Sexuella trakasserier och mobbning är advokaternas ansvar

Det här inlägget tar upp de olika utmaningar och svårigheter som möter barn som mobbas och utsätts för sexuella trakasserier. Den sistnämnda formen av kränkningar är oerhört vanlig, men än så länge inte lika omtalad som mobbning har börjat bli. Med utmaningar och svårigheter avses traumatisering och att skolan inger orosanmälningar till socialtjänsten eller belägger föräldrar med besöksförbud i stället för att åtgärda mobbning.

Vi riktar oss dels till barns föräldrar och till dig som blir eller har blivit utsatt, dels till kollegor som förhoppningsvis kommer att arbeta mer med att företräda barn i skadeståndsrättsliga ärenden.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Skolinspektionen (inklusive Barn- och elevombudet, BEO) kan inte göra allt. Advokatkåren behöver dra sitt strå till stacken, framför allt när det gäller att driva skadeståndsrättsliga mål, även sådana fall som DO och Skolinspektionen p g a bristande resurser inte har möjlighet att driva själva. Det är förmodligen en enorm besvikelse för alla de föräldrar som hoppas på hjälp, men där DO eller Skolinspektionen bara riktar kritik mot skolan utan att väcka talan om skadestånd (trots att det vore fullt möjligt) p g a resursbrist.

5 och 6 kap skollagen: trygghet, studiero och nolltolerans mot mobbning

Trygghet och studiero är en av lagstiftaren prioriterad fråga. Det framgår av att reglerna om trygghet och studiero är placerade tidigt, redan i kapitel 5, i skollagen.

Mobbning har också blivit en högre prioritering för lagstiftaren. Reglerna om mobbning finns i kapitel 6 i skollagen, direkt efter kapitlet om studiero. Därigenom vill lagstiftaren markera ett samband: kränkningar och trakasserier är oförenliga med trygghet och studiero.

I den tidigare skollagen fanns reglerna om mobbning i lagens näst sista kapitel. Små detaljer kan man tycka. Men även en sak som kapitlens placering i en lag kan faktiskt visa att arbetet mot mobbning har blivit viktigare med tiden. Samtidigt, trots att skollagen skyddar barns rättigheter, så kan de styrdokument lagen kräver (handlingsplaner, likabehandlingsplaner) i praktiken bli ”hyllvärmare” (för att citera mobbningsexperten Arne Forsman) om inte skolan gör sitt yttersta för att leva upp till lagens krav.

Om rektor och skola bara vidtar verkningslösa åtgärder (t ex i form av oräkneliga möten med ett mobbat barns föräldrar, eller övervakning av det barn som kränks, som om det barnet är problemet) kan de inte inte anses uppfylla kraven i skollagen, utan är snarare att anse som ett kringgående av lagens bestämmelser.

Det är inte så att advokatkåren kan hjälpa till i alla mobbing- och trakasseriärenden, men definitivt är det så att många barn går miste om sin rätt till skadestånd p g a att föräldrarna kanske inte ens känner till att det går att söka sådan hjälp (och kanske, i värsta fall, p g a att det finns få advokater som arbetar med de här ärendena).

Skolvärlden osynliggör sexuella trakasserier

Katja Gillander Gådin, professor i folkhälsovetenskap, forskar om hur sexuella trakasserier påverkar barns psykiska hälsa. Hennes forskning, som bygger på intervjuer med tusentals grundskoleelever, visar att skolvärlden osynliggör sexuella trakasserier. Gillander Gådin poängterar bl a:

De yngre eleverna, särskilt tjejerna i årskurs 1-6, verkar ha svårare att bli tagna på allvar när de lyfter problemen, eftersom ingen vill tro att det kan handla om sexuella trakasserier i den åldern. Tjejerna blir till sist avtrubbade och drivs att acceptera allt grövre behandling. De förminskar alltså trakasserierna, men mår psykiskt dåligt ändå

Friends räknar med att 60 000 barn och unga mobbas i Sverige. Sexuella trakasserier är också oerhört vanligt. I Friendsrapporten 2015 konstateras: ”Var tionde elev på mellan- och högstadiet uppger att de blivit utsatta för sexuella trakasserier under det senaste året. Vanligast är det bland tjejer på högstadiet”. Flickor utsätts med andra ord både för ”könsneutrala” kränkningar (mobbning) och könsspecifik diskriminering (sexuella trakasserier).

Flickor drabbas inte sällan av rent brottsliga sexuella övergrepp som kan bli föremål för polisanmälan och åtal i en brottmålsrättegång om förövarna har fyllt 15 år. Det kan innebära trakasserier i form av brottsligt sexuellt ofredande (att pojkar tafsar, skickar oönskade meddelanden om sex, sprider bilder mot en flickas vilja, sprider rykten om hennes sexliv o s v) men det kan också inbegripa grova brottsliga gärningar, som våldtäkt.

