Ökad rättssäkerhet på horisonten?

I måndags och tisdags förra veckan hade jag ett brottmål där min klient var misstänkt för medhjälp till våldtäkt. Det var två tilltalade. Det känns faktiskt mycket bättre nu sedan Högsta domstolen avkunnat två domar i sommar, den 3 juli, därför att det känns som att det har blivit betydligt mer rättssäkert.

Det var i båda fallen fråga om påstådda våldtäkter som skett i hemmet mellan unga människor som kände varandra sedan tidigare, d v s i och för sig ganska typiska situationer där det kan vara fråga om våldtäkt – eller inte.

I bägge avgörandena ogillade Högsta domstolen åtalet. HD förklarar i ett centralt resonemang, som är identiskt i bägge avgörandena:

”För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha ställts utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.

Vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuvuppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet – t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom”.

Nu räcker det inte längre med bara ord mot ord, som det ofta är fråga om. Nu måste det krävas någonting mer, har HD slagit fast. Till exempel bevisning.

En bra sak är att HD inte längre tar upp ordet ”beljuga”. Det vill säga, ”varför ska kvinnan beljuga den här mannen?”. Den frågan har jag hört många gånger. Det verkar som att åklagarna och våra domstolar ibland utgår från att det är omöjligt för en kvinna att tala osanning om en man. Som om bara män kunde ljuga, får man förmoda.

HD fastslår att man bör ställa högre krav på förundersökningarna. Det är ett rimligt krav, skriver man, ”att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen”. Det kan jag skriva under på.

I HD:s avgöranden konstateras att de båda målsägande kvinnorna har ”lämnat sina uppgifter på ett sammanhängande och detaljerat sätt” respektive lämnat en berättelse som är ”utförlig, levande och detaljerad”. Med andra ord, de målsägande kvinnorna har berättat på ett högst trovärdigt sätt, även om det har funnit en del frågetecken, särskilt i det ena avgörandet där frågan var om det hade förekommit en kniv eller inte (en uppgift om vilken det helt saknades DNA eller annan teknisk bevisning).

På senare tid har det blivit hårdare tongångar från regering och riksdag när det gäller sexualbrott. I mina ögon känns det som att man ofta vill plocka billiga poäng genom att framställa sig själv som tuffa och på kvinnornas sida. Men att göra det alltför lätt att döma för sexualbrott är inte bra för någon, vare sig män eller kvinnor. Såvitt jag kan se är det inget som stärker kvinnornas ställning i samhället. Det försämrar bara för oss alla.

Därför är det bra att HD nu har agerat röst åt förnuftet och dragit i handbromsen en smula. För det håller inte att hetsa på så hårt om sexualbrott i en rättsstat. HD ger också en tydlig signal till polisen om att man måste utreda brott ordentligare. I det andra rättsfallet förelåg uppenbara brister i förundersökningen, med följden att det inte gick att styrka vad kvinnan i det målet hade berättat. Kanske skulle det ha gått om polisen hade gjort sitt jobb bättre. Men nu var det inte så.

Tidigare känns det som att det är alltför många som blivit dömda för våldtäkt. Det här är ett steg i rätt riktning. Visserligen kan det hända att det här kommer att leda till att vissa våldtäkter inte klaras upp. Men det är ju jämförelsevis mycket värre att någon oskyldig döms. Det är i varje fall min uppfattning. Tänk Dig att sitta dömd för ett så nesligt brott på en anstalt i många, många år och veta att staten har berövat Dig friheten på felaktig grund.

Jag kan tillägga: dömda våldtäktsmän står inte högt i kurs inne på ”kåken” bland de andra intagna. En våldtäktsman är en föraktad varelse. Och är han skyldig så nog förtjänar han förakt. Men ingen ska behöva bli oskyldigt dömd för ett så förkastligt brott i ett rättssamhälle!

Nu kan det förstås bli så att en kvinna inte får upprättelse för det hon har varit med om, och det är förstås avskyvärt. Att inte bli trodd när man har blivit utsatt för något så hemskt. Våldtäkt måste vara ett av de vidrigaste brott som finns. Jag kommer aldrig att kunna förstå hur man kan våldta, hur man kan tycka att det är något som man vill göra. Hur kan man som man ens vilja ta i en kvinna som inte själv vill det?

Men det handlar väl inte om kärlek utan om makt och liknande känslor som inte är av godo utan tvärtom handlar om att dominera, förtrycka och höja upp sig själv på falska och felaktiga grunder och detta på en annan människas bekostnad.

Så tycker jag och så tycker alla vettiga, normala människor. Våldtäkt är vidrigt. Men särskilt när det gäller ett så vidrigt brott så måste man hålla hårt på rättssäkerheten så att det inte blir rättslöst i våra domstolar för den man som har oturen att bli åtalad för detta brott.

