9, som lyder:

Article 9 – Appointment of a representative

1. In proceedings affecting a child where, by internal law, the holders of parental responsibilities are precluded from representing the child as a result of a conflict of interest between them and the child, the judicial authority shall have the power to appoint a special representative for the child in those proceedings.

2. Parties shall consider providing that, in proceedings affecting a child, the judicial authority shall have the power to appoint a separate representative, in appropriate cases a lawyer, to represent the child.

Läs konventionen här.

I väntan på bättre tider för barnen

Det är en anmärkningsvärd siffra att hela 10 % av anmälningarna till socialtjänsten (enligt Rädda Barnen-motionen som jag citerade i mitt förra inlägg på bloggen) rör barn som far illa just i vårdnadstvister. Jag kan inte tänka mig något starkare skäl till en reform enligt förslaget som förs fram i inlägget från Rädda Barnen.

Om införandet av barnombud mot förmodan inte skulle höja kvaliteten och effektiviteten i de svåraste vårdnadsmålen kan man lämpligen efter fem-sex år av erfarenhet utvärdera saken och eventuellt göra om lagstiftningen på nytt. Ungefär som jag tror att man kanske bör göra med möjligheten till medling.

Införandet av barnombud skulle skicka ut en stark signal till hela samhället, ungefär som då man kriminaliserade aga på 70-talet. Nu hoppas jag och många med mig att regering och riksdag inser behovet av ”någon” som står på barnens sida till hundra procent och kan skydda barnet mot att fara illa under och efter vårdnadstvisten.

Barnombud i vårdnadsmål – Det är något jag skulle gilla!

Varje år berörs omkring 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Ungefär 7 000 av dessa barn blir föremål för tvist mellan föräldrarna. Av dessa far ett antal barn varje år mycket illa på grund av konflikterna mellan föräldrarna. Nyligen slog Annika Nilsson och Lena Hallberg, två ledamöter i Rädda Barnen, larm om detta faktum. De skriver:

I vår kartläggning av barn som far illa i Tyresö kommun har vi funnit att ca 10 % av alla anmälningar till socialtjänsten rör barn som far illa i vårdnadstvister. Deras situation är ytterst utsatt då de står mitt i en psykologisk krigszon. Socialtjänsten har stora svårigheter att hjälpa barnen då tvisterna ofta förs både på en juridisk och på en personlig nivå. Barnen står mitt i detta krig mellan föräldrarna utan att få hjälp. Rädda Barnen i Tyresö anser att en av de viktigaste åtgärderna för att stötta dessa barn vore att bistå dem med ett eget ombud.

Ett flertal instanser i och utanför rättsväsendet har på senare tid visat sig vara positiva till särskilda ombud för barn i vissa vårdnadsmål. Men inlägget i debatten från de två Rädda Barnen-ledamöterna fångar verkligen det viktigaste med hela frågan. Att en del barn till föräldrar som tvistar om vårdnad, boende och umgänge verkligen behöver någon som kan skydda dem och hjälpa dem att utöva sina rättigheter. Du som vill läsa hela motionen kan läsa den här.

Den nuvarande rättsliga regleringen och lagförslagen om barnombud

Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Samma lagrum, som infördes genom vårdnadsreformen 2006, slår också fast barnets rätt att komma till tals i mål där sådana beslut fattas. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Om det finns särskilda skäl för det, och inte är skadligt för barnet, får barnet höras inför rätta, men i första hand är det socialnämnden som ansvarar för att ta reda på barnets inställning.

Häromveckan, den 1 maj 2012, infördes en ny paragraf, 6 kap. 13 a §, i föräldrabalken. Det nya lagrummet slår i huvudsak fast att vård får ges till barn till separerade föräldrar som har gemensam vårdnad, även om bara en förälder samtycker. Socialnämnden får härigenom en sorts vetorätt och kan alltså gå emot den ena föräldern om man bedömer att barnet behöver vård, behandling eller utredning från t ex barn- och ungdomspsykiatrin.

Mitt intryck är att det är en bra reform, eftersom det gör att barnets vårdbehov står i centrum. Oenighet i denna fråga är ibland en tändande gnista och inte sällan ett viktigt inslag i vårdnadstvister. Vi får se vad det kommer att få för resultat i praktiken att myndigheterna nu kan börja gå över huvudet på en vårdnadshavare som motsätter sig vårdåtgärder för ett barn.

Det jag här tänker ägna mig åt är dock en fråga som togs upp i propositionen som ligger till grund för lagändringen, men som inte genomfördes, nämligen frågan om just juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål. Frågan avhandlas på sid 21-23 i propositionen, som du kan ta del av här.

Den här frågan är högintressant inte bara för Rädda Barnen utan för oss som är verksamma som ombud i vårdnadsmål och som därmed ständigt arbetar med barn i svåra situationer. I propositionen diskuteras frågan om juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.

Min och många advokatkollegors bedömning är att en sådan reform vore välkommen för kvaliteten på vårdnadsmålen i allmänhet och för barnens bästa i synnerhet. De flesta tillfrågade instanserna – däribland Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Advokatsamfundet och BRIS – som regeringen har tillfrågat om saken har antingen tillstyrkt eller saknat invändningar mot att ett juridiskt biträde ska kunna förordnas för barnet i vissa mål. Dock finns det olika meningar om vilka uppgifter ett sådant biträde bör ha och när ett sådant biträde bör förordnas.

Några remissinstanser anser att biträdet ska kunna medla mellan föräldrarna, medan andra remissinstanser är av uppfattningen att biträdet inte ska göra det utan enbart företräda barnets intressen och bevaka barnets rätt. Jag är själv av den sistnämnda uppfattningen. Biträdet bör ha sitt fokus på barnet, inte på att medla mellan föräldrarna och därmed riskera att hamna i lönlösa konflikter med föräldrarnas ombud som redan har ett sådant ansvar.

Tyvärr delade regeringen inte den uppfattning som de flesta tillfrågade instanserna gav uttryck för. Regeringen anslöt sig i stället till JO:s uppfattning att frågan bör utredas ytterligare.

Jag kommer att diskutera JO:s kritik av lagförslaget i ett annat blogginlägg vid ett senare tillfälle. Först vill jag dela med mig av mina erfarenheter från ”juridikens verkstadsgolv” och diskutera frågan om det verkligen behövs mer utredningsarbete i den här frågan.

Barnombudets roll och uppgifter

Frågan har i själva verket stötts och blötts ganska länge vid det här laget. För tio år sedan kom en departementspromemoria (Ds 2002:13) som föreslog att allmän domstol ska få förordna ett juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.