Sådant sker faktiskt på vissa skolor, och är något som skolan kan och bör ställas till svars för även om det redan har lett till en fällande dom av de unga gärningsmännen (vilket är ovanligt). Skolan kan och bör ställas till svars i en skadeståndsrättslig tvist i dessa ärenden, med stöd av diskrimineringslagen.

Barn har skolplikt i Sverige och det är skolans plikt att ansvara för deras trygghet. Och trygghet innebär naturligtvis att barn inte skall bli tafsade på mot sin vilja, eller betydligt värre saker.

2 kap 7 § diskrimineringslagen stadgar att en utbildningsanordnare som får kännedom om att ett barn eller student utsätts för sexuella trakasserier är skyldig att utreda och vidta åtgärder.

2015 kom två domar, en från Hovrätten för Västra Sverige och en från Göta hovrätt. Båda ärendena gällde sexuella trakasserier. Hovrätterna slog fast att utbildningsanordnarna (Region Östergötland och en kommun i Värmland) skulle betala 20 000 kr respektive 50 000 kr i diskrimineringsersättning.

Lärarkåren har nog aldrig tidigare varit så upplyst om jämställdhet, men i några extrema fall förekommer det fortfarande att skolpersonal som sextrakasserar elever. DO har drivit fram en förlikning med en högstadieskola i Lund (Lunds kommun gick med på att betala 50 000 kr i diskrimineringsersättning) och driver just nu ett annat ärende mot staten (som är huvudman för universiteten) gällande Lunds universitet. I båda fallen har manliga lärare sextrakasserat kvinnliga elever/studenter.

För dig som är förälder till ett barn som utsätts för sexuella övergrepp i skolan bör du både polisanmäla dessa övergrepp och kontakta Diskrimineringsombudsmannen, Skolinspektionen och/eller advokat. Det ska dock sägas att med tanke på hur många som mobbas och trakasseras i skolan skulle de här myndigheterna behöva ha kontor stora som riksdagen. Det finns därför inte sällan anledning att även vända sig till advokat. Barn som utsätts för sexuella trakasserier kan ha rätt till en särskild form av skadestånd från utbildningsanordnaren (diskrimineringsersättning).

Skolans skyldighet att betala sådan ersättning om skolan inte har gjort sitt för att motverka trakasserier slås fast i 5 kap 1 § diskrimineringslagen. Men detta förutsätter en separat civilrättslig tvist vid sidan av en eventuell brottmålsrättegång. Till skillnad från brottmålet, där staten genom åklagaren väcker åtal om barnen har fyllt 15 år, måste du som förälder (själv eller med hjälp av DO eller advokat) väcka en talan om diskrimineringsersättning. I praktiken kan du då väcka talan om både diskrimineringsersättning och ”vanligt” skadestånd för icke könsspecifik mobbning.

Rasistiska trakasserier

Rasism är också vanligt förekommande i skolan. I en BRÅ-enkät med högstadie- och gymnasieelever heter det:

Exempelvis uppger cirka 40 procent av eleverna med immigrantbakgrund att de vid något tillfälle blivit retade på grund av sitt ursprung jämfört med 9 procent av ungdomarna med helsvensk bakgrund (Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga, s 12).

Även när det gäller rasistiska trakasserier i skolan har DO nyligen drivit fram en viktig förlikning. En flicka i Alvesta hade utsatts för mobbning med rasistiska förtecken i flera år. Kommunen gick med på att betala 55 000 kr i diskrimineringsersättning till flickan.

När det gäller försvaret av barns mänskliga rättigheter är det viktigt att den rasistiska mobbningen av flickan i Alvesta och sexmobbningen av de ovan nämnda kvinnliga gymnasieeleverna har lett till diskrimineringsersättning. Reglerna som tas upp i det här inlägget gäller alla former av trakasserier, både sexuella och rasistiska.

Barn får inte utsättas för repressalier

Skolor är skyldiga att inge orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa (14 kap 1 § socialtjänstlagen). Advokater som företräder trakasserade och mobbade barn vet dock att det påfallande ofta händer att deras föräldrar anmäls av rektor till socialnämnden.

En annan sak som är ganska vanlig är att rektor belägger det kränkta barnets föräldrar med besöksförbud. Här verkar det som att rektorn läser 5 kap skollagen (om studiero) ”som fan läser bibeln”. I stället för att garantera studieron genom att förebygga kränkningar anser man sig garantera trygghet och studiero genom att belägga det kränkta barnets föräldrar med besöksförbud, som om problemet då är ur världen.

Självklart kan det råda missförhållanden även hemma hos mobbade barn. Men än så länge, i de mobbingärenden där vi är eller har varit ombud, så har socialtjänsten omgående lagt ned sin utredning och avstått från ingripande. Varför? Därför att de har märkt att det inte är några problem hemma hos det mobbade barnet, utan att barnets dåliga mående beror på en ohållbar skolsituation.

