Tortyr – när är det tillåtet?

Tortyr är pinande av en människa för att framtvinga en bekännelse. En gammal ”hederlig” metod vi använde i Sverige för länge sedan var den så kallade sträckbänken. Vi använde oss också av diverse andra mer eller mindre fruktansvärda tortyrinstrument.

Ibland – exempelvis på privata tillställningar – är det någon som tar till orda och vill återföra tortyr. ”Visst f-n borde den som begått det eller det brottet pinas å det värsta”. Den som säger så har – som jag ser det – tyvärr ersatt förståndet med alkohol.

Tortyr i praktiken är också en form av straff som används än i dag i många länder. I Sverige råder däremot ett absolut tortyrförbud. Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna gäller som lag i Sverige. Europakonventionens tredje artikel föreskriver att ingen får utsättas för tortyr. Artikeln föreskriver också att ingen får utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vår grundlag förbjuder också tortyr och även mot medicinsk påverkan för att framtvinga eller hindra yttranden (regeringsformen 2 kap 5 §). Att tortyr inte är tillåtet i Sverige visste du säker redan. Varför då ta upp detta ämne? Därför att så många än i dag verkar anse att tortyr är ok. Därför att vi i Sverige borde reagera mot att tortyr förekommer i många andra länder och att Sverige, liksom andra länder i västvärlden, då och då utvisat flyktingar trots att de riskerar tortyr. Enligt Amnesty har det blivit allt vanligare efter 11 september-attentatet att länder i Europa får tomma diplomatiska löften från andra länder. Löften som går ut på att personer inte skall torteras om de utlämnas. Amnesty konstaterar att de här löftena inte är något att förlita sig på. Med andra ord underminerar regeringar i Europa i praktiken själva tortyrförbudet.

Häromveckan rapporterades att Ahmad Agiza, som Sverige utvisade med hjälp av CIA till Egypten, idag är svårt märkt av tortyr. Han påminner knappt om en människa, säger en man som träffat honom. I Sverige har ingen ställts till ansvar för detta än. I Italien däremot dömdes nyligen 23 CIA-agenter i sin frånvaro för ett liknande dåd. Det är ju i och för sig bra, men man kan undra över varför man inte ställer någon i det egna landet till svars vare sig här i Sverige eller i Italien?

Många länder använder sig än i dag av tortyr för att få fram en bekännelse, men också för att få fram ännu mer. Vilka som är medbrottslingar, vilka andra brott är planerade o s v. Vi vet att en svensk medborgare nu utsätts för daglig tortyr och i hans ärende är många starkt engagerade, dock verkar den svenska regeringens intresse vara svalt i just det ärendet. Jag talar om Dawit Isaak, som jag omnämnt i en tidigare artikel.

Men hur stort är vårt intresse för att hjälpa andra människor på jorden att slippa tortyr? Det intresset finns via Amnesty, men vad gör vår regering, vår riskdag och inte minst vad gör du och jag? Ingen människa bör få utsättas för tortyr. Det bör aldrig vara tillåtet och kampen mot tortyr borde sätta fart.

Vi vet att USA halvt plågat livet ur vad de påstår vara hundratals farliga terrorister från världens alla hörn. Mehdi Ghezali var svensk medborgare. Omvärlden reagerar knappt – varför skall man bry sig om terrorister? Kan man i vart fall inte få göra ett undantag och tortera terrorister? Åtminstone lite ”snäll” tortyr, som att hålla terroristen vaken dygnet runt eller doppa terroristens huvud i vatten så att terroristen tror att han kommer att drunkna?

Det kan man absolut inte tillåta. All tortyr oavsett syfte är oacceptabel. För det första är tortyr en handling som inte är human. Det är skäl nog att upprätthålla ett strängt, absolut förbud mot tortyr. Vi som är goda skall inte använda onda handlingar mot någon. Inte ens mot en terrorist. Att döma någon till fängelse är inte en ond handling till skillnad från tortyr som är en ond handling.