Är man skyldig ska man bli dömd, men är man oskyldig ska det inte ens finnas minsta risk för att bli det.

Det är min fasta övertygelse att många oskyldiga människor sitter i fängelse. Om detta senare går att bevisa kvarstår att se. Men om så är fallet kommer det att delvis rasera rättssystemets trovärdighet. Det vore dock ingen katastrof, utan leda till en skyldighet för staten att fortsätta arbetet med att nå målet att vara en stat med ett helt rättssäkert system. Katastrofen är ”enbart” att många oskyldiga sitter i fängelse.

HD:s ovan nämnda domar innebär således att HD än en gång lagt en viktig byggsten i det troligen evigt pågående arbetet med att nå ett helt rättsäkert system.

Jag återkommer till frågan om rättssäkerhet inom kort. Det är ju en fråga som är viktig för oss alla.

Säkerheten i våra rättssalar

I Sverige är det vanligen ingen polis eller vakt närvarande vid rättegången. Är det ett brottmål och den tilltalade (åtalade) är häktad finns det dock häktespersonal med vid rättegången. Deras uppgift är förstås att bevaka den tilltalade.

Många domstolar har en säkerhetssal. Där hålls rättegången när domstolen anser att det av något skäl är påkallat att höja säkerheten från normal säkerhet, d v s ingen säkerhet alls.

Mindre domstolar – som exempelvis tingsrätten i Skellefteå – har ingen säkerhetssal. Under de år jag varit försvarare – ca 15 år – har endast ett mål flyttats till säkerhetssalen i Umeå. I just det fallet ansåg jag inte att detta var befogat, men de tilltalade – som var unga män – tillhörde den så kallade grova kriminella världen. Det föranledde tingsrätten att anse att det var ett mål där säkerheten måste höjas så mycket att målet flyttades till närmaste säkerhetssal, som finns i Umeå.

Jag ser på säkerheten från ett annat perspektiv. Jag tror att hotet mot oss som jobbar i rättssalen visserligen kan komma från den grova organiserade brottsligheten, men då sällan under själva rättegången utan på det sätt som skett mot en åklagare för något år sedan, d v s i form av hot och våld utanför rättssalen.

Under rättegången ser jag hotet utifrån tre kategorier av mål. Den första kategorin avser jag att redogöra för genom följande exempel.

Jag försvarade en ung man – egentligen ett barn eftersom han var under 18 år – som stod åtalad för grov våldtäkt. Våldtäkt är ett hatbrott. Med det menar jag att den som begått ett sådant brott kommer att få utstå allmänhetens förakt, om den tilltalade fälls för brottet och om den åtalades namn därefter avslöjas för allmänheten. I vissa fall sker avslöjandet redan innan fällande dom (exempelvis Anders Eklund).

Den unga mannen hade våldtagit en flicka som bara var 13 år. Skuldfrågan gick inte att ifrågasätta eftersom hela våldtäkten fanns på film. Åklagaren ansåg att detta var den grövsta våldtäkt han någonsin handlagt under sin långa karriär som åklagare. Så kanske var fallet, men denna våldtäkt skilde sig på en punkt från andra våldtäkter som såväl jag som åklagaren handlagt tidigare och senare. Denna våldtäkt var vi tvungna att bevittna. Den fanns ju på film. Denna våldtäkt var fruktansvärd. Men alla grova våldtäkter är fruktansvärda. Det är bara det att vi inom rättsväsendet brukar vara förskonade från att behöva se ”vad som hänt”. Att tala om vad som hänt är långt ifrån att behöva bevittna vad som hänt.

Före rättegången hölls försökte jag sätta mig in i det lidande våldtäkten inneburit inte bara för flickan, utan även för hennes familj och då särskilt flickans mamma och pappa. Jag försökte sätta mig in i hur jag själv skulle ha reagerat om det var min dotter som blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. Jag förstod att flickans föräldrar måste ha farit mycket illa.

När förhandlingen skulle hållas såg jag en man vid förhandlingen som såg psykiskt sjuk ut.
Jag förstod under förhandlingen att den mannen var flickans pappa. Mannen såg ut att lida fruktansvärt. Jag gick dock in i min yrkesroll. Min roll som försvarare är att ta fram det som talar för en så mild påföljd som möjligt. I ett våldtäktsmål försöker försvararen föra fram fakta om målsäganden, som inte alltid ger en helt vit bild av målsäganden. I min egenskap av försvarare blev det därför så att jag nämnde fakta om flickan, som ingen pappa vill höra.

