Frågan om det svenska skattetillägget är förenligt med Europakonventionen kommer snart att få sitt svar.
Vad som ska prövas och varför det ska prövas har jag skrivit om tidigare, men kan i korthet sammanfattas på följande sätt.
Skattetillägg utan annan påföljd är tillåtet enligt såväl svensk rätt som Europakonventionen. Så skattetillägg lär skattebetalarna få leva med även i framtiden. Europakonventionen är en del av den svenska rätten och har så varit sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan följde vi ändå Europakonventionen, men utan att den var en direkt del av den svenska rätten.
Att skattetillägg i kombination med åtal och straff (exempelvis fängelse) är tillåtet enligt svensk rätt ansåg HD i två avgöranden från den 31 mars 2010. Av intresse är att HD inte var eniga i sina avgöranden. Tre domare ansåg det vara tillåtet. Två domare ansåg det motsatta,
d v s att det inte var tillåtet. Hur man kan vara oeniga kring den frågan? Juridiken är allt annat än enkel. Det är inte första och inte sista gången domare kommer ha olika uppfattningar i en och samma fråga.
I vanliga fall följer alltid underinstanserna avgöranden från HD. Det gäller även i de fall HD inte är eniga i en viss fråga. Då följer underinstanserna alltid majoritetens uppfattning, med ett undantag (såvitt jag vet) Den enda gång det mig veterligen hänt att underinstanser inte följt HD:s majoritet är efter HD:s avgöranden 31 mars 2010. Vissa domare anser att majoriteten i HD dömt så pass fel att de domarna dömer vad de anser vara rätt d v s de tillåter inte skatte-tillägg och åtal för en och samma handling. Vad som är rätt kommer vi få svar på snart. Inom mycket kort tid förväntas nämligen Europadomstolen avgöra frågan om det i Sverige är tillåtet med skattetillägg och åtal (och därmed straff) för en och samma gärning.
Jag har haft anledning att studera denna fråga mycket ingående eftersom jag själv är ombud i tre mål i Europadomstolen som avser denna fråga. Det jag vet är att Europadomstolen ansett att skattetillägg och åtal och straff för samma handling som föranlett skattetillägg inte är tillåtet i flera andra länder. Jag tror inte att Europadomstolen kommer se annorlunda på det svenska skattetillägget. Och det skulle innebära att kommande beslut från Europadomstolen medför slutet för det svenska skattetillägget i kombination med åtal och straff för den handling som medfört påförande av skattetillägg.
Slutet är sannolikt regeringen redan beredda på. Det pågår redan lagstiftningsarbete för att anpassa det svenska skattetillägget till de krav som ställts av Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige ska förlora de pågående processerna i Europadomstolen, men säker på utgången bör ingen vara.
Förändringen förväntas bli ett system där det antingen blir skattetillägg eller anmälan från Skatteverket till åklagare om brott. Det lär inte finnas kvar skattetillägg och åtal och straff för en och samma handling.
Om lagen ändå ska ändras kan man fråga sig vad avgörandena från Europadomstolen har för betydelse. Betydelsen är att regeringen redan nu avser att ändra på vår lagstiftning. Det i sig är av största vikt.
För de som redan drabbats av såväl skattetillägg som åtal och straff för en och samma handling innebär det dessutom möjlighet till upprättelse. Den processen lär ske i två steg.
Det första steget är att söka resning för att få antingen skattetillägget eller straffet undanröjt.Det lär ”bara” vara en av påföljderna som går att få undanröjt.
Om skattetillägget undanröjs innebär det återbetalning av det skatteillägg den skattskyldige erlagt.
Om straffet undanröjs betyder det att straffet inte behöver gå i verkställighet. Många straff är dock redan verkställda. Om exempelvis ett fängelsestraff om 1 år redan är verkställt går det inte att ge tillbaka den tiden till den som suttit oskyldigt dömd. Då blir det i stället fråga om att ge skadestånd till den som suttit oskyldigt dömd. Böter är dock ett straff som går att återställa.