Erkännanden som är framtvingade via tortyr är nödvändigtvis inte erkännanden som stämmer med sanningen. De flesta erkänner vad som helst bara de slipper bli torterade.

Tortyren används ofta mot människor som inte är dömda för någon. Så länge du inte är dömd är du oskyldig och får därför inte torteras.

När någon är dömd för brott är tortyr ett straff som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Vilka brott skulle få straffas med tortyr? Inga brott är det enda civiliserade svaret. Vi skall inte gå tillbaka till en rättsordning där straffet kunde bli piskrapp på torget.

Finns det då inte några skäl att tillåta tortyr?

De som är för tortyr säger att ibland måste tortyr användas för att stoppa en ond framtida handling såsom ett terroristattentat som skulle kunna leda till många oskyldiga människors död. Med ett sådant tankesätt får också oskyldiga torteras bara de som torterar tror att tortyren kan leda till att andra oskyldiga liv kanske går att rädda. Legal tortyr innebär att många oskyldiga kommer att torteras. I USA tycker många att detta är ok bara det inte drabbar en enda amerikansk medborgare.

Ska vi tillåta tortyr måste det ske i statens regi. Vi kan inte överlåta det ansvaret till privata företag även om kanske en och annan anser att inget skall drivas i statlig regi. Sker tortyr i statens regi måste staten anställa personer att utföra tortyr. Hur skulle en sådan anställningsintervju se ut? skall staten anställa den som skulle gilla att tortera någon? Eller anställa den som är skicklig på detta? Var skulle samhället i så fall vara på väg? Jo, tillbaka i tiden. Långt tillbaka i tiden.

I många länder tycker regimen att tortyr är ok fast det innebär att egna oskyldiga medborgare blir torterade. De länderna har regimer som måste ha ett tankesätt som skulle delas av män som Hitler, Stalin och Mao, om de levde idag. I sådana länder fruktar folket de som styr landet. I ett land som Sverige fruktar de som styr Sverige – vår regering – att de skall göra fel som innebär att de inte får folkets stöd, nu närmast vid valet hösten 2010. Dagens politiker i Sverige har blivit så dresserade att de nog inte längre betalar barnvakten utan kvitto. Det är bra att det blivit på det sättet. Det helt motsatta är ju ledare som gör vad som faller dem in.

Jag tycker dock att jakten på politiker ibland går för långt, men det kanske är det pris som krävs för att politiker skall sköta sig?

Att Sverige är ett bra land att leva i är dels för att vår regim inte ägnar sig åt tortyr, även om vår regim då och då blundar för att människor som blir utvisade från Sverige kan komma att bli utsatta för tortyr. Att regeringen då och då blundat har lett till att människor allt för ofta blivit torterade. Men de som blivit torterade har inte varit svenska medborgare och den som är nationalist bryr sig inte alltid om medborgare från andra länder. Det är faran med att vara nationalist.

Om inga gränser fanns skulle vi kanske bry oss mer om andra människor? Kanske, kanske inte. Nationalism har fördelar såsom att det annars inte skulle finnas fotbolls-VM, men nationalismen är många gånger av ondo. Det leder till ord som ”vi mot dem”. ”Öst mot väst”. ”Kristna mot muslimer” o s v.

Religion, tänker ni. Religion är inte bara religion, om ni frågar mig. Det är också en enskild fråga för varje nation. Många länder har genom historiens gång använt religionen för att styra folket och så sker än i dag i många länder.

Vad kan vi göra? Det är en svår fråga, men det borde vara en valfråga. Vilket parti kan bäst påverka andra länder att upphöra med tortyr? Finns det något parti som ens har den kompetensen? Det parti som har den kompetensen skulle jag med glädje rösta på. Men tortyr blir nog ingen valfråga den här gången heller. Valfrågor är – desvärre – nästan alltid bara frågor som rör nationella intressen.