Under förhandlingen hölls flera pauser. Jag noterade att pappan flera gånger gick precis bakom mig och jag förväntade mig att förr eller senare bli angripen. Jag förstod att pappans hat hade förflyttats från den pojke som våldtagit hans dotter till den som försvarade pojken.
Tingsrätten måste också ha noterat att pappan var på väg mot ett sammanbrott.

Men det blev inget fysiskt angrepp. Det blev till slut så att pappan reste sig upp i rättssalen och skrek till mig att han och jag inte kom från samma planet och efter de orden gick pappan i vredesmod ut ur rättssalen och kom inte tillbaka igen. Pappan förstod att han höll på att bryta ihop och han hade förstånd att lämna rättssalen i stället för att begå en dum handling.

Jag hade då och har än i dag förståelse för att pappans hat riktades mot mig. Jag som förälder hade kanske reagerat likadant eller i värsta fall på ett grövre sätt än pappan gjorde. Jag anser att domstolar måste förstå att när brott är begångna mot barn kan föräldrar, andra anhöriga, vänner till familjen eller någon ur allmänheten vilja ge sig på gärningsmannen eller gärningsmannens försvarare. Det är en konkret hotbild som alltid finns när det är fråga om hatbrott.

Till hatbrotten hör många brott. Inte bara våldtäkt. Ordet hatbrott används även i en annan betydelse och det är när brottet är riktat mot något man hatar. Den som hatar bögar ger sig på homosexuella, den som hatar utlänningar ger sig på den som ser utländsk ut. Det är inte sådana hatbrott som jag åsyftar utan brott där allmänheten på grund av brottets karaktär föraktar gärningsmannen. Brott mot barn leder nästan alltid till ett förakt mot gärningsmannen. Brott mot kvinnor leder oftast till förakt mot mannen.

Ett brott som inte är ett hatbrott är exempelvis bokföringsbrott. Det är inget brott som leder till att allmänheten föraktar gärningsmannen.

Ovan har jag nämnt den första kategori av mål där det alltid borde vara höjd säkerhet. Det borde åtminstone finnas en vakt närvarande under rättegången.

Den andra kategorin av mål där det ibland kan behövas höjd säkerhet är i känslomål. Ordet känslomål är en term jag använder för mål där det inte går att med enbart förstånd nå en lösning. Det rör sig inte sällan om familjemål. Det behöver inte vara mål om vårdnad om barn. Det kan lika gärna vara en arvstvist eller en tvist mellan några som en gång var vänner, men som blivit ovänner.

Jag har företrätt klienter som mått dåligt och som varit hatiska mot motparten. Så hatiska att klienterna talat om att skada motparten på ”ett eller annat sätt.” I många fall flyttas hatet över på den advokat som företräder motparten. Klienten undrar hur det kan komma sig att motpartens advokat ”ljuger så mycket” d v s framför vad motparten sagt om klienten. De flesta advokater som arbetat viss tid med känslomål vet vad jag talar om.

Dessa klienter kan under en förhandling komma att angripa motparten eller advokaten eller domaren eller alla på en gång. Det svåraste angreppet som skett var under en rättegång i Eskilstuna, där motpartens advokat råkade mycket illa ut efter ett attentat från motparten som vad jag fått höra var riktat mot alla i rättssalen.

I dessa ärenden har advokaten en svår roll. Får ens advokaten ringa och begära förhöjd säkerhet? Det innebär ju samtidigt ett avslöjande till domstolen om att klienten inte är i balans. Ett avslöjande som i många fall vore ett brott mot tystnadsplikten. Och brott mot tystnadsplikten är ett brott ingen advokat vill begå. Det är nog så att tystnadsplikten går före den egna säkerheten. Ett avslöjande att klienten inte är i balans kan också leda till att klienten förlorar exempelvis ett vårdnadsmål.

Jag anser att domstolarna på egen hand måste läsa mellan raderna om det kan behövas höjd säkerhet i känslomål. Domstolarna kan av ovan nämnda skäl inte lita på att advokaten slår larm överhuvudtaget. Jag vet dock advokater som slagit larm. Advokater som sett det som viktigare att bry sig om andras säkerhet än att in absurdum hålla på tystnadsplikten.

Den tredje kategorin av mål är där klienten lider av svår psykisk ohälsa. Då bör det alltid vara förhöjd säkerhet, men så är inte fallet. Det är otäckt att sitta bredvid en tickande bomb och veta att det inte finns någon säkerhet i rättssalen.

När det gäller psykisk ohälsa finns samma problem för de som arbetar inom socialtjänsten i våra kommuner. Min morbror – Yngve Sundin på socialtjänsten i Skellefteå – blev för ett visst antal år sedan svårt knivskuren i ansiktet av en man med svåra psykiska problem. Sådana överfall skulle inte kunna ske om det fanns ett bättre säkerhetstänkande.