De mobbade och trakasserade barn som söker vårt biträde har helt vanliga föräldrar som älskar sina barn. Det som utmärker dem är kanske att de är mer stridbara än genomsnittsföräldern. Vissa föräldrar kan säkert ge upp till slut till följd av en rektors missbruk av t ex besöksförbud.

Hur kommer det sig att så många föräldrar till barn som mobbas/trakasseras råkar ut för orosanmälningar eller besöksförbud, eller till och med både och? Vår erfarenhet är att det ofta sker när en rektor inte vill erkänna eller åtgärda mobbning på skolan, trots att det enligt skollagstiftningen råder nolltolerans mot kränkningar.

Sådana rektorer och deras personal brukar bara rikta åtgärder mot det utsatta barnet. Det är bekvämare för rektorn, som då inte behöver stöta sig med ett flertal föräldrar. Att rikta åtgärder - t ex skriftliga varningar - mot mobbarna, som är fler till antalet, kräver mer kurage och handlingskraft.

I detta läge upplever föräldrarna hjälplöshet. Att det utsatta barnet t ex enligt rektorn ska ha en person som följer med dem på skolgården kan vara kontraproduktivt och rentav leda till att den utsatta flickan eller pojken bara känner sig ännu mer ensam och annorlunda.

Om du som förälder har tagit upp mobbning eller trakasserier med skolan, och rektor sedan meddelar besöksförbud och eller anmäler dig till socialnämnden, är det inte per automatik att se som repressalier, men kan mycket väl vara det vid en helhetsbedömning av ärendet. I 6 kap 11 § skollagen samt 2 kap 19 § diskrimineringslagen finns ett uttryckligt förbud mot att ”hämnas” om barn (eller barns föräldrar) anmäler, påtalar eller deltar i en utredning om kränkningarna. I synnerhet kan besöksförbud mot skötsamma föräldrar som försöker hävda sitt barns rättigheter vara att se som en form av repressalie. Repressalierna är i sin tur en självständig grund för skadestånd vid sidan om mobbning/trakasserier.

Om du som förälder har ett barn som kränks i skolan skall du inte behöva acceptera att bli belagd med besöksförbud och anmäld till socialtjänsten. Ditt barn har enligt 1 kap 4 § skollagen rätt till en givande utveckling i skolan, och dit räknas att inte bli mobbad eller trakasserad. En anmälan till ”soc” är inte automatiskt att se som en repressalie, men kan mycket väl vara det om det sker inom ramen för föräldrars kamp för att få bukt med mobbning.

Traumatisering

Mobbade och trakasserade barn och deras föräldrar upplever ofta stor utsatthet och ensamhet. Varje familj befinner sig i sin egen tragedi, när det hela egentligen är ett samhällsproblem som bara upprepar sig. Vi som arbetar med det ser hur identiska problemen är. Det är som om det är samma naiva rektor som sitter på alla skolor där barn plågas av andra barn för att vuxna inte ”vet” vad de har för ansvar.

Även föräldrar drabbas hårt. Det händer att äktenskap och förhållanden går i kras på grund av att föräldrarna blir nedbrutna av skolledningens naivitet och okunnighet.

Att möta mobbade barn och deras föräldrar påminner om att möta asylsökande som har flytt från krig, förföljelse och tortyr och söker ett bättre liv i Sverige. Överläkaren och psykiatern Per Borgå förklarar att mobbning ger samma psykologiska ”sår” som tortyr: posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Den som har mobbats, kränkts och trakasserats kan vara i behov av någon form av traumabehandling, samtal för att lära sig hantera det hemska hon eller han har varit med om. Särskilt efter att kränkningarna har upphört.

Sekundär traumatisering, och därmed även PTSD, kan drabba anhöriga. Som förälder vill du göra allt för dina barn. De ”som ser sig själva som frälsare och räddare” är mest i riskzonen för sekundär traumatisk stress, enligt en forskare som citeras av psykoterapeuten Claes Olsson.

Advokatkåren är en outnyttjad tillgång

Katja Gillander Gådins ovan nämnda forskning och BRÅ:s ovan nämnda enkät visar att sexuella och rasistiska trakasserier är utbredda i skolan. Trakasseriärendena som drivs av DO utgör toppen av ett isberg. Det går alltså inte att förvänta sig att kanske fem processförare från DO skall kunna hjälpa alla som behöver hjälp med att begära skadestånd. Det finns fem tusen advokater som bör kunna hjälpa till med detta.

Advokatsamfundet bör bli bättre på att informera allmänheten om att rättsskyddet i hemförsäkringen i normala fall täcker 80 procent av arvodeskostnaderna.