Pingad på intressant.

Varje dag borde vara en kvinnodag!

Ibland hör man, konstigt nog, somliga säga att de inte är intresserade av politik. Ungefär som att man menar: ”Det där får någon annan ta hand om. Jag orkar inte bry mig”. Men den som säger så vet nog inte alltid vad han eller hon pratar om. För nästan allt är politik. Någon fråga måste ju också beröra de som säger sig inte vara intresserad av politik.

Se nu till exempel den nya rapporten från Amnesty, se nedan, som presenterades i samband med Internationella kvinnodagen. Rapporten fastslår att alldeles för lite görs av myndigheterna här i Sverige och våra nordiska grannländer för att förebygga våldtäkter och sexuella övergrepp på kvinnor. Jämställdheten, heter det i rapporten, förefaller göra halt vid tröskeln till hemmet. Det är hårda ord, men bara alltför sanna. Och just därför sådana frågor där vi gärna gör halt vid tröskeln till hemmet. Inte minst i den politiska debatten verkar sådana här livsviktiga frågor ofta skjutas helt åt sidan.

Med livsviktiga frågor menar jag frågor om våld – sexuellt våld och annat våld – som riktas mot kvinnor, frågor om hur våra barn och ungdomar skall ha det i skolan eller frågor om hur vi skall ta hand om våra sjuka och om hur våra pensionärer skall ha det. Det är frågor som berör oss alla och de är alla politiska frågor.

Följande kan särskilt sägas om våldtäkter: de allra flesta av dem uppmärksammas aldrig någonsin eftersom de begås i hemmets trygga vrå eller en liknande miljö där mannen har eller har haft en nära relation till kvinnan. Uppskattningsvis begås ca 25 000 våldtäkter varje år mot personer över 15 år i Sverige, vilket motsvarar 68 per dygn eller nästan 3 per timme året om. Christian Diesen och Eva F. Diesen kommenterar detta i en studie utgiven 2009 med följande ord:

”För personer som inte är insatta i våldtäktsproblematik och våldtäktsstatistik låter måhända 25 000 våldtäkter som en orimligt hög siffra, men den uppfattningen torde i många fall bygga på en felaktig föreställning om vad en våldtäkt är, dvs. att man associerar begreppet med överfall, med den okände mannen som hoppar fram ur buskarna. De flesta våldtäkter sker dock inom en relation, kortare eller längre”.

Detta är så kallade kalla fakta. Och de brukar vara svårare och känsligare för våra politiker att hantera än t ex skrämselpropagandan om ”den okände mannen som hoppar fram ur buskarna”.

En sak är dock säker, och det är att nästan alla frågor i slutändan är politiska frågor. Alla frågor kan göras till politiska frågor.

Hur många barn du får ha är visserligen inte en politisk fråga – i Sverige. I Kina är det däremot en politisk fråga. Vad du får säga (yttrandefriheten) och inte säga (begränsningar av yttrandefriheten) är en annan politisk fråga. En fråga som är jag anser vara viktig är frågan om ansvar i olika sammanhang, inte minst när det gäller våld mot kvinnor men i stort sett vad gäller alla former av ansvar för de svaga och utsatta i samhället. Vems är ansvaret? Finns det något sådant ansvar?

Misshandlade kvinnor och misshandlade barn är två oerhört utsatta grupper. När kvinnor blivit utsatta för misshandel säger vi män ofta: ”Jag har aldrig misshandlat en kvinna. Det är därför inte mitt ansvar.”

Men om någon blir sjuk säger vi inte: ”Jag har inte gjort någon sjuk. Det är därför inte mitt ansvar.” Och om någon frågar om barn skall få gå i skola eller inte säger vi inte: ”Jag har inga barn. Det är därför inte mitt ansvar.”