Är då inte det svenska skattetillägg också ett straff? Det är det enligt avgöranden i Europa-domstolen mot Sverige 2002. Men i texten ovan använder jag inte termen straff för skattetillägg. Det skulle enbart förvirra.
Varför förbjöd inte Europadomstolen skattetillägg och åtal och straff för den handling som medfört skattetillägg redan 2002? Som jag ser finns det två förklaringar. Den ena var att 2002 åberopade ingen av de klaganden rätt artikel i Europakonventionen. Jag tror att de klagandens ombud då inte hade insikt i hela Europakonventionen. De klagande själva visste nog inget alls om Europakonventionen, annat än att den konventionen existerade. Den andra är att det är meningen att tolkningen av Europakonventionen ska få ändras med tiden.
Samhällsutvecklingen skall i vissa avseenden vara av betydelse för hur Europakonventionen ska tolkas. Det är viktigt att ha i åtanke.
Jag kan inte påstå att jag ofta läst att samhällsutvecklingen haft betydelse för hur en viss lag skall tolkas, men jag vet att HD lagt in det kriteriet vid bedömningen av hur till exempel lagen om samäganderätt ska tolkas. Lagen om samäganderätt är från 1904! Därför har HD ansett att lagen måste tolkas utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Inte hur samhället såg ut i början av 1900-talet. Ganska klokt tänkt, tycker jag. Om HD inte gjort den bedömningen hade vi behövt en ny samäganderättslag. Nu går det leva vidare med en lag från 1904.
Som du nog förstås avser jag att återkomma till detta ämne minst en gång. Nästa gång sannolikt efter det första avgörandet mot Sverige i Europadomstolen. Om det går som jag förväntar mig kommer jag redogöra för hur det framöver går för de som söker upprättelse.
För det är i så fall inte bara något jag passivt kommer att följa utan ett arbete jag mycket aktivt kommer att delta i.
Du kanske undrar när snart är? Jag har ryktesvägen hört att snart ska vara vilken dag som helst - så därför denna blogg - men rykten kan ju vara felaktiga. Det besked jag själv fått från Europadomstolen är att avgörande i ett av mina ärenden lär komma under detta år. Detta på fråga direkt till Europadomstolen. Så det beskedet är inget rykte.
Visar inlägg med etikett europakonventionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett europakonventionen. Visa alla inlägg
fredag 23 mars 2012
tisdag 14 september 2010
Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt
Strasbourg, here we come.
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
onsdag 23 juni 2010
Nåd för de som drabbats av lagstiftning som strider mot Europakonventionen?
Nåd är något som man söker hos regeringen. De flesta förknippar nåd med att någon på grund av svår sjukdom bör få straffet eftergivet eller förkortat eller ändrat till böter eller villkorlig dom.
Jag har i dagarna hjälpt en klient att söka nåd av ett helt annat skäl, nämligen vad jag och många med mig anser vara en allvarlig brist i den svenska lagstiftningen. Denna brist har jag skrivit om tidigare. Det handlar om skattetillägg och straff för den handling som också medfört skattetillägg.
Jag ska mycket kort redogöra för problematiken. Europadomstolen har under 2009 i två avgöranden underkänt förfaranden i Finland och Ryssland för skatteavgifter och straff för en och samma handling. Detta med stöd av en bestämmelse i Europakonventionen som gäller som lag i Sverige. Jag och många med mig anser att avgörandena från Europadomstolen visar att det i Sverige är förbjudet med skattetillägg och dessutom straff för den handling som föranlett skattetillägg. Vad skulle skilja Sverige från Finland och Ryssland i det avseendet? Inget, som jag ser det. Sverige bör inte behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland i den frågan.