Det är viktigt att medborgarna i kommunerna känner till att även om Skolinspektionen eller DO inte väcker en skadeståndstalan för ditt barns räkning, så kan det mycket väl vara möjligt att få den hjälpen av advokat (om advokaten bedömer att ditt barns ärende är tillräckligt allvarligt och att det finns förutsättningar för att driva ärendet med framgång).

I ett tidigare inlägg här på bloggen ges handfasta råd om vad man bör göra som förälder om skolan inte åtgärdar mobbning. Vi ska passa på att ta upp en fråga vi ofta brukar få: ”Bör vi anmäla till Skolinspektionen eller vända oss till advokat?” Vårt svar är: gör både och.

Mobbning kan, och bör, alltid anmälas till Skolinspektionen. De utför ett viktigt arbete, som varken ska underskattas eller överskattas. I regel riktar de bara kritik mot skolan, och inget mer händer. 2015 fick de in 4 035 anmälningar. Det motsvarar elva anmälningar om mobbning om dagen.

Trots deras utredningsarbete, som sker helt ”på handlingarna” (utifrån skriftväxling som inleds med föräldrars anmälan och sedan skolans svar och föräldrars möjlighet att inkomma med kommentarer) har myndigheten sällan möjlighet att driva skadeståndsrättsliga mål i domstol. 2015 väckte myndigheten talan ungefär en gång i veckan, i 1,1 % (46 st) av 4 035 ärenden. Skolinspektionen (och Barn- och elevombudet, BEO, som hör dit) skulle med andra ord behöva långt fler anställda.

En grundligare utredning är ofta en förutsättning för att kunna reda ut frågetecknen i ett ärende där föräldrarna säger en sak och skolan en annan (”Vi ser en glad flicka/pojke” osv, som om inte alla förstår att kränkta barn in i det längsta gör allt för att inte visa att de är ledsna).

För att ta tillvara barnets rätt till skadestånd och/eller diskrimineringsersättning kan det ofta krävas att du som förälder anlitar advokat, som kan utreda vad som har hänt mer ingående.

Skolinspektionens eller Diskrimineringsombudsmannens utredningar är definitivt något som en advokat kan ha användning av i efterhand. Givetvis händer det också att dessa myndigheter kan få användning av advokatens utredningsarbete. Detta är något som idag sker alltför sällan.

Så misströsta inte om myndigheterna inte hjälper ditt barn att få skadestånd. I synnerhet om myndigheterna har uttalat kritik mot skolan i sitt beslut (de meddelar alltid ett beslut) är detta något som du som förälder kan använda dig av om du anlitar advokat för att kräva skadestånd.

En advokat kan förstås inte garantera att just ditt barns ärende är ett sådant där man kan förvänta sig att driva en skadeståndsrättslig process med framgång. Men skulle definitivt gå i fler än 1,1 % av fallen (de fall där Skolinspektionen går till domstol). Det du kan göra är att låta en advokat titta på det skriftliga material du har. Ju mer skriftligt material du har desto lättare är det för oss att göra vår bedömning. Om det t ex är så att det saknas bevisning eller om skolan trots allt ger intryck av att ha agerat korrekt kommer vi att avråda från att väcka talan.

Passiva och provocerande offer

En svårighet som kan möta föräldrar är att deras barn skuldbeläggs, att skolan kräver att det är det kränkta barnet som måste ändra sig. Det är särskilt vanligt när det gäller pojkar som mobbas och försöker ”ge igen”, det som mobbningsforskare kallar ”provocerande offer”.

I Skolverkets forskningsöversikt Skolan – en arena för mobbning från 2002 beskrivs detta utförligt:

Många forskare menar att det finns två huvudkategorier av offer… Passiva offer är oroliga och osäkra. De provocerar inte och försvarar inte sig själva… Provocerande offer å andra sidan provocerar andra men är ineffektiva när de skall försvara sig själva.

Skuldbeläggandet av det kränkta barnet blir ofta ännu mer uttalat i de fall där barnet inte bara försöker undvika mobbarna utan försöker (men misslyckas) freda sig genom att gå till motangrepp. Det alla kränkta barn gör, oavsett om de försöker vara extra snälla, göra sig osynliga, ställa upp på fler kränkande bilder, eller försöka ge igen, är att av egen kraft försöka sätta stopp på fortsatta kränkningar.

Om det mobbade barnet fysiskt försöker värja sig är det ännu vanligare att en handlingsförlamad skolledning försöker skuldbelägga det mobbade barnet. Föräldrarna kan få ännu svårare att hävda sitt barns rättigheter, om deras barn utmålas som en ”lika god kålsupare” som mobbarna.