Men säkerhet kostar och det priset kanske inte det allmänna orkar med i de dåliga tider som nu råder? Men aktörerna inom rättsväsendet skulle må bättre av ett mer genomtänkt säkerhetstänkande. Detta säkerhetstänkande borde vara utformat utifrån ett samarbete mellan domare, åklagar och advokater. Vi ser ju på frågan om säkerhet utifrån såväl helt lika som
helt olika erfarenheter.

En bra dag på jobbet

Idag är humöret på topp. På min morgonpromenad till postlådan njöt jag av livet. Solen sken och varma vindar svepte in från alla håll. Väl vid postlådan såg jag ett brev från Högsta Domstolen. De glada tankarna la jag åt sidan och jag tänkte, det är väl som vanligt, ”prövningstillstånd meddelas inte”.

Men denna dag var det annorlunda. Vi – eller rättare sagt – klienten fick prövningstillstånd. Då noterade jag att sommarfåglarna kvittrade glatt. Men kanske inte för det glada beskedet från Högsta Domstolen.

Domen – som målet avser – prövades enbart av tingsrätten. Hovrätten tog inte upp målet till prövning.

Målet avser vårdnad om barn. Var och en förstår nog att det är barnets bästa som i sådana mål måste vara vägledande för målets utgång. Den vårdnadsutredningen som finns visar att min klient är lämplig som förälder och att den andra föräldern inte är detta. Trots detta dömde tingsrätten till förmån för den förälder som inte är lämplig.

Hur kunde tingsrätten döma till förmån för den förälder som inte är lämplig som förälder? Jag skrev i överklagandet att det kan nog bara jurister förstå. Jag är övertygad om att ett barn som är 8 år skulle anse att barn skall bo hos den förälder som är lämplig.

I korthet kan sägas att tingsrätten ansåg att rätten kunde bortse från uppgifterna att mamman inte var lämplig som föräldrar för att utredningen från socialkontoret avsåg uppgifter som gick en tid tillbaka i tiden. Barnet är dock bara 2 år ”gammal” (ingen som är 2 år är gammal) så det var inte fråga om allt för gamla uppgifter. Rätten ansåg vidare att min klient hade en negativ syn på mamman i och med att han ansåg att hon var olämplig. Detta gjorde han utifrån egna iakttagelser och utifrån uppgifter från socialkontoret. I en vårdnadstvist måste föräldrarna till domarna få säga negativa saker om den andra föräldern såvida detta har betydelse för målets utgång! Att så skedde vändes dock enbart mot min klient.

När ett barn bara är 2 år är frågan om föräldrarnas lämplighet viktig. Är bara en förälder lämplig bör ingen tillåta att barnet skall behöva bo hos den som är olämplig.

Jag ringde klienten omgående. Han blev nog minst lika glad som jag. Klienten visste att jag i likhet med honom varit mycket besviken över tingsrättens dom.

Det kändes inte självklart att HD skulle ge prövningstillstånd. HD ger nämligen mycket sällan prövningstillstånd. Men i detta fall anser jag att HD visat att HD kan rätta till misstag gjorda av underinstanserna. Detta var ett misstag som behövde rättas till för rättssäkerhetens skull.
Om tingsrätter och hovrätter kan bortse från vårdnadsutredningar som visar att en förälder är olämplig vore det att hamna helt fel i vårdnadsärenden. Vad skulle allmänheten i så fall anse om våra domstolar?

Som jag påpekat i tidigare blogginlägg har reformen ”En modernare rättegång” inskränkt chanserna att göra sin röst hörd i rättegångsförfarandet. Till EMR-reformen hör att det ofta krävs prövningstillstånd inte bara i HD utan även i hovrätterna. Att få sin sak prövad i hovrätterna har således blivit svårare.

Ingen slump att BRIS – barnens rätt i samhället – och ROKS – riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer – tillsammans med Advokatsamfundet avstyrkte att prövnings-tillstånd skulle behövas för prövning i familjerättsliga mål.

Skälet till prövningstillstånd – enligt regeringen i en proposition – är bl a att barnen kan fara illa av långvariga vårdnadsprocesser. Men det kan ju aldrig gagna barnet att inte få en felaktigt dom prövad! Men regeringen menade att felaktiga domar är domar som kommer att prövas. Varför skedde inte detta när hovrätten fick en uppenbart felaktig dom på sitt bord? Det kan man verkligen undra.

I dag får jag glädjas med min klient. Jag unnar alla klienter framgång men i detta fall var han verkligen värd detta beslut. Nu ligger ett orimligt stort ansvar på HD att rätta till det faktum att hovrätterna inte tar upp alla feldömda mål. I och med att det är orimligt tror jag inte att så kan bli fallet i praktiken. Många felaktiga domar kommer således inte att prövas i hovrätterna.