HD har dock gått emot Europadomstolens avgöranden i två beslut från den 31 mars 2010, men det endast med domssiffrorna tre mot två och det går inte komma ifrån att majoriteten i HD ansåg att det kanske var fel att gå emot Europadomstolens avgöranden. HD:s majoritet ansåg dock att det bör till ett avgörande från Europadomstolen innan HD vet vad som är rätt eller fel. Men varför i så fall döma till fördel för Staten och till nackdel för enskilda individer?
Vet man inte vad som är rätt eller fel är det alltid bättre att fria.
En domare i HD ansåg att lagstiftaren omgående borde se över nu gällande lagstiftning och ändra den utifrån Europakonventionen. Det var förresten en av de domare som hörde till de domare som ansåg att HD inte kunde gå emot svensk intern lagstiftning innan det finns ett avgörande från Europadomstolen som avsåg Sverige.
Jag och min klient har i nådeansökan framhållit att nu gällande svensk intern lagstiftning står i uppenbar strid med Europakonventionen och att Europakonventionens bestämmelser alltid går före svensk intern lag (möjligen inte svensk grundlag, men det är en annan fråga). Om regeringen delar min och min klients uppfattning bör nåd beviljas för det skattebrott min klient är dömd för.
Detta är dock en politisk fråga och jag undrar därför om regeringen kommer att ta nådeansökan på allvar eller avslå den utan att ens utreda den rättsfråga jag i nådeansökan belyst.
Min klient skulle nu inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, men får uppskov med detta under den tid regeringen behandlar nådefrågan. Sker det en seriös bedömning borde den behandlingen i vart fall ta några månader.
Oavsett hur regeringen agerar arbetar jag nu med ett flertal ärenden som är på väg till Europadomstolen. Dessa olika ärenden skall inges till Europadomstolen under sommaren. Jag kommer då att återkomma till den rättsfråga jag mycket kortfattat nämnt ovan.
Jag kommer också berätta hur det gick med nådeansökan den dag den frågan är prövad i sak.
Bifall kan vara problematiskt för regeringen på kort sikt. På lång sikt skulle dock Sverige kunna vinna på detta genom att visa att Sverige är ett land som följer Europadomstolens bedömningar. Men vill Sverige erkänna fel innan prövning skett i Europadomstolen? Det ser jag som en politisk fråga, som kanske är extra känslig under ett valår.
Solna tingsrätt har den 14 april 2010 dömt tvärtemot HD (mål nr B 8288-09). Jag ser den domen som att Solna tingsrätt ansett att HD dömt uppenbart fel i sina avgöranden från den 31 mars 2010. Det är inte bara ovanligt att en underinstans anser att HD dömt så uppenbart fel att underinstansen anser sig måste döma på annat sätt än HD. Det är så vitt jag vet helt unikt.
Pingad på intressant
Jag har i dagarna hjälpt en klient att söka nåd av ett helt annat skäl, nämligen vad jag och många med mig anser vara en allvarlig brist i den svenska lagstiftningen. Denna brist har jag skrivit om tidigare. Det handlar om skattetillägg och straff för den handling som också medfört skattetillägg.
Jag ska mycket kort redogöra för problematiken. Europadomstolen har under 2009 i två avgöranden underkänt förfaranden i Finland och Ryssland för skatteavgifter och straff för en och samma handling. Detta med stöd av en bestämmelse i Europakonventionen som gäller som lag i Sverige. Jag och många med mig anser att avgörandena från Europadomstolen visar att det i Sverige är förbjudet med skattetillägg och dessutom straff för den handling som föranlett skattetillägg. Vad skulle skilja Sverige från Finland och Ryssland i det avseendet? Inget, som jag ser det. Sverige bör inte behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland i den frågan.
HD har dock gått emot Europadomstolens avgöranden i två beslut från den 31 mars 2010, men det endast med domssiffrorna tre mot två och det går inte komma ifrån att majoriteten i HD ansåg att det kanske var fel att gå emot Europadomstolens avgöranden. HD:s majoritet ansåg dock att det bör till ett avgörande från Europadomstolen innan HD vet vad som är rätt eller fel. Men varför i så fall döma till fördel för Staten och till nackdel för enskilda individer?