En rektor har ansvaret för barnens skolmiljö och lärarnas arbetsmiljö. Och om rektors uppfattning är att mobbning är en överskattad fråga och inget problem, då är föräldrar till mobbade och trakasserade barn plötsligt bara i vägen. Dessa föräldrar ”tjatar” ju om något som inte finns eller inte är ett problem.

En rektors administrativa och pedagogiska ledarskap

Det är sorgligt att mobbade barn skall behöva byta skola, när det (i värsta fall) är mobbarna som antingen bör få skriftliga varningar eller omplaceras till en annan klass eller skola eller stängas av och byta skola. Detta kan rektor göra med stöd av reglerna i 5 kap 12-20 §§ skollagen, men det sker sällan.

Det är inte en lösning i alla lägen, men som nödlösning om en situation har spårat ur tillåter lagen omplacering eller avstängning av de barn som mobbar och trakasserar. Det har rektorn rätt att besluta om för att trygga studieron och en givande skolgång för andra barn. Innan det blir aktuellt kan rektor utfärda en skriftlig varning (5 kap 11 § skollagen) som förhoppningsvis leder till att barn som mobbar och trakasserar ändrar sitt beteende.

Sådana drastiska åtgärder borde inte vara nödvändiga, för enligt 6 kap skollagen skall alla skolor ha ett aktivt, förebyggande arbete mot mobbning, som fokuserar på vänskap och dialog. De här ”mjuka” värdena, värdegrunden, beskrivs i skollagens 1 kap 5 §. Värdegrunden är inget man bara berättar om på en lektion (det är inte en godtagbar eller effektiv åtgärd mot mobbning) utan något som ska genomsyra hela skolverksamheten.

Mobbning och trakasserier är oförenliga med värdegrunden. Här har lärare och förskole- och fritidspedagoger en uppgift som de garanterat vill arbeta med. Men tyvärr är det inte alla som får chansen att göra det, eftersom vissa rektorer i praktiken motarbetar ett seriöst arbete mot mobbning.

Lärare, förskollärare och fritidspedagoger är idag allt mer utbildade och kunniga i fråga om barns psykologiska utveckling och behov.

En rektor, framhåller Skolverket, har till uppgift att ”förutom det administrativa ledarskapet, även utöva det sociala ledarskapet”. Man kan även kalla det för pedagogiskt ledarskap. Och Skolinspektionen ser tyvärr ”brister i det pedagogiska ledarskapet på många skolor”.

Gissningsvis är många yngre pedagoger mer medvetna om vad mobbning och trakasserier innebär än många medelålders rektorer. Helt enkelt därför att dessa rektorer knappast lärde sig särskilt mycket om saken då de började arbeta i skolan.

Med tanke på all kompetens som finns på skolor, förskolor och fritids, med alla högutbildade och barnkära anställda, är det skandal att det fortfarande finns rektorer som verkar höra hemma på femtiotalet, när ingen talade om de här frågorna och mobbning ansågs vara ett normalt beteende.

Det finns numera universitetskurser om mobbning i Umeå, Göteborg och Stockholm. Det borde finnas på fler lärosäten, rimligen på alla där det finns en lärarutbildning, eftersom det är ett problem av sådan omfattning. En sådan kurs borde vara självklar för att få inneha ett rektorsämbete. Sitter du som rektor och ansvarar för ett stort barn får du inte bara ”tro att du vet”.

Ödmjuka rektorer är de bästa rektorerna

Vem som helst förstår att det inte är lätt att vara rektor. Vad är en duktig rektor? Det är, bland annat, en rektor som är ödmjuk. Som tycker att mobbning och trakasserier är ett problem, något man ständigt måste vara på sin vakt emot. Sociologen Björn Ahlström vid Umeå universitet har skrivit en avhandling baserad på enkäter om mobbning i 24 skolor. Han poängterar bland annat:

på skolor där det förekommer en högre grad av mobbning enligt eleverna, svarar rektorerna att just på deras skola är det ”på en normal nivå” eller ”som vilken skola som helst”.

En annan vanlig respons hos dessa rektorer var att det inte förekommer alls och att de inte upplever nivån av mobbning som något problem. På skolor där eleverna upplever en lägre grad av mobbning svarar rektorerna med att nivån är ”ett problem” och att ”det förekommer” mobbning. Dessa resultat är intressanta då skolor som har elever som upplever en högre grad av mobbning inte har rektorer som bekräftar detta.

På skolor som har elever som upplever en lägre grad av mobbning finns det rektorer som uppfattar nivån av mobbning, oavsett att den är på en relativt låg nivå, som ett problem

Ahlströms forskning tyder på att mobbning är en ledarskapsfråga. De rektorer som oroar sig för mobbning är de bästa, de som är bäst på att tillgodose elevernas rätt till en trygg och givande skola.