Enligt promemorian skulle en av biträdets viktigaste uppgifter vara att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Detta är dock enligt min mening en felaktig inställning. Det innebär att man ger barnets ombud ett dubbelt uppdrag som i hög grad skulle få en ”kaka på kaka”-effekt och inkräkta alltför mycket på föräldraombudens roll. Processen skulle bli rörig om ytterligare en aktör fick en sådan huvuduppgift.

Som regeringen påpekar i sin motivering till varför barnombud för närvarande inte bör införas infördes genom vårdnadsreformen 2006 en möjlighet för domstolen att utse en medlare för att försöka få föräldrarna att komma överens. Tanken med detta är förstås att man vill korta ned vårdnadsmålen och försöka få fram en överenskommelse som domstolen kan godta och stadfästa. Däremot är jag och flera av mina kollegor skeptiska till hur mycket medlarna egentligen har bidragit med sedan denna möjlighet infördes.

Det man främst borde göra är att utvärdera och överväga nyttan med medlingen de senaste sex åren, och om den har bidragit till att lösa fler vårdnadsmål på ett bra sätt, d v s på ett sätt som är bra för barnen. Min uppfattning och erfarenhet är tyvärr att medlingen i de svåraste målen, de där barnen far som mest illa, bara blir ytterligare en ”arena” där föräldrar kan utkämpa sina strider.

Regeringen konstaterar med rätta att eftersom medlingsinstitutet infördes 2006 är det tveksamt om ett biträde för barnet också bör ha uppgiften att försöka nå en samförståndslösning.

Sedan gör regeringen dessvärre det lätt för sig, då den kommenterar ett barnombuds absolut centrala uppgift: att hjälpa barnet att utnyttja sin rätt att komma till tals. Regeringen tycks mena att bestämmelsen om barnets bästa gör klart för domstolarna att barnets bästa ska vara avgörande – ungefär som att de orden räcker.

Här tycker jag att man kan säga att regeringen lämnar domstolarna i sticket. För man kan inte kräva ens att en domstol ska vara allvetande. Barnets bästa är ett utmärkt men vagt begrepp, och ett särskilt ombud för barnet (som för övrigt redan finns i LVU-ärenden) skulle sätta kraft bakom orden och underlätta för domstolen att fatta rätt beslut i det enskilda fallet.

Medling är långt ifrån tillräckligt

Jag är inte motståndare i sak till att möjligheten till medling infördes 2006. Däremot tror jag att vi är många inom advokatkåren som är överens om att det visserligen är ett acceptabelt institut, men långt ifrån tillräckligt. Det behöver kanske inte avskaffas, men onekligen vore det bättre om det antingen ersattes eller i vart fall kompletterades med ett särskilt biträde för barnet eller barnen.

Min egen erfarenhet är tyvärr att medlingen inte brukar leda till några som helst framsteg i de infekterade mål där åtminstone en av föräldrarna ser rättsprocessen som en chans att hämnas och bekriga motparten i slutändan de egna barnen för att få sina egna känslomässiga behov tillfredsställda.

Trots detta förordnar domstolen ofta om medling just när det är som stridigast mellan parterna, d v s då det är som allra mest uppenbart att tvisten egentligen inte handlar om barnen och att minst en av föräldrarna tvistar ”för tvistandets skull”. Om föräldrarna är som hund och katt brukar förordnandet av medlare inte ge några särskilt goda resultat. Snarare verkar det rentav underblåsa konflikterna mellan föräldrarna ännu mer och ge dem ett till forum där de kan vädra sina otrevliga åsikter om varandra.

Jag har faktiskt varit ombud i ett ärende där domstolen förordnade om medling vid två tillfällen. Tror ni att det ledde till någon samförståndslösning? Nej, dessvärre inte.

Visst, det gör ingenting att möjligheten till medling finns. Men jag undrar vad statistik och utvärdering kommer att visa då 2006 års vårdnadsreform utvärderas. Mitt personliga intryck är att medlingsinstitutet inte direkt har varit någon succé.

Behovet att ett särskilt ombud för barnen i vårdnadsmål

I LVU får barnen som sagt ett eget ombud, men än så länge inte i vårdnadstvister, trots att det är minst lika behövligt som i LVU-ärenden. Många av de 7 000 barn vars föräldrar tvistar om dem varje år, lever i ett rent helvete. Och de här barnens röst kommer inte fram i processen mer än indirekt i vårdnadsutredningar och andra utredningar från socialnämnden.

Utöver frågan om barnets rätt att komma till tals är det faktiskt frågan om att skydda barnet. Det handlar inte om så enkla saker som barnets uppfattning om var det vill bo (en fråga som det hör till socialnämndens uppgifter att redovisa för domstolen) utan snarare att det behövs ett särskilt barnombud i de tvister där barnen, liksom föräldrarna, behöver ett eget ombud.

Jag håller således med de instanser som inte tycker att det alltid behövs ett särskilt ombud för barnen.

Jag har själv varit med på möten där små barn suttit och gråtit i armarna på en kurator för att barnen fått höra en förälder berätta att den andra föräldern är en ond och fruktansvärd människa. Det är inte vanligt, men det händer att föräldrarna ”eldar på” barnens tendens att ta ställning mellan föräldrarna efter separationen (detta gäller i synnerhet barn i mellanstadieåldern). Lojalitetskonflikten blir då fruktansvärt uppslitande för barnet.

Om en förälder är så pass självisk och hämndlysten att han eller hon använder barnen för att ta hämnd på den andra föräldern är en medlare fullständigt chanslös. Ett biträde som träffar barnet skulle däremot kunna bedöma om barnet behöver t ex psykologhjälp.

I LVU-mål kan man som särskild företrädare för barn även gå emot barnens vilja om man vet att det är mot barnens bästa det de vill. Barn är barn och ska tillåtas vara barn. Vi kan inte kräva av barn oavsett ålder att de ska ha en sådan mognad att de inser sitt eget bästa i alla lägen. Man ska då som ombud vara tydlig med att tala om vad man tycker i frågan.

Om barnet har ett eget ombud i ett vårdnadsmål då föräldrarna mest av allt är intresserade av att ge igen av olika anledningar på sin f d partner kan ombudet tala med barnet och sätta sig in i barnets situation. Barnet kan då få känna tryggheten att det har en egen röst: att ”jag har en egen advokat som står på min sida”. Ombudet kan lämpligen träffa barnet på en neutral plats, ungefär på samma sätt som socialnämnden gör. Ombud som har gedigen erfarenhet av att företräda föräldrar i vårdnadsmål får antas vara synnerligen väl lämpade att sätta sig in i hur barnet mår, hur barnet ser på mamma och pappa, hur barnet påverkas av vårdnadstvisten och hur barnet skulle vilja ha det. Och det är som bekant inte alltid som en förälder är osjälvisk nog för att kunna föra barnets talan på ett rakt och ärligt sätt.