Vet man inte vad som är rätt eller fel är det alltid bättre att fria.
En domare i HD ansåg att lagstiftaren omgående borde se över nu gällande lagstiftning och ändra den utifrån Europakonventionen. Det var förresten en av de domare som hörde till de domare som ansåg att HD inte kunde gå emot svensk intern lagstiftning innan det finns ett avgörande från Europadomstolen som avsåg Sverige.
Jag och min klient har i nådeansökan framhållit att nu gällande svensk intern lagstiftning står i uppenbar strid med Europakonventionen och att Europakonventionens bestämmelser alltid går före svensk intern lag (möjligen inte svensk grundlag, men det är en annan fråga). Om regeringen delar min och min klients uppfattning bör nåd beviljas för det skattebrott min klient är dömd för.
Detta är dock en politisk fråga och jag undrar därför om regeringen kommer att ta nådeansökan på allvar eller avslå den utan att ens utreda den rättsfråga jag i nådeansökan belyst.
Min klient skulle nu inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, men får uppskov med detta under den tid regeringen behandlar nådefrågan. Sker det en seriös bedömning borde den behandlingen i vart fall ta några månader.
Oavsett hur regeringen agerar arbetar jag nu med ett flertal ärenden som är på väg till Europadomstolen. Dessa olika ärenden skall inges till Europadomstolen under sommaren. Jag kommer då att återkomma till den rättsfråga jag mycket kortfattat nämnt ovan.
Jag kommer också berätta hur det gick med nådeansökan den dag den frågan är prövad i sak.
Bifall kan vara problematiskt för regeringen på kort sikt. På lång sikt skulle dock Sverige kunna vinna på detta genom att visa att Sverige är ett land som följer Europadomstolens bedömningar. Men vill Sverige erkänna fel innan prövning skett i Europadomstolen? Det ser jag som en politisk fråga, som kanske är extra känslig under ett valår.
Solna tingsrätt har den 14 april 2010 dömt tvärtemot HD (mål nr B 8288-09). Jag ser den domen som att Solna tingsrätt ansett att HD dömt uppenbart fel i sina avgöranden från den 31 mars 2010. Det är inte bara ovanligt att en underinstans anser att HD dömt så uppenbart fel att underinstansen anser sig måste döma på annat sätt än HD. Det är så vitt jag vet helt unikt.
Pingad på intressant
onsdag 31 mars 2010
Efter Högsta domstolens dom idag: Nu går jag till Europadomstolen!
3-2, 3-2 kunde vara hockeysiffror, men jag avser HD:s domar i dag om skattetillägg är förenligt med åtal för samma brott som skattetillägget avser.
Högsta domstolen har denna dag beslutat att skattetillägg går att påföra tillsammans med en straffrättslig påföljd för det brott som föranlett skattetillägg.
Det var två mål som togs upp. Utgången blev i båda målen att tre domare av fem domare ansåg att det var tillåtet att påföra skattetillägg tillsammans med en straffrättslig påföljd.
Övriga två domare hade den uppfattning jag tidigare redovisat på bloggen. Att detta inte alls är tillåtet.
Utgången är en stor besvikelse. Jag anser nämligen att de två domare som var i minoritet hade rätt.
Nedan följer en analys av domarna.
Frågan
Den fråga HD prövat är om det är i enlighet med gällande rätt går att påföra skattetillägg och samtidigt döma någon till straff för den handling som föranlett skattetillägg. Helt klart ansåg vi jurister att så var fallet före två avgöranden från Europadomstolen 2009. Vi ansåg detta för att HD ansåg att så var fallet. Jag måste dock medge att jag innan jag tog del av avgörandena från Europadomstolen inte hade ägnat mycket tid åt denna fråga. Jag visste bara vad HD tidigare hade för uppfattning.