Om jag är kritisk mot tingsrätten? På sätt och vis inte. Alla kan göra felbedömningar. Det gäller för såväl tingsrätterna, som advokater och åklagare. Det är därför det var bra tidigare med möjligheten att alltid få sin sak prövad av minst två instanser. Det gav rättssäkerhet åt allmänheten. Det är nämligen allmänhetens frågor som prövas i domstol.

Finns skäl till att spara på rättssäkerheten? Ja, det finns det. Staten sparar pengar. Men i den sparivern är det lätt att glömma att rättssäkerhet nog är den viktigaste rättigheten den enskilda individen har i samhället. Utan rättssäkerhet kan staten låsa in dig utan några skäl alls. Glöm aldrig detta. USA har numera en president som försöker stärka rättssäkerheten. Han har ett mycket tufft arbete framför sig. Många vill nämligen inte ha rättssäkerhet för alla.

Rättssäkerhet gynnar inte alla. Den som är stark kan ta för sig ändå.

Men nu är det helg, fint väder och sommar i luften. Så passa på och njut!

Miljöbalken verkar inte gälla för alla

Jag har tänkt på en sak: jag har haft en del miljöbalksbrott på senaste tiden. Förra veckan var jag med en klient på ett polisförhör. Min klient är misstänkt för brott mot miljöbalken. Han har anlagt en mindre stenpir – det vill säga lagt ut några stenar – vid sin sommarstuga för att skydda sin roddbåt mot blåst. Min klient är nu delgiven misstanke för att han genom byggandet av denna enkla stenpir ska ha gjort sig skyldig till så kallad privatisering.

Någonting som har slagit mig är att de enda som egentligen ”åker dit” för miljöbrott är just vanliga människor som vidtagit ganska harmlösa åtgärder – som inte har haft någon egentlig miljöpåverkan alls.

Jag hade till exempel en klient som till sitt flygplan köpte särskilt miljövänligt flygbränsle från Stockholm. Tankbilen kom till byn där min klient bor, men kunde inte köra ända fram till min klients bostad på grund av tjällossningen. I stället ställde chauffören ut tunnorna på en upplagsplats utmed vägen, 300 meter från min klients godkända förvaringsställe. Min klient hann inte ens hämta tunnorna förrän han hade blivit anmäld av en granne och miljökontoret var omedelbart på plats. Nu lyckades jag visserligen få min klient friad genom att jag kunde visa att det inte var fråga om någon permanent förvaring på stället där tunnorna hade råkat hamna. I min plädering påpekade jag också att tankbilen som kom med bränslet faktiskt kunde ha kört av vägen var som helst på vägen till min klient. Det är ju betydligt mer troligt att det sker en olycka när bränslet transporteras någonstans än när det står still på stället.

Tala om storm i ett vattenglas när man jagar vanligt, hederligt folk på det här sättet.

Det känns samtidigt som om de riktiga miljöbovarna klarar sig från att lagföras. Bara något halvår senare fick jag höra på Radio Västerbotten att en tankbil hade vält 300 meter från den plats där flygbränslet tidigare hade stått. Stora mängder farligt dieselbränsle rann då ut i sjön som låg vid olycksplatsen. Tror ni att någon blev åtalad den gången?

I ett annat mål hade jag en frisör som klient. Han blev åtalad för att han inte skulle ha ansökt om tillstånd för hantering av vissa miljöfarliga vätskor i sin salong. Han blev till och med åtalad trots att jag inför sittande rätt kunde visa att min klient faktiskt hade ett giltigt tillstånd. Åklagaren tvingades därför återkalla sin talan, mitt under pågående mål.

Så kallat vanligt folk övervakas således. De är ju lätta att övervaka och lagföra. Men hur sker övervakningen av företag som både begår och kan tänkas begå allvarliga brott mot miljön? Verksamheter där risken är uppenbar att det kan komma att begås miljöbalksbrott? Vi har ju här i Skellefteå gruvföretag och andra stora fabriker vars verksamhet innebär stora skador och skaderisker på miljön. Ingen bryr sig om att åtala för detta.

Man har nu upptäckt att Boliden, som bedriver gruvnäring, har orsakat stora utsläpp
från ett flertal gruvor. Jag är helt övertygad om att ingen miljöåklagare i världen kommer att försöka utreda vem inom Bolidenkoncernen som kan tänkas vara ansvarig för denna allvarliga miljöförstöring. Åklagaren lär ju få problem om han finner att ett brott är begånget. Hur ska åklagaren utreda vem i koncernen som är ansvarig? Är det vd:n för företaget? Är det styrelsen för företaget? Någon förman? Någon eller några vanliga arbetstagare? Jag uppfattar saken som att miljöåklagarna upplever ansvarsfrågan som alltför besvärlig för att ge sig in i.