Att vara barnets röst i domstolen, det bör vara barnombudets huvuduppgift. Ur ett barnperspektiv bör det vara synnerligen motiverat att barn känner att de har ett språkrör, någon de kan anförtro sig till. Barnombudet bör, om vi bortser från de juridiska fördelarna med ett sådant institut, kunna bidra till att minska lidandet och otryggheten för de många barn som far illa under tiden tvisten mellan mamma och pappa pågår.

Erfarna ombud har goda förutsättningar att dra egna slutsatser om hur det egentligen ligger till, t ex om det ligger sanning bakom föräldrarnas utsagor om varandra. Detta kan vara nog så svårt för domstolarna att bedöma, och det är naturligtvis livsviktigt att det klargörs i varje fall om utsagor om t ex våld och övergrepp stämmer eller om det rör sig om påhopp som saknar grund.

Med beaktande av det ovan sagda är det inte längre försvarbart att barn i de svåraste vårdnadsmålen inte har ombud, samtidigt som barn har rätt till det i ärenden om LVU. Barn kan nämligen vara lika utsatta i somliga vårdnadsmål som de är i LVU-ärenden.

I mitt nästa blogginlägg fortsätter jag att prata om detta ämne.

Trevlig Kristi himmelfärdshelg!

Arbetsrätten visar vägen för en i framtiden kanske humanare hantering av brottsoffer

Arbetsrättsliga skadestånd ligger i svensk rätt betydligt högre än brottsskadeersättning. Det är ett sorgligt men uppenbart faktum att Arbetsdomstolen faktiskt är bättre än de allmänna domstolarna på att döma ut (någorlunda) drägliga skadestånd i de fall då en arbetstagares lagliga rättigheter kränks, jämfört med vad ett brottsoffer kan vänta sig då han eller hon utsatts för brott. Det är dags att prioritera upp brottsoffrens betydelse och status i samhället. Här kan arbetsrätten spela en föredömlig roll just genom dess betoning av den enskildes värdighet och rätt till upprättelse efter en allvarlig kränkning. En värdighet som tyvärr ofta hamnar i skymundan då man ser till brottsoffer i brottmålsprocessen.

Då man som advokat yrkar på skadestånd i arbetsrättsliga mål numera yrkar man i regel på över 100 000 kr vid exempelvis avskedande. Det är enligt min mening riktigt ur två aspekter: dels eftersom ett skadestånd bör vara kännbart för den part som ådöms betalningsansvar, och dels förstås eftersom en avskedad arbetstagare står på bar backe och fråntas sin försörjning. Något annat än höga skadestånd vid avskedande av personliga skäl (vilket strider mot LAS) vore orimligt. Ett humanistiskt samhälle fordrar det.

Ett principiellt viktigt mål som kan nämnas är AD 2011 nr 37, ett rättsfall från Arbetsdomstolen. I målet hade SAS tillsammans med facket gjorde upp om att frångå turordningsreglerna i samband med en omorganisation. Saken var bara den att samtliga 25 anställda som man kom överens om att det var OK att säga upp var över 59 år. De var således inte heller pensionsberättigade. Detta utgjorde enligt Arbetsdomstolen åldersdiskriminering enligt diskrimineringslagen. Samtliga arbetstagare fick 125 000 kr vardera i skadestånd.

Jag har själv företrätt en arbetsgivarpart i ett LAS-mål där det var fråga om en del ganska allvarliga förseelser från den anställdes sida, inklusive berusning på arbetstid och på arbetsplatsen. Men det gick inte heller i det målet att komma ifrån att arbetsgivaren hade tagit ifrån den anställde jobbet på ett kränkande sätt. Det ses som en fråga som är oberoende av arbetstagarens förseelser. Skadestånd utdömdes således till arbetstagaren trots arbetstagarens förseelser, eftersom avskedandet varit kränkande. Värdighetsprincipen, om man kan kalla den så, väger således tungt i våra domstolar när det gäller arbetsrättsliga tvister.

Hur ser det då ut med brottsoffer och deras värdighet, som ofta tas ifrån dem, först genom att de utsätts för ett brott och sedan genom att de får en ofta löjligt liten brottsskadeersättning?

En ledande fråga. Ni kan redan se vad jag själv anser om den saken.

I arbetsrättsliga mål anser man från lagstiftarhåll att arbetsgivare ska få lätta på börsen. Otvivelaktigt är det så att fackföreningarnas tyngd är en starkt bidragande orsak till att skadestånden i dessa mål är högre än i brottmål. Brottsoffer har inga organisationer som går att jämföra med arbetstagarnas organisationer, fackföreningarna.

För det enda som staten enligt min mening kostar på sig med då det gäller brottsskadelagen, det är att snåla. Gärningsmännen, de tilltalade som döms för brott, har ofta inga pengar, och det är därför i slutändan staten som ansvarar för att brottsoffren får någon form av kompensation. Därför är skadestånden pressade nedåt till max, till en minimal värdighetsnivå. Det finns ett problem med detta: den mänskliga värdigheten bör inte pressas ned så lågt i beräkningarna. Om man pressar ned den till en minimal nivå blir också upprättelsen minimal, nästintill obefintlig.

Man kan helt enkelt få delar av sitt liv förstört för otroligt lite pengar. Här måste lagstiftarna och staten ta till krafttag för att höja brottsoffrens ställning i samhället.

Allmänt om brottsskadeersättning och målsägandebiträden

Brottsskadeersättning kan utgå i flera former. För det första kan ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen utgå för de eventuella följderna av ett brott (personskada, sveda och värk samt lyte och men) bli aktuella. Sjukvårdskostnader, terapi och inkomstförlust kan också ersättas. Dessutom framgår av 2 kap. 3 § skadeståndslagen att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Denna form av brottsskadeersättning kallas kränkningsersättning och tar sikte på brottsoffrets upplevelse då brottet ägde rum.

Mycket ofta kan gärningsmannen som sagt inte betala brottsoffret. Och i slutändan är det oftast staten genom Brottsoffermyndigheten som betalar ut ersättningen. Men som kompensation är den faktiskt så bristfällig att det för många säkert kan te sig ungefär som ett litet tunt plåster på ett öppet sår. Kan man ens kalla det kompensation i förhållande till den skada som är skedd då brottsskadeersättningen för kränkning för brottet våldtäkt enligt schablonbeloppet är 75 000 kr? Visst, säger man kanske, man kan aldrig ersätta det lidande det innebär att bli misshandlad och kränkt. Då kan man tänka ett steg till och säga: ”Nej, det kanske man inte kan. Men man kan åtminstone göra ett ärligt försök”.