HD:s domar
Jag hade förväntat mig att målen skulle avgöras i plenum (av alla domare i HD), men målen avgjordes av fem domare. Domare var justitieråden Marianne Lundius (ordförande i HD), Dag Victor, Severin Blomstrand, Stefan Lindskog och Göran Lambertz. Skiljaktiga var ordföranden Marianne Lundius och Stefan Lindskog (de dömde på det sätt jag trodde att målet skulle sluta).
Severin Blomstrand hade ett skiljaktigt tillägg och Göran Lambertz ett tillägg.
HD:s majoritet i de nu avgjorda målen
HD skriver att den grundläggande frågan är om systemet med dubbla sanktioner för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet är förenligt med principen om ”icke samma sak två gånger” (på latin ne bis in idem). HD påpekar ganska tidigt att regeringen ansåg att systemet med dubbla sanktioner var förenligt med principen om ”icke samma sak två gånger” vid den senaste översynen av ovan nämnd fråga.
HD kommer senare in på den väsentliga frågan vad Europadomstolens avgöranden från 2009 skall tillmätas för betydelse. HD skriver att det måste betyda att tidigare praxis är överspelad – och att således en ny bedömning måste göras!
Den nya bedömningen börjar på sidan 18, med punkt 35 och slutar med punkt 40.
Punkt 35: Här skriver HD det jag trodde skulle leda till att jag hade rätt i min uppfattning. HD skriver att det är uteslutet att Europadomstolen skulle anse att skattetillägg och straff för det brott som skattetillägget föranlett inte avser ett och samma brott. Detta talar för minoritetens domslut!
Punkt 36: Här skriver HD att Europadomstolens praxis ändå ger visst utrymme för att ha flera sanktioner för samma brott och att dessa olika sanktioner kan få beslutas om av olika organ vid olika tillfällen.
Punkt 37: Här skriver HD att det för att svensk rätt skall anses vara underkänd krävs klart stöd för detta i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis.
Punkt 38: Här skriver HD att det klara stöd som behövs inte finns i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis.
Punkt 39: Det är enbart en hänvisning till att ingen annan grund heller finns för att underkänna det svenska rättssystemet
Punkt 40: Här förklarar HD att med stöd av ovan nämnda punkter skall Hovrättens beslut undanröjas.
Hovrätten
Hovrätten hade kommit fram till att det fanns stöd i Europadomstolens praxis för att inte tillåta såväl skattetillägg som straffrättslig påföljd för det brott som föranlett skattetillägg.
Ett mål till
I det andra målet som avgjordes hade hovrätten kommit till samma slutsats som HD kom till nu. Därför ingen motsvarande punkt 40 i det målet.
Klart stöd
HD:s majoritet inte bara antyder – utan till och med skriver – att det faktiskt finns stöd i såväl Europakonventionen som Europadomstolens praxis för att underkänna svensk rätt. HD skriver dock att det stödet inte är ett sådant klart stöd som krävs!
Detta innebär enligt min mening att någon i Sverige måste föra denna fråga till Europadomstolen. Därefter kan det finnas det klara stöd majoriteten efterfrågar.
HD:s minoritet
Jag kanske skall nämna att det var domen i den delen jag läste först.
De ansåg att det i Europakonventionen och i Europadomstolens praxis finns ett klart stöd för att underkänna svensk rätt. De utvecklar dessa domskäl mycket väl och jag har redan innan HD:s domar kom i dag haft samma uppfattning som HD:s minoritet redovisat.
Skiljaktiga domar
En domare – som är i majoritet – anser att Europadomstolens nya praxis inte går att överföra på svensk rätt och att det således behövs ett avgörande från Europadomstolen innan HD kan göra annan bedömning.
Jag har förståelse för ovan redovisad uppfattning. Som jag tidigare skrivit borde någon från Sverige redan ha fört denna fråga till Europadomstolen.
