HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
Visar inlägg med etikett skatteverket. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skatteverket. Visa alla inlägg
lördag 28 september 2013
HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem
HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.
De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.
De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.
För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.
För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.
För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.
Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.
HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.
Skatteverket
HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.
Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.
Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.
Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.
En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).
Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)
Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.
I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.
Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.
Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.
Beslut från HD
I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.
För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.
Trevlig helg.
onsdag 12 juni 2013
Högsta Domstolen ändrar sin egen praxis i dubbelbestraffningsfrågan
Äntligen har vi som trott på en ändrad praxis i denna fråga äntligen fått rätt. Jag har också denna trevliga dag blivit intervjuad i Sveriges Radio Studio Ett tillsammans med skatteverkets rättslige expert Olle Sundin om vad domen får för framtida konsekvenser. Hör inslaget här.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om skattetillägg och åtal för det handlande som medfört skattetillägg. HD har i dag kommit med ett beslut som betyder att den som påförts skattetillägg inte kan åtalas för samma handling (gärning) som medfört skattetillägg.
Målet avgjordes av HD i dess helhet (s k plenumavgörande) och att så var fallet lär nog huvudsakligen bero på att HD så sent som den 31 mars 2010 beslutade att det var tillåtet med åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Förra gången var HD oeniga med domarrösterna tre mot två. Denna gång var samtliga 16 domare eniga.
Målet har förstås betydelse för alla pågående rättegångar där den åtalade redan påförts skattetillägg. Åtalen för skattebrott kommer antingen att avvisas av domstolarna eller så kommer åklagarna återkalla åtalen. Det borde i första hand ankomma på åklagarna att återkalla åtalen. Jag lovar att alla försvarsadvokater kommer att ”påminna” åklagarna om denna nya praxis.
Målen har vidare även betydelse för all pågående förundersökningar om skattebrott. Har den misstänkte redan påförts skattetillägg för det skattebrott som utreds kommer förunder-sökningarna om skattebrott att läggas ned.
Målen har även betydelse för de som redan dömts för skattebrott och påförts skattetillägg.
Efter att ha läst HD:s dom är min spontana uppfattning att de som redan avtjänat straff på något sätt ska kompenseras.
I många fall bör de som redan fällts begära resning även om skadestånd möjligen kan gå att få utan ett resningsförfarande. För många innebär den fällande domen att man finns med i belastningsregistret, vilket kan försvåra vardagen i många sammanhang.
När det gäller kompensation beror kompensationen förstås på vilken påföljd skattebrottet medfört. Vid böter borde erlagt bötesbelopp betalas tillbaka. Vid fängelse bör den enskilde individen kompenseras för fängelsetiden. Det bör handla om ideell ersättning för den tid den enskilde suttit i fängelse. Det bör också handla om ekonomiskt skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Många borde ha rätt till betydande skadestånd.
Varför HD ändrade sig? Jag menar att HD dömde fel den 31 mars 2010 (fast två av fem domare hade då rätt). HD dömde förstås inte medvetet fel, men alla – även HD – kan göra fel.
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen. Jag trodde att den fråga HD nu avgjort först skulle prövas av Europadomstolen, men så blev inte fallet. Jag tror mer än någonsin på att Sverige kommer att fällas av Europadomstolen. De kommande besluten från Europa-domstolen får dock inte alls den betydelse jag räknat med. HD hann före.
Många kanske funderar på om det inte går att få tillbaka skattetillägget i stället för att kompenseras för utdömt straff. I vissa fall kan det kanske bli så, men jag tror att huvudregeln blir kompensation för utdömt straff och inte återbetalning av skattetillägget.
Skattetillägget är dock att se som ett straff men för att inte blanda ihop det straffet med andra straff skriver jag oftast enbart skattetillägg.
Jag kommer att återkomma till detta ämne igen och då med närmare information om domens betydelse. Jag kommer att analysera domen mycket noga. En fråga värd att fundera på är följande. Om skattetillägg är ett straff får då det straffet verkställas mot den skattskyldige innan skattetillägget vunnit laga kraft? I går var det så. Vad som gäller i dag får vi nog veta inom kort.
På återhörande.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om skattetillägg och åtal för det handlande som medfört skattetillägg. HD har i dag kommit med ett beslut som betyder att den som påförts skattetillägg inte kan åtalas för samma handling (gärning) som medfört skattetillägg.