Brottsoffer är sorgligt förbisedda även om det har blivit bättre sedan sjuttiotalet, då de började uppmärksammas tack vare debatten om kvinnors rättigheter. Det var just kvinnliga brottsoffer, kvinnor som misshandlats och våldtagits, som blev symbol för de ojämlika förhållandena som då rådde i rättssalarna. Försvararna kunde lätt köra över de målsägande kvinnorna, för vilka rättegångarna blev mardrömslika. Så kan det vara än idag, men idag har brottsoffren – de målsägande – rätt till eget målsägandebiträde, vilket är ett stort humanistiskt framsteg för rättsväsendet. Detta infördes genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Detta innebär att brottsoffret inte längre bara är ett bevismedel för åklagaren. Brottsoffret (eller den som påstod sig ha blivit utsatt för brott) är numera en person som får hjälp att göra sin röst hörd på ett självständigt sätt i brottmålsprocessen. Kampen för att kvinnors rättigheter har satt spår i lagen, som inleds med en regel om att målsägandebiträde (advokat eller annan juridiskt kunnig person) ska förordnas i sexualbrottsärenden, d v s då förundersökning inletts om sexualbrott har blivit begånget.

Till de brott som utöver sexualbrotten kan ge rätt till kränkningsersättning hör rån, olaga hot, grov kvinnofridskränkning, ofredande och olaga frihetsberövande.

En bra princip som gäller i fråga om kränkningsersättning är att den bedöms på objektiva grunder. Det finns vissa grundantaganden om att ett visst brott är kränkande i viss grad för alla drabbade. Det spelar alltså ingen roll vem du är som blir drabbad. Alla människor förväntas bli lika kränkta av ett visst slags brott. Det är en humanistisk grundtanke bakom detta. Något annat vore otänkbart eftersom man då alltid skulle vara tvungen som brottsoffer att bevisa att man är mer ”lättkränkt” än genomsnittet och så vidare.

Följderna av låg kränkningsersättning

Nedan följer några exempel på ersättningar till brottsoffer hämtade ur Brottsoffermyndighetens referatssamling för 2012, som du kan läsa här.

Fall nr 2, s 15:

En kvinna våldtogs av en man, som vräkte omkull henne på marken, höll fast henne samt slet av henne byxorna och släpade henne till en närbelägen skogsdunge. Därefter tryckte han sitt könsorgan mot hennes underliv samt tvingade henne att utföra oralsex på honom. Tingsrätten dömde mannen för våldtäkt och förpliktade honom att betala skadestånd till kvinnan med 75 000 kr för kränkning.

Fall nr 116, s 53:

Ett sex månader gammalt barn misshandlades av sin mamma som tilldelade barnet flera hårda slag mot kroppen och huvudet då barnet låg på marken. Tingsrätten dömde mamman för brottet och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 30 000 kr för kränkning.

Fall nr 120, s 55:

En nyfödd baby misshandlades vid två tillfällen av sin mamma som skakade henne kraftigt. Våldet medförde blödningar i ögonens näthinnor och under hårda hjärnhinnan. Hovrätten dömde mamman för grov misshandel och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 50 000 kr för kränkning.

Ersättningsnivåerna är verkligen låga, både i förhållande till arbetsrätten och i förhållande till de gärningar som brottsoffren själva har fått utstå.

Det ska dessutom vara fråga om allvarliga kränkningar för att någon ersättning ska komma i fråga. Här är ett fall som inte har ansetts som allvarligt, och som därför inte lett till en krona i brottsskadeersättning. Något som jag tror att många med mig tycker är orimligt.

Fall nr 123, s 56:

En kvinna arbetade i en butik när hon utsattes för våld av en manlig kund. Hon försökte få ut mannen från butiken eftersom han var berusad. Mannen tilldelade då henne ett knytnävsslag mot vänster skuldra. Våldet orsakade smärta och ömhet. Polisen lade ned förundersökningen. Brottsoffermyndigheten fann att gärningen inneburit en kränkning av kvinnans personliga integritet, men inte så allvarlig att ersättning kunde lämnas.

Man ska kanske inte ha alltför stora förhoppningar, men nog skulle man vilja se att det nu pågående arbetet med en ny brottskadelag verkligen medförde påtagliga förbättringar. För det duger inte att ge brottsoffren en klapp på axeln och en kram.

Att ersättningarna är för låga för brottsoffren är ett faktum. Det är en fråga som är förbisedd även på andra håll, till exempel i Storbritannien. 55-åriga Caroline Fairfax Scott vann nyligen en lång juridisk strid för kompensation för en våldtäkt där hon även hotats med kniv. Från början hade hon blivit tillerkänd 7 500 pund, dvs ungefär lika mycket som schablonbeloppet för våldtäktsoffer i Sverige, 75 000 kr. Caroline ansåg dock att den ersättningen fick henne att känna sig ”worthless - just like I did after the attack”. Hon talar för många brottsoffer, i synnerhet kvinnliga sådana. En låg ersättning får den drabbade att känna sig värdelös. Det är en signal till henne från samhällets sida om att vi bryr oss inte. Caroline påpekade också att hon skulle ha fått mer pengar om hon hade brutit armen.

Caroline har kämpat länge för att få en skälig ersättning, och har kunnat påvisa posttraumatiskt stressyndrom som har gjort att hon inte har kunnat arbeta sedan hon överfölls och våldtogs i sitt hem. Till slut har hon nu blivit tilldömd 37 000 pund, vilket kommer att innebära 28 000 pund (drygt 300 000 kr) efter skatt från Criminal Injuries Compensation Authority (CICA), d v s motsvarigheten till Brottsoffermyndigheten för England, Skottland och Wales. Läs mer här

och här.

Caroline Fairfax Scotts öde visar inte minst på trauman och deras betydelse. Som advokat har man inte sällan klienter som slits sönder av inre stress och därför inte kan fungera normalt på kort eller i värsta fall på lång sikt. Asylsökande som har utsatts för svåra upplevelser i sina hemlander samt brottsoffer som utsatts för våldsrelaterade brott är skolexempel på sådana människor. Trots att det rör sig om en ofta naturlig reaktion på en svår händelse kan följderna bokstavligt talat handikappa en människa. Skäligare brottsskadeersättningar (närmare bestämt i form av kränkningsersättning) är framför allt en signal till brottsoffren själva att de inte är värdelösa, att deras lidande räknas och betyder något.