En domare – som är i majoritet – verkar vara tveksam till om han dömde rätt och anser att lagstiftaren bör titta på nu gällande lagstiftning så att den ändras till att med säkerhet vara förenlig med Sveriges konventionsrättsliga åtaganden. Denna osäkerhet är lätt att förstå eftersom majoriteten skriver att det inte bara krävs stöd utan klart stöd i Europakonventionen eller Europadomstolens praxis för att underkänna svensk rätt.
Min egen kommentar
Jag kommer ju från Skellefteå, och överför mina tankar till ishockeyn som är högaktuell i Skellefteå efter att laget nått SM-semifinal i går.
Förlust med 3-2 i baken är tråkigt, men det visar att man var ”med i matchen”. Förlust med
5-0 visar ofta på det motsatta. Men det viktiga är den osäkerhet HD visat. Den osäkerhet som innebär att någon måste driva denna fråga till Europadomstolen.
Jag har klienter – som inte var part i de mål som HD nu avgjort – som kommer att bli besvikna. Vi kommer att driva i vart fall ett av dessa ärenden vidare till Europadomstolen.
Jag tror på framgång. HD:s domar ger faktiskt stöd för att frågan bör föras vidare till Europadomstolen.
Är du själv en av de som vill driva ditt ärende till Europadomstolen? Tänk i så fall på den korta tidsfrist som finns innan så måste ske. Agera nu om tid ännu finns.
Glad Påsk!
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Högsta domstolen har denna dag beslutat att skattetillägg går att påföra tillsammans med en straffrättslig påföljd för det brott som föranlett skattetillägg.
Det var två mål som togs upp. Utgången blev i båda målen att tre domare av fem domare ansåg att det var tillåtet att påföra skattetillägg tillsammans med en straffrättslig påföljd.
Övriga två domare hade den uppfattning jag tidigare redovisat på bloggen. Att detta inte alls är tillåtet.
Utgången är en stor besvikelse. Jag anser nämligen att de två domare som var i minoritet hade rätt.
Nedan följer en analys av domarna.
Frågan
Den fråga HD prövat är om det är i enlighet med gällande rätt går att påföra skattetillägg och samtidigt döma någon till straff för den handling som föranlett skattetillägg. Helt klart ansåg vi jurister att så var fallet före två avgöranden från Europadomstolen 2009. Vi ansåg detta för att HD ansåg att så var fallet. Jag måste dock medge att jag innan jag tog del av avgörandena från Europadomstolen inte hade ägnat mycket tid åt denna fråga. Jag visste bara vad HD tidigare hade för uppfattning.
HD:s domar
Jag hade förväntat mig att målen skulle avgöras i plenum (av alla domare i HD), men målen avgjordes av fem domare. Domare var justitieråden Marianne Lundius (ordförande i HD), Dag Victor, Severin Blomstrand, Stefan Lindskog och Göran Lambertz. Skiljaktiga var ordföranden Marianne Lundius och Stefan Lindskog (de dömde på det sätt jag trodde att målet skulle sluta).
Severin Blomstrand hade ett skiljaktigt tillägg och Göran Lambertz ett tillägg.
HD:s majoritet i de nu avgjorda målen
HD skriver att den grundläggande frågan är om systemet med dubbla sanktioner för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet är förenligt med principen om ”icke samma sak två gånger” (på latin ne bis in idem). HD påpekar ganska tidigt att regeringen ansåg att systemet med dubbla sanktioner var förenligt med principen om ”icke samma sak två gånger” vid den senaste översynen av ovan nämnd fråga.
HD kommer senare in på den väsentliga frågan vad Europadomstolens avgöranden från 2009 skall tillmätas för betydelse. HD skriver att det måste betyda att tidigare praxis är överspelad – och att således en ny bedömning måste göras!
Den nya bedömningen börjar på sidan 18, med punkt 35 och slutar med punkt 40.