Många lärare skulle säkert vilja göra mer mot kränkande behandling, helt i linje med skollagens krav. Samtidigt stöter man i mobbingärenden på många lärare som har blivit utbrända, bytt jobb och så vidare, sannolikt för att de har känt sig motarbetade av rektor. Om rektors inställning är att mobbning inte är ett problem på hans/hennes skola, och en lärare sedan börjar påtala att ett barn i klassen mobbas, då sätter sig ju den läraren faktiskt upp emot rektorn.

Numera, med mail och engagerade föräldrar, förstår vi att det ibland kan vara jobbigt för all skolpersonal, både lärare och rektorer, då föräldrar ”lägger sig i”. Men det får inte gå så långt att skolledningen börjar strunta i larm från föräldrar som tar upp att deras barn blir mobbade.

Fördelaktiga regler om bevisning och rättegångskostnader

Diskrimineringslagen och skollagen innehåller regler som gör det lättare för sexuellt trakasserade och mobbade barn att driva sin talan.

Bevisregeln

Den första är att regeln om delad bevisbörda som kommer till uttryck i 6 kap 14 § skollagen samt 6 kap 3 § diskrimineringslagen.

Regeln om rättegångskostnader

Den andra är regeln om att tingsrätten kan besluta att även om barnet inte lyckas övertyga rätten, så kan rätten besluta att skolhuvudmannen ändå skall stå sina processkostnader, under förutsättning att rätten bedömer att det trots allt funnits skälig grund för barnet att väcka talan. Denna regel återfinns i 6 kap 13 § andra stycket skollagen samt 6 kap 7 § första stycket diskrimineringslagen.

Till saken hör även att rättsskyddet i hemförsäkringen täcker en motparts kostnader upp till ett visst belopp för det fall barnets talan inte vinner bifall.

Det finns dessutom ofta en möjlighet att nå en förlikning. Det innebär att det inte ens behöver bli någon rättegång (huvudförhandling), eftersom skolhuvudmannen ofta kan känna vart målet är på väg och då hellre betala skadestånd frivilligt än att tvingas göra detta genom en dom från tingsrätten.

Synen på självmord i svensk straff- och skadeståndsrätt

Hittills har det aldrig betalats ut några skadestånd från staten i ärenden där barn i Sverige har tagit sitt liv till följd av mobbning eller sexuella trakasserier. Det beror bland annat på svårigheten att bevisa orsakssambandet och att Sverige har en tradition med låga skadestånd. Det är därför på sätt och vis ingen enkel fråga för en advokat att rekommendera efterlevande anhöriga att driva en sådan talan. Å ena sidan tycker nog alla att barnens anhöriga förtjänar upprättelse. Å andra sidan är skadestånden så pass låga att det är tveksamt om det ens kan bli tal om upprättelse.

I Sverige är det 45 barn om året som tar sina liv p g a mobbning, enligt mobbningsforskaren Björn Johanssons uppskattning. Ett barn var åttonde dag! De här barnen är inget annat än mobbningens dödsoffer. Deras föräldrar och syskon kan utan tvivel ha en fordran på skolan på ersättning. Om det är värt det är en sak för sig. Men någonting kan ändå sägas om hur den rättsliga regleringen ser ut.

Enligt 3 kap 2 § p 1 skadeståndslagen skall stat och kommun ersätta personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i statlig eller kommunal verksamhet. Det gäller även skolverksamhet (kommunal verksamhet). Om det handlar om ett barn som har gått på en friskola kan friskolans huvudman bli skadeståndsskyldig för vållande genom vårdslöshet (2 kap 1 § skadeståndslagen). Den personskada som avses i juridiska termer är de anhörigas lidande, som drabbar ”någon som stod den avlidne särskilt nära” (5 kap 2 § p 3 skadeståndslagen). En sådan talan kräver dock att de efterlevande orkar strida för sin sak utan att ha någon garanti att vinna framgång (någon sådan 100-procentig garanti finns aldrig i rättsliga sammanhang).

Det har hänt att efterlevandes skadeståndsanspråk i anledning av en anhörigs självmord har prövats rättsligt. Det finns två viktiga rättsfall. Det ena är ett tvistemål som gäller ett självmord i häktet, det andra är ett arbetsmiljöbrottmål som gäller självmord p g a mobbning på arbetsplatsen.

Det första målet avgjordes av Högsta domstolen. HD och Göta hovrätt ansåg inte, till skillnad från Norrköpings tingsrätt, att bevisningen höll för att göra staten skadeståndsansvarig gentemot två söner vars pappa tog sitt liv då han var frihetsberövad. Självmord i häktet p g a akut psykiskt lidande har vi skrivit om på bloggen tidigare.

En del av svårigheten att bevisa att stat, kommun eller enskild har ansvar för någon annans självmord kan utläsas i rättsfallet från HD, som ansåg att det inte var bevisat att staten ”borde ha insett att det fanns en verklig och omedelbar risk” för självmordet. Staten behövde alltså inte betala skadestånd till sönerna.