Låga kränkningsersättningar = en dyr historia

Ekonomisk ersättning är en viktig form av upprättelse, en symbolisk fråga mer än en ekonomisk fråga, något som kan hjälpa till att lindra och kanske i bästa fall hindra att folk fastnar i trauman och känslor av värdelöshet som gör att de inte kan komma tillbaka till det liv de hade före brottet inträffade. Och – kan man fråga de ekonomiskt sinnade snåljåparna som kan tänkas argumentera mot mig – hur mycket kostar det inte att låta människor bli trötta på livet och totalt nedbrutna av ett enda tillfälle, ett enda brottstillfälle? Det är ju katastrof, både mänskligt och strikt ekonomiskt. En människa som får trauman för livet kanske kommer att kosta samhället massor av pengar, om man nu ska se saken ur den synvinkeln. Är det då inte betydligt vettigare att ge henne (eller honom) en ny start, en hjälp där hon eller han som bäst behöver den? Jag tror att de inblandade summorna kommer att bli betydligt mindre i slutändan om vi bara kostar på oss att behandla människor som människor som är värda kompensation och, med ett annat ord, upprättelse.

Ibland höjs röster i media eller i samtal i vardagen om att det här med kränkning är något lite löjligt. Ungefär som att en riktig karl eller ett rejält fruntimmer blir inte kränkt. Det är något för svaga och veka personer med mjuka handleder och krumma ryggar. I samband med de tongångarna kritiserar man gärna de höga skadeståndsnivåerna i USA, som är välkända och som framstår som enormt olika de i Sverige. (Då talar man i och för sig oftast om ersättning i tvister mellan till exempel enskilda och företag. Men då ska man veta att de har en utmärkt princip i USA för skadeståndsbedömning, nämligen att skadeståndet ska vara kännbart för den part som blir dömd att betala ut det. Och det är därför till exempel McDonald’s har blivit ådömt att betala ut ett gigantiskt skadestånd till en gammal dam som brände sig på kaffet, för att ta ett välkänt exempel. Rättsprincipen är nämligen: det ska vara kännbart för McDonald’s. Det ska inte vara en liten spottstyver. Sedan är det förmodligen mest avundsjuka vi talar om, lite som att den där tanten borde inte ha fått så mycket pengar.)

En förklaring som brukar anföras för att försvara eller förklara de låga ersättningsnivåerna i Sverige i jämförelse med USA är att behovet av understöd till brottsoffer är större i USA än i länder med mer humant utbyggda sociala skyddsnät (Malm och Fredriksson, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, 3 upplagan, s 91). Men det är en sanning med modifikation, med tanke på att det sociala skyddsnätet här i Sverige håller på att klippas sönder ganska rejält (Carema är här ett ord som dyker upp i mitt huvud). Och då är vi tillbaka på ruta ett i argumentationen och måste fråga oss: har vi råd att behandla brottsoffer som luft, som offer (som vi inte behöver hjälpa) i stället för människor (som är värda all hjälp de kan få). Malm och Fredriksson framhåller samtidigt med rätta vissa delstater i USA, särskilt Kalifornien, som föregångare när det gäller just brottsoffers rättigheter.

Man för ofta upp ekonomiska argument då man talar om de svaga i samhället. Och brottsoffren hör inte sällan redan till de svaga i samhället. Även brottsoffer från mer priviligierade miljöer hamnar genom att ha blivit utsatta för brott i en svår position.

Ett argument från de påstått ”sparsammas” sida kan vara att ”Om vi höjer brottsskadeersättningen kommer det att bli lukrativt att bli utsatt för brott, folk kommer att börja påstå att de har blivit våldtagna och misshandlade för att tjäna pengar”. Om någon säger så, exempelvis en politiker som tycker att man ska snåla in på denna viktiga fråga, uppvisar denne i sådana fall en påtaglig misstro för rättsväsendet. Visst skulle det kunna förekomma att någon ser chansen att försöka sig på en bluff för att tjäna en slant. Men det är absurt att påstå att det skulle vara ett stort problem för rättsväsendet eller något som man inte skulle kunna genomskåda, inte minst från en position som försvarare. Om bevisningen mot den tilltalade skulle vara svag och man samtidigt kunde ana att målsäganden var ute efter pengar, så skulle man givetvis använda detta som en del av försvaret. Det jag vill komma till är att rättsväsendets aktörer, inte minst då försvararna, skulle väga upp denna ”fara” för att lycksökare skulle börja posera som brottsoffer för att tjäna en slant. Detta, samt det faktum att det är långsökt att tro att speciellt många skulle börja försöka lura domstolarna och begå det allvarliga brottet mened bara för att få brottsskadeersättning ifall man höjde denna ersättning till en rimlig nivå, gör att jag faktiskt inte kan se några rimliga argument mot en sådan höjning av brottsskadeersättningen från domstolarnas sida.

Även om vi bortser från den humanistiska aspekten tycker jag att man kan bemöta de ekonomiska argumenten med ekonomiska argument. Om man skulle anse att det är dyrt att ge en rejäl brottsskadeersättning, vänd då på steken. Hur mycket kostar det inte att en människa blir totalt omintetgjord i brottmålsprocessen och får en futtig ersättning som nästan blir ett tecken på att ”Så här mycket bryr vi oss”. Signalen till brottsoffret från staten blir att ”Du är inte så viktig i alla fall”. Risken är att den låga ersättningen får brottsoffret känner sig värdelöst. Det var den effekten den låga ersättningen fick för Caroline Fairfax Scott i exemplet ovan. Och det är helt fel signal att sända ut. För det är viktigt att brottsoffren får uppbackning så att de kan återgå till livet och känna att livet är värt att leva fast de har haft otur och råkat ut för ett brott. Ekonomisk kompensation kan i bästa fall hjälpa dem att få en ny start i livet. Brottsoffret kan ha fått hela sin världsbild krossad och behöver hjälp för att bygga upp den på nytt.

Pengar är inte allt, kanske då någon säger för att försöka låta som en humanist utan att vara det. I så fall, kontrar då vi verkliga humanister, kan nog staten ha råd med några tusenlappar till.

Det är min syn på saken. Du kanske har en annan uppfattning?

Än en gång; något om åtal och straff för samma handling som medfört skattetillägg

Jag har skrivit om denna fråga flera gånger och ännu fler lär det bli framöver.

Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen som avser frågan om det enligt svensk rätt är tillåtet med åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg. Med svensk rätt avser jag brott mot artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen.