Åtal väcks således nästan aldrig då det är fråga om verkliga och allvarliga miljöbrott. Jag är övertygad om att problemet är att det är så svårt att hitta någon ansvarig, till skillnad från när det gäller privatpersoner som gör en enkel förbättring på sin tomt, sådant som knappt har någon miljöpåverkan alls.

Miljöbalkens syfte är väl ändå att skydda miljön i stort, och inte att leta efter petitesser? Vad tycker Du?

Nya problem med EMR

Idag fick jag återigen ett bevis på vad som är fel med En Modernare Rättegång-reformen. Det handlar om inget mindre än advokatens roll i rättsväsendet och advokatens självständighet.

Idag ringde hovrätten för Övre Norrland till mig och frågade mig om jag kunde gå med på att låta rätten gå igenom viss bevisning (en ljudinspelning från den tidigare tingsrättsförhandlingen) på egen hand och inte i samband med den stundande rättegången i hovrätten. Hovrätten erbjöd sig att skicka över ljudfilen till mig så att jag också skulle kunna sitta på mitt kontor och lyssna igenom den.

Låter det vettigt? Är det meningen att domstolen ska sitta och lyssna på bevisningen utan att försvararen har någon som helst koll på vad de gör? Det vill säga att de verkligen gör vad de lovar?

Jag skrev en inlaga till domstolen och förklarade mina skäl till att jag som försvarare inte gick med på hovrättens erbjudande. Det ligger i advokatkårens och allmänhetens intresse att inte låta domstolarna få öka sin makt på vår bekostnad på det här sättet. På ytan ser det ut som en förenkling av rättegångsförfarandet. Men i själva verket är det ju en försämring av möjligheten för advokaten att vara med och påverka rättens ledamöter och kontrollera att de gör sitt jobb som de ska. Jag anförde bland annat följande:

”Det är av vikt att allmänheten och klienterna förstår att advokaten är självständig i förhållande till såväl domstolen som åklagaren och att advokatens roll endast är att ta tillvara den tilltalades rättigheter. Om jag medger att rätten får ta del av bevisning enskilt – före förhandlingen eller under något avbrott under förhandlingen – kan allmänheten och klienten uppfatta ett sådant samtycke som att jag inte är självständig gentemot domstolen.

Ett medgivande kan också uppfattas av allmänheten och klienten som att jag har en nära och god relation till hovrättens ledamöter. Att jag känner hovrättens ledamöter personligen så pass väl att jag kan lita på att rätten tar del av det material hovrätten lovat att ta del av. Det är faktiskt inte ovanligt att allmänheten och klienter tror att jag som försvarare har en så god och nära relation med rättens ledamöter att jag därigenom fått förhandsbesked från någon domare hur målet kommer att sluta...

Försvararen – i likhet med åklagaren – skall inte ha en nära och god kontakt med rättens ledamöter. För i så fall kan såväl advokatens, åklagarens och domarnas opartiskhet på goda grunder i frågasättas.”

Avslutningsvis tog jag upp det faktum att det händer att nämndemän sitter och nickar till under en pågående huvudförhandling. Och då sitter ändå försvararen med i salen. Då kan man faktiskt fundera på om risken inte är ganska så stor att rättens ledamöter kommer att vara mindre uppmärksamma om de ska sköta viss bevisupptagning på egen hand, i slutna rum. Vad vet vi andra om vad som sker därinne?

Advokaten har bara ett intresse, och det är klientens intressen. Den som blir lidande är alltså den som advokaten är satt att företräda. Många som står åtalade är i en livskris där de själva inte är starka nog att på egen hand bevaka sina rättsliga intressen. Dessutom måste man ha förståelse för att den tilltalade inte har kunskap om vad han har för rättigheter. Av förståeliga skäl. Det är ofta den svåra livskrisen som kan ha förmått dem att begå en illgärning. Ingen människa är ju ond rakt igenom utom i sagornas värld. Man kan säga att de flesta vi advokater försvarar är vanliga människor. Att man har kört rattfull kanske beror på en skilsmässa. Vi stöter ofta på sådana livsfrågor.

En modern rättegång enligt min syn på saken en ackusatorisk straffprocess med fri bevisföring, där det är upp till försvaret och åklagaren att bevisa och motbevisa varandra och övertyga rätten. Men, som min bloggande juristkollega Juristen påpekade häromdagen: vi verkar faktiskt ha gått tillbaka till den inkvisitoriska processen där domstolen ska sitta upphöjd och självständigt tar reda på vad som är sant utan att parterna i rättegången behöver blanda sig i särskilt mycket.