Eftersom självmord är en aktiv handling från den som har tappat lusten att leva är det lättare för t ex en skola att hävda att ”vi visste inget, det kunde inte vi förutse”.

Du som läser detta känner nog till socialsekreteraren Lasse Persson i Krokom, som tog sitt liv, högst sannolikt p g a att han blev mobbad av sina chefer (ett läkarintyg visade att dödsfallet hade med jobbet att göra). Hovrätten kom dock fram till ”att det inte varit fråga om oaktsamhet av sådant slag att den är straffbar”.

Det har hänt att polisen har utrett brottet vållande till annans död i samband med sexuella trakasserier. 2013 utredde polisen att en 13-årig flicka i Kumla hade tagit sitt liv genom att kasta sig framför ett tåg. Flickan hade blivit hotad i syfte att posera, och bilder och filmer på henne hade lagts ut på nätet. Polisen misstänkte en pojke för vållande till annans död.

Alltför ofta glömmer man att skolan också har ett ansvar. Föräldrar respekterar i allmänhet skolplikten. Kommunen kan vid vite förelägga föräldrar att fullgöra den skyldigheten (7 kap 23 § skollagen). Därför är det rimligt att kommunen ställs till svars om den inte uppfyller sin plikt att garantera elevernas trygghet i skolan.

Ett undantag där rättsväsendet faktiskt klarade av att hantera de här frågorna finner vi i Japan. 2015 ingick en japansk kommun en förlikning och gick med på att betala skadestånd till efterlevande till en 13-årig pojke som tog sitt liv genom att kasta sig från fjortonde våningen 2011 efter att ha blivit mobbad av sina klasskamrater, som uppmanade honom att öva på att ta sitt liv. Pojkens familj vände sig till tingsrätten i staden Otsu 2012. Ärendet blev mycket uppmärksammat och ledde till enorm ilska bland allmänheten, samt en lagändring med syfte att motverka mobbning.

Ett annat av relativt få internationella exempel återfinns i Australien. Där drev en mobbad 14-årig pojkes familj en skadeståndstalan efter att sonen i familjen tagit sitt liv. Målet handlades av tingsrätten i Sydney. Familjen ingick en förlikning 2012 som innebar att staten gick med på att betala skadestånd.

Vi har inte stött på några motsvarande fall från USA eller England, två länder som annars har ett starkt rättsligt skydd för den enskildes rättigheter.

I Sverige har den enskilda människan länge haft en svag ställning gentemot staten. Innan skadeståndslagens tillkomst 1972 fanns inget skadeståndsansvar alls för skador som staten åsamkade enskilda medborgare.

Ett exempel på hur lågt enskilda människors värdighet och rättigheter värderas är behandlingen av de kvinnor och män som tvångssteriliserades mellan 1934 och 1975, många av ”rashygieniska” skäl. År 2000 ansågs de ha rätt till 175 000 kr vardera i skadestånd. Av de ca 63 000 människor som steriliserades lär ca 2 000 människor ha begärt och fått ut sådant skadestånd. Vissa lär ha struntat i att begära ut det, eftersom de ansåg att det var så löjligt lågt.

Advokater, läkare och psykologer

När det gäller att väcka talan kan man dela upp mobbing- och trakasseriärenden i två kategorier: 1. de som fortfarande pågår (där ett barn fortfarande kränks) och 2. de som är avslutade (sker inte sällan genom att barnet har bytt skola).

1. Om ditt barn kränks: låt ditt barn träffa läkare och kontakta advokat

Om ditt barn mobbas kan du höra av dig till oss eller någon annan advokatbyrå som arbetar med de här frågorna. Om du vill att ditt barn skall gå kvar i skolan, och ingenting verkar hjälpa för att få till stånd en förbättring, kan detta vara ett möjligt sätt att få till stånd både upprättelse och en förbättring av skolans rutiner.

En skadeståndstalan kan i bästa fall leda till en varaktig förändring på skolan, att skolhuvudmannen ger vika och betalar skadestånd samt genomdriver förändringar. Om huvudmannen helt plötsligt får ett skadeståndskrav riktat mot sig kommer frågan om mobbning/trakasserier att prövas en instans utanför skolvärlden, d v s tingsrätten. Detta kan i bästa fall få konsekvenser för ledarstil, rutiner och medvetenhet om mobbning på kommunnivå (ägarnivå om det är en friskola).

Samtalsterapi är inte det viktigaste då mobbningen fortfarande pågår, utan snarare efteråt, då situationen har blivit bättre. Barn- och ungdomspsykiatrin brukar inte vilja hjälpa till i sådana ärenden där det är skolsituationen som gör att ett barn mår akut dåligt. Det som behövs i det akuta skedet är inte behandling utan att skolan helt enkelt åtgärdar mobbningen.