Äre Europakonventionen svenska rätt? Ja! Europakonventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

HD har ansett att lagen inte hindrar åtal och straff för samma handling som medfört skattetillägg. Det i två avgöranden från den 31 mars 2010. HD var inte enig. Domarrösterna blev 3-2. I vanliga fall följer underinstanserna avgöranden från HD, även om domarrösterna blev 3-2. Efter HD:s avgöranden är det dock många domare som anser att HD dömt så pass fel att de domarna dömer i enlighet med HD:s minoritet, vilket innebär att vissa domare avvisar åtal om den tilltalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser. Vad jag kunnat förstå har dock alla domare i norra Sverige valt att döma i enlighet med HD:s majoritet. Varför? Jag vet inte, men tycker att det är märkligt. Det finns dock en lång tradition att inte döma mot gällande praxis från HD. Det är nog svårt att frigöra sig från den praxisen. HD själva lär dock ändra sig om Europadomstolen beslutar att det enligt svensk rätt inte är tillåtet med åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg.

Efter HD:s avgöranden har många vänt sig till Europadomstolen. Nu 2012 är de första avgörandena nära i tid. Jag har fått beskedet av Europadomstolen att fyra fall kommer att prövas först. Inget av dessa ärenden är något av ”mina ärenden”. De fyra fallen kommer att ses som prejudicerande och ha betydelse för hur Europadomstolen kommer att döma i många andra ärenden. I sak kommer med all sannolikhet alla ärenden att dömas lika.

Om Sverige förlorar – vilket jag varit övertygad om hela tiden – kommer det öppnas möjligheter för många av de som tidigare åtalats och dömts för skattebrott - om samma handling också medfört skattetillägg – att få viss upprättelse. Antingen bör skatteilläggen betalas tillbaka av svenska staten eller så bör de som dömts till fängelse få skadestånd av den svenska staten för den tid de suttit inne för skattebrott.

Om Sverige förlorar pilotmålen kommer kanske inte alla som klagat till Europadomstolen att vinna sina ärenden. Det kan i vissa fall finnas formella hinder, så som att ett klagomål inte kommit in i rätt tid till Europadomstolen. Det kan även stupa på andra formella hinder, men att ha klagat försent är i Europadomstolen ett inte ovanligt hinder för att nå framgång.

De som klagat för sent eller som inte klagat alls kan dock sannolikt få nytta av kommande beslut från Europadomstolen, förutsatt att Sverige förlorar sakfrågan. Få nytta genom att begära resning. För det lär vara den vägen man måste gå för att nå framgång i Sverige. Staten – Sverige – lär inte på egen hand reda ut vilka som ska få upprättelse. Det är upp till den enskilde att bevaka sina egna intressen.

Jag vet att det pågår lagstiftningsarbete som innebär slutet för åtal och straff för en handling som även medfört skattetillägg. Jag gissar att den lagen träder i kraft omgående om Sverige förlorar i Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige förlorar i Europadomstolen. Varför? För att inget annat land vunnit angående denna fråga. Däremot har andra länder förlorat.

Skälet till att jag känner mig säker på den framtida utgången är således att jag inte kan tro att Sverige kommer att särbehandlas av Europadomstolen. Särskilt inte när våra grannar - Finland - redan förlorat i Europadomstolen.

Att tro något betyder dock inte alltid att man har rätt. I kväll tror jag – med full övertygelse - att Skellefteå AIK tar sig till SM-final i ishockey. För inte kan väl AIK vinna en match till?
Jag är dock mer övertygad om utgången i Europadomstolen än av hockeymatchen ifråga.

Glad Påsk

Snart får vi svaret från Europadomstolen

Frågan om det svenska skattetillägget är förenligt med Europakonventionen kommer snart att få sitt svar.

Vad som ska prövas och varför det ska prövas har jag skrivit om tidigare, men kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

Skattetillägg utan annan påföljd är tillåtet enligt såväl svensk rätt som Europakonventionen. Så skattetillägg lär skattebetalarna få leva med även i framtiden. Europakonventionen är en del av den svenska rätten och har så varit sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan följde vi ändå Europakonventionen, men utan att den var en direkt del av den svenska rätten.

Att skattetillägg i kombination med åtal och straff (exempelvis fängelse) är tillåtet enligt svensk rätt ansåg HD i två avgöranden från den 31 mars 2010. Av intresse är att HD inte var eniga i sina avgöranden. Tre domare ansåg det vara tillåtet. Två domare ansåg det motsatta,
d v s att det inte var tillåtet. Hur man kan vara oeniga kring den frågan? Juridiken är allt annat än enkel. Det är inte första och inte sista gången domare kommer ha olika uppfattningar i en och samma fråga.

I vanliga fall följer alltid underinstanserna avgöranden från HD. Det gäller även i de fall HD inte är eniga i en viss fråga. Då följer underinstanserna alltid majoritetens uppfattning, med ett undantag (såvitt jag vet) Den enda gång det mig veterligen hänt att underinstanser inte följt HD:s majoritet är efter HD:s avgöranden 31 mars 2010. Vissa domare anser att majoriteten i HD dömt så pass fel att de domarna dömer vad de anser vara rätt d v s de tillåter inte skatte-tillägg och åtal för en och samma handling. Vad som är rätt kommer vi få svar på snart. Inom mycket kort tid förväntas nämligen Europadomstolen avgöra frågan om det i Sverige är tillåtet med skattetillägg och åtal (och därmed straff) för en och samma gärning.

Jag har haft anledning att studera denna fråga mycket ingående eftersom jag själv är ombud i tre mål i Europadomstolen som avser denna fråga. Det jag vet är att Europadomstolen ansett att skattetillägg och åtal och straff för samma handling som föranlett skattetillägg inte är tillåtet i flera andra länder. Jag tror inte att Europadomstolen kommer se annorlunda på det svenska skattetillägget. Och det skulle innebära att kommande beslut från Europadomstolen medför slutet för det svenska skattetillägget i kombination med åtal och straff för den handling som medfört påförande av skattetillägg.

Slutet är sannolikt regeringen redan beredda på. Det pågår redan lagstiftningsarbete för att anpassa det svenska skattetillägget till de krav som ställts av Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige ska förlora de pågående processerna i Europadomstolen, men säker på utgången bör ingen vara.

Förändringen förväntas bli ett system där det antingen blir skattetillägg eller anmälan från Skatteverket till åklagare om brott. Det lär inte finnas kvar skattetillägg och åtal och straff för en och samma handling.

Om lagen ändå ska ändras kan man fråga sig vad avgörandena från Europadomstolen har för betydelse. Betydelsen är att regeringen redan nu avser att ändra på vår lagstiftning. Det i sig är av största vikt.

För de som redan drabbats av såväl skattetillägg som åtal och straff för en och samma handling innebär det dessutom möjlighet till upprättelse. Den processen lär ske i två steg.

Det första steget är att söka resning för att få antingen skattetillägget eller straffet undanröjt.Det lär ”bara” vara en av påföljderna som går att få undanröjt.

Om skattetillägget undanröjs innebär det återbetalning av det skatteillägg den skattskyldige erlagt.