Punkt 35: Här skriver HD det jag trodde skulle leda till att jag hade rätt i min uppfattning. HD skriver att det är uteslutet att Europadomstolen skulle anse att skattetillägg och straff för det brott som skattetillägget föranlett inte avser ett och samma brott. Detta talar för minoritetens domslut!
Punkt 36: Här skriver HD att Europadomstolens praxis ändå ger visst utrymme för att ha flera sanktioner för samma brott och att dessa olika sanktioner kan få beslutas om av olika organ vid olika tillfällen.
Punkt 37: Här skriver HD att det för att svensk rätt skall anses vara underkänd krävs klart stöd för detta i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis.
Punkt 38: Här skriver HD att det klara stöd som behövs inte finns i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis.
Punkt 39: Det är enbart en hänvisning till att ingen annan grund heller finns för att underkänna det svenska rättssystemet
Punkt 40: Här förklarar HD att med stöd av ovan nämnda punkter skall Hovrättens beslut undanröjas.
Hovrätten
Hovrätten hade kommit fram till att det fanns stöd i Europadomstolens praxis för att inte tillåta såväl skattetillägg som straffrättslig påföljd för det brott som föranlett skattetillägg.
Ett mål till
I det andra målet som avgjordes hade hovrätten kommit till samma slutsats som HD kom till nu. Därför ingen motsvarande punkt 40 i det målet.
Klart stöd
HD:s majoritet inte bara antyder – utan till och med skriver – att det faktiskt finns stöd i såväl Europakonventionen som Europadomstolens praxis för att underkänna svensk rätt. HD skriver dock att det stödet inte är ett sådant klart stöd som krävs!
Detta innebär enligt min mening att någon i Sverige måste föra denna fråga till Europadomstolen. Därefter kan det finnas det klara stöd majoriteten efterfrågar.
HD:s minoritet
Jag kanske skall nämna att det var domen i den delen jag läste först.
De ansåg att det i Europakonventionen och i Europadomstolens praxis finns ett klart stöd för att underkänna svensk rätt. De utvecklar dessa domskäl mycket väl och jag har redan innan HD:s domar kom i dag haft samma uppfattning som HD:s minoritet redovisat.
Skiljaktiga domar
En domare – som är i majoritet – anser att Europadomstolens nya praxis inte går att överföra på svensk rätt och att det således behövs ett avgörande från Europadomstolen innan HD kan göra annan bedömning.
Jag har förståelse för ovan redovisad uppfattning. Som jag tidigare skrivit borde någon från Sverige redan ha fört denna fråga till Europadomstolen.
En domare – som är i majoritet – verkar vara tveksam till om han dömde rätt och anser att lagstiftaren bör titta på nu gällande lagstiftning så att den ändras till att med säkerhet vara förenlig med Sveriges konventionsrättsliga åtaganden. Denna osäkerhet är lätt att förstå eftersom majoriteten skriver att det inte bara krävs stöd utan klart stöd i Europakonventionen eller Europadomstolens praxis för att underkänna svensk rätt.
Min egen kommentar
Jag kommer ju från Skellefteå, och överför mina tankar till ishockeyn som är högaktuell i Skellefteå efter att laget nått SM-semifinal i går.
Förlust med 3-2 i baken är tråkigt, men det visar att man var ”med i matchen”. Förlust med
5-0 visar ofta på det motsatta. Men det viktiga är den osäkerhet HD visat. Den osäkerhet som innebär att någon måste driva denna fråga till Europadomstolen.
Jag har klienter – som inte var part i de mål som HD nu avgjort – som kommer att bli besvikna. Vi kommer att driva i vart fall ett av dessa ärenden vidare till Europadomstolen.
Jag tror på framgång. HD:s domar ger faktiskt stöd för att frågan bör föras vidare till Europadomstolen.
Är du själv en av de som vill driva ditt ärende till Europadomstolen? Tänk i så fall på den korta tidsfrist som finns innan så måste ske. Agera nu om tid ännu finns.
Glad Påsk!
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)