Målet avgjordes av HD i dess helhet (s k plenumavgörande) och att så var fallet lär nog huvudsakligen bero på att HD så sent som den 31 mars 2010 beslutade att det var tillåtet med åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Förra gången var HD oeniga med domarrösterna tre mot två. Denna gång var samtliga 16 domare eniga.
Målet har förstås betydelse för alla pågående rättegångar där den åtalade redan påförts skattetillägg. Åtalen för skattebrott kommer antingen att avvisas av domstolarna eller så kommer åklagarna återkalla åtalen. Det borde i första hand ankomma på åklagarna att återkalla åtalen. Jag lovar att alla försvarsadvokater kommer att ”påminna” åklagarna om denna nya praxis.
Målen har vidare även betydelse för all pågående förundersökningar om skattebrott. Har den misstänkte redan påförts skattetillägg för det skattebrott som utreds kommer förunder-sökningarna om skattebrott att läggas ned.
Målen har även betydelse för de som redan dömts för skattebrott och påförts skattetillägg.
Efter att ha läst HD:s dom är min spontana uppfattning att de som redan avtjänat straff på något sätt ska kompenseras.
I många fall bör de som redan fällts begära resning även om skadestånd möjligen kan gå att få utan ett resningsförfarande. För många innebär den fällande domen att man finns med i belastningsregistret, vilket kan försvåra vardagen i många sammanhang.
När det gäller kompensation beror kompensationen förstås på vilken påföljd skattebrottet medfört. Vid böter borde erlagt bötesbelopp betalas tillbaka. Vid fängelse bör den enskilde individen kompenseras för fängelsetiden. Det bör handla om ideell ersättning för den tid den enskilde suttit i fängelse. Det bör också handla om ekonomiskt skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Många borde ha rätt till betydande skadestånd.
Varför HD ändrade sig? Jag menar att HD dömde fel den 31 mars 2010 (fast två av fem domare hade då rätt). HD dömde förstås inte medvetet fel, men alla – även HD – kan göra fel.
Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen. Jag trodde att den fråga HD nu avgjort först skulle prövas av Europadomstolen, men så blev inte fallet. Jag tror mer än någonsin på att Sverige kommer att fällas av Europadomstolen. De kommande besluten från Europa-domstolen får dock inte alls den betydelse jag räknat med. HD hann före.
Många kanske funderar på om det inte går att få tillbaka skattetillägget i stället för att kompenseras för utdömt straff. I vissa fall kan det kanske bli så, men jag tror att huvudregeln blir kompensation för utdömt straff och inte återbetalning av skattetillägget.
Skattetillägget är dock att se som ett straff men för att inte blanda ihop det straffet med andra straff skriver jag oftast enbart skattetillägg.
Jag kommer att återkomma till detta ämne igen och då med närmare information om domens betydelse. Jag kommer att analysera domen mycket noga. En fråga värd att fundera på är följande. Om skattetillägg är ett straff får då det straffet verkställas mot den skattskyldige innan skattetillägget vunnit laga kraft? I går var det så. Vad som gäller i dag får vi nog veta inom kort.
På återhörande.
lördag 2 februari 2013
Bristande rättssäkerhet då Skatteverket bedömer personligt betalningsansvar vid konkurs
Jag har tidigare skrivit en del här på bloggen om ett av mina favoritämnen: skattetillägg.
Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.
Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.
I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.
Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.
Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).
Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.
Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.
Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.
Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.
Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.
En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).
En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).
Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.
Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.
Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.
Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.
Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.
Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).
Alexander
Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.
Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.
Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.
Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.
Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.
Kalle
Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.
Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.
Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)
Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.
Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.
Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).
Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).
För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.
Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.
En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.
Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?
Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).
Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.
Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.
Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.
Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.
Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.
Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.
Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.
Hur kan Alexander ha sådan tur?
Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.
För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.
De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.
I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.
Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?
Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.
Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.
I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.
Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.
Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).
Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.
Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.
Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.
Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.
Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.
En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).
En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).
Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.
Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.
Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.
Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.
Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.
Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).
Alexander
Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.
Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.
Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.
Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.
Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.
Kalle
Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.
Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.
Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)
Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.
Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.
Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).
Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).
För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.
Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.
En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.
Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?
Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).
Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.
Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.
Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.
Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.
Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.
Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.
Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.
Hur kan Alexander ha sådan tur?
Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.
För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.
De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.
I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.
Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)