Om straffet undanröjs betyder det att straffet inte behöver gå i verkställighet. Många straff är dock redan verkställda. Om exempelvis ett fängelsestraff om 1 år redan är verkställt går det inte att ge tillbaka den tiden till den som suttit oskyldigt dömd. Då blir det i stället fråga om att ge skadestånd till den som suttit oskyldigt dömd. Böter är dock ett straff som går att återställa.

Är då inte det svenska skattetillägg också ett straff? Det är det enligt avgöranden i Europa-domstolen mot Sverige 2002. Men i texten ovan använder jag inte termen straff för skattetillägg. Det skulle enbart förvirra.

Varför förbjöd inte Europadomstolen skattetillägg och åtal och straff för den handling som medfört skattetillägg redan 2002? Som jag ser finns det två förklaringar. Den ena var att 2002 åberopade ingen av de klaganden rätt artikel i Europakonventionen. Jag tror att de klagandens ombud då inte hade insikt i hela Europakonventionen. De klagande själva visste nog inget alls om Europakonventionen, annat än att den konventionen existerade. Den andra är att det är meningen att tolkningen av Europakonventionen ska få ändras med tiden.

Samhällsutvecklingen skall i vissa avseenden vara av betydelse för hur Europakonventionen ska tolkas. Det är viktigt att ha i åtanke.

Jag kan inte påstå att jag ofta läst att samhällsutvecklingen haft betydelse för hur en viss lag skall tolkas, men jag vet att HD lagt in det kriteriet vid bedömningen av hur till exempel lagen om samäganderätt ska tolkas. Lagen om samäganderätt är från 1904! Därför har HD ansett att lagen måste tolkas utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Inte hur samhället såg ut i början av 1900-talet. Ganska klokt tänkt, tycker jag. Om HD inte gjort den bedömningen hade vi behövt en ny samäganderättslag. Nu går det leva vidare med en lag från 1904.

Som du nog förstås avser jag att återkomma till detta ämne minst en gång. Nästa gång sannolikt efter det första avgörandet mot Sverige i Europadomstolen. Om det går som jag förväntar mig kommer jag redogöra för hur det framöver går för de som söker upprättelse.
För det är i så fall inte bara något jag passivt kommer att följa utan ett arbete jag mycket aktivt kommer att delta i.

Du kanske undrar när snart är? Jag har ryktesvägen hört att snart ska vara vilken dag som helst - så därför denna blogg - men rykten kan ju vara felaktiga. Det besked jag själv fått från Europadomstolen är att avgörande i ett av mina ärenden lär komma under detta år. Detta på fråga direkt till Europadomstolen. Så det beskedet är inget rykte.

Något om mobbningsmål i praktiken och ett stort beröm till Sorsele kommun

Jag är ombud i flera så kallade mobbningsmål runt om i landet. Talan är riktad mot de som är ansvariga för våra skolor, vilket ofta är kommuner (kommunala skolor) eller stiftelser (privata skolor).

Talan riktas aldrig mot den eller de barn eller de ungdomar som mobbat.

De som ansvarar för skolan har ett juridiskt ansvar för att barn inte mobbas i skolan. Det är ett stort och viktigt ansvar som vilar på kommuner och olika privata skolor. Alla som gått i skolan vet dock att mobbning förekommit tidigare och att det förekommer än i dag. Att få slut på mobbningen är en fråga som tidigare inte prioriterats, men som idag i vart fall är en fråga som många kommuner och privata skolor på allvar försöker komma till rätta med. Skolinspektionen gör också ett bra jobb, men de hinner inte hjälpa alla barn som mobbats.

Som ombud för barn och ungdomar och indirekt även deras föräldrar för jag talan mot vissa kommuner och just nu även en privat skola. Jag ska nedan redogöra något för min erfarenhet från några av dessa mål.

Det vanliga är att kommunen - eller privata skolan – bestrider barnets eller ungdomens talan med påstående om att mobbning inte förekommit d v s att barnen eller ungdomarna som påstår detta skulle ljuga. Kommunen eller stiftelsen kan medge att det funnits konflikter, men menar att dessa konflikter barn emellan inte är mobbning, utan enbart ”vanliga konflikter” som skolan och dess personal inte har ansvar att förhindra eller lägga sig i.

Jag vill dock framhålla att i ett mål där jag varit ombud medgav skolan att den unge under lång tid blivit mobbad. Jag vill ge stort beröm till den skolan och inte minst den kommunen att de medgav att mobbning förekommit. Så därför ett stort tack till Sorsele kommun. Kommunen var helt ärlig och öppenhjärtlig i sitt svaromål. Sådan ärlighet förvånar, men borde vara det vanliga. Kommunen ville dock, innan stämningsansökan gavs in, endast betala ett symboliskt skadestånd till den före detta elev som jag företrädde. Därför blev det en process i domstol. När tingsrätten (Lycksele tingsrätt) höll förberedande förhandling i målet alldeles nyligen, nåddes en förlikning i målet, vilket innebar att kommunen och den f d eleven kom överens bland annat tack vare god handledning av tingsrätten. Den f d eleven fick ett betydande skadestånd och således ekonomisk upprättelse för den svåra mobbning han fått utstå under många skolår. Någon annan form av upprättelse än ekonomiskt skadestånd är svår att få i efterhand

Att mobbningen fick fortgå så länge tror jag beror på att lärarna i skolan inte hade utbildning i hur de ska hantera mobbning. Lärare kan skolundervisning, men de borde också vara väl utbildade i att hantera mobbning. Jag gissar att det är en fråga Sorsele kommun kommer att ta tag i och förhoppningsvis många andra skolor.

Jag var nyligen i Göteborg (Göteborgs tingsrätt) där jag är ombud i fyra mål angående mobbning. De f d elever och ungdomar jag företräder har gått ut skolan och de kan alla tala för sin sak. De har gått i en och samma skola, men under olika perioder och aldrig i samma klass. Det ”enda” de har gemensamt är att de alla fått utstå svår mobbning. Hur jag kan veta det? De mår inte bra när de berättar om sin skolgång och tårarna kommer då och då när de berättar sina versioner om skoltiden. Så antingen talar de sanning eller så har de alla en framtida karriär som skådespelare i Hollywood. Deras berättelser styrks också av deras föräldrar och inte minst av många vittnen, men klienternas egna utsagor kan man inte annat än tro på.

Det lär bli så många vittnen i målen i Göteborg att rättegångarna kan komma att pågå upp emot en månad. Det är på väg att bli de mest omfattande mobbningsmålen i svensk rättshistoria. En del som ska vittna är f d elever som var vänner till de mobbade. Andra som ska vittna är f d elever som mobbade mina klienter. Det kommer även att höras föräldrar till de mobbade och skolpersonal som vittnen. Även andra föräldrar, som inte berörs av de olika målen, men som tagit sina barn från skolan för att även deras barn utsatts för svåra kränkningar, kommer att höras.