Det är som om frågan om kvinnors rättigheter är längst ned på skalan, åtminstone när det gäller folks vilja att erkänna att vi har ett ansvar för dem. Inte bara på Internationella kvinnodagen, utan resten av dagarna på året därtill.

När det gäller misshandlade kvinnor anser män ofta att skuldfrågan är avgörande för om vi män som inte misshandlat kvinnor skall vara med och ta ansvar. Vi män anser sällan att skuldfrågan annars skull ha betydelse för frågan om ansvar. För ansvar är inte samma sak
som att straffas för en handling, som exempelvis att straffas för kvinnomisshandel.

Ansvar är att bry sig. Varför drar vi män så gärna in skuldfrågan i stället när misshandlade kvinnor kommer på tal? Varför talar vi hellre om skuld än om ansvar? Så här är det. Män som inte vill ta ansvar vill rentvå sig och bara konstatera att de minsann inte har misshandlat några kvinnor. Vi är bra människor, och så vidare.

Men hade det inte varit bättre om vi män också tog ansvar? Det är åtminstone min åsikt. Alla män – oavsett skuldfrågan, alltså – bör hjälpa misshandlade kvinnor. Så tycker säkerligen även de män som säger att de inte vill ta ansvar – men som med detta menar att de i vart fall inte själva misshandlar kvinnor.

Skuld och ansvar: två helt skilda saker

Frågan om ansvar för misshandlade kvinnor har blivit felbehandlad i många debatter. Ordet ansvar har i många debatter nämligen fått samma betydelse som ordet skuld. Skuld och ansvar är dock två helt skilda saker. Män som hjälper misshandlade kvinnor tar ansvar.

Skuldfrågan är en helt annan fråga.

Det går dock även att diskutera om män som inte gör något åt kvinnors utsatthet bär en skuld på sina axlar. Detta är till skillnad från frågan om ansvar en synnerligen komplex fråga. När det gäller den frågan går det att diskutera länge utan att kanske komma till sanningens kärna.

Vad har juridik med politik att göra?

Med juridiken styr politikerna vad du får göra och vad du inte får göra. I vissa fall vad du måste göra. I vissa fall vad du inte får göra Du måste en hel del, faktiskt. Det är dina så kallade skyldigheter. Du har förstås också många rättigheter.

När vi kan använda lagen på ett sätt som politikerna inte tänkt sig säger gärna politikerna att vi utnyttjat ett kryphål i lagen. Men kryphål finns inte. Det är bara ett sätt att för politikerna att förklara att lagen inte blev som politikerna tänkt sig. Politikerna brukar täcka igen vad de kallar för kryphål med ny lagstiftning.

Med lagar vill våra politiker också få oss att tänka rätt och leva rätt. Att sprit bara får säljas i systembolag beror bland annat på att vi inte skall dricka för mycket alkohol. Att det finns en sexköpslag beror på att vi (vi män, alltså) inte skall köpa sex, d v s leva rätt och på ett anständigt sätt. Sexköpslagen skall jag med glädje återkomma till någon annan gång, eftersom den lagen inte ger utsatta kvinnor något skydd över huvud taget. Den lagen borde vara till för de utsatta kvinnorna, men det är den uppenbarligen inte. I korthet ser jag den lagen endast som ett sätt för politikerna att visa att de tänker (moraliskt) rätt. För som vi alla vet måste politiker tänka moraliskt rätt.

Som advokat tycker jag inte om värdelösa lagar – såsom sexköplagen – men då tänker jag som en medmänniska till utsatta kvinnor och inte som en politiker.

Nu är det valår och åter dags att intressera sig för politik. Jag vet hur jag vill att det skall vara i de frågor som jag anser vara viktiga. Därför kommer jag att rösta.

Hur kommer du att göra?


Rapport från Amnesty
http://www.dn.se/nyheter/sverige/amnesty-valdtaktsman-slipper-undan-1.1057421
Pingad på intressant