Inkvisitorisk straffprocess var förhärskande på kontinenten fram till början på 1800-talet. Den präglades av ”dystert hemlighetsmakeri”. Det var den sortens process där den misstänkte kände sig värnlös. Så skriver Erik Anners i sin fina bok Den europeiska rättens historia. Är det verkligen rätt att tala om En Modernare Rättegång med tanke på vilka följder EMR-reformen har fått? För mig känns den bara som ett stort steg bakåt, i helt fel rikting. Och det hela har gått oerhört snabbt.

Hur ska det se ut i slutändan om man idag accepterar och säger till hovrätten: ”Nej nej, sköt bevisupptagningen själva ni så kommer jag in sista kvarten och pläderar lite.” Kanske kommer vi till slut få ett system där pläderingen inte heller anses vara särskilt nödvändig eftersom rätten ändå vet sanningen? Vi som är satta att försvara våra medmänniskors rättigheter kan omöjligen godta en sådan utveckling. Annars sitter vi där en vacker dag och skickar in även vår slutplädering med en ljudfil till hovrätten.

Värna de asylsökandes möjlighet till rättvis prövning!

Jag är stolt över att vara från Skellefteå. En av anledningarna är att det finns ett starkt medmänskligt engagemang för flyktingar här i min hemstad. Ett exempel är det fullsatta mötet i måndags i Forumsalen på Campus Skellefteå. På mötet deltog riksdagsledamöter, bland annat Ulf Nilsson som träffade en asylsökande familj och kunde konstatera att det är en svår situation de befinner sig i som måste vänta så länge på besked. Det här överensstämmer helt och hållet med min egen erfarenhet.

Den erfarenhet jag har är att all denna väntan inte är bra för de asylsökande. Jag upplever att de tar psykiskt mycket illa vid sig av dessa väntetider, och att deras sinnesstämning även spiller över på hela familjen då det finns barn med i bilden.

Tänk Dig in i den asylsökandes situation: att behöva gå till postlådan varje dag och vänta på sitt livs viktigaste besked. Man är tvungen att älta det och gå 6, 8 månader och vänta. Och hela tiden gå och undra: ”Vad ska hända med mitt liv?”. Min uppfattning är att det inte är acceptabelt. Eller som asylmottagningsutredningen konstaterar: inaktivitet är nedbrytande för individen.

Jag tycker att regeringen tillsammans med Migrationsverket bör försöka förkorta handläggningstiderna så att man inte åsamkar de asylsökande dessa svåra psykiska besvär. Det skulle bl a innebära ekonomiska besparingar. Ingen tjänar ju på att man gör de asylsökande sjuka, eller hur?

Det borde finnas en regel om att om man inte klarar av det här på under ett år, då ska man få stanna. Jag vet att denna uppfattning delas av chefsöverläkaren vid psykiatrin i Skellefteå, som får se mycket av de psykiska skador som de långa väntetiderna orsakar.

Dock måste ett kortande av väntetiderna ske på rätt sätt. Som Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, har påpekat bör detta inte ske genom att Migrationsverket tar sig rätten att fatta beslut vid ett första möte utan att den asylsökande fått tillgång till ett rättsligt ombud. Migrationsverkets generalsekreterare menar att verkets handläggare är kompetenta nog. Men även om de vore hur kompetenta som helst så är detta en fråga om rättsprinciper som man inte kan frångå hur som helst. Asylsökande har rätt till ett eget ombud som tillvaratar hans eller hennes rätt.

Före 2006, på Utlänningsnämndens tid, då kom vi ombud in i ärendena först senare, efter hemska förhörsliknande möten som Migrationsverket (tidigare Statens invandrarverk) höll i. Det ska vi absolut inte gå tillbaka till! Jag tycker också att det vore bäst för alla inblandade om vi kunde gå bort från Myndighets-Sverige ett steg till.

Mycket har ju blivit bättre genom den nya instans- och processordningen, där flyktingen har rätt till ett eget ombud och utredningarna inte längre ligger helt i händerna på Migrationsverket. Men det finns alltid sånt som kan bli bättre. Ett steg i rätt riktning vore att låta domstolarna sköta förordnandet av offentliga biträden. Som advokat har jag den osvikliga känslan att det är bättre att låta domstolar sköta detta, inte myndigheter. Detta är ett förslag som Advokatsamfundet stöder helhjärtat, och som även stöds av bland andra riksdagsmannen Fredrik Federley, som deltog på mötet här i stan. Det vore en klart bättre ordning. Som det är nu tror jag att många med mig tycker att man inte vågar vara alltför kritisk mot Migrationsverket, för då ”biter man den hand som föder en”. Det känns allt annat än bra då man verkligen vill kunna ta ut svängarna och tillvarata sin klients rätt fullt ut.