Privatskolan i Göteborg – som är en stiftelse – har en taktik i målen som påminner om hur erfarna bovar brukar uppträda. Privatskolan förnekar att mobbning förekommit på samma sätt som erfarna bovar brukar förneka brott. Privatskolan påstår i stället att det förekommit konflikter och att det inte är privatskolans ansvar. Det är skolans rektor som påstår detta för att slippa erkänna att det har varit fråga om mobbing.

Privatskolan har dock även gjort gällande att om mobbning förekommit har privatskolan tagit tag i det problemet och alltid stoppat mobbningen i tid och på rätt sätt. Hur privatskolan kan påstå att mobbning inte förekommit och samtidigt påstå att de i andra hand vidtagit åtgärder mot den mobbning som förekommit är inte att ta målen seriöst och att inte bemöta f d elever på ett ärligt sätt. Som du förstår anser jag att privatskolan inte tar sitt ansvar och använder sig av en taktik som jag anser vara oseriös, d v s på helt motsatt sätt än Sorsele kommun uppträdde.

Jag har själv – då och då – haft invändningar i första hand, andra hand, tredje han o s v. Ibland har det blivit så många händer att det nog gått till överdrift, men jag vill om mig själv tro att jag aldrig skulle göra så mot barn och ungdomar.

Hur barn och ungdomar kan ha råd att processa? Det kan de om föräldrarna har en vanlig hemförsäkring. Då kan barnen och ungdomarna erhålla rättsskydd.

Vad krävs för att barnen och ungdomarna ska vinna mål mot kommuner och privata skolor? Det första är att barnen blivit utsatt för mobbning eller liknande kränkningar. Det i sig räcker inte. Det måste även vara så att skolan – indirekt kommunen eller privatskolan – inte vidtagit det som kallas för adekvata åtgärder för att förhindra mobbningen. Första gången mobbning sker kan det vara en så enkel åtgärd som att prata allvar med mobbarna. Fortsätter mobbningen måste dock åtgärderna trappas upp och det mot mobbarna och inte mot de som mobbas. Många gånger skuldbeläggs de som mobbas av skolan och på så sätt ger skolan bränsle till att mobbningen fortsätter i ännu grövre omfattning. Det är vanligt att kommuner eller privatskolor försöker ursäkta mobbningen med att de som mobbas av en eller annan anledning får skylla sig själva. På så sätt gör skolor de som mobbas inte till offer utan till personer som bär skuld för att de mobbas.

Om målen i Göteborg kan jag berätta att de spänner över en lång tid och att det därför är olika lagar som gäller för olika perioder. För inte så många år sedan fanns ingen bra lagstiftning om ansvar för mobbning i våra skolor. Ansvaret kom genom domstolspraxis. Denna praxis har numera fått lagstöd i vår nya skollag. I den nya skolagen har ansvaret för att stoppa all mobbning fått en framskjuten placering. Jag vill dock påstå att det ansvaret redan fanns genom praxis från Högsta Domstolen, men det är mycket bra att praxis omvandlats till lagstiftning. Det har stärkt barnens rätt i samhället. Våra barn har rätt till en mobbningsfri arbetsplats. För skolan är barnens arbetsplats.

I mobbningsmål gäller omvänd bevisbörda. Det betyder att det är upp till skolan att bevisa att mobbning inte förekommit eller att skolan vidtagit rätt åtgärder mot mobbningen. Detta för att kommunen eller privatskolan skall undgå skadeståndansvar. Den omvända bevisbördan har framförallt betydelse för barns rätt att kunna processa. För ungdomar från 15 år och uppåt – som kan höras i domstolen under ed – går det att bevisa vad som hänt. Bara i undantagsfall får den som är under 15 år höras i domstol och det brukar inte tillåtas om barnet kan ta skada av att höras, vilket nog lätt kan vara fallet i något så svårt som att tala om sin egen utsatthet av att bli mobbad. Det betyder att för barn under 15 år blir ofta föräldrarna barnens vittnen. De får i domstolen berätta om sina egna barns utsatthet.

Målen i Göteborg kanske inte kommer att prövas i sak. Det kan bli förlikning. Privatskolan har en ansvarsförsäkring och den borde gå att ta i anspråk för att betala skadestånd.

En ansvarförsäkring går dock bara att ta i anspråk om fel begåtts av skolan (stiftelsen indirekt) och det måste i så fall stiftelsen erkänna för sitt försäkringsbolag.

Ansvarsförsäkringen har den nackdelen att man måste leta upp en syndabock. Det är inte alltid någon som vill vara syndabock och i en skola blir det lätt att skylla på skolans rektor eller klassföreståndaren. Skulden ligger dock lika sannolikt på styrelsen för skolan som har det yttersta ansvaret för att skolan fungerar, men styrelsen har nog inte alltid insyn i en vanlig dag i skolan. Styrelsen befinner sig inte sällan långt från ”hetluften”.

Jag tror att mobbningen i skolan kan vara ett problem som kommer att minska i framtiden. För att så ska ske måste dock den lagstiftning vi har idag fungera i praktiken genom att barn som utsätts för mobbning utan att skolan vidtagit adekvata åtgärder får skadestånd. För genom att tvingas betala skadestånd kommer skolorna, kommunerna och privatskolorna inse att det är bättre att lägga pengarna på förebyggande åtgärder mot mobbning än att behöva betala skadestånd för mobbning.

Till slut några ord om en modig pojke – som idag är 11 år. För några år sedan blev pojkens mamma uppringd av klassföreståndaren som berättade följande.

Pojken hade begärt ett enskilt samtal med klassföreståndaren ”mellan fyra ögon”. Klassföreståndaren tyckte att pojken kunde ta upp fråga direkt men pojken vidhöll att han ville tala enskilt med läraren och så blev fallet. Pojken berättade att två elever var utsatta för mobbning och undrade om inte det var ett problem för fröken att omgående ta tag i. Fröken sa att det självklart var hennes problem och hon tog tag i problemet. Fröken fick mobbningen att upphöra.

Skälet till att fröken ringde till pojkens mamma var för var att berömma pojken för att han uppmärksammat henne på mobbningen.

Mamman berättade för sin son om samtalet med fröken och undrade varför sonen inte sagt något till henne. Svaret var enkelt. ”Jag ville inte oroa dig mamma. Och nu har det ju ordnat sig.”

Det kan dock inte begäras av barn att de gör något mot mobbning. Det är alltid de vuxnas ansvar att göra något. Eller hur?