Strasbourg, here we come.
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
2 kommentarer:
Ditt inlägg är intressant och belyser frågan om skattetillägg och dubbelbestraffning på ett bra sätt. Det är alltid kul med kollegor som bloggar och jag tycker att fler jurister skulle blogga. Vår röst behövs i debatten.
Tack! Tack för att det finns människor som tar sitt arbete på allvar, det gynnar oss vanliga människor!!!
Skicka en kommentar