Det känns helt enkelt konstigt att den som jag ska möta i första instans också är den som utser mig. Det känns på något sätt som en helt annan sak när tingsrätten förordnar mig som offentlig försvarare än när Migrationsverket förordnar mig som offentligt biträde.

Asylrätten är över huvud taget ett väldigt speciellt rättsområde. För jag upplever att det har mycket med ekonomi att göra. Som ni vet är det ju regeringen som bestämmer hur mycket flyktingmottagandet får kosta per år. Enligt mitt bestämda förmenande - efter att ha arbetat med asylärenden sedan början av 1990-talet - så skärps praxis för att få stanna när det kommer fler asylsökande och regeringens budget därmed spricker.

Det känns enormt rättsosäkert, och så fungerar ju ingen annan lagstiftning i Sverige!

På tal om flyktingars rättigheter. Det känns extra aktuellt nu, med tanke på de enligt mitt förmenande vidriga uttalandena från medlemmar i Sverigedemokraterna. Det var bra att deras främlingsfientlighet kom fram i ljuset. Det gör mig bara än mer glad över det engagemang som jag vet finns i min hemstad med omnejd för att asylsökande ska bli behandlade med värdighet och respekt.

Vilken utbildning får nämndemännen?

Jag hade ett våldtäktsmål för något år sedan i Skellefteå tingsrätt. Tolken, en mycket sympatisk man, berättade för mig att han även brukade ha uppdrag som nämndeman.

När jag pläderade i slutet av rättegången försökte jag, som vanligt, vända på så många stenar som möjligt. Jag försökte klargöra för rättens ledamöter att det fanns många oklarheter som talade mot att min klient var skyldig. Jag argumenterade bl a kring vad "ställt utom rimligt tvivel" innebär. Översatt i procent handlar det ju om att man ska vara åtminstone till 95 procent övertygad om den tilltalades skuld. Den här gången, menade jag, var säkerheten inte högre än, låt oss säga, 60 procent.

Utanför rättssalen ställer tolken, tillika nämndemannen, följande fråga till mig: "Du Jörgen, var fick du de där 95 procenten ifrån?" Jag menade, svarade jag, att om den tilltalades skuld är bevisad med åtminstone 95 procents säkerhet, då är det ställt utom rimligt tvivel. "Det visste jag inte", utbrast tolken.

Jag tänkte, utan att någonting säga: kan det vara så att nämndemännen inte vet om vilket beviskrav som måste vara uppnått för en fällande dom? (För Dig som vill veta mer kan jag rekommendera en artikel av justitiekanslern Göran Lambertz, ”Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål", i Svensk Juristtidning 2009 s. 1-14.)

Det här var för ungefär ett år sedan, och jag har gått och funderat på det sedan dess. Så för två veckor sedan var jag på en förhandling i ett vårdnadsmål i Hovrätten för Övre Norrland. Samma kväll gick jag på sportbaren O'Learys och fick njuta av att se Skellefteå AIK vinna sista matchen i kvartsfinalserierna mot Linköping. Vilket var helt fantastiskt. Och även en smula märkligt att se hela restaurangen, full med Umebor, sitta och heja på AIK!

Vid bordet bredvid mig satt hur som helst ett ungt par. Vi kom i samspråk. Grabben berättade att han läste juridik. Han var också från Skellefteå och läste sista terminen på juristlinjen. Dessutom, fick jag veta, var han nämndeman i Skellefteå tingsrätt, liksom tolken jag har berättat om ovan. Så jag passade på att fråga: "Vilken utbildning får nämndemännen?". Den unge studenten svarade: "Ingen utbildning alls".

Det som man får veta, fortsatte han, är att man inte får ha politiska knappar och dylikt på kläderna som visar vilket politiskt parti man tillhör.

Jag fick således mina misstankar bekräftade. Och det tycker jag är skrämmande. Sedan vet jag inte hur det är ute i övriga landet. Här är det fråga om Skellefteå tingsrätt. Men även om det bara skulle gälla en enda domstol vore det ju oacceptabelt! Ställt utom rimligt tvivel innebär definitivt inte att rättens ledamöter ska sitta och tänka: "Jag tror till 51 procent på åklagaren och 49 procent på försvaret, alltså är den tilltalades skuld bevisad".

Det är inte ens i närheten. Ribban ligger bra mycket högre än så, och det måste man väl kunna kräva att alla som är nämndemän får någon sorts utbildning om? Själv är jag upprörd över vad jag nu fått veta om nämndemännens bristande utbildning.

Hur ser ni på att de två ovan nämnda nämndemännen inte fått någon utbildning om vilka beviskrav som gäller i brottmål - trots att de är med och dömer folk?