Däremot är det en bra idé - för att inte säga mycket viktigt - att se till att ditt barn får träffa en läkare, om mobbningen pågår just nu. Barn som mobbas drabbas extremt ofta av fysiska symtom, särskilt ont i huvudet och ont i magen. Läkaren bör informeras både om barnets fysiska och psykiska mående, eftersom de hänger ihop. Läkaren kan hjälpa till att sätta press på en skola som inte gör något, och även upprätta intyg som kan åberopas i tingsrätten, för att tingsrätten skall bli medveten om allvaret i situationen. Samtidigt, för att läkaren ska kunna upprätta ett tillförlitligt intyg, är det viktigt att läkaren får informationen från barnet, och inte andrahandsinformation från föräldern.

2. Om ditt barn har kränkts tidigare: överväg traumabehandling

För dig som läser det här som har ett barn som har varit utsatt förut, eller för dig som själv har varit det, är situationen annorlunda. Förhoppningsvis har du kunnat gå vidare i livet och börja återuppbygga ett normalt liv. Här finns det skäl att fråga sig om det är värt att kontakta advokat.

Nu menar vi inte den självrisk som du betalar (i normala fall 20 % av arvodet, som inte täcks av hemförsäkringen). Det vi menar är att om det har gått en tid sedan du eller ditt barn blev utsatt, så är det ett stort steg att gå igenom allting en gång till.

Vi rekommenderar ingen som har tidigare har varit utsatt för mobbning och trakasserier tidigare att kontakta advokat och gå igenom sina gamla trauman en gång till utan att samtidigt överväga att ta kontakt med vårdcentralen eller med en samtalsterapeut med inriktning på kris- och traumaterapi.

Vår erfarenhet är att KBT-terapi och liknande behandlingar är effektiv för t ex krigs- och tortyrskadade flyktingar för att de skall kunna få ett normalt liv.

Advokatkåren är nämligen inte terapeuter. Vi kan inte erbjuda den typen av hjälp. Däremot kan vi kräva ersättning inom ramen för en skadeståndstalan för eventuella utlägg för samtalsterapi. Dessutom kan ett intyg upprättat av psykolog vara viktig som bevisning i tingsrätten, även om läkarintyg typiskt sett väger allra tyngst.

Vi rekommenderar alltså att man går och pratar med någon när mobbningen har upphört. Som mobbningsöverlevare befinner man sig, liksom den som överlevt krig och förföljelse, i ett läge där man måste skapa nya förutsättningar för att få ett bra liv. KBT-terapi kan förmedlas via vårdcentralen där du bor. Du kan även hitta många specialister på kris- och traumabehandling via Psykologiguiden.

Om det är så att den som har blivit mobbad eller trakasserad har hunnit bli äldre än 15 år kan det krävas att hon eller han vittnar om sina upplevelser i tingsrätten. Även yngre barn kan förväntas delta i någon form, t ex genom att tala med en läkare om sina upplevelser så att läkaren kan upprätta ett intyg. Självklart krävs det styrka och energi för att orka med allt detta.

Varje ärende är unikt, och det finns för- och nackdelar med att söka juridiskt biträde i efterhand, och på sätt och vis börja kämpa en gång till. Det är betydligt enklare ur ett rent mänskligt perspektiv att skaffa advokathjälp då mobbningen och trakasserierna pågår som värst. I vilket fall som helst: med en advokat på ditt barns sida ökar chanserna för att du kan få rätt mot skolan.

Föräldrar och barn: stäm skolan när den inte agerar för att stoppa mobbning

Mobbning är ett av våra verkligt stora samhällsproblem, som det talas alltför tyst om. Kanske för att just vi vuxna i viss mån har gett upp, för att vi tror att det inte går att göra något. Här finns likväl en hel del som vi advokater, tillsammans med barn och föräldrar, kan göra.

Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.

Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.

Statistiken

Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.

Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.

Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.

Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.

Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?

Juridisk hjälp finns att få

För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.

En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.

En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.

Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.

Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.

Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.

Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.

Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.

BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp

De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).

För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.

Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.

Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.

Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.

Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen

I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.

Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.

Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.

Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.

Vad barn och föräldrar bör tänka på

När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).

1. För dagbok

Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).

Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?

Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.

2. Samla bevisning

Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)

Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.

Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.

Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.

Möjligheten till förlikning

I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.

Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.

Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.

Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.

Fostra skolan genom att stämma den

Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.

Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.

Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.

Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.

Att flytta eller byta skola

Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.

Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.

Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.

Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).

Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.

Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen

Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.

I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.

Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.

Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.

Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.

Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.

Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).

Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.

Forskning om mobbning och ”nätmobbning”

Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.

Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.

I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.

Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.

Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.

Framtidsutsikter

Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.

Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.

De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.

Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.

Sammanfattning

I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.

En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.

Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.

Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.

Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)

Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.

Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?